Att växa som artist.

En man som presenterade sig som António Guterres ringde och undrade på bruten engelska om jag inte kunde skriva någonting positivt och uppbyggligt. Jag brukar kunna ta kritik, men just den här dagen hade nederlagen avlöst varandra. Alla mina högtflygande planer och ambitioner hade skjutits ned från himlen och sen släpats efter en traktor på en leråker där folk stod på rad och spottade på dem. 

-Jag gör så gott jag kan, svarade jag irriterat.

-Nej, jag menade att du skulle skriva något åt mig, sa mannen.

-Och vem är du? frågade jag lite mer arrogant än jag tänkt.

-…jag är Generalsekreterare, svarade han lite blygt. 

-Jaha? Åt vem då?

-Det är precis det här som är felet. Det är inte så många som känner till mig, sa António och suckade lite uppgivet. Det är därför jag behöver något inspirerande som jag kan använda i ett tal som både sätter mig på kartan och väcker en känsla av hopp och enighet. 

-Om du inte tänker svara på frågan lägger jag på, sa jag.

-Förlåt, FN. Jag är Generalsekreterare i FN, svarade António.

-Där ser man. Nu är ju inte optimism och framtidstro min starkaste gren. 

-Jag är medveten om det, sa António, men jag tänkte att du skulle uppskatta utmaningen i att skriva en text som formligen sjuder av positivism och glädje?

-Egentligen inte. Det är nog bättre om du vänder dig till någon lite mer naiv och godtrogen. Jag vill inte göra våld på min dystopiska världsbild, det kanske är mitt sista halmstrå, förklarade jag och kände integriteten jubla i mitt inre. 

-Jag förstår, sa António.

-Dessutom är det här med att vissa länder i Säkerhetsrådet har veto gjort FN helt impotent och ointressant. Det är lite som att ha fria val och sen ge några som inte gillar resultatet rätt att göra som de vill i alla fall.

Generalsekreteraren hummade i andra änden och sa att han respekterade min ståndpunkt, men beklagade att jag inte kunde åta mig uppdraget. Han undrade om jag kände någon annan som kunde vara lämplig för ett arvode på 100.000 dollar?

Min hjärna hjälpte då snabbt och välvilligt till att rationalisera beslutet som egentligen redan fattats på en nanosekund. Michelangelo ville egentligen bara skulptera, men katolska kyrkan tänkte inte beställa några skulpturer om han inte målade Sixtinska kapellet först. Parallellen var slående. Att tänja på sina principer och vara lite mer flexibel i sitt skapande kan uppenbarligen både vara lärorikt och berikande. 

-Vid närmare eftertanke vore det utmanande och bra för mig att skriva det här talet åt dig, svarade jag.

-Jaha, du lät så kritisk att..?

-Du har tänkt helt rätt, avbröt jag honom. Det går inte att anlita en okritisk skribent till det här jobbet, det kommer att klinga falskt, aningslöst och i värsta fall frireligiöst. Jag är mannen för jobbet, avlutade jag med ett kokett och tillgjort tonfall som fick mig att hata mig själv lite grann.

Två veckor senare ringde António och var helt lyrisk.

-Anders, talet är magnifikt. Den här lyriska tematiken om att allt kommer att bli bra. Hur ledare för världens länder kommer att sansa sig och hur fred, jämlikhet och rättvisa kommer att ta över. Magiskt! Sen passagen om hur fattigdom, elände, ondska och fundamentalism kommer att försvinna och alla människor kommer att respektera och älska varandra. Och så lyckas du dessutom avsluta enormt övertygande om ett globalt uppvaknande och en framtid i harmoni med naturen. Jag grät när jag kom till slutet. Hur hittade du kraften att skriva någonting så varmt och hoppfullt?

-Jag hittade glädjen, ljög jag. Varför skulle jag göra honom ledsen med att berätta att jag skrev precis som vanligt, sen bytte jag bara ut alla negativa adjektiv mot positiva? Jag var hans Michelangelo, han var min Påve. Framtiden såg ljus ut.

En okritisk kärleksförklaring.

Så jag tar mig till min barndoms biograf - Röda Kvarn. Platsen där jag såg min första barnförbjudna film. Den magnifika lokalen som Urban Outfitters sen besudlade under ett antal år utan att göra något avtryck, vare sig modemässigt eller upplevelsemässigt.

Nu har en av mina stora passioner i livet tagit över - italiensk mat. (Ja, Bamse är en annan, men man kan inte få allt.) Eataly öppnar och jag är inbjuden till invigningen. Det är förstås obegripligt att de bjudit mig, sist jag recenserade en nyöppnad krog sågade jag den så grundligt att de inte hämtat sig ännu. Kanske tror arrangörerna att mitt italienska kvartsblod ska göra mig mer medgörlig? Att det faktum att jag tillbringar mina somrar i Italien och älskar landet, kommer att göra mig mer okritisk? Att gratis mat och dryck i industriella mängder kommer att grumla mitt omdöme? Eller bara för att jag känner ägarna inte kommer vara okristligt ärlig? De har naturligtvis helt rätt. ”Jävig” har en tråkig klang, men det är det enda ord jag kommer på just nu. Samtidigt så tänker jag att mina högt ställda förväntningar snarare sätter dem på hårdare prov än de dagar när jag är förbannad innan jag ens sett menyn. 

