Tiggare som är ekonomiskt oberoende.

Du vet att någonting är seriöst fel i landet när barn från Djursholm ringer på din ytterdörr för att sälja saker.

-Hela idén med att vara född med pengar, är att det är dina egna föräldrar som ska terroriseras och ge dig allt du pekar på. Inte din granne, säger jag irriterat.

-Det är viktigt att lära sig värdet av pengar och arbete, säger en 12-årig kille i tweedkostym och håller stelt fram en låda med sina produkter.

-Jesus, är det vad de försöker inbilla dig att du håller på med? svarar jag och tittar skeptiskt ner i hans papplåda. Jag vet precis hur det fungerar, fortsätter jag. Idrottsklubben köper in en container med salami, antagligen från ett polskt slakteri, där de inte är så nogräknade med djurrätt och bäst-före-datum.

-Det här är strumpor och kalsonger…

 -Och sen ringer barnen på hos vilt främmande människor och håller fram en cylinder av kött i ansiktshöjd. Det kan inte bara vara jag som får en ocean av obehagliga associationer av den bilden?

Pojken tittar frågande på mig, vilket får mig att känna mig lite ensam med mina inre bilder, men jag matar på ändå.

-Ni skickas ut helt utan kompetens inom försäljning och tiggeri, för klubben är väldigt medveten om att det till slut är era föräldrar som kommer att bli sittande med en årsförbrukning av seg salami i vinkällaren. 

-De här plaggen är gjorda i bambu….,försöker pojken bryta in.

-Eventuellt bjuder dina föräldrar på salamin när de har gäster, vilket leder till att flera i släkten drabbas av galna ko-sjukan, men det är lite av en spekulation från min sida.

-Vi ska på skolresa till St Moritz och åka skidor, säger pojken plötsligt rakt ut i luften och blinkar lite nervöst.

-Äh. De flesta av er orkar ju inte ens gå runt kvarteret. Din pappa sitter säkert i sin Land Rover runt hörnet och väntar på dig?

-Eh, nej och han har inte en Land…

-Jag hade haft större respekt för dig om du sagt att du ville finansiera ditt drogmissbruk genom att sälja smörja till godtrogna idioter. 

-Men jag knarkar inte, säger pojken upprört.

-Det är en tidsfråga. Inga knarkar mer än barn i Danderyd. Ingen vet riktigt varför, utom jag. Ni har föräldrar som skiter i er. En gång i tiden var ni gulliga accessoarer som kunde skötas av nannys och fotas för att dominera med på sociala media. Nu är du varken gullig eller intressant. Alla väntar på att du ska växa upp och komma in på Handels, då blir du värd lite uppmärksamhet igen. 

-Om jag erbjuder dig tre produkter till priset av två då? frågar pojken uppgivet.

-Taget, svarar jag och väljer tre par kalsonger i en storlek som jag aldrig kommer att rymmas i. Men jag känner glädje över att jag än en gång, helt gratis, bjudit nästa generation på avgörande livsinsikter. Kanske inte uppskattade idag, men visdom som kommer att hinna ikapp honom.

För ingen glömmer en bra lärare.

Jag gick dit för att gråta.

Jag gick på bio och såg ”Beautiful boy” nyligen med förväntan att jag skulle få gråta. Det ska tydligen vara väldigt nyttigt och renande att tömma systemet på tårar. En del menar till och med att man kan bli sjuk av att inte släppa ut sina känslor regelbundet. Jag brukar svara att jag skrattar så att jag gråter ofta och att det rimligen också är att agera ut känslor. Men då brukar jag snabbt informeras om att det inte gills. Att gråta står högre i kurs än att skratta. Precis som tragedier och depprock har ett högre konstnärligt värde än komedier och lycklig pop. En åsikt jag för övrigt delar, vilket gör det hela ännu mer motsägelsefullt för mig. Jag ville i alla fall försäkra mig om att min ackumulerade damm av sorg och ilska skulle tömmas. Som en varböld eller en övermogen finne, för att ge dig en vacker bild av det hela. 

Jag och min fru gick därför väl förberedda för att se en smärtsam berättelse om en förälder som försöker rädda sin son ur ett helvetiskt drogmissbruk. Alla ingredienserna fanns på plats. Bra skådespelare, en historia baserad på riktiga händelser och så en sårbar och vacker son som kör sig själv och hela familjen i botten. Vad kan gå fel? Utrustad med en extra tjock gråthandduk i egyptisk bomull och en bettskena lät jag mig omslutas av biomörkret och en tragedi som anades redan i öppningstexterna.

Jag inser att en del kanske tycker att jag trissat upp förväntningarna på ett orimligt sätt, men jag ser det snarare som att jag öppnade upp mig och gjorde mig mottaglig. Nåja. Jag upptäckte i alla fall gradvis att jag inte kände någonting alls. Möjligen en svag domning i vänster skinka, men det var svårt att hitta ett orsakssamband till filmen för det. Jag är väl medveten om att min avsaknad av känslospel kan handla om ett manligt, känslomässigt handikapp. Därför sneglade jag försiktigt på min fru. Hon brukar betraktas som en bättre människa än jag eftersom hon blir rörd ganska lätt och ofta. Men jag såg glädjande nog att även hennes ögon var torra som pergament. Det kunde ha berott på att hon skaffat nya linser och att de torkade ut ögonen, men jag såg på hela hennes kroppsspråk att hon inte kände ett smack heller. Så receptiv är jag trots allt, efter 30 år tillsammans.

Hennes känslokyla skänkte mig en stark känsla av lättnad och samhörighet, trots att hon åt upp de godaste bitarna av godiset. För på pappret borde jag gråtit till den här filmen, eftersom jag berikats med att växa upp med missbruk i familjen. Jag borde reagerat extra mycket på en skildring av en människa som oavbrutet väljer missbruket framför sin familj. Men det gjorde jag inte och det bekräftar en åsikt jag har om film och all form av konstnärligt berättande. När det är riktigt bra gjort överbryggar det allt. Jag behöver inte kunna identifiera mig med karaktärer eller ha erfarenheter kring handlingen för att bli berörd och engagerad. Jag måste däremot kunna relatera känslomässigt, vilket är en helt annan sak. När man lyckas med det så spelar det ingen roll om huvudpersonen har ett annat kön, en annan hudfärg, sexualitet eller är helt animerad. Jag blir Rödluvan, Shrek, Patrick Melrose, Malcolm X eller Edith Piaff.

Ett par dagar senare åker jag och hälsar på mitt barnbarn som är två veckor gammal. Jag får ögonkontakt och ett litet leende (antagligen gas) och blir så berörd att tårar kommer. Jag är lite osäker på om den typen av tårar räknas som renande gråt, men för mig var de det.

Förlossningsrådgivaren.

Jag har stängt av funktionen som gör att mitt telefonnummer är synligt när jag ringer någon. Jag är nämligen inte säker på att min äldsta dotter skulle svara annars. Det är mina dödsryckningar som curlingförälder där jag inte kan låta bli att kanalisera min egen oro och maskera det som omtanke om henne. 

-Hallå? svarar hon lite tveksamt. 

-Hej, det är bara jag. Ligger det en manet på ditt vardagsrumsgolv? 

Hon är tyst en stund, jag kan för mitt inre se hur hon gestikulerar mot sin pojkvän och himlar med ögonen så att även han förstår att det är jag som ringer.

-Vad vill du?

-I så fall är det slemproppen och då är det dags att åka till sjukhuset, säger jag agiterat. 

-Jag ser en Brax sprattla på golvet, kan det vara den? säger hon och försöker vara rolig.

-Allvarligt. Det är det här jag menar. De går inte igenom sånt här på profylaxkurserna. Jag minns det som igår, de undviker allt som kan låta obehagligt. 

-Pappa…

-De pratar om vilken djävla valmusik man ska välja, beskriver med bedövande tristess hur man ska packa sin väska och vilken typ av mackor man bör ta med sig inför förlossningen. 

-Pappa, jag vet vad slemproppen är, avbryter hon trött.

