I händelsernas centrum.

Klockan 08.45 i morse går jag uppför Kungsgatan när det plötsligt slamrar till bredvid mig. Mitt i körfältet ligger en pistol. Typ den du ser här. Två snubbar står  uppe på bron och tittar ner på gatan. Bilister, cyklister, fotgängare, alla tittar vi på vapnet som ligger precis vid övergångsstället med magasinet bredvid. Inga kulor i, vad jag kan se. Snubbarna uppe på bron står kvar och glor, så de kan inte ha kastat pistolen. Jag överväger att gå fram och plocka upp vapnet, men inser hur löjligt det skulle se ut om jag plockade upp det med en hundbajspåse. Jag hade varken en proffsig penna eller en latexhandske tillgänglig just idag. Sen hör jag sirenerna och kan lugnt gå till jobbet, med en fin liten anekdot om hur jag i stort sett befann mig på plats när Forex rånades idag.

Anders Tempelman

Som en skänk från ovan.

Vissa dagar har man svårare för att hitta ett tema för sin blogg. Andra dagar dimper det rakt ned i brevlådan. Det här är väl ändå direktreklam i sin mest majestätiska form - en VHS-kassett om JC och hans korta och rätt hopplösa liv. Jag kan höra snacket på stiftet, hur de pratat om vikten av tajming för att frälsa själar och lämpligheten i att påminna om Jesus i anslutning till just Påsken. (Han var ju tydligen väldigt glad i ägg.) Sen har de sneglat lite åt Hollywood för att försöka pressa in lite liv i den här uppenbart hopplösa B-rullen. "Världens mest sedda film, baserad på världens mest lästa bok" står det på omslaget. Vi pratar sälj, vi pratar kommers, vi pratar Guds son. En liten detalj som de tyvärr missat är att jag lämnat kyrkan för många år sedan, av vad jag anser, väldigt goda skäl. Förtryck, skam, krig, maktmissbruk för att ta några ur högen. Sen kan jag tycka att användandet av VHS-formatet ändå ger en hygglig bild av i vilken tidsålder kyrkan befinner sig. Varken jag eller Gud har nämligen någon bandare kvar.

Anders Tempelman

Att vilja men inte kunna.

Jag har varit på Nordiska Muséet igen. De måste göra någonting rätt som lockat dit mig två gånger det senaste halvåret. Den här gången är besvikelsen någon sorts medveten modehelg med inslag av vintage. (Förra besvikelsen hittar du här.) I ett skrämt hörn av den stora salen står lite handlare med lite kläder och produkter på skrangliga ställningar. Man går artigt förbi, som när man defilerar ett lik, och försöker intressera sig. Men det är varken en utställning värd att se eller en marknad värd att besöka. Sen är det någon sorts syateljé uppför trappstegen mitt i lokalen, jag går inte upp eftersom syslöjd skrämmer mig. Men hela upplevelsen är andefattig, halvhjärtat och enormt okommersiell. Varför klappade de inte på och fyllde hela bottenvåningen med stånd så att man för ett ögonblick trodde sig vara i Istanbul eller Camden? Idén är det ju inget fel på, men utförandet är bedrövligt. 

Anders Tempelman

Blod tunnare än regnvatten.

