Fästingbussen.

Jag står utanför min matbutik och tittar på en poster som med feta bokstäver proklamerar att FÄSTINGSBUSSEN snart kommer. Att jag är under normalbegåvning har väl redan blivit uppenbart för de flesta som läser den här bloggen, men vad är det här? Jag har tidigare skrivit om de irriterande, men ändå begripliga, Glassbilen, Köttbussen och Fiskbilen som terroriserar området där jag bor. Men Fästingbussen? 

Först ser jag en väldigt liten buss framför mig, där fästingar kliver ombord på väg till skärgården för säsongen. De pratar om olika blodgruppers för- och nackdelar och vilka som suttit på de konstigaste ställena. En i bussen berättar att han suttit ostört i mellangården en hel sommar. Det skrattas och någon tar fram en termos med lite rådjursblod och bjuder laget runt.

Jag minns också vagt någon dokumentär om en farbror som botade sina ryggsmärtor genom att sätta sig naken på aktiva myrstackar. Det här kanske är en vidareutveckling av det? En dragspelsbuss till brädden fylld med fästingar där jag kliver in naken iförd endast ett cyklop och låter mig angripas. Efter en timma kommer jag ut med en sorts fästing-onepiece på mig. En svart-blå, levande overall som liksom böljar lite när jag går. Ryggsmärtorna har ersatts av en lätt anemisk känsla.

Sen övergår jag till att spekulera om det här ändå inte är en konstkupp, det är ju så populärt numera. De har fyllt bussen med samhällets parasiter och åker runt på en liten turné. Finansfolk, bidragstagare, skattesmitare och kriminella sitter där inne bakom glaset och vi får titta och spotta på dem. Så måste det vara, tänker jag och går in för att handla lite blodpudding? 

Förlamningen.

Ett tidigt minne från min barndom är när jag lyckades sova på mage i sängen, med armarna under mig. Resultatet var att jag vaknade med två fårfioler i sängen som på något sätt var förankrade vid mina axlar, helt utan känsel och styrsel. Efter hand kom en brännande och stickande känsla som sen övergick till en fruktansvärd smärta när blodet och känseln återvände.

Jag trodde inte att jag skulle få återuppleva det här fenomenet mer, men nu när jag köpt en ny säng som är hård som en stenhäll händer det igen. Jag ligger, som alltid, i fosterställning med en gummikloss mellan tänderna och drömmer mardrömmar om kunder jag jobbat med. Uppvaknandet sker alltid i skedet när jag måste klä av mig naken inför kunden och smörja in mig med drottningsylt.

Det är också då jag känner att jag ligger på något. Är det min hund, en brandsläckare eller ett sagolikt stånd? Svårt att säga, tills jag försöker ta mig upp och inser att jag saknar armar och att mitt ansikte är nedpressat i kudden. Jag kan varken andas eller röra mig. Desperat börjar jag rotera min höfter. Som Elvis, hinner jag tänka innan jag faller handlöst ur sängen och landar med ansiktet mot parketten. Blodet forsar ur mig och jag kan inte ta mig upp, så jag rullar över på rygg och skjuter mig själv med fötterna ut i hallen, mot badrummet. Eftersom det formligen bubblar blod ur näsan glider jag ovanligt lätt.

Väl i badrummet lyckas jag halvsätta mig upp och pressa huvudet mot ena väggen och därigenom ta mig upp i stående ställning. Jag betraktar mig själv i spegeln, med de två livlösa armarna dinglande utmed sidorna. Jag försöker svinga upp en arm för att se om jag kan få liv i den, men det enda som händer är att jag slår mig själv hårt på näsan igen och liksom en ketchupflaska skjuter en projektil blod över hela badrummet. Plötsligt känner jag hur fruktansvärt kissnödig jag är.

Armarna lyder fortfarande inte och dunkar av smärta, desperat försöker jag få in dörrens handtag under resåren på kalsongerna. Till slut lyckas jag och gör ett hastigt ryck så att kalsongerna slits loss. Eftersom locket naturligtvis är nedfällt, tvingas jag att öppna det med kinden. Sen sätter jag mig åt fel håll och lutar mitt blodiga ansikte mot väggen och flämtar. Jag somnar och vaknar 3 timmar senare, med ansiktet fastklistrat mot väggen av allt blod. Armarna fungerar igen, men när jag försöker resa mig upp märker jag att mina ben somnat.

