Trapphushumor

Efter en fantastisk middag hos våra vänner Jan och Malin i helgen (jag vet att ni läser det här, tack för en kanonkväll) så hittade jag denna lapp i deras trapphus. Ett stycke samtidskafka om en oförrätt som begåtts. Inte det gamla vanliga gnället om tvättstugan, här handlar det om en kulturgärning som besudlats. En affisch för en klassisk konsert som flera i fastigheten borde se har slitits ner av en kulturhatare eller vän av ordning. (Oftast samma sak.) Jag älskar de här lapparna. Kan man inte ge ut en bok med ihopsamlade lappar från tvättstugor, anslagstavlor, trapphus, cykelrum och soprum? Vår tids samlade ilska och frustration, komprimerade till små lappar. Jag ser alltid personer framför mig när jag läser dem. Gör inte du det också?

Anders Tempelman

Synkroniserad mens.

När man bor ihop med tre kvinnor märks det. Det är som om en kall vind plötsligt blåser igenom huset. Äldsta dottern pratar lite mer ansträngt och ihärdigt än vanligt, yngsta dottern blir lite mer tyst och retlig och hustrun lite kortare i tonen och extra känslosam över småsaker. Chokladkakor kan plötsligt figurera i huset. Men vad är den biologiska fördelen med att kvinnor som bor ihop synkroniserar sin mens? Teorierna är många, men ingen verkar riktigt veta. En manlig forskare har kommit fram till att det handlar om att männen ska kunna befrukta så många olika kvinnor som möjligt. (Önsketänkande?) Den synkroniserade mensen och fruktsamheten ska utsöndra dofter som gör männen galna är kättja. Den här teorin krossas dock av en kvinnlig forskare som slår fast att sex oftast utövas i perioden runt omkring menstruation, vilket är kvinnans minst fertila period. Och borde det inte vara tvärt om i en helt promiskuös grotta? Om åtminstone någon kvinna har ägglossning varje dag, borde väl oddsen för graviditet fördelas jämnt över året. Inte till ett fåtal dagar per månad. En annan teori som tar vid där den förra slutar, handlar om att om alla är gravida samtidigt kan man hjälpa varandra att ta hand om barnen. Min känsla är väl snarare att om halva grottfolket är gravida samtidigt, så blir hela stammen extra sårbar. Det finns liksom ingen evolutionär logik i det här. Bara en kall vind och en svag doft av choklad.

Jag och Tiger.

Jag satt bredvid Tiger Woods på en restaurang i Dubai för inte så länge sedan. Jag skulle aldrig känt igen honom om det inte vore för hans svenska flickvän som kallade honom Tiger hela tiden. Lät märkligt och lite intimt. Jag fick anledning att samtala lite med dem, när jag råkade snärta till mitt köttspett så att det stänkte blod och brunsås över dem. De var väldigt älskvärda och överslätande över incidenten och jag fick en känsla av att de välkomnade avbrottet. Jag slog mig ned mellan dem och berättade några fascinerande anekdoter ur mitt händelsefattiga liv. Sen gled jag elegant över till golf och refererade till mitt banrekord på en tidig version av ett golfspel på Mac. Tiger började se lite trött ut, men hon (Elin tror jag att hon hette, eller Barbro kanske..) var helt tagen av hur jag beskrev dog-legen på 16:e hålet. Jag avslutade kvällen genom att ge dem mitt kort och propsa på att de skulle skicka kemtvättsräkningen till mig, samtidigt som jag gned bort lite torkat blod på Tigers panna. Jag tror ärligt att det här mötet var lika stor för dem som för mig. Sen gled jag tillbaka till mitt bord där min fru och mina barn satt och såg sura ut. Så småaktigt av dem.

Anders Tempelman

Att skratta högt ensam, offentligt.

Det händer väldigt sällan. Skulle det ske för ofta hamnar man på ett hem och får mellan 70-760 volt rakt igenom hjärnan. (Elchocker har ju omvärderats och fått lite av en renässans på senare år. Åtminstone bland dem som sköter spakarna.) Jag tycker att det är höjden av konstnärligt skapande att lyckas få mig att skratta till genom att placera ett antal bokstäver i en viss ordningsföljd. Böckerna ovan är de två senaste som lyckades med det och jag är så enormt avundsjuk att inte jag skrev dem. Undrar vad jag gjorde istället? Vilken deprimerande tanke.