En nära vän till mig fick nyligen reda på att han har en halvsyster. Hon är tydligen bara sex månader äldre än honom och han blev förstås enormt nyfiken. Så han bestämde han sig för att bryta isen. Efter ett ovanligt glatt telefonsamtal bestämde de sig för att ses. 10 mil senare stod de öga mot öga för första gången. En kvinna som var väldigt lik honom, med sina breda axlar och 1.98 i längd. Samtalet flöt på rätt bra i början, de pratade om sina respektive familjer, tittade på bilder på den gemensamma pappan (död sedan länge) och sen började den här vilt främmande och enorma kvinnan att babbla om husvagnar. Hon gick igenom de modeller som de haft de senaste 10 åren och vilka modeller de övervägde att köpa som nästa. Det hela blev inte direkt bättre av att min polare utlovats en lunch och enbart serverades snabbkaffe och mariekex. Så han satt där i flera timmar med blodsockret på samma nivå som Titanic och lyssnade på sitt livs tråkigaste föreläsning. I något läge undrade han hur hon ens gick in i en husvagn. När de skildes åt var halvsyrran salig och tyckte att de måste göra om det här riktigt snart.
På hemvägen stannade min vän på Statoil och hetsade i sig 4 korvar och insåg att han aldrig ville se sin halvsyster igen. Men då var det för sent. Nu har hon ringt och propsat på att de ska ses igen. Umgås familjevis, kanske åka på husvagnssemester ihop?
"Vad säger du, brorsan?"

Anders Tempelman

Fiskehistoria.

Hem&Skola har ringt igen. De har gjort det under flera års tid med en regelbundenhet som till och med skulle imponera på Tredje Riket.
-Hej Anders. Ove Zetterberg här, från Hem&Skola.
Så inleder han telefonsamtalet och jag får för ett kort ögonblick en bild framför mig. En mjällig man i en illasittande kofta, pipdoftande och ett par tofflor som systematiskt gröpts ur av låga fotvalv och kraftiga svettningar. Han säger att han ringer mig i ett viktigt ärende, men jag vet bättre.
-Det handlar om våra barn, Anders. Vad är viktigare än våra barn, Anders?
Genom att använda mitt namn flera gånger röjer han sig som vanligt. Den jag pratar med är en plufsig säljare i ett nedgånget källarkontor med lysrör i taket och enbart en telefon och en kopp varm blåbärsdryck framför sig.
-Jag vet inte, pengar kanske? undrar jag lite försynt.
-Eh.....det jag vill prata med dig om är rökningen, Anders. Den sjunker i åldrarna. Många börjar redan i 12-års åldern, Anders.
-Dyr hobby, säger jag och minns när jag fick abborrar på kastspö som barn och slängde i dem med kroken kvar, så att jag kunde hala in dem en gång till.
-....ja, det är möjligt.....men vi måste hjälpa barnen Anders. Vi har tagit fram ett arbetsmaterial för skolan där lärarna kan........
Jag ser 14 sladdriga OH-bilder framför mig och en skäggig farbror som står och kisar i motljus inför en likgiltig mellanstadieklass. Jag kastar ut abborren igen och väntar tills nästan hela rullen är utmatad, sen matar jag in honom igen och säger samma sak som förra året.

Anders Tempelman

Bokälskarens resa.

Jag hittade en bok av Chuck Palahniuk som jag inte läst - "Survivor". Så jag gjorde som vanligt, köpte boken, en liten princesstårta och bokade en slumpmässig tur- och returbiljett med tåg och lät mig fraktas iväg. Jag har suttit i kupén hela dagen och sett vårt fula land susa förbi samtidigt som jag ätit tårta med ena handen och läst med den andra. Bläddrandet blir lidande av den kladdiga handen, så jag bläddrar med näsan i stället. Tåget går tydligen till Eslöv, som jag tror utmärkt sig som Sveriges tråkigaste ort. Men jag har min underhållning med mig och skrattar högt med munnen full av grädde och marsipan. De andra i kupén tittar dömande på mig, men jag är stark i de här lägena. Integritet är inte rätt ord, men det är det enda jag kommer på just nu. Jag tillbringar 27 minuter på Eslövs station i väntan på tåget tillbaka och eftersom jag läst lite mer än hälften av boken, väljer jag att betrakta människorna på perrongen. Skåningar är fula, summerar jag när jag sitter på väg tillbaka mot Stockholm igen med en Schwarzwaldtårta i ena handen. Jag menar det inte på ett dömande sätt, mer som ett konstaterande. Nu är jag färdig med både boken och tårtan. Känner mig mätt, både bokstavligt och intellektuellt. Undrar vart det bär av nästa gång?