”Skjut mig” väser jag för mig själv och somnar om.

Husbögen.

Förra veckan var jag i New York. Jag önskar jag kunde skriva det mer subtilt mellan raderna, men är tyvärr för obegåvad för det. Men jag fick flera nya perspektiv på mig själv under den här resan.

Jag kastades mellan att känna mig extremt färglös på restaurang Red Rooster i Harlem. Dagen efter kände jag mig enormt sårbar i ett industriområde i Brooklyn. Jag flackade oavbrutet med blicken och oroade mig för att vakna upp rånad, blåslagen och med en oklar smärta i stjärten. Senare under veckan råkade jag ramla in på varuhuset Barneys och de lyckades få mig att känna mig fattigare, fulare och mer misslyckad än vanligt. Lite av en bragd.

Men hemma i Chelsea däremot blev jag Guds gåva till mänskligheten. Alla tittade på mig uppskattande. "Love your jacket!" ropade någon. "Oh my God, you're gorgeous!" sa en annan. Jag har alltid sagt att alla kvinnor bör ha en bög som nära vän. Så mycket uppskattning och beröm går nämligen inte att uppbringa ur en staight kille. Nu börjar jag luta åt att varje kille måste ha en gay kompis också. Någon som okritiskt och regelmässigt öser beröm och smicker över mig. En husbög bör bli en allemansrätt.

De som inte är med mig på den här idén är homofober.

Påskens läxa.

Det ringer på dörren precis när vi satt oss för att äta. Jag vet vad det handlar om, flinar överslätande åt våra gäster och ursäktar mig. När jag öppnar står fyra hålögda barn med en utsträck korg mot mig. Inget ”glad påsk”, ingen hopplös teckning eller en sorglig pinne med en gul påskfjäder på. Bara 4 par grisögon som vill ha. De bara står där i sina Barborjackor och fipplar med sina iphones och väntar på att jag ska ge dem något.

-Jaha, vad vill ni då? säger jag för att försöka locka fram lite påskstämning.

-Vi vill ha godis, säger den minsta flickan i knytblus efter att en av de äldre gett henne en knuff i ryggen.

-Brukar inte påskkärringar åtminstone klä ut sig? försöker jag älskvärt.

-Vi vill ha gott godis, inget sånt där som ni gamla äter, säger den äldsta i gänget. En tjej i 10-års åldern med en blick som en gammal tjackhora.

Jag samlar mig. Försöker hålla igen det anförande som håller på att explodera inom mig. Det som handlar om att de här snorungarna summerar allt som är fel med det här landet. Att de växer upp och tror att de har en självklar rätt att få, utan att ge ett dugg själva. Och när det dessutom är små överklassyngel som fötts med silverspadar i käften, äcklas jag bortom ord. Men jag besinnar mig, de är ju bara barn herregud. Barn till föräldrar med ett medvetande som maneter som inte lyckats lära ut det mest basala. Vill man få godis av vilt främmande människor, så måste man bjuda till. Vara lite gullig, sjunga en visa, måla ett ägg, jonglera, skjuta lerduvor eller vad som helst. Men de står bara framför mig med sina små giriga blickar.

-Pengar kan vi också ta, säger den feta pojken i tweedkostym.

-Nej, det är klart att ni ska ha godis kära barn, säger jag och ler mitt vargleende. Jag går in i skafferier precis runt hörnet och tar en grabbnäve hundgodis, som ser ser ut som både choklad och lakrits, men i själva verket är nermalda djurrester som förenats med lite gelatin. Jag säger att det är någonting alldeles extra från.....Verbier, hittar jag på och märker att det är ett namn som invaggar dem i trygghet. 

Sen går de nedför backen utan så mycket som ett tack. De äter några bitar hundgodis och sekunden senare kaskadkräks de okontrollerat över varandra. 

Jag vinkar ned mot dem där de stapplar hemåt i ett doftmoln av magsaft och hundgodis, mot sina vita Howardsoffor och designerkök. 

-Jesus hade en ganska tuff påsk också, skrattar jag så att det hörs i hela grannskapet.

Mäklardvärgen.