Att samla det bästa som Italien har att erbjuda i matväg under ett tak är ingen originell idé och heller inte anledningen till att de framgångsrikt lyckats etablera Eataly på flera platser i världen. Det är sättet de gör det på som får mitt blod att kännas som om det kolsyrats. Jag strosar omkring bland paparazzis och människor som är kända för att vara kända och smakar på delikatesser under kristallkronorna. Botaniserar bland hyllmetrar av direktimporterade märken jag aldrig sett förut som säljer pasta, olja, vinäger och kakor som jag aldrig begripit mig på. Det finns fisk-, kött- och ostdisk där allt ser så gott ut att jag vill köpa rubbet och bara åka hem och laga mat resten av livet.

Kronan på verket är baren i mitten av lokalen, på parkett. Kanske precis där jag satt och såg ”Blåsningen” för 40 år sedan? En kvadratisk skönhet där jag kan se mig själv avsluta en vidrig arbetsvecka med en espresso och en grappa. Jag älskar det här stället. Hade fler gått omkring med stödkragar efter Vespaolyckor, hade illusionen om Italien varit fullkomlig.

Att döma boken efter omslaget.

Än en gång har jag ett möte på förlaget om min bok. Efter att de nekat mig att trycka en hel bok i mitt eget blod, har jag tappat förtroendet för dem. 

-Ni saknar visioner, säger jag och kastar björnpälsen nonchalant över en finnig praktikant. Min förläggare försöker släta över det hela och skrattar lite nervöst samtidigt som hon erbjuder mig en kopp te. 

-Jag tänkte att vi skulle prata format och papperskvalitet idag, säger hon och lägger fram ett antal böcker av nobelpristagare på bordet. Jag låter mig inte smickras så lätt.

-Jag vill att boken ska kännas tung, säger jag profetiskt med blicken mot taket. Det taktila är den sista utposten för den analoga boken. Allt annat kan göras digitalt och reduceras till ettor och nollor.

Redaktören nickar instämmande och börjar fingra på en bok samtidigt som praktikantens huvud hittar ut mellan pälsmassorna, som om han föds på nytt. 

-Vad tror du om 120 grams, obestruket papper, samma som Ishiguro använder? undrar förläggaren och håller fram boken mot mig. 

-Vad tror du om ark av BLY? vräker jag ur mig tillbaka. Ett material som väger straxt under guld och skyddar mot många former av radioaktiv strålning. Där har vi ett material som är värdigt min prosa, fortsätter jag och spänner blicken i praktikanten som backar ut ur rummet med pälsen framför sig som en sköld.

-Så intressant tänkt, säger min förläggare och börjar sen omständigt berätta självklarheter om hur svårt det blir att trycka en stor upplaga, koldioxidavtrycken av att både använda bly och sen distribuera en så tung produkt. 

-Visst, de kunde ha byggt Cheops pyramider i balsaträ, de kunde byggt Eiffeltornet i gips eller tryckt Silverbibeln i ett mer praktiskt pocketformat. Men vem fan hade kommit ihåg dem då? 

-Men Anders, säger min förläggare och lägger huvudet lite på sned. Stor litteratur behöver inga pukor och trumpeter. Orden pratar för sig själva. Storslagenheten ligger bokstavligen mellan raderna. Är det inte någonting ängsligt över en bok som behöver förpackas i överdåd? Skapar det inte en misstanke om att boken saknar egna kvaliteter? 

Jag sippar lite på det tibetanska örtteet jag fått och sneglar samtidigt på henne. Hon har lärt sig av den bäste, tänker jag. Såhär skicklig var hon inte när vi började arbeta tillsammans. 

-Så vad föreslår du för platt standardlösning som ska få mina texter att poppa ut som slemproppar hos bokhandlarna? säger jag uppgivet och gestikulerar irriterat mot böckerna på bordet.

-Kanske skulle ett lite större format särskilja oss? Omslag i fyrfärg förstås och varför inte titeln präglad eller guldpläterad? 

Jag fnyser till svar, mest därför att jag vill dölja att jag är svarslös och behöver vinna tid. Sen petar jag lite prövande på nobelpristagarna på bordet med min käpp, som om det vore döda fåglar. 

-Ok, ny idé! Jag filar fötterna tills vi får ihop ett par kilo döda hudceller som vi kokar till pulpa och gör ett magiskt papper som vi trycker omslaget på? Ekologiskt men ändå personligt, säger jag med ett självbelåtet leende.

-Jättebra idé, Anders, Verkligen. Jag kanske är gammeldags här, med finns det inte en risk att vi skrämmer bort stora läsarskaror som är känsliga för böcker med likdoft. Sen kan väl ett omslag i människohud föra tankarna till att det är någon sorts installationskonst vi ger ut och jag vet ju hur känslig du är för den konstformen?

-Och mim, lägger jag äcklat till.

-Ja, precis. Så vi kanske kan återgå till att titta på några klassiska exempel? Hon tar upp en bok och tummar intresserat på omslaget.

-Men du! utbrister jag och skrattar. Att jag inte kommit på det förut, fortsätter jag.

-Vad? undrar förläggaren och flackar lite oroligt med blicken.

-Vi gör omslaget i pärlplattor? Det har aldrig gjorts förut, ropar jag triumferande.

Förläggaren lämnar rummet, jag utgår ifrån att hon måste smälta storheten i idén.

Att äta med öronen.

Jag får ett samtal ifrån företaget som kom på hur man vacumförpackar maträtter som piper i mikron när de är färdiga. Jag äter dem rätt ofta och minns att de lanserades med ryktet att det var Operakällaren som låg bakom recepten. Säkert ett bra drag för att distansera sig mot mikromat i allmänhet. Men med tanke på att alla rätter ser ut som om någon kräkts rakt ner i byttan är jag inte lika säker på att det gynnar Operakällaren i samma grad. Taktiskt nog säger jag inget om det utan svarar att jag gärna ses och fungerar som bollplank när de nu vill ta nästa steg.