Anders Tempelman

Den absolut bästa skolan.

Det finns skribenter som gärna refererar till författare som varit deras stora inspirationskällor i tonåren. De där författarna vars texter gick rakt in i deras väsen och lockade fram lusten att skapa själva. Inte sällan refererar de till namn som t ex Proust, Flaubert, Hemingway och avslöjar därmed vilka pretentiösa tråkmånsarna de är. Själv växte jag upp på MAD, en tidning som innehöll hela kostcirkeln av osunt tänkande. Tidningens frontansikte, Alfred E Neuman, fångade med kirurgisk precision hur vi såg på oss själva under den där djävulska tiden när vi varken var barn eller vuxna. (Jag såg mig mer som en växt, när jag tänker efter.) Vi kanske inte fick dansa på skoldanserna, vi kanske inte hade cykel med limpa och rocketstyre, vi kanske prövade snus och kräktes och ibland brände vi myror och skalbaggar med förstoringsglas på lunchrasten - för oss fanns MAD. Ett livsstilsmagasin som räddade liv, tro mig. Platsen där vi kände oss mindre ensamma, eftersom vi var många som skrattade åt det absurda, groteska, avskyvärda och kränkande. Titta på den pojkens leende, visst blir man alldeles varm i kroppen?

Anders Tempelman

Allas toalett.

Produkter som produceras och fryses in i samma ögonblick som de kommer ut. Det påverkar tydligen hållbarhet och smak på ett positivt sätt. Som hundbajs på vintern, tänker jag då. Speciellt nu när våren närmar sig och snödrivorna krymper ihop och frigör hundbajset som legat i en liten tidskapsel där tiden stått stilla. Nu får den äntligen breda ut sig och sprida sin fräna odör när jag liksom hoppar hage på förortsgatorna för att undvika att trampa i det.

Det här är ett laddat ämne för hundägare. En del vägrar nämligen att ta upp efter sin hund. En inställning jag kanske skulle kunna sympatisera med om man har en Grand Danois, vilket antagligen kräver en snöskovel och en sopsäck för att radera spåren efter. Men jag ser inget mönster mellan hundras och ägarnas vilja eller ovilja att ta upp. Om ni frågar mig, vilket ni gör, handlar det snarare om risken att bli upptäckt. Jag blev själv upptäckt en gång när vår labrador Gillis hade uträttat sitt värv en bit upp i ett skogsbryn. Jag hann knappt börja gå förrän en mansröst skrek efter mig. "Du där! Öh, du!" Han var ursinnig och småsprang fram till mig och drog en harang om barn som leker här. Jag gjorde det enda rätta och ifrågasatte hans lämplighet som förälder om hans barn tillåts springa mellan skogsbrynet och vägen. Han blev helt paff och jag pladdrade monotont vidare och undrade om han även hade synpunkter på älgarnas, rådjurens och grävlingarnas rätt att använda skogen som toalett. Och orienterarnas, hur skulle det går för dem om inte skogens mäktiga salar stod på vid gavel för deras naturbehov?
Killen stod och stirrade på mig, som om jag också var något som just tinat upp efter månader i en snödriva. Sen gick han och jag åt skilda håll.

Anders Tempelman

Min sista skoldag.