Jag har börjat gå på lägenhetsvisningar och kommit fram till att alla mäklarannonser skrivs och fotograferas av en dvärg från 1800-talet. Det är nämligen den enda rimliga förklaringen till de utstuderat låga och vida vinklar som får en skabbig lägenhet på nedre botten att se ut som Versailles badandes i ljus. Nu senast var jag på en visning där man refererade till två kvadratmeter garderob utan fönster - som allrum/hobbyrum. Vilken det kanske kan vara, för en fruktansvärt liten människa eller Joseph Fritzl. 

Att dvärgen är från 1800-talet är helt självklart, eftersom ingen samtida människa på allvar skulle använda begrepp som pietetsfullt, extraordinärt, luxuöst, spatiös, umgängesytor, drömboende, synnerligen, såsom, sällsynt tillfälle, ljusinsläpp, och livskvalitet. 

Jag ser honom framför mig. Hur han iförd kråsskjorta, narrmössa med bjällror och näbbskor släpar sin tunga kameraväska utmed marken från objekt till objekt. Alla har läst hans texter och sett hans bilder, men få har sett honom - Mäklardvärgen.

Mat från helvetet.

-Du vill inte pröva vår färska, frigående, ekologiska, majskyckling istället? Den fräkniga pojken bakom disken ställer frågan när jag står och håller i den absolut billigaste kycklingfilén som butiken säljer.

Jag ler älskvärt mot honom och finner mig snabbt.

-Nej, det där går jag inte på. 

Pojken tittar oroligt på mig. Han söker min visdom, så jag bestämmer mig för att ge generöst och oegennyttigt.

-Vad vore Kafka utan svårmodet och den bräckliga hälsan? Vem är Nelson Mandela utan fängelsevistelsen? Samma sak med mat. Det blir inte en storslagen smakupplevelse av bortklemade kycklingar som lallat runt i ett mysigt, uppvärmt hönshus, ätit ”specialodlad” mat och fått sin skit bortkrattad varje dag. Den fräkniga pojkens ansikte vitnar betänkligt och munnen gapar halvöppen. Så jag sluter hans under- och överkäke igen genom att lätt slå min påse med frysta kycklingfiléer under hakan på honom.

-Jag föredrar kyckling som haft en risig uppväxt. Som bott i en pytteliten bur, pressats full med antibiotika och levt i ett öronbedövande kackel tills golvet plötsligt öppnade sig och nästa sak den såg var en roterande kniv i halshöjd.

-Kycklingar med djävlaranamma och lite tuggmotstånd. Kycklingar som varit med om något. Som levt.

Sen lägger jag mina frysta kycklingfiléer på huvudet och skrider vidare in i butiken.

Återinför dödsstraffet.

Jag vet inte vem som sa: ”Ju mer jag umgås med människor, desto sämre tycker jag om dem”. Det kan ha varit jag eller en nobelpristagare i litteratur, det är lite oklart just nu. Men när män hälsar på varandra med ”Direktörn!” och bockar ironiskt, så brister någonting inom mig. Par som kallar varandra för mamma och pappa äcklar mig enormt. Människor som redogör för sina drömmar på detaljnivå irriterar mig, precis som kvinnor som säger sig ha mycket skinn på näsan. Folk som tycker att slussen borde K-märkas. Svenska stand-up komiker. Män som ligger i gymets bastu med benen brett isär. Människor med skum i mungiporna. Folk på lägenhetsvisningar och i synnerhet de som har tumstock med sig. Och, inte minst, människor som jag själv. Bloggare som skriver trötta iakttagelser i en hopplös jakt efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Jag vill inte bara avrätta dem, jag vill titta på också.

Barnmorskans signum.

Mötte en kvinna i 90-års åldern som arbetat som barnmorska hela sitt yrkesliv. Hon berättade en hemlighet för mig som hon burit på i över 60 år.  Tidigt upptäckte hon att hennes sätt att fästa klämman på nyfödda spädbarn gav naveln en egensinnig liten form. Hon kunde inte exakt återge hur hon gjorde när hon snörpte navelsträngen, men resultatet var i alla fall högst påtagligt. Alla barn som hon förlöst hade ett gemensamt utseende på sina navlar. En liten bit hud som hängde ner i överkant av navelhålet och bröt den runda symmetrin. Och själva formen var utsökt i sin inbuktning, perfekt djup så att man kunde skymta den tvinnade huden som liksom försvann in i magen med en svag dragning åt ena hållet. Just den här kombinationen av den lilla hudfliken, det fulländade navelhålet med den svaga dragningen åt vänster var det som gjorde att hon kunde känna igen människor som hon förlöst. 