-Hej, Anders, vad kul att du ville komma, säger en man som levt lite för länge på restaurangmat och tar emot mig på ett rätt elegant kontor i centrala Stockholm. Danska designmöbler i entrén och drivved på väggarna, som antagligen är konst. 

Jag tar av mig fezen och lägger björnpälsen på en Eames-stol i konferensrummet som har en storslagen utsikt ut över Nybroviken. 

-Patentet har gått ut, så nu börjar alla använda sig av mikromatlådor som piper när de är färdiga, säger mannen bekymrat till mig.

-Jaja, ingenting varar för evigt, svarar jag. Då handlar det bara om pris och prestanda på maten i slutänden. 

-Det är det som bekymrar oss, vi försöker hålla en hög kvalitet och vill inte dras ner i något priskrig.

-Du menar att ni faktiskt vill upprätthålla någon sorts näringsvärde och värdighet i era rätter?

-Ja.

-Enastående, svarar jag och tittar beundrande på honom. Det är så sällan jag stöter på någon med ryggrad och ambitioner att jag skulle vilja stoppa upp de få exemplar jag möter. Kanske kan man ställa ut er på Naturhistoriska Muséet under utrotningshotade arter?

-Tack. Vi älskar mat och vill att människor ska äta bra trots att de har ont om tid och inte vill gå på krogen varje dag.

-Sluta, jag blir alldeles tårögd, säger jag och baddar ögonen med en näsduk som jag snöt mig i 30 minuter tidigare.

-Men nu är allt snart över, säger mannen och ser fruktansvärt hjälplös ut.

-Lyssna nu, säger jag och fattar hans händer över det blanka konferensbordet. Vi ska produktutveckla så in i helvete.

-Hur då? suckar han uppgivet och liksom glider som gelatin ur mina händer för att slutligen sjunka ihop på sin stol.

-Vi ska fokusera på ljudet. Vi ska inte låta som de andra härmaporna.

-Vilket ljud? undrar mannen och tittar vilset på mig.

-Varje maträtt ska vara en ljudupplevelse som inte bara deklarerar att maten är färdig, utan också ge en association till vilken maträtt det handlar om.

Mannen ser fortfarande väldigt frågande ut. Jag reser mig hastigt upp och går fram till fönstret med utsikt över Dramaten. Där höjer jag armarna visionärt mot taket, blundar och låter idéerna komma till mig.

-Till köttbullarna i gräddsås använder vi ljudet av en råmande ko som sen avslutas med ett pistolskott. Indisk lammgryta är ett bräkande lamm följt av ett grytlock som slås igen. 

Jag snurrar runt och tittar triumferande på mannen som kisar mot mig och ser frågande ut.

-Är inte det lite…oaptitligt?

-Tänk det lite dova ljudet av en uggla inifrån firmans mikro, så mäktigt!

-Vi har inga rätter med uggla, svarar mannen lite trevande.

-Nej, men hade ni tänkt lite mer utanför boxen tidigare så hade vi inte suttit här nu, eller hur? Varför inte utgå ifrån vad som vore kul att höra och laga maten efter det? svarar jag lite irriterat.

-Ja, vi har verkligen fått mycket att tänka på, säger till slut mannen och ler lite nervöst mot mig. Hur gör vi med våra vegetariska rätter då?

-Åh, enkelt. Ljudet av plötsligt pysande gas bara, säger jag och slänger pälsen nöjt över armen och går hemåt efter ett väl utfört arbete.

Vet ni hur det fungerar här?

Redan menyn på restaurang Paradiso fick mig att börja undra. Jag sneglade på den ett par dagar innan vi skulle dit och fira min yngsta dotters födelsedag. Att de fokuserade på vegetariska rätter både begrep och uppskattade jag, men det var något olycksbådande över menyn. Kombinationen av andefattigt beskrivna rätter (mer innehållsdeklarationer egentligen) och väl tilltagna priser fick mig att misstänka att det här antingen handlade om ett minimalistiskt kök med enorma ambitioner eller en restaurang som tänkte sätta någon sorts rekord i hur mycket man kan ta betalt för ointressant mat i minimala portioner. Det skulle visa sig att det senare var det korrekta antagandet.

Vi var sex personer som anlände och jag tror att alla gillade både lokalen och den trevliga personalen, det kändes som början på en lyckad kväll. Servitören tog sen upp beställningarna och undrade om vi ätit där förr och visste hur det fungerade? Här vaknade tyvärr den inre gubben i mig och jag var tvungen att raspa mig hårt med gaffeln i låret för att inte säga det jag tänkte. ”Jag antar att vi beställer först och äter sen?” Servitören förklarade att man behövde minst tre, fyra rätter för en komplett måltid och att man gärna fick dela. Jag lyckades pressa fram mitt varmaste leende och sa inte det jag tänkte. ”Så originellt.” Med lite huvudräkning konstaterat jag att en måltid inte skulle sluta under ca 800:- per person om man följde hans råd och då hade vi inte ens tittat på vinlistan ännu. Jag undvek ögonkontakt med någon annan vid bordet, eftersom jag misstänkte att det rann blod ur mina ögonvitor och att det kunde förstöra stämningen för födelsedagsbarnet. Men jag tror att alla beställde utan någon större entusiasm. För hur mycket positiva förväntningar kan man få av beskrivningar som ”Morot med färskost, mangold, vassle och hasselnötter” eller ”Grillad broccoli med grönkål, citron och Löfstalund ost”? 