-Nej, ingen vet vad slemproppen är, säger jag. Bildgoogla och se själv. Slemproppen är förlossningens blinda fläck. Lite som katolska kyrkans förhållande till pedofili, man mörkar det tills man överbevisas och då säger man att det var så trångt i sakristian att man kanske råkade penetrera en korgosse av misstag.

-Måste vi prata om det här just nu? frågan hon lite trött.

-När ska vi annars prata om det? Snart står någon djävla sköterska med en spruta och vill skjuta in koksalt under huden på dig…

-Va, varför det?

-Kvaddlar kallar de det för. En så fruktansvärt dum idé. Man gör det för att det gör så ont att man glömmer bort den andra smärtan. Då kan man väl lika gärna slå en spik igenom handen? säger jag och fnyser i luren.

-Ok, jag undviker det.

-Och föreslår de akupunktur så svarar du att du hellre spelar Yatzy som smärtlindring. 

-Vad ska jag ha då? undrar hon nu med ett genuint intresse.

-Allt de har. Säg att du kräver en feministisk förlossning.

-Vad betyder det?

-Inte fan vet jag, du får improvisera. Rätten till din kropp och maximal smärtlindring enligt konstens alla regler. De här lama alternativen är påhittade av män som antagligen äter alvedon när de är hårda i magen.

-Tack pappa. Bra snack.

-Jag älskar dig också. Ring när hon är född, jag orkar inte ligga sömnlös mycket längre till.

En ny tradition.

En yngre, nyinflyttad man i grannskapet ringde på ett par dagar innan julafton och frågade entusiastiskt om vi ville ha besök av tomten. Jag tittade lite trött på honom och sa att huset kommer att vara fullt av tomtar eftersom släkten kommer. Han log lite nervöst utan att ha begripit skämtet.

-Det kan ju vara roligt att få se hur barnen reagerar på tomten när man själv är där, så att säga, sa han sen med ett hemlighetsfullt litet leende.

Det var då som en port i mitt inre liksom öppnade sig och gläntade på nya möjligheter och traditioner.

-Du har rätt, svarade jag snabbt och slog ut med händerna. Vad skulle du säga om att komma lite senare på julafton?

-Inga problem, säg hur du vill ha det bara så kommer jag lufsande, sa mannen glatt.

-Jag tänkte om du kunde klättra in genom vårt sovrumsfönster och överraska mig och min fru på julaftonsnatten. 

-Eh…jaha?

-Javisst, det blir vår lilla julafton kan man säga. Du har mask, skägg och hela dräkten, fast ingenting på underkroppen. 

-Nu förstår jag inte riktigt….?

-Så om du kommer vid typ tre på morgonen…

-Jag är bara tomte för barn, det här vill jag inte vara med om, sa mannen med lite vibrato på rösten.

-Jaså? Vad synd. Du kan väl fundera på saken?

-Nej, det vill jag faktiskt inte, svarade han och tittade äcklat på mig.

-Du låter som en väldigt dömande tomte när du säger så. Och väldigt exkluderande, svarade jag och såg sårad ut. Som om du har synpunkter på mitt julfirande. Julen ska ju vara en generös högtid för alla.

-Du föreslår ju för fan att jag ska komma och…snuska mig, med dig och din fru på julafton?

-Jaha, var det så du tolkade det? sa jag och skrattade till. Nej, det var verkligen inte så jag menade.

-Nehe? Så vad skulle göra i ditt sovrum mitt i natten, halvnaken?

-Det tänkte jag överlåta helt till dig. Jag ville ge dig konstnärlig frihet att expandera rollen som tomte. Att utforska vad en tomte kan vara för dig. 

-Så varför skulle jag vara halvnaken?

-Det var en idé bara, ta det inte så bokstavligt. Jag kunde lika gärna sagt att du skulle bakbinda mig och sätta gaffatejp för munnen.

-Det vill jag inte heller, svarade han defensivt.

-Jamen kom med en egen idé om du nu är så djävla sugen på att vara tomte hos andra människor, skrek jag åt honom och slog igen dörren.

Den lyckligaste dagen i mitt liv.

Min äldsta dotter ringer och låter märkligt uppspelt.

-Gissa vad som hänt?

-Du vet att jag avskyr att gissa, säger jag och suckar lite irriterat.

-Jag vet, men det här kommer du att bli jätteglad över.

-Är det fred i mellanöstern?

-Sluta larva dig. 

-Har släkten Schulman bestämt sig för att försvinna ur offentligheten?

-Jag är gravid!!

-Jaha, det var ju inte bra. Jag trodde du visste bättre än att slarva med preventivmedel.

-Du missförstår. Vi vill jättegärna ha barn och är jättelyckliga över det här.

-Annars finns det ju dagen-efter piller om…

-Nej pappa, jag är 12:e veckan och vi längtar efter barn. Och du ska bli morfar, kan du inte bara bli glad?

-Jag är jätteglad, men jag tycker inte att katolska kyrkan eller andra religiösa fanatiker ska få bestämma över din kropp och din rätt till abort.

-Vem har pratat om abort? Jag har ju precis berättat att det är ett planerat och efterlängtat barn.

-Och jag är stolt över att bo i ett land där kvinnor har möjligheten att avsluta en graviditet upp till 18:e veckan…

-Men jag ska, som sagt, föda det här barnet.

-Exakt, allt annat är uteslutet.

-Så du är glad också?

-Självklart är jag det. Det är ju mitt barnbarn vi pratar om här. Mina gener, kanske min ögonfärg, min ödmjukhet…..

Jag tystnar och fylls plötsligt av ett starkt tvivel.

-Men, du, tänk om det värsta händer? säger jag oroligt.

-Nu får du ge dig. De flesta svåra sjukdomar kan uteslutas redan med ultraljud och BUP-test.

-Jo, men jag tänkte på någonting mycket värre…

-Folk slutade att dö i barnsäng i Sverige för evigheter sen.

-Jag tänker på om det är en pojke. Fy fan. Jag kan ju ingenting om pojkar, begriper mig inte på dem. Små korkade figurer som antingen vill spela hockey eller spela tv-spel tills de kollapsar. Sen stör de lektionerna och förstör för alla er underbara tjejer som har ambitioner. 

-Men snälla…..

-I högstadiet ägnar de all vaken tid åt att stirra på porr och börjar kallar er för horor och tafsa. 

-Pappa?

-Jag är inte klar. De fuskar på högskoleproven och tar platserna som ni tjejer förtjänar. Sen får de bättre betalt i yrkeslivet än vad ni får och utvecklar någon vidrig vänskapskorruption där de håller varandra om ryggen. 

-Är inte det här lite väl kategoriskt? försöker min dotter kontra.

-Älskling, de runkar i grupp ändå upp till Svenska Akademien.

-Som du kanske minns var du själv en pojke en gång i tiden, säger hon åt mig med ett tråkigt tonfall.

-Så fan heller, svarar jag med lite extra magstöd. Jag var en av landets första helt omedvetna HBTQ-personer. Jag ser mig fortfarande som icke-binär, eftersom jag vägrar att låta mig klassificeras genom mitt kön. 

En stunds tystnad råder.

-Det är en flicka! säger hon till slut.

-Är du säker? Hur kan du vara säker på det?

-De frågade om vi ville veta?

Jag pustar ljudligt ut och känner en enorm våg av lättnad skölja igenom mig.

-Vilken löjlig fråga. OM man vill veta? Vem vill inte veta om man går och bär på djävulen själv?

Insats i äldrevården.

Det hann inte gå längre än fyra dagar i Italien innan kvinnan som bodde i huset bredvid undrade om jag kunde hjälpa henne. Hennes engelska var lika bräcklig som min italienska, men efter ett tag förstod jag att hennes man fått ryggskott och inte kunde gå till arbetet på sjukhuset. Jag försökte förklara att jag absolut är en person kan slängas in nästan vilken sammanhang som helst och åstadkomma underverk. Men läkaryrket är en sektor jag medvetet hållit mig bort från. Inte så mycket av respekt eller insikt kring mina egna begränsningar. Det är snarare minnet av den otacksamhet jag möttes av när jag försökte rädda livet på en allergiker på en flygplats för något år sedan. Han fick inte luft och jag genomförde den livsnödvändiga intubationen genom att snabbt och med hög precision driva min reservoarpenna in i luftstrupen. Visserligen med den trubbiga delen av pennan först, vilket gjorde att jag fick hugga ett antal gånger för att slutligen penetrera. Men handlingskraften var imponerande.