Anders Tempelman

En annan värld

Jag var i Dubai på sportlovet och fick min dos av sol, värme och framtidstro. Man borde vara i byggbranschen. Första gången jag var där var det liten ökenstad som inte imponerade på någon. Nu går jag mest omkring med öppen mun och förundras över blandningen av överdåd, dålig smak, fantastisk arkitektur och shoppingkultur. Burgh Dubai som ska bli världens högsta byggnad är halvfärdig. Skidbacken i Mall of the Emirates är 400 meter lång och får nysnö varje natt. Första The Palm är i stort sett klar och nu byggs husen. Och sen kommer man hem igen där man fortfarande funderar över hur eller om man ska bygga om Slussen och Sergels torg. Det är nästan lite sorgligt.

Anders Tempelman

”Jag har någonting att säga dig.” Gud.

Så står det på neonskylten till en frikyrka i Sollentuna. Jag höll på att köra av vägen. Har de anlitat en skicklig copywriter eller är det utslag av blind tro, helt utan självdistans? Jag hoppas på det sistnämnda. En skicklig copywriter skulle ju kunna öka antalet besökare och medlemmar avsevärt, vilket vore en katastrof. Annars brukar jag sporadiskt få besök av folk som ska sälja sin tro över dörrtröskeln till mig. Något som till och med dammsugarbranschen har slutat med. Jag känner igen dem direkt, redan genom glaset på min ytterdörr. Det är någonting sårbart och glansigt i blicken som annars brukar vara förbehållet knarkare. (Marx visste vad han talade om när han sa att religion är opium för folket.) Öppningsfrasen är oftast enormt fantasilös typ ”tror du på Jesus?” eller den lite mer slipade ”är du intresserad av andliga frågor?” Men tänk om de öppnat med ”Anders Tempelman? Vi har ett brev till dig. Det är från Gud.” Senaste de kom på besök öppnade jag dörren hastigt och innan de hunnit öppna munnen sa jag bara ”absolut inte” och slog igen dörren. Gud har nämligen ingenting att säga mig.

Strindbergs skurknän

En av Strindbergs mer okända sidor är hans pedantiska läggning. Det undgick dock inte skulptören Carl Eldh som 1916 avtäckte vår store diktare i Tegnerlundén. Här ser man tydligt att Eldh lagt ned mycket möda och omsorg på att ge Strindberg rejäla skurknän. Den okunnige kan tolka de blaffiga, formlösa knäna som slarv från Eldhs sida, men så är icke fallet. Initierade Strindbergskännare vet att August ibland kunde drabbas av maniska tankar kring damm och smuts och därför ofta själv stod för städningen. Hans förtroende för kvinnor var ju, som många vet, rätt lågt. Ett förtroendeglapp som alltså även omfattade städning, vilket ju annars var klassisk ”kvinnogöra” på den tiden. Nästa gång du passerar statyn. Vila blicken på giganten och föreställ dig honom på knä med en doft av såpa omkring sig.

Rakblads-inflation.

Innan jag fick ansiktshår (sist i klassen) köptes rakblad i små askar och sattes på plats i rätt stiliga rakhyvlar. Bladen var så coola att de avbildades som halssmycken i silver eller hamnade på omslaget till Uriah Heep. Män var välrakade på den tiden också. Sen blev det uppenbarligen konkurrens på marknaden. Rakapparater, engångshyvlar och läskiga skepparkransar höll på att slå ut rakbladen. Vips så utvecklades dagens rakhyvlar, där rakbladen sitter fast i små plastfästen. Och efter det spårade allting ut. Ett rakblad förvandlades raskt till två, för att göra rakningen ännu bättre, din kind ännu slätare och brudarna galna av åtrå. Sen toppades det med tre rakblad, Gillette MACH3 vill jag minnas, därefter kom en med fyra. Och nu har äntligen marknaden belönats med Gillette Fusion Power med 5 rakblad. Precis vad man väntat på, en hyvel som dödar alla andra hyvlar. Var ska det här sluta någonstans? En bärbar vägg av rakblad? En sak är i alla fall säker, ju mer de håller på med rakbladsinflationen, desto mindre lust får jag att återvända till rakhyveln. Att ha den runt halsen eller använda som omslag till rockplattor är inte heller aktuellt.

lodenrock i barnstorlek

Hittade följande i en av mina anteckningsböcker.(Ja, jag har många.) Tittar på en väldigt liten, äldre man i lodenrock på tunnelbanan. Han måste vara runt 70 år och inte mycket längre än 1.60. Gör de lodenrockar så små eller är det en barnmodell? Och varför har han den på sig idag, en exceptionellt varm septemberdag? Rör det sig om en missbedömning när han ställde sig på tå och sneglade ut genom köksfönstret tidigt på morgonen, eller är han lite frusen av sig? Lodenrocken är ju inte enbart känd för att vara exceptionellt ful, utan även väldigt varm. Just idag känns den kombination extra olycklig. Undrar om det plingar när han går in i tobaksaffärer, eller om fotocellstrålen går precis ovanför hans tyska jägarhatt med svinborst?