När maten anlände visade det sig att menyn inte skrivits av en person som sniffat enorma mängder lim och fått irreparabla skador på hjärnans språkcentrum, utan av en naturalist som perfekt fångat det som serverades. Jag såg ner på två buketter med grillad broccoli vilandes på några grönkålsblad med fragment av ostflarn ovanpå. Varken mer eller mindre. Min dotter som fyllde år hade valt det här som hennes huvudrätt. Hon hade nibblat på lite oliver och syrade grönsaker till fördrinken och trodde att hon skulle bli mätt på broccolin. Jag som anat vart den här måltiden var på väg rätt länge, beställde en grillad kyckling som jag delade med en annan i sällskapet. Inte därför att den lät lovande, utan för att det var det enda på menyn som antydde någon form av mättnadskänsla. Den hade tydligen grillats i deras egna ”rotisserie” och presenterades sen på ett fat. Ensam, naken och lite torr i köttet, som om den just lämnat grillpåsen på ICA. Med en snipa med sky vid sidan om, som nästan fick mig att börja skratta.

Ingen blev mätt på restaurang Paradiso. Alla begrep hur det fungerade. Det blev dyrt och ingen hade en smakupplevelse som är värd att återge. Ändå hade vi en väldigt trevlig kväll, vilket jag tycker är lite av ett styrkebesked för vår familjesammanhållning. 

Individer eller råttor.

Under ett års tid har min hund Signe markerat att det är någonting som pågår i krypgrunden under vårt hus. I början anklagade jag henne för att vara psykiskt sjuk när hon parkerade sig katatoniskt vid ett 100 kilo tungt kassaskåp i gästrummet. Men när en väldigt otrevlig kisslukt dök upp i samma rum ett par veckor senare, började jag ana att det där avloppsröret som jag pluggade igen med ett lock i hårdplast, kanske hade fått besök.

Eftersom jag är paniskt rädd för råttor övertalade jag min fru att lägga sig på golvet med en ficklampa samtidigt som jag tiltade kassaskåpet så att hon kunde titta in. Det dova skriket av panik som kom från min fru bekräftade mina värsta farhågor. Jag hällde upp en dubbel whiskey till mig själv och bad om ursäkt till Signe för att jag inte tagit henne på allvar. Sen pluggade jag igen avloppsröret med stålull och cement, slipade golvet, lackade och placerade sen skåpet på plats igen. Men Signe fortsatte att markera vid nya platser i huset, utmed golvlister och där rören till elementen kom upp från grunden.

Sedan dess har jag haft en fast relation med Anticimex. Personen som kom pratade om råttorna som ”individer”, vilket kanske är politiskt korrekt men inte ingav så mycket förtroende för att de skulle utplåna råttorna. Fällor med gift placerade ut under huset och runt på tomten. En månad senare återkom personen och konstaterade nöjt att allt gift var uppätet i fällorna. Signe svarade irriterat att råttorna var kvar och att de måste dö snarare än att gödas, jag nickade mitt bifall.

Ett starkare gift placerades i fällorna och efter ett par veckor fylldes huset av den omisskännliga doften av död råtta i huset. Vid nästa besök bekräftade Anticimex-personen att en ”individ” antagligen hade dött under huset. Signe framförde då strängt att råttor inte direkt är ensamdjur och att problemet inte hade försvunnit bara för att en dött. Jag undrade om de inte hade något militärt att sätta in, som gas eller trampminor, men fick till svar att ”individerna” inte fick plågas. Jag försökte då förklara att alla diktaturer som bestämt sig för att rensa sin befolkning etniskt eller intellektuellt, medvetet undvikit att personifiera sina offer. Tvärtom handlar det om att avhumanisera offren. Se dem som ohyra som måste bort för landets bästa. Personen från Anticimex tittade lite oförstående på mig och placerade sen under tystnad ut nya fällor, inklusive gamla hederliga råttfällor. 

Efter en långhelg i Amsterdam, där min fru och jag rökte allt som fanns i Coffeshops för att lugna våra nerver, kom vi hem och öppnade ytterdörren och möttes av en massiv, varm vind av likdoft i hela huset. Jag ringde Anticimex direkt och sa att såhär kan vi inte ha det, det är snart jul och att hela vår familj (inklusive Signe) snart måste börja äta litium för att överleva. Mannen sa att jag kunde vittja fällorna själv, att det inte ingick i deras uppdrag. Jag svarade att jag är 1.94 lång och knappast tänkte åla mig in under huset för att ta ut döda råttor. Mannen svarade att han var 1.84, vilket jag inte riktigt tyckte hade med saken att göra. Sen erbjöd han mig doftpuckar som skulle ta kål på den värsta lukten. Jag sa att doften är symptomet på problemet och inte orsaken. Sen la jag på och beställde helt olagliga, kinesiska råttprodukter på nätet. Ett folk som jag antar (säkert lite rasistisk) delar min syn på att råttor är just råttor. Jag tror att det följer med en liten kines som släpar ut liken när jobbet är gjort också, men det kan vara önsketänkande.

Julstämning på låg nivå.