Sen visade det sig att mannen bara försökt kväva en nysning, vilket gav min insats lite mindre hjältestatus än vad den förtjänade. Den här tråkiga sidohistorien berättade jag givetvis inte för kvinnan, men jag gjorde klart att jag inte var läkare. Kvinnan höll då upp en plastpåse, innehållande en krullig, röd peruk, röd näsa, gigantiska skor och en massa smink. Jag pekade ner i påsen och sen på mig själv med frågande min. Kvinnan nickade ivrigt med vädjande blick. Jag skrattade och skakade på huvudet.

Två timmar senare kravlade jag ur hennes Fiat 500 på en ångande het parkeringsplats utanför ett fasansfullt bostadskomplex som fungerade som ålderdomshem. Jag hade hela clownmunderingen på mig och antagligen skolios efter att ha suttit i fosterställning hela resan. Kostymen satt illa eftersom hennes man knappast kunde varit längre än 1.50. När jag som hastigast såg mig själv i glasdörrarna på väg in, blev jag rädd över min egen reflektion. Sminkningen hade runnit som akvarellfärg och mitt ansikte såg ut som om jag just förlorat en titelmatch i proffsboxning. Byxorna skar upp i grenen och jag vågade inte ens föreställa mig den kameltå jag åstadkom. Eventuellt kunde den glädja några gummor och någon gammal fjolla på hemmet, reflekterade jag. Kvinnan lotsade mig raskt in i en samlingssal som var till bredden fylld av människor någonstans mellan 80 och den sista vilan. Hon presenterade mig som dagens underhållning och gamlingarna fick någonting oroligt i blicken samtidigt som jag snurrade på klacken.

-Jag är Clownen Mussolini! vrålade jag ut över dem och låtsades skjuta med en kulspruta.

Uppenbarligen var en del så gamla att de fortfarande bar virtuella, svarta skjortor, för tystnaden som infann sig var besvärade. Grannkvinnan tittade bekymrat på mig, en gest jag tog som ren och skär uppmuntran. Jag slängde upp clownkäppen på axeln och gick hjulbent runt bland rullatorer och rullstolar.

-Nu är jag Clownen Berlusconi, ropade jag och log vansinnigt mot gamlingarna som plötsligt såg ännu mer illa berörda ut. 

Efter 45 minuters minnesvärd underhållning satt jag sen i bilen med grannkvinnan på väg hemåt igen. Kvinnan väste rasande att sex personer på hemmet dog i sviterna efter mitt framträdande. Jag nickade och log tillbaka mot henne.

-Ja, vilket härligt sätt att gå på, med ett skratt, svarade jag nöjt.

Kakfundamentalism.

En knappt könsmogen kille i stentvättade jeans strök förbi mig på Järntorget häromdagen.

-Kalifatet kallar dig, väste han och flackade nervöst med blicken.

Jag sa till honom att jag inte var intresserad och att han borde vända sig till äldre människor om han vill få någonting sålt. Han tittade förvirrat på mig.

-Folk över 70 skulle jag gissa, de tillhör en generation som aldrig lärt sig det här med transfetter och snabba kolhydrater i kakor, förtydligade jag.

-Jag sa KALIFAT, ett muslimskt rike, rättade han mig irriterat med pubertal röst.

-Jaha, för det lät som om du sa kakfat.

-Men det gjorde jag inte? svarade han och stirrade på mig.

-Du vet att Muhammed hade samma problem? Han hade ett talfel, om det var gomspalt eller en läspning vet jag faktiskt inte. Han var i alla fall knasig i sötsaker och pratade oavbrutet om hur viktigt det var med stora kakfat, men folk trodde han pratade om ett Kalifat och missuppfattade alltsammans.

-Du kan få en Fatwa om du inte visar respekt och vördnad, väste han hotfullt mot mig.

-Det är därför man inte få avbilda Muhammed, han blev för tjock av alla kakor till slut, fortsatte jag obekymrat.

Killen blev högröd i ansiktet och stirrade med vansinnig blick på mig och höll upp ett vibrerande pekfinger i luften, sökandes efter ord.

-Allah skapade sju himlar ovanpå varandra, inte sant? sa jag avväpnande.

Han blinkade till lite nervöst med ögonen ett par gånger och nickade sen tveksamt.

-Jorden skapades på sex dagar, men en dags vila efter det. Alltså sju totalt. Sen har vi sjudagarsvecka efter månfaserna. Regnbågen ”råkar” ha sju färger, judarna har en sjuarmad ljusstake och muslimer går sju varv runt Kaba i Mecka. Rätt?

-Eh, ja. 

-De sju dödssynderna, de sju dygderna, de sju sakramenten och inte minst - de sju små dvärgarna.

-Jag fattar inte vad det här har med saken att göra?

-Ett riktigt kakfat ska innehålla SJU sorters kakor. Det heliga numret. Förstår du inte?

-Inte riktigt..

Jag lutade mig fram och viskade i hans öra.

-Det heliga kallet är att bli konditor och bidra till kakfatet.

Han tittade storögt på mig och såg plötsligt väldigt lättad ut. Själv stärktes jag i min uppfattning i att om du ska omvända en annan människa, erbjud en alternativ historia som är minst lika löjeväckande som den ursprungliga.

Sök på ett ord eller ett ämne. Se vad jag skrivit om det.

Ett liv utan en whiplashskada är inte värt att leva.

Ibland är jag så fruktansvärt svensk. Som när jag årligen befinner mig i Italien och kör bil till exempel. Till skillnad från italienarna har jag inte ett radband eller en madonnafigur dinglande i backspegeln, utan mitt organdonationskort. Trots att jag tillbringat så mycket tid i det här underbara landet, har jag aldrig begripit hur de uppför sig i trafiken. Alla dessa planlösa omkörningar i kurvor med noll procent i sikt. En omkörning i Sverige är lite av en aggressionshandling, i Italien är det lika odramatiskt som att växla. De kör om för att de måste, för att det ligger i deras natur. Det handlar inte om något så trivialt som att vinna tid eller markera att jag kör för långsamt. Och det spelar ingen roll om jag kör i egen bil med svenska plåtar eller om jag hyr. Det är ett demokratiskt beteende som inte gör skillnad på folk och folk.

Somliga skulle säga att det bristande trafikvettet hänger ihop med att landet är genomhärjat av korruption och politisk instabilitet sedan enandet 1861, själv tror jag att det handlar om hastighet. Italienarna älskar farten i sig, den ger en känsla av att leva i stunden. Att dundra fram i 90 km i timmen på slingriga kustvägar på en röd vespa med en hjälm som inte är fastspänd, en cig i mungipan samtidigt som man nonchalant för ett samtal med killen eller tjejen i flip-flops man just raggat upp på stranden. Det är passion. Det är närvaro. Och kommer de levande fram är den enda kvarvarande impulsen att ligga med varandra. En automatiserad instruktion från vår primalhjärna, för att fira att de lurat döden och nu måste säkra artens överlevnad.

I början undrade jag alltid hur många som skadas och dödas årligen i trafiken i Italien, men när jag försöker surfa på olycksstatistik så hittar jag ingenting. Min gissning är att de inte ens för den typen av statistik, att det är så typiskt svenskt av mig att ens tänka tanken. Jag känner mig också ganska svensk när jag hoppas att få återse alla förarna som kört om mig i dödsföraktande ögonblick, helst utsmetade på bergväggar eller djupt förankrade i skördetröskor. Synden straffar sig själv och allt det där. Men kanske är det jag som måste ompröva min syn på livet? Ett liv utan en whiplashskada kanske inte är värt att leva? Den svenska modellen är ju att vi ska skonas från allt som kan vara farligt för att sen i livets slutskede ligga och hållas vid liv till vilket pris som helst och ångra allt vi inte gjorde. Italienarna kanske får ett kortare liv, men det kan vara så mycket rikare?