Om det inte hade varit för de barn som fötts sjuka eller för tidigt och därför stannade på sjukhuset en längre tid efter förlossningen, hade hon aldrig insett att hon gav alla sina barn ett litet signum. 

I hela sitt liv hade hon sen suttit på stränder och offentliga bad och inte kunnat låta bli att söka efter ”sina barn”, som alla bar en liten del av henne själv. Hon hade inga egna barn och kanske var det därför som det här blev så emotionellt för henne. Jag lovade förstås på heder och samvete att inte föra hennes hemlighet vidare. Hon la sina gamla förlösande händer på mina och sa att hon gärna ville be mig om en liten tjänst också. Jag förstod direkt vad hon menade och lyfte tillräckligt på tröjan för att blotta min navel. 

Parallella universum.

Som barn tillbringade jag en hel del tid i SVT’s- och UR’s studios. En dag var jag på besök på SVT och blev av någon anledning lämnad kvar ensam i kontrollrummet med en stor glasruta ut över Studio 1. Plötsligt hörde jag en mansröst ropa "hallå" flera gånger i ett headset som låg på mixerbordet. Jag tog på mig lurarna och svarade lite trevande tillbaka.

 -Hallå?

-Äntligen, var har du varit?

-Jag har varit här hela tiden.

-Hur är det annars då?

-Jo...det är väl bra.

 -Vad gör du nu?

-Jag är på besök bara. Vem är du?

-Jaha, det låter inte jättekul direkt?

-Jo, jag tycker det.

-Ha ha, ja det är inte klokt.

-Vad är det som inte är klokt?

-Över mixerbordet? Hörde du också det?

-Nej, jag jobbar ju inte här....

-Ja, haha, fy fan.

-Vad heter du förresten?

-Såg du vart Lasse tog vägen förresten?

-Vem är Lasse?

-Precis, hoppas han hämtade till mig också.

-Vem är du egentligen?

-Nej, hon är i Sälen med ungarna den här veckan så att.....

I det här skedet tog jag av mig lurarna och insåg att jag inte pratat med någon alls. Jag hade bara överhört en vilt främmande människas telefonsamtal i en annan del av tv-huset. Såhär lite senare i livet har jag slagits av att många möten har en liknande karaktär. Vi tror oss föra ett samtal, men efter hand upptäcker vi att ingen av oss lyssnar eller förstår varandra över huvud taget. 

Anorektiska inbrottstjuvar.

Jag läser om ett larm som går på kroppsvikt, så att man kan ha ett husdjur hemma utan att larmet går. Där slutar informationen, men inte jag. Jag ser en ny generation av inbrottstjuvar framför mig med kolossala ätstörningar. De kör Atkins, Danske Rikshospitalen, Ashram, Scarsdale, Grapefrukt-, Popcorn- och Flygvärdinnedieten och även gammal hederlig svält. Allt för att bli husdjurslätta. För mitt inre ser jag tre benrangel som sitter med varsitt glas vatten framför sig och stirra håglöst ner på ett öde köksbord.

-Jag är nere på Labradornivå, säger en till den andre. 

-Då har du fler hus att välja mellan. Jag är tyvärr fortfarande på Grand Danois.

-Åh fan, jag är på Pudelnivå, säger den tredje.

-Kungspudel eller Dvärgpudel? 

De skrattar med sina knarrande röster och beger sig sen ut för kvällens arbete. Kläderna hänger och sladdrar på deras skörbjuggstunna kroppar när de tassar upp mot villan. Ett hus som valts därför att ägarna satt timers i alla rum som tänds och släcks efter ett slumpmässigt mönster som bara berättar en enda sak: VI ÄR I THAILAND OCH ÄR BORTA FRUKTANSVÄRT LÄNGE. 

Det är ett labradorhus och en av inbrottstjuvarna slinker in genom ett 2 dm högt källarfönster. Han rör sig inne i huset och rörelsedetektorerna blinkar till ibland som en trevlig hälsning, utan att starta larmet. Han plockar på sig juveler i en medhavd väska. Silverbestick, kandelaber, en bärbar dator och en dyrbar klocka....sen brakar helvete lös. Hans totalvikt har överskridit gränsen och larmet är öronbedövande. Genom vardagsrumsfönstret ser han polarna rivstarta iväg med bilen. Han skulle vägt som en tax för att få med sig det här bytet inser han.