Jag och min fru är hembjudna till ett gäng som vi inte känner så väl och där de flesta är läkare. En ganska välkänd kirurg är också bjuden, vilket känns lite extra spännande eftersom jag hoppas få höra några livsavgörande episoder från hans yrkesliv. Där hans händer bytt organ, genomfört bypassoperationer och antagligen räddat livet på åtskilliga barn. Lägenheten skimrar i skenet av stearinljus, julstjärnor och adventsljusstakar när vi slår oss ned vid bordet. Jag hamnar bredvid kirurgen, vars fru tydligen befinner sig i Sudan med Läkare Utan Gränser. Jag inleder elegant med att fråga om veckan bjudit på några spännande ingrepp, samtidigt som förrätten placeras framför oss.

-Jag fick operera ut ett kastankare ur stjärten på en man i onsdags, säger kirurgen och tittar lite trött på mig.

Jag antar att kirurgen inte vill prata om sitt jobb och tror att han just avskräckt mig från att ställa fler frågor, men då känner han inte riktigt mig.

-Kastankare? frågar jag intresserat. Är det ett sånt där ankare man fäller ut som ett paraply?

-Nej, det är en dragg, svarar kirurgen. Det här var mer som ett blyklot med ett handtag, ganska vanliga i kanoter har jag förstått.

-Det är nog ett svampankare du tänker på? Kastankaret är ju som en spindel med fasta, utfällda ben, rättar jag honom.

-Jaja, ut kom den i alla fall, säger kirurgen irriterat.

-Hur hamnade det där? Snubblade han olyckligt?

-Jag har slutat att fråga hur saker och ting gått till och fokuserar mer på hur jag ska få ut dem, svarar han lite avmätt.

Jag nickar och låtsas förstå. Men min hjärna fungera inte som hans. Jag producerar ett hav av bilder på mannen med ankaret, varav inga går att återge utan att det framställer mig i dålig dager. 

Kirurgen skär några bitar av den vita sparrisen och doppar den i hollandaisesåsen innan han slukar den i en tugga.

-Folk stoppar i sig mycket konstigt, säger kirurgen sen med en lite drömmande blick. Jag nickar instämmande och utgår ifrån att han bytt ämne till näringslära och kost. Det visar sig snart att han inte har det.

-Jag har en trädgårdstomte på kontoret, säger han plötsligt lite neutralt.

-Jaha? Ja lite julstämning på kontoret är inte fel, själv har jag…

-Jag plockade ut den ur stjärten på en gubbe för några år sedan, avbryter kirurgen och sippar lite vin. Knepig operation!

Jag nickar intresserat och bildflödet i min hjärna går på högvarv. Längre bort vid bordet sitter min fru och pratar glatt med några andra. Lever vi ett händelsefattig och ointressant liv? undrar jag stillsamt för mig själv.

-En ganska rejäl pjäs i betong med lykta och allt, fortsätter kirurgen. Jag använder den som bokstöd, avslutar han.

Jag ler lite osäkert mot kirurgen och vågar inte ställa följdfrågorna som nu ylar i mitt inre. Hur kom mannen fram till att just trädgårdstomten skulle tjänstgöra som redskap för hans sexuella fantasier? Var det någon sorts julfetischism som molade i bakhuvudet? En diffus idé om att omfamna julen som slutade med att han satte på en spellista med julvisor på stereon innan han besteg tomten på linoleumgolvet i köket? Smörjde han in tomten innan? När upptäckte han att tomten inte tänkte komma ut frivilligt igen? Hur såg taxifärden på väg till sjukhuset ut? Stod han på alla fyra i lastutrymmet och skyllde på ett djävulskt ryggskott? Hur många möjliga förklaringar repeterade han in som han skulle säga till läkaren på akuten? 

Men inga av de här frågorna kan jag ställa till kirurgen, samtidigt som jag känner att jag måste säga något.

-Lös lyktan fortfarande? är den enda fråga jag till slut får ur mig.

Årets Mardröm.

Jag blir inbjuden till ett möte hos någon organisation som säger sig ha ett hedersuppdrag åt mig. När jag frågar vad det handlar om, kan mannen inte låta bli att fnittra som ett barn i telefonen och säga att jag kommer att bli mycket glatt överraskad. Jag låter bli att underrätta honom om att det är mycket ovanligt i mitt fall, men ställer i alla fall frågan om det är ett betalt uppdrag. 

-Ja, självklart, svarar han lite indignerat.

Ett par dagar senare kliver jag in på gatuplanet till en lokal i centrala Stockholm och möts av mannen jag pratat med. Han är kort, klädd i en skräddad kostym och har sina läsglasögon uppe på huvudet. Hans små pigga ögon är uppspärrade av entusiasm när han leder mig in till ett mötesrum.

-Så, säger han och slår entusiastiskt ihop händerna framför sig som annars bara dragartister kommer undan med. Om jag säger Årets Julklapp, Anders, vad säger du då?

Jag tittar lite frågande på honom, samtidigt som hela mitt immunsystem börjar nynna på en dödsmässa i kör.

-Du ska få äran att hjälpa oss att välja ut Årets Julklapp, fortsätter han och börjar lägga ut papper på bordet. Här är årets kandidater, säger han när bordet är fullt av papper.

-Får jag fråga en sak bara? säger jag trevande.

-Javisst. Här är det högt i tak, fråga på bara!

-Är inte det här som att dela ut en Oscar för bästa film innan filmåret ens börjat?

-Så har vi aldrig tänkt på det. Det är en uppskattad tradition vi hållit på med sedan bakmaskinen vann 1988.

-Jo, men vad baserar ni det på?

-Det är väldigt tydligt, säger han nöjt och reciterar ur minnet. Årets Julklapp skall representera samtiden. Det skall vara en nyhet eller ha ett nyväckt intresse under det snart gångna året. Produkten skall svara för ett högt försäljningsvärde eller sälja ett stort antal enheter.