Ciao!

Vår stund på jorden.

Det ser inte ut som om vi kommer att klara av att hålla planetens temperatur på en rimlig nivå. Undergången, som mest legat på sin dagbädd och petat tänderna med en eldgaffel, stönar, reser sig upp och börjar sin lilla promenad åt vårt håll. Han har varit upptagen med att skapa och släcka några solsystem och sortera bland alla Röda Dvärgar. Kanske måste han sluta att kalla dem för det och säga Röda Småväxta istället? Det är oklart, men tills vidare får de fortsätta att heta vad de heter. Annars har han mest drejat i sitt favoritmaterial - mörk materia. Det är det minst dömande material man kan arbeta med, eftersom det saknar massa. Ett par krukor, några serveringsfat och tre tekoppar, men det han är mest nöjd med är ett abstrakt troll. Det är ett bra tidsfördriv och ibland, när han känner sig på det humöret, tänker han på sitt skapande som non-figurativ konst. 

Han har hälsat på oss på jorden förut och gett oss istider, meteoriter och annat som utplånat liv. Men han var yngre då och tyckte om att vara grym utan anledning. Nu är han mer mogen och lite av en medelålders vaktmästare som vandrar runt i universum och försöker hålla någon sorts ordning. Den där lilla blå planeten, tänker han och skakar missmodigt på huvudet och justerar sitt kön i snickarbyxorna med ena handen. Det såg ju så lovande ut ett tag, en planet som lyckats skapa en hållbar atmosfär och förutsättningar för liv. Och livet kom, först som små oansenliga bakterier som sen med bedövande långsamhet, transformerades och skapade allt som växer och lever. Så småningom utvecklades en art som kom att fullständigt dominera planeten, vilket var lite överraskande med tanke på att den helt saknade konsekvenstänkande. Möjligen var arten smartast på planeten efter miljontals år av evolution, men på det stora hela bestod den bara av en flock idioter. Fulla av sig själva och sin egen förträfflighet. Även när de stod inför hotet om utplåning vägrade de att förändra sin livsstil. Självutplånande, är det inte så det heter?

Så Undergången hämtar en pall och slår sig ner för att följa spektaklet från första parkett. Han tänker att det här blir lite som att poppa popcorn. Kanske kan det bli någonting överraskande gott och ätbart av det här också? Han vet att planeten kommer överleva och att livet kommer återvända i en ny skepnad. Men det är bra synd att ingen kommer finnas kvar för att berätta för de nya livsformerna vad det var som gick åt helvete förra gången. Men kanske spelar det ingen roll, tänker han, varje generation vill väl ha privilegiet att begå sina egna misstag?

Cykliska funderingar.

För ett antal år sedan började det byggas cykelbanor i förorterna som om det inte fanns någon morgondag. Jag utgick ifrån att de finansierades av samma EU-farbror i Bryssel som lagt miljarder på att bygga rondeller i hela landet. Men oavsett vilket, tror jag att alla uppskattade cykelbanorna, fast av helt olika skäl.

Masochisterna som sitter ensamma i sina bilar till stan varje morgon hoppades på mindre köer. Vi som åker kollektivt såg fram emot att slippa fullsatta tunnelbanor där vitlöksdoftande människor gnuggade sig mot oss. Och de som cyklar till och från jobbet hoppades på säkrare resor, mindre livsångest och underhudsfett. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Någonstans i den klungan fanns även en skara som motiverades av att deras cyklande gjorde skillnad och minskade utsläppen av koldioxid så att planeten skulle brinna upp lite långsammare. Jag tror tyvärr att just det hoppet grusades av gruppen krisande mellanchefer i Lycra. Ett gäng som såg cykelpendlandet som ett alibi för att få spendera obscena mängder pengar på cyklar och cykeltillbehör som flögs hit månadsvis från Kina. 

Men att uppmuntra cyklandet är bra och att göra trafiken säkrare genom att separera fordonslagen är jag en stark anhängare av. Men någonting gick fruktansvärt snett.

Knappt hade de nyasfalterade cykelbanorna svalnat när jag noterade att många cyklister valde att inte använda dem. De föredrog att cykla vidare på bilvägen som nu krympt för att ge plats åt just cykelbanorna. Istället för att ge efter för min första impuls, att skrika könsord, preja dem av vägen eller avlossa en avsågad hagelbössa vid omkörning, så intervjuade jag cyklister. Jag ville förstå varför de inte omfamnade alla dessa vägar som byggts enbart för deras skull.

Ganska snart fick jag klart för mig att det finns en kategori cyklister som anser sig vara lite förmer än andra cyklister. De äger oftast landsvägscyklar som kostar en årslön och som kan uppnå betydande hastigheter. De menade att det var för många ”lallare” på cykelbanorna som störde deras snabba cyklande. Några menade också att cykelbanorna oftast hade mer grus på sig än bilvägarna (fråga mig inte varför) och därför ledde till flera punkteringar på deras lövtunna racerdäck. Så resultatet var att trafiken på bilvägarna blev ännu farligare, för alla berörda.

Regeringen reagerade förstås på detta och fattade det enda logiska beslutet: Att göra det lagligt att cykla på 50-bilväg trots att det finns cykelväg. Ett beslut som snabbt ledde till att antalet cykelolyckor sköt i höjden. Någon försvarade beslutet med att vi måste vänja oss vid flera cyklar på bilvägen, vilket får mig att tänka att vi också måste vänja oss vid att det inte bara ligger grävlingar, rävar och kaniner i väggrenen framöver. Och i en sån här sagolikt irrationell värld borde väl jag få köra bil på cykelvägen framöver? Den är ju oftast helt tom.

Aktivt irriterande.

Ofta skryts det om att vi har så bra kranvatten här i Stockholm. Men ärligt talat, vem kan ta den propagandan på allvar när den kommer från Stockholm Vatten och Avfall? Redan i namnet har de ju blandat ihop två saker som absolut inte ska ha med varandra att göra. Sen går folk omkring med sina designade och otroligt irriterande yogaflaskor i glas eller metall på dagarna och sippar maniskt under möten för att hålla sin ”vätskebalans”. Min bestämda känsla är att om de visste vad vårt s.k dricksvatten innehåller så skulle de behöva använda flaskan för att slå sig själva medvetslösa.

Så jag surfade runt lite bland vattenreningssystem avsedda för kärnkraftverk och krematorier, tills jag hittade Brita-kannan. En nätt liten vattenkanna med ett aktivt kolfilter. Två dagar senare packade jag ivrigt upp den och läste sen på hur fruktansvärt effektiv den är. Kannan fylldes och placerades i kylen. Var fjärde minut tittade jag till den kärleksfullt och kände efter om det rena vattnet var lagom kylt. Till slut drack jag ett glas och smackade uppskattande högt och tydligt bredvid min fru, som varit skeptisk till köpet från början. Att klockan var tre på natten och mitt i hennes REM-sömn gjorde att jag inte riktigt fick den respons jag hoppades på. Till frukosten dagen efter gjorde jag om samma procedur och drack flera glas på raken och avslutade varje med ett ljudligt ”ah” följt av ett ivrigt nickande mot det tomma glaset. Den enda i familjen som studerade mig intresserat var hunden.

-Vill du inte ha ett glas friskt, rent vatten? frågade jag min fru som satt försjunken i morgontidningens rapportering av dödsskjutningar.

-Vi har rent i vatten i kranen, svarade hon frånvarande

-Nej, det där är en myt. Bara för att vi får vårt dricksvatten från Mälaren så tror folk att det är rent. Vet du vad som finns i Mälaren? frågade jag konspiratoriskt.

-Fisk?

-Kanske. Men mest bakterier, bajs, amöbor, knark, antidepressiv medicin…

-Vi har ju reningsverk, försökte hon avbryta.