Jag går på mitt sista utvecklingssamtal med min yngsta dotter. Det är ett stort ögonblick, jag vinkar farväl till skolvärlden igen på obestämd framtid. Jag vet inte hur många olidliga föräldramöten jag varit på, jag har valt att förtränga de flesta. Alla dessa rektorer som presenterat skolan som om det vore Atlas Copco och refererat till sig själva som enhetschefer och skolan som ett verksamhetsområde. Kärnvärden har de också, precis lika platta och icke förpliktigande som hela näringslivets. "Respekt, inspirerande, nyfikenhet, kommunikation". Jag kysser också farväl till ögonblicken när fröken tittar ut över föräldrarna i skolbänkar och undrar om det finns några frivilliga till att bli klassföräldrar? Den tystnaden som infinner sig är så sublim att den borde spelas in och ges ut på talbok. Ingen vill nämligen sitta på sin fritid och prata klassresa eller skolans roliga dag (som är så bedövande tråkig) med några främlingar vars enda merit är att de hade produktiv sex ungefär samma månad som du.
    Min dotter tar emot mig i skolan och knuffar snabbt in mig i något kollektivt utrymme utan fönster. Det stryker förbi en del lärare och alla ser ut som Jehovas vittnen, eller är det Mormoner jag tänker på? Svarta kostymer, slips och alla är under 30 år. Men jag tänker att jag ska avsluta min relation med skolan på ett värdigt sätt, utan att genera min dotter. Så till slut sitter jag i ett litet mötesrum utan fönster och lyssnar när fröken och min underbara dotter pratar om vilka val hon ska göra till andra ring. Jag upptäcker att jag njuter av ögonblicket och när fröken säger att Jackie hade G- på sista matteprovet, kan jag inte hålla mig längre. "Bra gumman!" ropar jag alldeles rörd.

Anders Tempelman

Att drömma är gratis.

Jag har någon gång erkänt att Hobbex antagligen var avgörande för mitt yrkesval. Jag längtade efter deras katalog som barn och kunde ägna dagar och nätter åt att läsa igenom den. Det var så målande skrivet, så lockande, förföriskt och så in i helvete missledande. Ta kastkniv-setet som jag köpte till exempel. "Ligger alltid rätt i luften" är meningen som fortfarande ekar i mitt huvud om knivarna som fladdrade planlöst genom luften och landade med skaftet eller sidan först. Vid ett tillfälle köpte jag en IC-krets som beskrevs så storslaget och heroiskt att jag var tvungen att köpa den. När paketet kom tittade jag på den lilla grå elektronikdelen och hade inte en aning om vad jag skulle ha den till. Skämtartiklarna orkar jag inte ens prata om. Numera har jag ett mer luttrat förhållande till kataloger som Hobbex, Biltema, Luthman och alla andra som huserar i en korg på toaletten. Tvångsmässigt tar jag katalogerna och intalar mig själv att jag får välja vad som helst på det uppslag som jag råkar slå upp. Ibland har jag tur och hamnar på ett uppslag med gitarrer och kan ägna lång tid åt att välja mellan olika modeller. Ibland har jag otur och hamnar bland skruvar eller bilvårdsprodukter. Men då har jag infört en liten regel som innebär att jag antingen får bläddra två sidor bakåt eller framåt. Inte mer, inte mindre. Sådär kan jag hålla på utan att någonsin köpa något. När jag åker tåg gör jag samma sak. "Nästa hus jag åker förbi måste jag bo i resten av livet" tänker jag. Om det visar sig vara ett riktigt skräphus, korrigerar jag mig själv och säger att jag bara måste bo där en vecka i sommar. Nästa hus däremot är för alltid. Så jobbar jag.

Anders Tempelman

Konst?

Det hänger ett hav av hundbajspåsar från mitt tak. Är det en ond dröm eller en installation som kommenterar något i vår samtid?

Anders Tempelman

Hus-swingers.