-Jag förstår, men vem har gjort den bedömningen?

-Bra fråga. Det har HUI Research gjort.

-Så ett oberoende undersökningsföretag har gjort det?

-Ja, det kan man säga. Det är Svensk Handel som äger det bolaget.

-Jaha, är inte det en generös tolkning av vad ordet oberoende betyder?

-Snälla Anders, Svensk Handel representerar ju alla handlare, så det är ju ingen som favoriseras av det här.

-Så då ingår Amnesty International i Svensk Handel också?

-Nej, de kanske de inte gör. Men du måste sluta nu, annars kommer vi aldrig få det här gjort.

-Jag har inga problem med att det är genomkommersiellt, säger jag, men varför inte gå hela vägen då och låta den tillverkare som betalar mest för att bli Årets Julklapp också blir det.

Mannen blir märkbart irriterad 

-Men så fungerar det inte, kan vi gå vidare nu?

Jag rycker på axlarna till svar.

-Vad tror du om elcykeln? Den är ju lite av en snackis och ligger i tiden, säger han och tittar forskande på mig. Hela mitt immunförsvar briserar nu ut i Faurés Requiem med full kraft, ända ner på cellnivå. 

-Ja, verkligen, svarar jag snabbt. Precis som barnfetma och hjärt- och  kärlsjukdomar. Om vi ska uppmuntra folk att cykla utan att förbränna en enda kalori så kan vi väl lika gärna utse raffinerat socker till Årets Julklapp. 

-Socker? Larva dig inte Anders, det är ju ingen julklapp?

-Ok, Cannabis eller Spice då, det har ju varit populärt i år?

Mannen tittar uppgivet på mig samtidigt som min inre kör tonar ut på en sista ton tills allt blir tyst.

-Det känns inte som att du tar det här uppdraget på allvar, säger han sen lite sorgset.

Jag tar farväl i receptionen och säger att elcykeln säkert blir ett bra val.

-Man kanske kan ta elcykeln till tippen med spikmattan, woken, pokersetet och robotdammsugaren som stått i garaget ända sedan de vann Årets Julklapp?

Ett ovanligt beskt kaffe.

Jag är så sällan ute på stan att jag förvånas över att fina Café Bianchi på Norrlandsgatan lagt ner och intagits av ett nytt ställe. Johan&Nyström är inrett som ett danskt inredningsföretag och jag släntrar in och tänker att jag ger dem en chans. Bakom disken står två välartade killar i mitten av 20-års åldern i förkläden med kaffeskedar i hällor på bröstet. Den ena killen är fullt upptagen med att hälla tungt vatten över bränslestavar, åtminstone är det så det ser ut när han långsamt häller vatten i ett glaskärl från kemilektionen med ett melittafilter med bryggkaffe i. Den andra står bakom kassan och ler som om han är djupt troende eller har jobbat med spraylim i en lokal utan ventilation. Kan vara en otäck kombo också.

-Är du taggad på en kaffe? frågar han och ler vansinnigt mot mig.

Jag gör en liten axelryckning, eftersom jag är för gammal för att utveckla en påklistrad trevlighet. Jag har fullt upp med mitt naturliga mörker.

-En americano tack, säger jag lite hastigt och stelt.

-Fantastiskt! Det ska vi ordna, strålar killen bakom disken och debiterar mig 35 kronor.

Jag slår mig ner vid ett bord, lägger pälsmössan på det glatta träbordet och knäpper upp björnpälsen i halsen. Jag snurrar mössan på bordsskivan, samtidigt som jag studerar killen omständigt förbereda mitt kaffe. Både nord- och sydpolen hinner smälta innan han är klar, tänker jag, samtidigt som en betydande kö börjar skapas vid kassan. Män och kvinnor som alla måste komma från landets mest prestigefulla advokatfirma som ligger på andra sidan gatan.

Mitt kaffe anländer och placeras med menande blickar framför mig som om det vore den förlorade arken. Killen står kvar och studerar hur jag tar en sipp och sen sätter ner koppen igen.

-Fantastiskt va? säger han och nickar som ett litet barn.

-Nej, beskt och helt odrickbart, svarar jag sakligt och ärligt.

-Våra espressobönor har en viss beskhet som är en direkt följd av att de odlats i västliga sluttningar….

-Som sagt, det här går inte att dricka.

-Ibland behöver man vänja sig vid nya smaker, säger han med ett tonfall som får mig att tänka på Arbogakvinnan.

-Tyvärr kommer jag inte att återvända regelmässigt för att lära mig dricka vidrigt kaffe, svarar jag och stryker pälsen medhårs med ena handen. Han tittar hjälplöst på mig och söker efter ord.

-Vi är huvudleverantör till landets bästa advokatfirma på andra sidan, säger han desperat och pekar mot det välskräddade folket i kön. 

-Jo, men folk som ägnar sig åt att hjälpa finansgubbar att skatteplanera eller få lustmördare frikända är väl knappast några sanningsvittnen när det kommer till kaffe? säger jag tillräckligt högt och irriterat så att det blir dålig stämning i lokalen.

-Du kan få en kopp vanligt bryggkaffe istället, det är lite mer robust och…

-Så gör vi, förutsatt att det inte är det där djävla tramset det handlar om, avbryter jag och pekar på hans kollega som sårat tittar upp från sitt maniska hällande av kokande vatten.

Några minuter senare får jag en take-away kaffe och lämnar cafét. Jag tar en sipp, konstaterar att även bryggkaffet smakar skit och kastar koppen i en soptunna. Sen drar jag in doften av brandrök från fastigheten som brann upp i helgen och liksom påminner mig själv om att det fortfarande finns saker som är på riktigt.