När väktarna anländer med dragna batongen sitter han på köksgolvet och äter vita bönor direkt ur en burk. Det ligger tre tomma bredvid honom.

-Jag är en labrador, säger han flinande med tomatsås rinnande nedför hela hakan.

Betydelsen av en bra mamma.

Min mamma är en väldigt pigg 79-åring. Vi pratade om döden häromdagen och hon berättade sakligt hur hon vill ha det när hon går bort. Trots att hon saknar Gudstro vill hon gärna ha en kyrklig begravning, hon tycker att folk ska ge pengar till Läkare utan Gränser istället för att köpa vita liljor och hon vill inte ha någon tjusig, dyr kista. Jag sa att jag redan sparat en gammal flyttkartong för hennes del. Mamma trodde inte att hon skulle rymmas i en sån. Men jag lovade att det nog skulle gå bra om man bara sågade av benen först. Då skrattade hon och sa att jag var sjuk, vilket fick mig att minnas en incident från mellanstadiet.

Jag skrev en uppsats i skolan som handlade om en kille som var barnvakt åt ett spädbarn som aldrig slutade skrika. Jag minns inte detaljerna men däremot slutet, när killen kastade barnet i sopnedkastet och gick hem. Dagen efter ringde min fröken upprört hem till mamma och konstaterade att jag var sjuk och behövde få psykologisk hjälp. Men mamma hade också läst uppsatsen och upplyste fröken om att jag bara hade en lite svartare sorts humor och tackade för samtalet. Sen fick hon flera av sina vänner skratta åt min uppsats och frökens reaktion. Jag tror att det här var startpunkten för mitt intresse att skriva. Och på ett lite omvänt sätt har jag en lärare att tacka för det. Fast mest av allt en klarsynt mamma.

Sista frizonen.

Hur länge dröjer det innan jag kan använda telefonen i bastun på gymet? Jag tycker om idén att sitta naken bland vilt främmande män och helt plötsligt kunna fiska upp min mobil ur något ospecificerat hudveck. Jag ser framför mig hur jag för ett begåvat telefonsamtal, gärna någon sorts förhandling på engelska eller en intervjusituation där jag svarar på frågor kring min intressanta person. Plötsligt kanske någon öser på med vatten på aggregatet, då sänker jag telefonen lite grann, håller för mikrofonen och ler lite besvärat.

-Jag försöker faktiskt prata här.

Den köttiga mannen med en rygg som en ryamatta lägger tillbaka vattensleven och lyfter handflatorna mot mig i en ursäktande gest. Jag ler, nickar och, om det inte finns risk för missuppfattningar, kanske jag blinkar kamratligt med ena ögat. Jag pratar högt vidare, kanske om parmaskinkans överlägsenhet mot serranoskinkan, samtidigt som jag vilar blicken på en skinntorr farbror i hörnet som drar bort hud från sina hälar med nageln. Jag känner en så gränslös kärlek till det här landet när vi kan respektera varandra på det här fina sättet i ett rum nära kokpunkten för vatten.

Sen ringer jag ett bildsamtal till min äldsta dotter i New York. Jag ber henne att inte slå på kameran från sin sida.

-Man vet ju inte vad det är för pervon som sitter här inne, som jag sakligt förklarar saken för henne. 

Vardagssadism.

Jag är nere på SL-center för att byta ut ett månadskort som slutat att fungera. Kvinnan bakom disken håller som bäst på att hjälpa mig när jag ser den lilla knappdosan på disken. Den har en liten text som säger ”Vad tycker du om servicen som du fått här?” och 5 svarta knappar. Från VÄLDIGT BRA till VÄLDIGT DÅLIGT och hela gråskalan däremellan. Jag pekar på dosan och ler lite.

-Jaha, då ska vi se hur det går för dig idag.

-Ja, skrattar hon. Jag gör så gott jag kan.

-Det tror jag säkert. Hur tycker du att jag ser ut förresten?

-Förlåt? 

-Vad tycker du om mitt utseende? frågar jag och låter min hand smeka knappdosan.

-Ja......bra......antar jag...

-Bara bra eller fantastiskt bra?

Kvinnan tittar forskande på mig och sen på min hand vid knappsatsen.

-...fantastiskt bra?

-Det känns inte riktigt som om du menar det, säger jag och låter mitt pekfinger stanna över VÄLDIGT DÅLIGT.