Jag har gått med i en husbytarförmedling och är alldeles uppspelt. Det känns som ett äventyr, vilket kanske säger en hel del om hur mitt liv är i övrigt. Jag har i alla fall lagt upp vårt hus med bilder och allt och sen angett vart vi kan tänka oss att åka i sommar. Kabul har jag valt bort, liksom Gazaremsan, men annars har jag ett öppet sinne. Jag har redan fått ett svar från Italien. En liten ful lägenhet i utkanten av Bologna. "In vostro sogni" svarade jag med vändande mail. Igår spenderade jag en hel kväll med att titta på hus från hela världen där familjer angett Sverige som ett semesteralternativ. Varför är obegripligt, men jag tänker inte ifrågasätta det. Jag uppskattar speciellt familjer som lagt upp familjebilder, det berättar så enormt mycket. Jag zoomar ofta in barnen för att försöka avgöra om de är benägna till skadegörelse. Annars går jag mycket på yrken. Läkare, advokater, revisorer favoriserar jag. Människor inom reklam och media väljer jag bort direkt. Jag vet för mycket. Själv har jag betitlat mig "writer", kort och gott. Jag tänkte att det kunde väcka associationer till Bergman eller kanske Strindberg (minus kvinnohatet).

Åh, alperna!

Helena är på sportlov, så jag har hela bloggen för mig själv den här veckan. Hon är i italienska alperna och sitter i en solstol med stora solglasögon och en hyrd vargpäls. På eftermiddagen gör hon sitt första åk och plogar ner till byn i sin svindyra utrustning. Hennes barn står och grinar efter att ha tvingats gå i skidskola med Salvatore. En farbror runt 30 år med spegelglasögon, ultraslimmad skiddräkt, inga kalsonger, Rossignol-mössa och en hud som man annars bara hittar på riktigt dyra handväskor.

Sen äter de middag i matsalen på halvpensionatet där hotellägaren envisas med att spela obegripliga fiolstycken, samtidigt som hans tandlösa farmor hasar runt med ena benet på en pall och försöker sälja rosor för 8 Euro styck. Helenas man, Ola, försöker vänligt vifta bort henne, men då börjar hon yla italienska okväden tills hela matsalen tittar som om det pågår en misshandel.

Sängarna är av standardlängd, 1.70 långa, vilket gör att hela familjen sover halvsittandes under hela veckan. De som inte får nackspärr får en permanent dubbelhaka. Helena prövar att ligga med benen uppe på fotgaveln en natt, vilket leder till att knälederna viks åt fel håll. Hon går som en höna dagen efter och upptäcker att den nya knävinkeln tillsammans med pjäxornas framåtlutning gör att hon släpar huvudet i marken mitt emellan skidspetsarna. Att åka ankarlift är ett rent helvete och i sittliften tvingas hon sitta med benen under sig. Det har den lilla bieffekten att benen somnar, vilket inte direkt förbättrar åkstilen.

Det slutar med att hon ligger på rygg och glider hela vägen ner till byn. Hennes nya blanka skidjacka visar sig ha en formidabel glidförmåga. Hon kommer upp i mäktiga 70 km i timmen nedför puckelpisten innan hon slutligen hamnar i kabinbanans maskinrum.

Vilket sportlov.

Väderkorn.

Plötsligt stannade han upp och fäste blicken mot något ute på isen. "Kom nu, det är bara en gran" sa jag och drog lite i kopplet. Han skakade på huvudet så att öronen fladdrade som lövbiffar i vinden. "Om inte min nos tar helt fel, är det där en skridskoåkare från förra året" sa han stillsamt på sin göteborgsdialekt.

Anders Tempelman

Den lägsta formen av lågkonjunktur.

En bekant som äger en inredningsbutik blev uppringd i veckan av en tidning som lystrar till det förföriska namnet Näringslivets Respons. Mannen sa att han ville skriva en artikel om hennes företag, som han tyckte var så enormt intressant. Så hon kände sig naturligtvis smickrad och accepterade. Dagen efter dök en kille upp, slog igång en bandspelare och intervjuade henne i över en timme. Sen avslutade han intervjun och hasplade i förbifarten ur sig att artikeln kostade 13.000:- att få in i tidningen. Det här hade man väl inte haft några större problem med om det var tydligt från början. Att det inte handlade om en journalistisk produkt, utan en renodlat kommersiell. Du betalar för ytan och väljer den uttrycksform som passar dina syften bäst. Annons eller låtsasartikel? Men den uppriktigheten säljer antagligen inte lika bra. Min bekant sa i alla fall att hon inte var intresserad och att det hela kändes väldigt olustigt. Då började han kohandla om priset och innan han pressades ut genom dörrspringan hade priset sjunkit till 7.000:- Och då kan det ha ingått en utegrill och en manlig strippa också, jag minns inte riktigt.