-OCH LIKRESTER!

-Likrester?

-Ja, folk som drunknat eller gått igenom isen och sen flyter upp flera år senare, hur känns det som måltidsdryck?

-Vad har du sett för program…

-Men den här makalösa lilla uppfinningen tar hand om det värsta, sa jag och pekade på kannan.

-Vad bra för dig.

-Jag tror till och med att man kissa i den och dricka upp det efteråt? avslutade jag entusiastiskt.

-Pröva, sa min fru utan att lyfta blicken från morgontidningen.

Rysshatet.

Jag får ett mail från Ryska ambassaden med anledning av GDPR. De undrar om jag vill fortsätta att få deras utskick och vara kvar i deras register? Jag väljer medvetet att inte svara med vändande mail, eftersom jag vet att vissa saker kan låta så hårt i text och missuppfattas. Kvinnan på ambassaden som jag kopplas till pratar fläckfri svenska och jag förklarar mitt ärende.

-Jag fick mailet om GDPR från er och visste inte riktigt vad jag skulle svara, säger jag lite lent.

-Du behöver inte gör någonting, på så vis är du kvar i registret, kvittrar kvinnan i andra änden.

-Det är just det, jag visste inte att jag fanns i era register, säger jag.

-Det gör alla som skriver negativa saker om oss, svarar kvinnan med en Sibirisk iskyla i rösten.

-Har jag skrivit negativt om er? Det tror jag inte.

-Jo, vid ett par tillfällen.

-Har jag?

-Ja.

-Jag skriver så mycket dumt att det är omöjligt att komma ihåg allt. Men jag vill nog gärna bli raderad från registret, om det är ok med dig?

-Så du vill bli raderad? frågar kvinnan i andra änden.

-Från registret. Det räcker bra så just nu. Jag lovar att ringa igen om jag uppnår en ålder då jag riskerar att hamna i den svenska åldringsvården, säger jag och försöker vara lite rolig.

-Du vill inte bli raderad nu?

-Nej, det vill jag inte.

-Ok, då behöver du inte göra någonting.

-Så är jag ute ur ert register nu?

-Nej.

Jag skrattar till lite nervöst och söker desperat efter en väg ut.

-Om jag sprider lite positiva saker om den här gasledningen i Östersjön, skulle det förändra saken?

-Hur menar du nu? frågar hon med spelad vänlighet.

-Eller en hyllning av invasionen, förlåt omfamnandet, av Krimhalvön. Att den skedde helt på initiativ från den ryska befolkningen som kände sig hotad och utsatt. Och att hela den här Novichok-historien i England är ett påhitt av några överkänsliga astmatiker.

-Det skulle vi uppskatta, svarar kvinnan i andra änden.

-Jo, men skulle jag slippa vara i ert register då?

-Nej, bara människor som accepterar att vara med i vårt register kan lämna det.

-Människor som inte vill lämna?

-Precis.

-Jag tror jag förstår, svarar jag och inser att de har rätt bra litteratursmak i Ryssland ändå. Både Franz Kafka och Joseph Heller.

Makt, ett säkert sätt att bli tråkig och osympatisk.

Jag är fortfarande för lamslagen av värme, grappa och brist på tankeverksamhet för att skriva något vettigt blogginlägg. Så jag bjuder på en artikel som jag skrev för HR People och som handlar om hur makt korrumperar på de mest oväntade sätt. Tänkte att det kunde passa bra nu när Trump och Putin suttit och dunkat varandra i ryggen. Enjoy!

Den vanligaste föreställningen om människor med makt, är att de tagit sig till toppen genom manipulation, hot och ren ondska. Och världshistorien innehåller onekligen fasansfulla exempel som bekräftar den bilden. Många menar att Machiavellis Fursten som skrevs 1532 fortfarande är instruktionsboken för alla som vill ha makt. ”Man ska antingen omhulda människorna eller krossa dem” var ett av hans handfasta tips. 

Dacher Keltner, professor i Psykologi på UC Berkley, som studerat ämnet i över 20 år, menar att idén om den självupptagna och hänsynslösa maktmänniskan inte så enkel som vi hittills trott. Oavsett om man studerar chimpanser, dagisbarn eller universitetsstudenter, så är det inte mobbarna och manipulatorerna som får makt. Det är istället de som visar vänlighet, omtanke och en vilja att göra gott. Makt är någonting du får därför att du förtjänat omgivningens respekt.

Det här är ju väldigt goda nyheter och skulle i så fall betyda att mänskligheten är på helt rätt spår. Att alla våra politiska makthavare och chefer är fina människor som bara vill oss andra gott. Ja, du hör ju själv hur orealistiskt det låter. Det är också därför som Keltner valt att beskriva sina resultat som maktens paradox. Forskningen visar nämligen att så fort du når en maktposition, förlorar du egenskaperna som tog dig dit från början. De flesta känner till uttrycket att ”makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”. Det myntades av Lord Acton 1887 och nu har alltså Keltner verifierat det - 131 år senare.  

Människor som upplever sig ha makt är mer benägna att uppföra sig impulsivt, köra bil vårdslöst, ljuga och bedra sin partner. Rika människor snattar mer än fattiga och folk i dyra statusbilar stannar mer sällan vid övergångsställen än de i enklare bilar. I en studie visar de sig till och med vara kapabla att stjäla godis från barn. Makt är ett gift som förgiftar även den bäste. I ett försök lät Keltner tre studenter utföra en tråkig rutinsyssla ihop, men en utsågs till gruppens chef. I en rast fick de sen ett fat med fyra goda kakor. Vem tog den extra fjärde kakan? Du vet redan svaret. 

När man ber försöksgrupper att rita bokstaven E i pannan så att andra kan läsa den rättvänd, så har människor med makt större svårigheter med uppgiften än andra. De är helt enkelt oförmögna att se världen ur en annan människas perspektiv. Sukhvinder Obhi, neurforskare vid McMaster University, har i sin forskning kommit fram till liknande resultat som Keltner. Människor med makt saknar eller har bedövat färdigheten som kallas för att ”spegla sig”. D.v.s att kunna leva sig in i andra människor situationer. De har en empatibrist som gör att de inte gissa hur en kollega reagerar på en en kommentar eller synpunkt. De slutar dessutom att efterhärma andra, som att skratta när andra skrattar till exempel.

Det här låter ju inte direkt som människor man skulle vilja ha som chef, än mindre bjuda på middag. Den stora frågan är väl därför om det ens är möjligt att bli högt uppsatt politiker eller chef utan att förlora alla sina goda egenskaper? Keltner menar att man kan öva genom att medvetet fokusera på andra människor, lyfta fram det goda i andra och glädjas över deras framgångar. Att minnas stunder när du känt dig maktlös kan också hjälpa (rotfyllning hos tandläkaren, en rejäl maginfluensa eller annat valfritt, plågsamt minne), liksom att omge dig med människor som kan ta ner dig på jorden. Och om inte det hjälper får vi sätta vårt hopp till det faktum att maktutövning med empati och omtanke är det säkraste sättet att bibehålla makten. Även om du inte är en vänlig människa innerst inne, så lönar det sig att agera som om du vore det. När jag mailar Dacher Keltner och frågar om det finns några könsskillnader i den här forskningen, så svarar han att studier av bl a McKinsey och Credit Suisse visat att det kan finnas skillnader.

Ägna nu resten av dagen åt att fundera över vilken kön det kan vara som är mindre benäget att korrumperas av makt.

Jag har inte en enda originell tanke kvar.

Jag är för utvilad/utmattad för att orka skriva ett blogginlägg just nu, så jag delar med mig av en artikel jag skrev för tidningen Kupé i våras som handlar om kreativitet och en av dess främsta fiender. Själv ska jag se om jag orkar brygga mig en espresso och kravla mig ut till poolen.

Bli mer kreativ. Gör absolut ingenting.