-Jo, det gör jag, verkligen.

-Kärlek, är det ett ord som poppar upp när du ser mig?

-Nej, det kan jag nog inte säga........

-Du väljer själv, säger jag och trummar olycksbådande på den lägst stående knappen.

-Ok, kärlek, absolut.

-Och vad brukar vi säga till människor vi älskar?

Hon stirrar på mig med en löjligt vattnig blick. Jag låtsas lägga min kroppsvikt på knappen innan hon till slut får mål i munnen.

-Jag älskar dig...

-Vad trevligt. Det gjorde inte så ont va?

Hon skakar på huvudet.

-Men jag tycker inte din känsla för service var så bra, säger jag samtidigt som jag trycker tre gånger på VÄLDIGT DÅLIGT. Sen går jag ut och har en väldigt bra dag.

Pest eller kolera?

Min 19-åriga dotter och jag ägnar osunt mycket tid åt att tvinga varandra att välja mellan jobbiga saker. Tatueringar och kroppssmyckningar som vi aldrig får ta bort är en avdelning som kittlar vår fantasi enormt. 

-Ok, pappa, antingen CARPE DEIM tatuerat i stor skrivstil runt hela halsen. 

-Felstavat?

-Precis. Eller en delfin med solglasögon, över hela ryggen. Hur ska du ha det?

Med viss vånda valde jag till slut delfinen och såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle visa mig i bar överkropp. Sen var det äntligen min tur. 

-Ja du, Jackie, antingen en korkskiva i underläppen, stor som ett kaffefat. Även om du tar ut den så hänger läppen som en daggmask och sladdrar runt hakan.

-Ok, jag fattar. Vad är alternativet?

-Ett oerhört trovärdigt tatuerat buskage av könshår som sticker ut som kvastar på insidan av låret och ovanför bikinikanten.

Hon tystnade och jag insåg att jag gått lite för långt. Igen.

Nära-döden-upplevelser.

Jag var på soptippen i helgen och kastade mitt förflutna i olika containers. Det kändes tungt på ett svårbeskrivligt sätt och de renande känslorna jag brukar uppleva lös med sin frånvaro. Snarare slogs jag av tidens obönhörliga gång och livets förgänglighet.

Att kasta barnens hopplösa teckningar och talanglösa små konstverkt från dagis och lågstadiet var helt okomplicerat. Men riktigt tungt blev det när mina egna gamla rullband från tonåren hamnade i samma container märkt ”Brännbart”. Alla dessa timmar jag tillbringat med att spela in och lyssna på musik från skivor och radioprogram. När ett mäktigt blandband med hårdock singlade ner i mörkret blev känslorna till slut så starka att jag bestämde mig för att själv krypa ner i containern. Jag låg i fosterställning längst ned på det kalla metallgolvet, bredvid en gammal lamamössa, en ryamatta som luktade kräks och en kartong med gamla herrtidningar från 70-talet. Mörkret föll och jag inväntade mitt öde när jag bländades av en ljuskägla och hörde en röst ropa ovanifrån.

-Vad fan gör du där?

-Inget.

-Där kan du inte vara i alla fall.

-Varför inte det?

-Det är en container för brännbart. 

-Jag har bara ett fåtal amalgamlagningar, om det är det du tänker på?

-Det är avsett för sopor.

-Jag har väldigt låg självkänsla.

-Det hjälper inte, där kan du inte vara.

Så jag kravlade mig osmidigt upp genom att stapla lite frigolitskivor på varandra. En liten folksamling stod och tittade sorgligt på mig när jag kom upp. 

-Jag har gått i dödsskuggornas dal och återvänt, proklamerade jag stolt och torkade bort lite matrester från min dunjacka.

Sen körde jag hemåt igen, med en lite mer positiv syn på livet. Det här att vara i dödens närhet gör underverk med mig.

Det sista halmstrået.

Någon ringde igår och sa att han kom från Verkställande Utskottet. Först trodde jag att det var en telefonförsäljare som skulle sälja gödsel och trädgårdsprodukter, men efter något ögonblick mindes jag vagt en lektion i samhällskunskap om politiska organisationer. Politbyrån, Stasi, Verkställande Utskottet...så ungefär gick mina tankar när han plötsligt frågade om jag kunde tänka mig att ta över som Partiledare. 

Jag sa som det var, att jag röstat borgerligt i hela mitt liv.