Anders Tempelman

Män som hatar kvinnor, men inte vet om det.

De spelade Diana Krall's version av Billy Joel's "I want you just the way you are" på radion. Då kom jag ihåg en av mina tidiga flickvänner som tolkade textraden "I don't want clever conversation, don't want to try that hard" som ett uttryck för Billy Joel's låga kvinnosyn. Jag försökte nyansera det hela med att det var en kärleksförklaring. Ett poetiskt sätt att uttrycka sig på i en låt bara. Men hon sa att den åsikten bara bekräftade att jag också var en del av det förtryckande patriarkatet. Vi som objektifierar kvinnor och motarbetar jämlikhet eftersom vi är så avundsjuka på att kvinnor bär på en välsignad kreativitet i sin förmåga att föda barn. Jag sa att jag inte trodde att Billy Joel tänkte så, men då menade hon att det var precis det som var problemet med Billy och mig. Vårt förtryck sker omedvetet, vilket är ännu värre.

Så jag funderade på om jag också, innerst inne, ville föda barn. Jag mindes förlossningsfilmen i högstadiet med den då okända Gudrun Schyman, som visades efter att vi rullat på kondomer på provrör stora som auberginer. Gudrun födde inte bara ett barn inför rullande kameror, utan också inför en generation vettskrämda skolklasser. Sen sa jag som det var, att jag var rätt glad över att det inte var jag som skulle göra själva födandet, att min kreativa insats vid själva befruktningen räckte för mig. Det kanske är en mindre lott, men en som jag är rätt nöjd med. Men då menade hon att kvinnor kan bli befruktade på egen hand, att min och alla andra mäns roll i det hela kunde ersättas.

Ett halvår senare gjorde jag i alla fall slut och förklarade att jag inte hade några känslor kvar längre. Då menade hon att det var skitsnack och att det hela bottnade i att jag inte klarade av att leva med en stark och intelligent kvinna. Så jag erkände att hon haft rätt hela tiden, jag och Billy "don't want clever conversation". Det var enda utvägen.

Anders Tempelman

Omodernt på Nordiska Muséet.

Jag klev ut ur dimman i lördags och in på Nordiska Muséet. Kanske för andra gången i vuxen ålder. En utställning med modefotografi hade lockat mig dit och jag betalade förväntansfullt mitt inträde tillsammans med lite turister från Holland och Växjö. Den sk fotoutställningen bestod av ett litet skrymsle i ena hörnet där kanske ett 20-tal bilder samsades. Ett hopplock av svenska modebilder genom tiderna och en trött projektor som visade ytterligare några bilder till på en duk. Om ambitionen var att ge en historielektion och bjuda på en uppvisning av svensk fotokonst, så var det här lika övertygande som att servera skolmat på Gondolen. Om den här utställningen skulle ha några kärnvärden, som ju är så populärt idag, så skulle nog andefattigt och oinspirerande täcka in det mesta. Och det är rätt skickligt med tanke på hur duktiga vi varit och är i just den här grenen av fotografi. Vid ett tillfälle fick jag ögonkontakt med Eldhs skulptur av Gustav Wasa på andra sidan och jag kan svära på att han vände bort blicken av skam. Efter 10 minuter kändes dimman utanför mer lockande än utställningen och jag började gå mot utgången. Då skrymtade jag några stora printar på andra sidan lokalen. Det visade sig vara dagens stora behållning. Bilder och porträtt från Lappland, fotade på 1860-talet av Lotten von Düben. Vår ursprungsbefolkning med konstiga mössor, skygga blickar och knotiga kroppar som formats av köld, vind och förtryck. Och spektakulärt vackert fotograferat, som av Anton Corbijn, på enorma krackelerade plåtar.
Det här museibesöket var verkligen inte bortkastat.