En man från Gotland flyttar in i en paradlägenhet i Stockholm som han just ärvt. Den är helt tom och han sover ensam på en uppblåsbar madrass utan lakan i ett av rummen. Efter ett tag blir hans hemlängtan outhärdlig och under inverkan av en flaska bananlikör bestämmer han sig för att börja spela Kubb mot sig själv. Klockan ett på natten ekar ljuden av studsande träklossar mot parkettgolv i fastigheten och ut över hela stan. 

Det du just läst är en dagdröm som kom till mig när jag satt på en parmiddag och höll på att dö av tristess. Tills ganska nyligen ansågs dagdrömmar enbart vara ett sätt att fly verkligheten. Jag vill minnas att min fröken i matematik på gymnasiet menade att mitt dagdrömmande handlade om koncentrationssvårigheter, lathet och brist på begåvning. Att hon själv eventuellt var oduglig på att förklara andragradsekvationers inneboende skönhet och nytta i verkliga livet, ingick inte i hennes tankevärld. Men nu har flera forskare visat att dagdrömmar, denna till synes improduktiva aktivitet, i själva verket är helt avgörande för vårt kreativa tänkande. En som forskat kring ämnet är hjärnforskaren och läkaren Pontus Wasling på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han har konstaterat att dagdrömmar aktiverar prefrontala cortex, ett område i hjärnan som hör ihop med förmågan att fatta beslut och anpassa sig till sociala sammanhang. Samma del av hjärnan styr även empati, omdöme och personlighet och är kopplad till det limbiska systemet, även kallat känslohjärnan. Under en dagdröm går hjärnan in i ett unikt kreativt läge där tankar, samband och idéer kopplas ihop och får ny mening. Och det är ju definitionen på kreativitet, förmågan att sätta samman känd information på ett helt nytt sätt. Flera oberoende studier visar att personer som dagdrömmer ofta gör bättre ifrån sig i uppgifter som kräver kreativa lösningar och originellt tänkande. (Stämmer tyvärr inte alls på mig i matematik.) 

Sociala media dödar dagdrömmarna.

Den här forskningen borde inspirera oss alla att låta tankarna flöda fritt oftare, men det visar sig att dagdrömmarna håller på att konkurreras ut. Enligt undersökningsföretaget Nielsen konsumerar amerikaner 10,5 timmar media per dag. Över två timmar av dessa ägnas dagligen åt Facebook, Instagram, snapchat och andra sociala media. Sverige ligger förstås inte långt efter. Jag är definitivt en av dem som ofta glor ner i min telefon, sökandes efter underhållning, tidsfördriv eller bekräftelse. Att sociala media stimulerar hjärnans belöningssystem är känt sedan länge. Exakt hur min gamla skolkamrat Jerkers segeltur i Kroatien kan locka fram mitt dopamin är lite oklart, dels därför att jag aldrig haft någon kontakt med honom i verkliga livet sedan högstadiet och dessutom eftersom jag är ointresserad av segling. Men jag följer hans tillfixade bilder när seglen hissas och alla har nyblekta tänder och rutor på magen. Det känns mer som om det stimulerar min känsla för avundsjuka, en sida jag helst skulle vilja leva utan. Men lojalt ger jag likes, i förhoppningen att jag ska få en tillbaka när jag statusuppdaterar att jag fått råttor i krypgrunden på huset. På något plan är det här uppenbarligen belönande, men det leder inte till några banbrytande, kreativa idéer. Redan 2015 ansåg 60% av svenskarna att de ägnade för mycket tid på internet, sedan dess har vi bara ökat användandet.

Ge ditt undermedvetna en chans.

Kreativitet uppstår inte därför att man är besatt av att vara ”produktiv” eller mata hjärnan med konstanta intryck. Den uppstår i de små mellanrummen i vardagen där man tillåter hjärnan att få en föräldrafri stund och göra egna upptäckter. Alfons Åbergs farmor hade rätt när hon sa att ”det är bra att ha tråkigt”. De flesta har dagdrömt i duschen, under idrott, promenader, resor, meditation eller plågsamma parmiddagar. Einstein menade att relativitetsteorin kom till honom i en dröm. Inte som en blixt från en klar himmel, utan som en förlösande idé efter åratal av fokuserad forskning. Men det krävdes ett vilotillstånd som agerade barnmorska. Så oavsett vad vi arbetar med, finns det en underskattad källa till inspiration och annorlunda tankar som vi alla borde utnyttja bättre. Kanske kan vi rensa lite bland de vi följer på sociala media och frigöra lite tid åt att producera egna, originella tankar istället?

Exakt vad jag ska göra med dagdrömmen om mannen som spelar Kubb mitt i natten är fortfarande lite oklart. Det känns som en öppning till en långfilm, men jag kan inte bestämma mig för om det är starten på en fruktansvärd mordhistoria eller en komedi. Jag ska dagdrömma på den saken.

Att kunna sälja vad som helst, men inte sig själv.

Jag går andaktsfullt upp på Akademibokhandeln vid Hötorget. Eftersom jag älskar böcker gör jag det ganska ofta. Men idag handlar det inte om det. Jag är här för att se min egen bok i bokfloran.

På många sätt är jag bortskämd med att se mina idéer och texter få en stor publik, men då har det oftast handlat om andra som anlitat mig för att ge deras varumärken någon sorts existensberättigande och en röst. Det här är annorlunda, nu handlar det om mig och mitt ocensurerade inre. Lyckokänslan av att upptäcka min bok på nyhetsbordet i entrén är överväldigande och jag måste stålsätta mig för att inte gå fram och kyssa mannen bakom kassan. Att han har ett enormt, könshårsliknande skägg i ansiktet bidrar också. Istället placerar jag mig lite i ett hörn och studerar människor som sökande rör sig runt bordet. Jag tror jag hoppas på att få se hur min bok faktiskt köps av en kund. Det finns säkert många människor som sysslar med kultur som inte tycker att försäljningssiffror är en bra eller viktig måttstock på kvalitet, vilket antagligen sammanfaller med att de producerar något som ingen vill betala för. Jag tillhör inte den skaran. Min bestämda åsikt är att försäljningssiffror inte är allt, men kultur som inte hittar en publik borde snarare klassas som hobby. Något man kan syssla med på fritiden och definitivt inte få statliga stödpengar för att hålla på med. 

Spänningen stiger markant när en man i min egen ålder tar upp min bok och börjar bläddra och småläsa. Jag följer det hela och kan till slut inte hålla mig, utan glider upp bredvid honom och låtsas leta efter något läsvärt. Mannen sneglar på mig och håller upp boken mot mig.

-Vad tror du om den här?

Jag tar min eget bok av honom, skummar texten på baksidan, tummar lite förstrött på den och gör sen en axelryckning.

-Min gissning är att det här är någon skitnödig reklamsnubbe som plötsligt drabbats av en existensiell kris. Årtionden av skamlös prostitution i kapitalets tjänst och nu har han plötsligt utvecklat ett samvete? Skulle inte tro det. Om jag vore du skulle jag satsa på den här istället. Jag håller upp Annie Lööfs ”Sanningens ögonblick” framför ögonen på honom.

-Alternativt den här, den ska vara storslagen, säger jag sen och pekar på en bok om en syfilisepidemi i Norge på 1800-talet. Mannen nickar besvärat och lämnar butiken tomhänt. 

Själv står jag kvar och undrar om min försäljningsteknik tappat lite av sin skärpa. Eller om jag planerar att skriva som hobby framöver?

Kultursnobbens sista utpost.

Min bok har knappt lämnat tryckpressarna när min förläggare glatt berättar att det ska göras en talbok av den.

-Det är fantastiskt, Storytel är störst i landet på talböcker och….

-Absolut inte, avbryter jag henne och kastar min Fedorahatt rakt in i förlagets kontorslandskap. 

-Varför inte? Ju fler platser du finns på desto bättre är det, försöker min förläggare samtidigt som jag tänder min sjöskumspipa.

-Vi röker inte här, säger en pipig röst dold bakom en datorskärm.

-Det är möjligt, men det gör jag, svarar jag och blåser en plym av grå rök mot rösten.

-Det är ju enormt smickrande, varför är du negativ till det, undrar min förläggare.