Lag Gubbslem.

Jag blir inbjuden till ett stormöte där mediabranschen ska diskutera och hantera #metoo. Representanter från landets största kommersiella TV-kanaler, kvällspressen och produktionsbolag står lite febrigt och äter glutenfria bagels och dricker grönkålsjuice från frukostbuffén i väntan på att krismötet ska starta. Själv tar jag en kopp svart snutkaffe med 8 sockerbitar och en rostad macka med marmelad.

Jag har suttit i ett antal telefonmöten inför mötet och deltagit i de våndor som arrangörerna haft.

-Ska en man leda mötet, eller skickar det fel signaler och cementerar just den partriarka maktstruktur som ligger bakom hela den här skandalen? Och om en kvinna leder mötet, blir det som att en kvinna får axla skuldbördan i en fråga som handlar om män som tagit sig friheter med kvinnor? 

-Så låt en icke-binär person sköta snacket? föreslår jag.

-Men blir inte det för politiskt korrekt? I vår uppenbara ängslan att framstå som progressiva så kanske det blir rena självmålet? 

Efter ett timslångt samtal där för- och nackdelar vägts på atomvåg, enas vi till slut om att mitt förslag är det enda vettiga.

Mötet påbörjas när den utvalda personen kliver upp på ett podie och hälsar oss alla välkomna. Personen säger sig sakna namn och vill istället bli titulerad Ers Majestät. Ingen vågar ställa frågor på det, av rädsla för att bli anklagad för att vara inskränkt eller kränkande. 

-Det är stora förväntningar på det här mötet, säger Ers Majestät ödesmättat ut i lokalen. Inte bara att vi gemensamt enas om att det här är ett stort problem, utan dessutom lyckas presentera hur vi tänker ta itu med det.

Det är mest män på krismötet och alla säger rätt saker i tur och ordning, om uppförandepolicys, alla människors lika rätt och värde, det förkastliga i en tystnadskultur och så vidare. Alla i rummet nickar instämmande av sina helt egna skäl. Men jag hör undertexten i det som sägs. En klagosång över varumärken och många års hårt förtjänad trovärdighet som nu släpas i bajs, annonsmiljoner som går förlorade, irreparabla hål i programtablåer, nättidningar och chefsbonusar som går upp i rök. Någon i salen föreslår en sorts vitbok, där alla bolag gemensamt gör upp med det fasansfulla som hänt och lovar bot och bättring. Alla jublar över idén och då känner jag att det är dags att ingripa.

-Vad tror ni om Fångarna på Fortet? säger jag plötsligt rakt ut. Alla tittar förvånat på mig när jag ställer mig upp längst ut på en ände vid det gigantiska konferensbordet.

-Vi samlar ihop alla de här gamla mediagubbarna som ju dragit massor av publik genom åren och nu lyckats peaka sin uppmärksamhet. Det är dags att kapitalisera en sista gång på dem och få igen vår värdighet och förlorade annonspengar. Vi kallar dem för Lag Gubbslem och ger vi dem alldeles för trånga kläder så att man kan se de små skrämda snopparna genom lycran. Sen får de möta Lag Amazonerna, med Anja Pärsson, Mikaela Laurén, Linnéa Claeson och Charlotte Kalla i laget. Kvinnor som ingen av gubbarna skulle våga tafsa på utan att riskera att förlora en arm eller ett ben. Jag kan redan se Gunde framför mig när han skriker in i en cell. ”Kom igen nu Gubbslem, ni klarar det här!!”

Ers Majestät och alla andra runt bordet tittar bekymrat på mig.

-Det här är ju rena rama Kinderägget, det måste ni fatta, ropar jag entusiastisk. Det är en lösning som kommer att skapa den högst betalda annonsplatsen i svensk historia, samtidigt som vi förnedrar de skyldiga på bästa sändningstid och gör det till superbred familjeunderhållning. Jag utesluter inte uppföljare med Lag Gubbslem i Robinson, Paradise Hotel, Hela Sverige bakar, Så ska det låta, Biggest Loser och Melodifestivalen.

Jag lämnar mötet ensam, missförstådd och lite kränkt. Ers Majestät klämde mig på ena skinkan och slickade mig på halsen. Det går inte att lita på någon längre.

Marknadsföring i blod.

Den 24:e april 2018 släpps min nya bok ut i handeln på Lava förlag. Det är en kombination av dålig självkänsla och ett yrkesliv som konsult som får min hjärna att närma sig kokpunkten inför lanseringen.

-Ingen produkt eller tjänst säljer sig självt, ylar jag till hela förlaget som vettskrämt samlats i företagets konferensrum. 

-Jag har inte tid att dra principerna bakom Kotler eller Porter, men att hoppas på positiva recensioner eller välvilliga bibliotekarier håller inte, vi måste vara vassare än konkurrenterna, fortsätter jag alldeles för högt.

-Så vad föreslår du? undrar förlagschefen och torkar bort min saliv från ansiktet med en näsduk.

Jag vevar anklagande med mitt stelopererade pekfinger och spärrar upp ögonen som om jag gjort en ansiktslyftning eller spelar huvudrollen i The Shining.

-Vi ska göra ETT specialexemplar av min bok. Och inte vilket djävla specialexemplar som helst, utan ett där hela boken är tryckt i mitt blod, säger jag och skrattar triumferande. Det blir väldigt tyst i rummet, vilket jag felaktigt tolkar som beundran.