Anders Tempelman

Slemproppen, finns den?

Slemproppen, denna märkliga lilla....ja, vadå?....som gäckat vetenskapen och mödrar i decennier. Alla pratar om den, men ingen har sett den. Ungefär som italiensk rättvisa, hälsosam snabbmat och unika varumärkesplattformar. Vattnet kan gå, värkarna kan börja, men var är slemproppen? När höll en barnmorska stolt upp en slempropp, stor som en brännmanet, senast? När hörde du om någon som inte bara åt upp moderkakan efter förlossningen, utan också festade loss på slemproppen som efterrätt? (Med lite glass och mandelflarn vid sidan om.) När hörde du om någon som halkade på slemproppen senast? Nej, just det, aldrig. Ändå läser jag långa inlägg på vänta-barn-sajter där den beskrivs som en geleklump, lite som tapetklister, ofta beige i färgen. Som Thomas Östros, tänker jag då, fast lite mer fåordig.

Anders Tempelman

Misstänkt vänlig kundtjänst.

Den senaste veckan har jag genomfört empiriska fallstudier av flera av landets kundtjänster. E-On därför att mitt hus ensamt har dragit lika mycket ström som hela CERN-projektet. Apple därför att tangentbordet på min MacBook Pro är långsamt och alltid missar ord med dubbla konsonanter. Telenor eftersom jag vill byta abonnemang och behålla mitt mobilnummer. Min grundsyn (som ju är en smula svart) var att jag gick in i strid. Att jag skulle behöva bli förbannad, kanske skrika könsord och begära att få prata med någon chef. Men på E-On var de artiga och förstående. Gav mig råd till felsökningen och sköt fram betalningsdagar på fakturor utan att tjafsa. På Apple fick jag göra en massa knep för att testa om felet kunde avhjälpas över telefonen, men det gick inte. Och trots att garantin gick ut i december, så fixade de så att jag fick gratis service och får byta hela moderkortet. (Pappakortet var tydligen OK.) Telenor ville att jag skulle faxa över en uppsägning och begära en överflytt av telefonnumret, sen var det klart. Och nu sitter jag här med en krypande känsla av en annalkande katastrof. En gigantisk backlash, en flodvåg av obegripliga fakturor, försäkringsdokument på ett språk jag inte talar, en kundservice som kopplar mig runt till instanser som inte finns och en digital röst som ber mig knappa in ärendenummer jag inte har. Mig lurar de inte med sin lismande välvillighet. Jag har lärt mig av den bästa, jag är beredd.

Anders Tempelman

Ett rikt känsloliv.

Jag fick en spikmatta i julklapp. En indisk liten sak med sylvassa plastpiggar. Jag ligger på den ibland för att få kontakt med mina känslor. Efter 30 minuter är min ryggtavla blodröd, pulserande och påminner väldigt mycket om en minutbiff. Då känner jag en stor ömhet och det är väl en sorts känsla? En bekant har också fått en spikmatta i julklapp och hon har experimenterat med att ligga på mage på den. Hon testade även att ligga med ansiktet på den, vilket förklarar varför hon såg så flådd ut och hade förlorat synen på ena ögat. Jag ville inte kommentera det, hon sa att hon aldrig mått bättre. Så nu har jag också börjat experimentera med mattan. Jag har prövat att ha en tung fåtölj på magen, för att liksom öka trycket. Grodhopp ger makalös zonterapi på djupet i fotsulorna. Vid ett tillfälle har jag även legat på mage, med bar underkropp. Det är fantastiskt så mycket känslor som kommer ut när jag håller på. En hel del blod också, vilket får min hund att följa mig intresserat med blicken, som om jag förvandlats till någonting ätbart.

Anders Tempelman