-Ja, men det är ju jättebra. Då begriper du konkurrenterna bättre än någon av oss.

-Efter min övertygelse har jag röstat.

-Övertygelse är bra, det är precis sånt vi behöver just nu. 

-Jag kan inte stå upp för era ideer, så det är nog ett problem.

-Titta på våra opinionssiffror, så mycket ideer verkar vi inte ha, eller hur? Vi behöver förändra oss, vi kan anpassa oss helt efter dig.

-Men ni står väl för något...

-Vad tänker du på då?

-Inte vet jag, rättvisa kanske?

-Rättvisa, jag antecknar nu, det är bra. Rättvisa, det klingar bra. Eller?

-Jo, det gör det väl.

-Privatisering, vad tror du om det?

-Det är väl ni emot?

-Är vi? Det tror jag inte, men vi kan bli det om du tror att det är bra för oss.

-Ärligt talat så tror jag att ni...

-Vi betalar VÄLDIGT bra!

-Borde ni inte reflektera över vad som gick fel med den förra först?

-Vi är klara med det.

-Och?

-Vi ska sluta säga att någon har vårt fulla stöd när vi egentligen menar tvärt om.

-Ja, undertext är en rätt subtil kommunikationsform.

-Hahaha, du är rolig också, sånt gillar rörelsen.

-Lyssna noga nu. Jag har anlitat svart arbetskraft regelmässigt, fildelat under hela 90-talet, jämfört Thomas Östros med slemproppen och vigt ett helt yrkesliv åt att främja de kommersiella krafterna i samhället. 

-Hand i handske, om du frågar mig. Folkligt och kommersiellt, precis vad vi behöver.

-Jag vill inte ha jobbet.

-Så när kan du börja?

-På torsdag?

Uppslag till reality-tv.

”Win Big 2012” handlar om en bunt smällfeta västerlänningar som får åka till ett hus för att bli av med övervikten. Den avgörande skillnaden från andra liknande program är att huset ligger i ett flyktingläger i Afrika. Det här skapar en illusion av samhällskritik som gör att tv-tittarna slipper känna sig som lägre stående varelser som njuter av att titta på freakshows. Snarare skapas en diffus känsla av empati, att det är lika synd om alla egentligen. De som har allt och inte kunnat låta bli att äta allt de ser - och de som saknar allt.

Utröstningarna bland tv-deltagarna bygger på det välbekanta receptet att de som tappat minst i vikt åker ut. Men istället för att skicka hem dem, placeras de i ett grannhus med en stor glasvägg som vetter rakt in mot flyktinglägret. Där sitter de resten av serien i fåtöljer, framför tv-apparater och följer sina forna medtävlares framfart, med skräpmat, fett och socker i en aldrig sinande ström. Frossandet följs av hungriga blickar från flyktingförläggningen och miljoner framför tv-apparaterna. I den här deltävlingen vinner deltagaren som ökar mest i vikt för varje vecka.

TV-tittarna uppmuntras att ringa in och satsa pengar genom ett spelbolag på vem som minskar mest och ökar mest. Varje samtal kostar 19:- varav 2:- går till flyktinglägret. Pengarna till lägret fördelas sen slumpmässigt ut till ett enda tält på flyktinglägret och är ett litet tv-format i sig. ”Flyktingmiljonären” delar inte bara ut pengarna utan följer även de oundvikliga konflikterna och våldshandlingarna som den plötsliga och slumpmässiga rikedomen för med sig. Det blir också höjdpunkter till kvällens nyhetssändning lite senare på kvällen.

”Win Big 2012” är helfinansierat av en samarbetsorganisation för industriellt processad mat och läkemedelsindustrin. När någon dör under tävlingen så plundras de på sina inre organ som sen används i ett annat tv-program under namnet ”Ge och ta 2012” där deltagare som behöver donationer för att överleva måste slåss om organen i en livesändning på Globen. Den slutliga vinnaren i ”Win Big 2012” kliver ut ur sitt hus, lika utmärglad som alla i flytinglägret fast med en enorm mantel släpandes bakom sig. Det är först efter ett tag man inser att det är överskottshud. Jag tror att vi har ett bra tv-år framför oss. 

Följande har hänt.