-Förr i tiden var talböcker för blinda människor, vilket var helt i sin ordning. Numera är det ju för människor som inte orkar eller är kapabla att ta till sig litteratur i sin ursprungsform. Eller så är de rastlösa och vill maximera sina hopplösa liv genom att lyssna på något samtidigt som de gör rent golvbrunnen i duschen. Jag vill inte förminskas till en distraktion för idioter.

Min förläggare försöker bryta in, men  jag har precis fått upp ångan.

-Dessutom anser jag att talböcker förflackar författarens egen röst. Att filtreras genom en svensk skådespelare som till vardags antingen spelar kommisarie i en hopplös svensk deckare eller står och spelar över på Dramaten - över min döda kropp!

-Men de vill ju att…..

-Jag vill inte diskutera det här mer, avbryter jag. Min integritet är viktigare än allt annat. När jag för en gångs skull ger ut något helt fritt från kommersiella intressen vill jag inte besudla det med att någon förvandlar det till platt radioteater, säger jag och gör en svepande rörelse med pipan så att hela kontorslandskapet fylls med rök.

-Så att de uttryckligen bett att du läser in boken själv spelar ingen roll? säger min förläggare försåtligt samtidigt som brandlarmet går igång. Folk reser sig och rusar tumultartat mot nödutgångarna. Till slut står jag ensam kvar i det öronbedövande larmet. Jag funderar på om jag föredrar att brinna inne, hellre än att erkänna att jag kanske varit kategorisk och uppfört mig lite dumt?

För bilresor och meningslösa skogspromenader:

https://www.storytel.se/books/510719-Vi-goer-ingen-stor-sak-av-det-haer-Samlade-absurda-betraktelser

För litteraturälskare:

https://www.akademibokhandeln.se/bok/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/9789188529800/

https://www.bokus.com/bok/9789188529800/vi-gor-ingen-stor-sak-av-det-har-samlade-absurda-betraktelser/

En enormt stor sak.

Kanske överreagerar jag, men vid midnatt står jag i full Ku Klux Klan-mundering utanför en villa i Bredäng. Jag har precis tänt eld på det träkors jag monterat bredvid studsmattan på tomten. En tomt som tillhör ägaren till tryckeriet som inte lyckades trycka min bok "Vi gör ingen stor sak av det här" på utsatt tid. Jag tvingades ställa in bokreleasen, en sammankomst där jag skulle omfamnas av alla människor som betyder någonting för mig. Ett minnesvärt ögonblick i livet där min såriga självkänsla skulle påstrykas med en mjukgörande salva av kärlek och välvilja.

Korset brinner med full kraft och människor har börjat stå och glo vid sina fönster i villaområdet. Jag ser den gamla tryckeriägaren stappla ut genom altandörren iförd pyjamas och en stavmixer i ena handen som vapen. 

-Vad är det som pågår? ropar han till mig på behörigt avstånd. 

Jag försöker fokusera på honom, men hålen som jag klippt ut i lakanet för att se igenom rör sig i vinddraget och gör att jag inte ser ett dugg. Strutformen på mössan har kollapsat, antagligen på grund av värmen från korset. Jag svär för mig själv att jag borde ägnat mer tid åt syslöjden i skolan. Att hälla stearin i lakanet för att kunna forma det kanske var en dålig idé? Men nu handlar det om att fullfölja, att ta fajten, stå upp för det som är rätt och viktigt. Jag tar till hela mitt magstöd och vrålar ursinnigt mot honom.

-Jag är yttrandefriheten, tryckfriheten och demokratin….

Vid det här laget har stearinet i mössan smält och börjat forma sig runt mitt huvud, så jag sliter av mig min dumstrut så att stora tussar av mitt hår följer med. Det gör fruktansvärt ont, men jag är stark i de här lägena. Kampen är starkare än smärtan.

-Jag är Rushdies och Solzhenitsyns kärleksbarn som du kvävt med en kudde i sin barnsäng, skriker jag åt honom. Det där med kudden ångrar jag lite, liknelsen känns övertydlig ihop med lakanet på min kropp.

-Är du inte klok? Vi fick problem med tryckpressen och blev några dagar försenade, det händer hela tiden. Det här är hets mot folkgrupp, ropar tryckaren tillbaka mot mig och hytter med stavmixern, samtidigt som ljuden av polis- och brandbilar börjar närma sig.

-I helvete heller. Du är vit, man, heterosexuell och INSKRÄNKT! ropar jag tillbaka samtidigt som den horisontella delen av korset plötsligt lossnar och faller till marken bredvid mig. Kvar är bara en pinne i gräsmattan som slutat brinna och nu mest ryker lite patetiskt. Jag borde ägnat mer tid åt träslöjden i skolan.

-Möjligen är det hets mot yrkesgrupp, lägger jag till innan en polisman övermannar mig bakifrån, pressar ner mig i gräset och sätter handbojor på mig.

Några dagar senare förklarar jag för min försvarsadvokat att det brinnande korset och mitt klädval var ett impulsval.

-Jag hade både lakan och lite virke hemma. Och ett stort mått av hat. Det kändes som ett självklart val.

Våroffer.

Jag kallas till ett möte om grannsamverkan mot inbrott. Ett ämne där jag antar att vi grannar kan mötas som jämlikar och lägga vårt outtalade förakt för varandra åt sidan. Irritationen kring när man får elda löv i oljetunnor, grannträd som skymmer och skräpar ner, det lämpliga i att ställa ut mat till rådjuren i villaområdet så att även fästingar och råttor blir en permanent del av förortsfaunan. Eller om gräsklippning, kapsågar eller bindgalna ungarna på studsmatta är acceptabelt före klockan åtta på lördagsmornar. 

Vi förenas i en könlös föreningslokal där män i min ålder annars spelar innebandy på helgerna och tar ut sin ackumulerade besvikelse på varandra. Ålderskrämpor, avstannande karriärer, högre hårfästen och en starkt känsla av att livet inte blev som de tänkt sig. Det doftar bränd, avskavd hud i lokalen, med en accent av gubbsvett och näsblod. Polisen som leder mötet spelar antagligen i ett av innebandylagen. Han skriver oläslig på en tavla samma saker som han säger.

-Vi pratar vaksamhet, vi pratar samarbete, vi pratar om att dela och sprida information. Vi pratar om att göra bostadsområdet mindre attraktivt för tjuvar.

Alla nickar och tittar menande på varandra, ungefär som om en djup insikt förmedlats. Själv har jag fullt upp med att inte be honom att sluta upprepa ordet ”prata” i varenda mening, det är det enda jag kan tänka på. Polisen maler på och några anmäler sig frivilligt som kontaktpersoner, en tar på sig att spika upp skyltar på gatan och ordna en telefon- och mailinglista. Sen tackar Polisen för ett konstruktivt möte. Då känner jag mig tvungen att räcka upp handen.

-Jo, det här med larm och sånt, det är väl också viktigt?

-Vad bra att du tog upp det, säger Polisen och får alla att sätta sig på sina stolar igen. Alltså larm är bra och har en avskräckande effekt på de mindre professionella tjuvarna, men mer än så är det inte. 

-Jag har förstått att det är så, säger jag, men kan vi inte ha en mer offensiv inställning till hur vi skyddar våra hem?

-Hur tänker du nu? undrar Polisen.

-Lite mer old-school, som björnsaxar i trädgården, spänna upp pianotråd mellan träd i halshöjd, slå fytumsspik genom plankor som man placerar försåtligt vid altandörrar vid mörkrets inbrott med spikarna vända uppåt, eventuellt insmetade i hundbajs. 220 volt i dörrhandtagen, avslagna flaskbottnar på ovansidan av staket och murar eller, varför inte, novitjok? avslutar jag med en litet nöjt skratt. 

-Det sista var ett skämt, förtydligar jag eftersom det blivit märkligt tyst i rummet. 

-Vi får inte glömma bort att många som stjäl gör det för att de inte upplever att de har några andra alternativ i livet, säger plötsligt en man på min gata som aldrig plockar upp efter sin hund.