Anders Tempelman

Du vet att någonting är sjukt när:

Du får ditt nya parabolpaket från Canal Digital och de skickar med en parabolantenn trots att du uttryckligen sagt att du redan har en på taket och att du bara behöver boxen.

Din diskmaskin diskar kallt en dag och Electrolux lovar att komma ut inom en vecka och byta den trasiga delen. 2 dagar före jul har den fortfarande inte kommit och när man frågar vad reparationen kommer att kosta så säger de ca 3.000:- Så du åker och köper ny diskmaskin för 3.500:- istället.

Fyra dagar efter julafton åker du ut till tippen och slänger en parabolantenn som tillverkats i ett främmande land, fraktats till Sverige och sedan transporterats med lastbilar och Gud vet allt, för att slutligen hamna hos dig. Diskmaskinen, som bara saknar en del och antagligen skulle kunna diska framgångsrikt i 10 år till, ställs i en hörna av soptippen där 30 andra disk- och tvättmaskiner står. Alla ser ungefär lika nya ut som din.

Anders Tempelman

Lika inför lagen?

Anna Sjödin har avgått. ”På egen begäran” som det alltid måste heta när någon tvingas bort eller får sparken. Jag tycker att allting med den här affären har känts väldigt märkligt. Bara att gå på Crazy Horse är ju suspekt. Att dessutom vara enormt full är kanske standard på det stället (det kanske är enda sättet att stå ut?) men knappast OK som SSU ordförande. Det jag reagerar mest på är att hon får Leif Silbersky som försvarare. Antagligen landets främsta advokat. Skulle jag fått honom om jag varit full på Crazy Horse och hamnat i slagsmål? Sen döms hon i tingsrätten och hovrätten och får sen skriva en ledare på DN. Skulle jag också fått sista ordet i Sveriges största morgontidning efter att ha dömts på alla punkter? ”Jag tar ingen skit” säger hon i DN och på kvällstidningarnas löpsedlar. Och min känsla är att hon verkligen inte har behövt göra det heller.

Anders Tempelman

Min återfunna ilska.

Häromdagen brast det för mig. Under ett antal år som kollektivresenär har jag tvingats lyssna på det ena pantade mobilsamtalet efter det andra. ”Hej, var är du? Nej, jag är på tunnelbanan. Nähä, sa han det? Sa han det? Du skojar! Nähä!” Och när det inte är tonårstjejer så är det farbröder i comboyhatt och oljerockar från Marlboro Classic som pratar med kollegor. ”Jag la min powerpoint på servern inför morgondagens meeting. Vi kan väl gå igenom den på the office innan vår presentation för (han ser sig omkring menande) the-big-client imorgon?” Igår satt i alla fall en farbror i någon sorts grävlingsfrisyr (grått på sidorna och med svarta tussar upptill) och pratade högt och oavbrutet om sin helg. Det handlade om maträtter, vilket härligt väder det var i lördags och spekulerades okunnigt och ointressant om det skulle bli snö till jul eller inte. Jag satt mitt emot och hade gett honom både det ena och andra onda ögat, helt utan resultat. Så när tunnelbanan stannade vid universitetet, sträckte jag mig fram och ryckte telefonen ur handen på honom. Med några raska steg gick jag till de öppnade dörrarna och kastade telefonen med full kraft in i betongväggen. Det formligen sprutade elektronik över perrongen. Sen gick jag lugnt tillbaka och satt mig igen. Grävlingsmannen satt helt stum och såg illa berörd ut. ”Nu är du inte så kaxig va, djävla grävling” sa jag till honom och återgick till att läsa. Gud vad skönt det kändes. Alla borde pröva det.

Anders Tempelman

folie-chock

Hur tänkte de här? Alla fyra framför en svensk flagga, så långt är jag med på tåget. Men sen. Tyckte de att någonting sakndes? Fotografen kanske tyckte att man borde ta av lite kläder, plocka lite poäng på den svenska synden och visa upp oss som ett exotiskt folk som oftast går omkring på det här sättet hemma. (Straxt före bastun då vi dricker hembränt direkt ur flaskan och därefter begår självmord.) Nåja, lite naket känns ju som industristandard för att kunna lansera band numera, så låt oss nöja oss med att de var före sin tid. Men folien? "Låt oss svepa in dem i folie, så att det känns som om de är helt nakna under." Vem kom på det genidraget? (Är det ugnsfolie eller vanlig folie, undrar man stillsamt.) Och hur såg det ut på redaktionen när någon granskade kontaktkartan och suckade hängivet. "Vi måste trycka affischer av den här?" Man skulle ha varit där och sett hur det gick till.