Det nya året inleddes med att jag mötte en främmande man i mitt badrum på morgonen. Han var naken och stod och borstade tänderna med min eltandborste. Obekymrat mötte han min blick och fortsatte som om jag inte var närvarande. Jag stod där helt stum, i någon sorts chock. Då gick han över till attflossa så att det rann blod ur mungiporna. Flinande mötte han min blick, spottade i handfatet och tog fram min after shave, min deo och mitt hårvax och hjälpte sig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra men bestämde mig för att bara studera det hela, jag visste ju inte om han var våldsam och farlig.

När han gick ut till garderoben följde jag efter honom och tittade på när han rotade igenom alla mina lådor. Sen klädde han på sig och tassade in i mitt sovrum och omfamnade min fru som låg och sov. Hon kvittrade i mörkret och kallade honom älskling. Då började jag verkligen undra vad det var som pågick egentligen. Jag följde efter honom in i min yngsta dotters rum och när han pussade på henne på kinden väste hon att han kunde dra åt helvet, vilket kändes som en enorm lättnad. Var hon den enda som såg den här inkräktaren precis som jag? Han gick nedför trappan och jag följde efter tills vi kom in i min äldsta dotters rum. Han pussade henne på kinden också och mumlade någon fjantigt ömhetsintyg jag inte kunde uppfatta. Hon reagerade inte alls, av panikchock, tänkte jag. Sen tog han på sig min ytterjacka, kände efter att bilnycklarna låg i höger ytterficka, gick ut genom ytterdörren och körde iväg i min bil.

Jag kom på mig att själv att stå och vinka lamt genom fönstret åt honom - mitt nya jag.

God medeltidsjul.

Förr i tiden fanns ett system för att tillaga flera rätter samtidigt som tilltalar min fantasi enormt. Förenklat kan man säga att det börjar med ett stort djur, sen stoppar man in andra djur i fallande skala i varandra.

Oxen rymmer en hjort som rymmer en gris som rymmer en struts som rymmer en grävling som rymmer en hare som rymmer en uggla som man slutligen pressar in en skogsmus i. Som i sin tur kanske har en liten festlig mandel i stolgången?

Därefter grillar man denna kompakta, ryska docka av kött över en öppen eld tills skogsmusen slutar att pipa. Då trancherar två män köttet med en tre meter lång sågklinga med handtag i vardera ände. På talriken ligger därefter någonting Pancetta-liknande. Eller, som jag brukar säga, en köttrulltårta med hela vår härliga fauna.

Jag kommer därför att laga någonting åt det här hållet i jul, men där jag startar med kalkonen som värddjur och jobbar mig nedåt i näringskedjan.

Smaklig måltid och God Jul kära vänner.

Lyckan är ett kylskåp.

Jag åker runt med ett trasigt kylskåp i lastutrymmet i min bil. Jag antar att det finns någon sorts symbolik här, men jag är för obegåvad för att se den. 

Samma dag som det började att ge upp livsanden, med flåsande ljud och allt sämre kylning, så brann det i en vitvaruaffär i min närhet och alla priser sjönk med 50%. Jag åkte dit och njöt av att synchroniciteten för en gångs skull var på min sida. 

Annars har hela mitt liv präglats av sammanträffanden som varit kontraproduktiva. En tonårstid märkt av sen könsmognad, det kalla kriget, AIDS, energikriset och stora presenningar över folkölen på helgerna. Jag var för ung för att bli rik på 80-talet och är för gammal för att bli det på 2000-talet. Min bestående känsla är att jag fötts på fel plats och i fel tid.

Jag dagdrömmer om att jag skulle veta allt det jag vet nu (inte jättemycket) och bli geniförklarad i 1600-talets Italien. Jag och Caravaggio skulle vara ute och röja på nätterna och på dagarna skulle jag smidigt leda in Galileo Galilei på de spår som skulle göra honom världsberömd. Kanske skulle jag lotsa Shakespeare lite elegant och bistå med teman för hans skapande. "Vad tror du om en pjäs med en dansk prins?" Medicifamiljen skulle finansiera mitt liv i lyx och överflöd men eftersom jag har svårt att hålla tyst skulle jag snart få katolska kyrkan över mig. (Både bildligt och bokstavligt om man känner den rätt.)

Dagdrömmen tar slut när jag eldas upp vid en stolpe på Piazza della Signorina, samtidigt som jag kommit fram till soptippen som stänger grindarna framför ögonen på mig. Jag vänder hemåt med mitt uttjänta kylskåp och inser att för min sort finns ingen perfekt epok.