-Ja, skälet till den här ökande kriminaliteten är ju klyftorna i samhället, en avgrund mellan de som har allt och de som saknar allt, flikar en kvinna in som gjort sin förmögenhet på att sälja stödstrumpor till Landstinget för 1500:- styck.

-Tjuvar är också offer och om de kunde så skulle de förstås välja en annan livsstil, avslutar en man som lånade en såg av mig som han aldrig lämnade tillbaka.

-Det är viktiga perspektiv, stämmer Polisen hummande in.

Jag tittar uppgivet på människorna i salen och inser att jag inte delar någonting med dem, frånsett postnummer.

-Ja, ni har naturligtvis rätt, utbrister jag och reser mig upp. Jag tycker att vi ska omfamna det här humanistiska synsättet och inte glömma bort att applicera det på våldtäktsmän och pedofiler också. Det är så lätt för oss att säga att det är förkastliga handlingar och enbart fokusera på offren, men då bortser vi ifrån att för de här männen är det en viktig och underbar upplevelse. Tack för ett upplysande möte.

Sen gick jag hem och eldade upp vinterdäcken i ett oljefat.

Tryck om mig.

Jag hade sett fram emot att stå omgiven av ett hav av gamla offsetpressar från seklets början, mekaniska mästerverk med tyska namn som med minutiös precision förlöser varje sida i en öronbedövande ljudmiljö och med en doft av smörjmedel. Istället står jag med min koalapäls uppknäppt och händerna i sidan och tittar skeptiskt på en digital printer som smattrar torrt och löjeväckande i ett hörn. 

-Är det verkligen en tryckpress det där? undrar jag och fäster blicken på tryckeriägaren, en man närmare 70 med en näsa som en knölpotatis och en vattnig blick med mjölkiga inslag. 

-Eh, ja, det är en…

-Ser mest ut som en svullen skrivare, om du frågar mig. Säkert kompetent nog att pressa ur sig lite direktreklam som folk bara lyfter från brevlådan rakt ner i pappersåtervinningen. Men knappast en tryckpress värdig att reproducera min utsökta prosa.

-De flesta brukar bli nöjda, skorrar ägaren fram.

-Nöjda? Finns det något mer visionsfattigt och ambitionslöst än nöjd? Jag vill inte bli nöjd, jag vill bli förförd och uppnå extatisk perfektion.

Ett ark matas plötsligt ut och jag sliter åt mig det innan ägaren hinner reagera. Jag håller upp det mot de blågröna lysrören i taket och tittar äcklat på resultatet.

-Var fan är brådjupet i färgerna? Det som är essensen i mitt skrivande, de starka kontrasterna där det röda är rött som levrat blod och det gula är skirt som vårsnoret hos en pollenallergiker.

Ägaren tittar lite frågande på mig och pekar sen tafatt på textblocken på arket.

-Det här är ju inlagan, den….

Jag lägger min hand över hans mun och skakar missmodigt på huvudet samtidigt som jag stirrar på storpotäten mitt i hans ansikte.

-Säg inget mer. Tänk om alla gömde sig bakom plattityder som ”det ska vara så, våra andra kunder är nöjda etc”. Sen suckar jag så högt att det ekar i den korrugerade plåten som utgör företagets väggar och tak. 

-Var är ambitionsnivån? Var är passionen att överträffa varandras förväntningar? Jag tar bort min hand från hans mun och torkar av den på pälsen lite demonstrativt.

-Inlagan är ju alltid svartvit, säger ägaren med lite strån av koala på sina läppar. Vi tryckte en ny utgåva av Brott och Straff i förra veckan, på exakt den här maskinen.

Jag släpper arket till marken och låter min blick söka sig mot taket, där jag hoppas på en himmelsk ingivelse som ska rädda mig ur mitt pinsamma misstag. Ingen kommer och jag använder därför det enda retoriska grepp jag har kvar - anfall.

-Tror du inte att jag vet att inlagan är svartvit? undrar jag med dov och irriterad röst, för att sen gradvis stegra den.

-Tror du att  jag är helt imbecill? Antyder du att jag är en kulturman som sitter på en djävligt hög häst och helt tappat kontakten med kullerstenarna? Är det verkligen det du tror? skriker jag till sist.

Ägaren ser illa berörd ut och skakar bara på huvudet till svar. Jag får lite dåligt samvete och klappar honom kamratligt på huvudet.

-Förlåt, jag blir så känslosam ibland. Varför tar vi inte och skriver ut omslaget istället och ser hur färgåtergivningen ser ut där? Om inte du bestämt att omslaget ska tryckas i svartvitt också? säger jag och lägger huvudet lite menande på sned.

Demonsäljaren.

Jag besöker en sängbutik för att köpa en madrass och möter en lite grå säljare i min egen ålder som visar mig några alternativ. Han slår ett extra slag för den dyraste madrassen som är gjord i någon slags skum som formar sig efter kroppen. Han uppmanar mig att provligga den. Lite obekvämt tar jag av mig skor och jacka och lägger mig på sängen. 

-Känner du? frågar säljaren entusiastiskt.

-Det känns som om jag sjunker ner i blålera, svarar jag lite oroligt. 

-Jättebra för ryggen, svarar han och sjunker ner på huk bredvid mig, så att våra ansikten kommer i jämnhöjd.

-Om du köper ett kedjetäcke också så kan jag göra en bra deal till dig.

-Vad är det för något? undrar jag och upptäcker samtidigt att jag liksom klistrats fast i madrassen. Säljaren reser sig överraskande snabbt och går bort till en hylla.

-Det är ett täcke som väger 8 kilo och som är väldigt rogivande och ångestdämpande, säger mannen och återvänder med ett täcke.

-Ser jag orolig ut, undrar jag lite bekymrat samtidigt som han lägger täcket över mig. Det är verkligen tungt och jag känner hur jag pressas ännu djupare ner i skummadrassen.

-Inte alls, men alla bär vi väl på svårigheter? svarar säljaren och lägger huvudet lite på sned. Jag har ett sånt här kedjetäcke själv, avslutar han med en djup suck.

-Jaha?

-Jag ska inte trötta dig med mina problem, säger han och berättar sen att han är son till en världsberömd regissör. En man som älskade sig själv och sina filmer, men varken hade tid eller några känslor för sina barn. Alla minst en oäkting.

-Du pratar väl inte om…? undrar jag och försöker lyfta huvudet från skumkudden, utan att lyckas.

-Han ägnade hela sitt yrkesliv åt att älta och återskapa minnen och situationer från sin egen uppväxt. Han kunde sitta på presskonferenser och filmfestivaler och reflektera insiktsfullt om hur han aldrig blev sedd av sin pappa. Sen åkte han hem och var helt blind för alla sina egna barn i olika äktenskap. Mig såg han max två gånger om året och mindes aldrig vad jag hette. Hans självupptagenheten och ältande var gränslöst och han bytte kvinnor som om de vore tubsockor. Oftast när han upptäckte att de inte längre tittade och lyssnade lika beundrande på honom längre. Eller när han gjort dem gravida och inte lyckades övertala dem om att ett barn just nu vore väldigt olyckligt för alla parter. Jag såg min pappa oftare i tidningen än i verkligheten. Inte ens när jag fick egna barn, visade den store regissören något som helst intresse av att ses. Han skyllde på sin oro för bakterier, mask, löss och barnsjukdomar som skulle kunna äventyra hans nästa film. 

-Jesus, sa jag och torkade bort en tår från min kind.

-Det är som det är, sa han och ryckte lite på axlarna. Han ville aldrig ha mig och jag har levt ett helt liv i total radioskugga av det självupptagna geniet.

-Jag tar både madrassen och täcket. Ge mig det tyngsta du har.

Väl hemma bäddar jag med den nya madrassen och täcket. Min fru kryper skeptiskt ner och säger snart att hon har svårt att andas. 

-Det här har räddat livet på Bergmans oäkta barn, säger jag övertygande. Men djupt nere i madrassen anar jag att det antagligen bara var en demonsäljare jag stött på.