Anders Tempelman

den första gothrockaren

På Dublins National Gallery hänger en av Caravaggios tavlor. Jag har länge velat se dem i verkligheten och övervägde att flyga till Rom (eller var det nu var) där en stor utställning skulle ske i våras. Men annat kom i vägen (ett nytt nummer av Bamse och Illustrerad Vetenskap kom samtidigt) så det blev aldrig av. Den i Dublin är inte den du ser här. Men jag kan intyga att svärtan och tyngden i hans måleri är imponerande, men också med inslag av humor. Ansiktsuttrycken på flickan och gumman tyder väl på det? Vill du veta mer denna mörkrets mästare kan du besöka http://www.wga.hu/frames-e.html?/bio/c/caravagg/biograph.html

Jag och Brad

Under min semester i Italien när jag låg i mitt komaliknande tillstånd på en solstol, lade sig ett par bredvid mig. Han såg bekant ut på något obestämt vis och hon låg mest under parasollet med väldigt stora glasögon på sig och ammade ett spädbarn. De hade dessutom två små adopterade barn med sig. Efter ett par minuter kom jag fram till att det var Brad Pitt och Angelina Jolie som låg bredvid mig. Väluppfostrad som jag är så ansträngde jag mig för att inte besvära dem, utan ägnade mig istället åt min bok av Paul Auster. Efter ett tag frågade plötsligt Brad mig om jag var engelsman. Jag svarade att man skulle kunna tro det, eftersom jag har så risiga pigment. Han ville veta var man köpte frimärken och jag kunde briljera med att han kunde hitta dem på tobaksaffären och att han skulle fråga efter francobolli. Sen började vi snacka om fotbollsfinalen och Angelina suckade ljudligt när Brad och jag diskuterade om Zidanes utfall och sedemera utvisning. Efter ett tag gick jag och köpte några öl och Brad och jag promenerade utmed stranden, som man gör i Italien. Jag gick i strandbrynet, så att han inte skulle känna sig så kort. (Jag är rätt omtänksam när det gäller det där.) Vi pratade om familjeliv, barn, bilar och Eddie Izzard. När vi återvände hade våra fruar börjat prata med varandra och sen hade vi så trevligt tillsammans att bjöd in oss på middag på kvällen. Men vi sa som det var, att vi var upptagna, men tack i alla fall. Dagen efter var de borta och vi såg dem inte mer. Det låg en tjock tysk i Brads solstol och en inoljad tyska i guldbikini i Angelinas. Så kan det gå.

Anders Tempelman

Äntligen en kyrka man kan gå i.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan i samma veva som de bekände färg i frågor som kvinnliga präster och inställningen till homosexuella. (Att jag inte gick ur innan dess vara bara slapphet och ointresse.) Jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men har nu fått tänka om vid två tillfällen. Min första uppenbarelse var på Limelight i London, sent 80-tal. En underbar gammal kyrka konverterades till en riktigt skön, stökig klubb. Jag minns speciellt att ljudnivån låg precis mellan näsblod och migrän. Och nu senast, i Dublin, där en fin kyrka i slutet av Henry Street förvandlats till en fantastisk bar och restaurang. Där satt jag i helgen, alldeles bredvid orgelklaviaturen och åt en fantastisk lunch och drack en lika fantastisk öl. Kände mig upplyst och harmonisk, är det inte så det ska vara i en kyrka? I samma ögonblick som jag satt där, så undrade jag inte varför vi har någonting liknande i Sverige. Det haglar ju av vackra kyrkor som gapar tomma större delen av året. Gud drar inte folk längre, sakral musik drar några stycken runt våra högtider och dop, konfirmationer, bröllop, begravningar sker för sällan. Men en restaurang med fullständiga rättigheter i en miljö med anor från medeltiden, är inte det vad man drömmer om? Det skulle kunna få mig tillbaka till kyrkan i alla fall.

Anders Tempelman

Fläskjuice och andra drinkar

En i min bekantskapskrets har skaffat sig en frukt- och grönsakscentrifug. Det är en skapelse som kan utvinna juice ur i stort sett vad som helst. Min vän berättade lyriskt hur hon fick en sagolik grönsaksjuice på morötter eller hur hon fick en magisk grönsakssoppa genom att köra lite blandat grönt. Min fantasi gick igång direkt. Jag såg framför mig hur mina döttrar (som systematiskt undviker allt som är nyttigt) skulle kunna luras att få i sig grönsaker i enorma mängder. Kanske kan man sen blanda grönsaksjuicen med Oboj och därigenom dölja smaken? Skulle man kunna köra fisk? Sen började jag undra om man inte skulle kunna slänga ner en bit fläskfilé i centrifugen och få ut en sejdel med fläskjuice. En läskande sejdel, proteinrik dryck med alla nyttigheter intakta. Släng i några isbitar och några basilikablad och du kanske eliminerar grissmaken fullkomligt. En par vaktlar skulle man antagligen kunna slänga in oplockad och få ut det bästa på ett par sekunder. (De är ju så hopplöst lite kött på dem ändå.) Jag ser också framför mig att man kan centrifugera gamla matrester, som inte ens hunden vill ha. Ner i bunken och vips har du en komplex, tropisk måltid som du gulpar ner på några sekunder. Om de finns i större modeller kanske man skulle kunna centrifugera hunden också. Mest för att man är nyfiken på hur mycket labradorjuice man kan utvinna ur honom.

Anders Tempelman

Min invandrarbakgrund

En dag när jag kanske var runt 10 berättade min pappa för mig att han var adopterad. Jag minns det som någonting enormt positivt när jag fick klart för mig att jag var 25% italienare. Pappa hade obehagliga minnen från uppväxten på barnhemmet i Sverige, innan han slutligen hamnade i en trygg familj. Först vid 25 års ålder letade han rätt på sin biologiska mamma, då var farfar redan död. Farmor hette Gerd från Vänersborg och hon dog för inte så många år sedan. Historien var klassisk. Hon förälskade sig i en italiensk musiker som reste runt och spelade i Sverige i början på 30-talet. Han var gift och hade barn med en annan svensk kvinna, så skandalen var ett faktum när Gerd slutligen blev gravid. Jag vet inte om Gerd fick lämna Vänersborg innan magen började synas, men hon födde till slut en pojke som sedan lämnades bort. Jag träffade själv Gerd flera gånger, men det var också allt. Gerd gifte sig senare och fick två barn i det äktenskapet, varav jag träffat sonen. När Gerd närmade sig 90 kontaktade jag hennes son och frågade om han inte kunde fråga Gerd lite om den här perioden i sitt liv. Hur var den Lucyl Rizzi, fanns det några bilder på honom? Det dröjde ett par veckor, men sen dök plötsligt ett långt brev och några foton upp. Och där var han. Farfar. På vinst och förlust tog jag sedan och slog upp alla Rizzi i Sverige. Det är inte så många. Sen skrev jag ett brev till ett tiotal där jag berättade historien om Gerd och den italienska musikern. Kan det vara så att ni är släkt med Lucyl Rizzi, frågade jag som avslutning. Ett av svaren var ett samtal från Jönköping. Han var Lucyl Rizzis son, min halvfarbror. Vi pratade i flera timmar där jag fick veta att hans familj känt till att det fanns en illegitim son någonstans i Sverige. Jag lovade att resa ner till Jönköping en dag och visa upp mig själv och bilder på min pappa. En sorts släktträff och kanske en möjlighet att foga samman en historia som antagligen finns i de flesta svenska familjer, om man bara rotar lite.

Anders Tempelman

Sällskap

Vi höll just på att avsluta en filminspelning i djupaste småland när jag anade en närvaro. Det kändes som om någon eller något studerade mig och mina två kollegor när vi stod och hängde runt en kamera. (Jag har en väl utvecklad känslighet för den här typen av upplevelser.) Jag vände mig om och stod öga mot öga med ett gäng kalvar som sniffade misstänksamt på oss tre storstadsbor. Det var märkligt och lite irriterande att de lyckats komma så nära oss utan att vi hört dem. Senare den dagen beställde jag en kalvfilé. Som hämnd.

Anders Tempelman

en skakande bild

På en inspelning för någon vecka sedan befann jag mig i någons hem. På väggen i köket hängde denna egendomliga sak. Fröken Ljusskens Lyspunktcirkel. Jag har aldrig sett något liknande och mina associationer går omedelbart till någonting religiöst.(Och därmed mycket obehagligt.) Är det en kurs i självutplåning, en instruktionsbok i att behaga? Vem har satt upp den? Vem tittar på den? Och, ännu värre, vem lever efter den?

Anders Tempelman