-Sen drar vi igång ett lotteri på det här unika exemplaret, där jag bokstavligen utgjutit mitt eget blod. Jag märker att ni ser storheten i den här idén? säger jag och nickar gillande mot hela förlaget. Det här har aldrig gjorts tidigare, det här kommer att omdefiniera alla lanseringar av böcker för all framtid, avslutar jag och gör några entusiastiska små hopp på stället.

-Jag vill inte vara negativ, säger min redaktör efter en lång tids tystnad i rummet.

-Så låt bli, säger jag lite irriterat.

-Men det har gjorts förut, fortsätter redaktören. Saddam Hussein lät en kalligraf få mellan 24-27 liter av hans blod under 90-talet för att skriva Koranen i blod - The Blood Quran.

Jag pressar ihop mina läppar tills de bara är två vita streck och nickar. Inre bilder forsar förbi, en skäggig och dammig Saddam Hussein släpas ut ur källaren där han legat gömd och sen när han slits i bitar av en vild mob.

-Jaha? Då får vi väl hitta på någonting annat då? Jag är helt prestigelös i det här, det viktiga är ju att min bok hittar sin publik, säger jag med en sårad axelryckning mot hela förlaget.

-Vad tror du om recensionsexemplar till kulturredaktionerna, en facebookkampanj och ett stort pappställ av dig i skala 1:1 ute hos bokhandlarna? säger förlagschefen och reser sig upp för att gå.

-Genialt, svarar jag och tar en Mumsmums från konferensbordet och slukar i en tugga. OCH, lägger jag till med munnen full av skum, en bukett svarta rosor till Jessika Gedin på Babel. Varje vecka, fram till lanseringen!

Spanska för nybörjare.

Karl den II av Spanien föddes 1661 och redan vid födseln visste alla att något inte stod rätt till. Det var ju industristandard under den här tiden att expandera sin makt genom äktenskap och då helst inom släkten. I en flott släkt som de spanska habsburgarna hade inaveln pågått så länge att ingen riktigt längre höll koll på hur nära släkt man var. Karls mormor var till exempel också hans faster och hans syster gifte sig så småningom med sin morbror.

Karl föddes delvis fysiskt funktionsnedsatt och efter hand blev det dessutom uppenbart att han heller inte hade alla hästar hemma. Med andra ord, inga avgörande hinder för att axla rollen som landets Konung. Karl hade även ett rejält underbett som bidrog till att han hade problem att tugga maten och att tala rent, även när inte hade munnen full av paella och tapas. Många inom hovet hade stora svårigheter att förstå hans läspande tal och för att få Kungen att känna sig lite mer normal, började folk omkring honom också att läspa. Det ledde till att det plötsligt blev högsta mode att läspa i hela Spanien. Om den allmänna läspningen på hovet innebar att Karl kände sig mindre handikappad vet vi inte. Risken är att det hade rakt motsatt effekt och att han helt plötsligt inte begrep ett ord av vad hans rådgivare sa till honom och därför kände sig ännu dummare än vad han faktiskt var.

Karl II blev den sista kungen i sin del av släkten, men hans talfel har levt vidare i det spanska språket i över 350 år.

Anledningen till att jag berättar just den här historien idag är lite oklar. Kanske för att solen skiner ute, löven skiftar i en sprakande färgskala och för att det är torsdag? Jag behöver inte ha mer skäl än så.

Lite skit har ingen dött av.

Jag var på en större middag där samtalet plötsligt kom att handla om bakterier och sjukdomar. Ett ämne som inte intresserar mig jättemycket och där jag därför medvetet valde att hålla en låg profil. Det gick bra tills plötsligt en man berättade om allt han gjorde för att undvika bakterier. Det var fascinerande att höra om allt ifrån att aldrig dricka ur samma glas som en familjemedlem, skrubba skärbrädor med klorin, aldrig röra dagisbarn eller hålla i sig i tunnelbanan. Men det var när han i förbifarten nämnde att han alltid klädde av sig naken när han gick på toaletten som jag studsade till. Jag trodde att alla andra reagerade lika chockat som jag, så det var med ett visst självförtroende jag plötsligt bröt in i samtalet. Såhär i efterhand ångrar jag ordvalet. Men min inre parlör bjöd inte på några fantastiska alternativ: Bacillskräck, OCD, anal personlighet eller fjant.

-Jag tror du lider av en fobi, sa jag och skrattade tills jag insåg att ingen annan gjorde det och att det tystnat helt runt bordet.

-Fobi kanske inte är rätt ord? försökte jag rädda upp det hela med.

-Nej, han är medveten och hygienisk, det är väl någonting positivt? sa mannens fru syrligt och la ner besticken.

-Men vad gör du med kläderna om du går på en restaurangtoalett i Stockholm, vad hittar du för kliniskt ren yta som helt saknar fragment av bakterier och kokain? frågade jag desperat över bordet till mannen. 

-Jag har en steril plastpåse med mig, det har väl alla? svarade han med en axelryckning och fick nickande bifall från resten av bordet.

Plötsligt var det som om en teaterstrålkastare tändes och jag förvandlades till Hermann Göring under Nürnbergrättegången. Nu var det jag som stod anklagad och levde med någon sorts diagnos. Alla ifrågasatte mitt sätt att leva. Jag pressades att erkänna hur jag öppnade dörrar genom att ta i handtag, kindpussade mina franska kusiner, tog vilt främmande människor i hand, sov med en hund i sängen ibland, åkte kollektivt utan ansiktsmask och handskar, delade smörgåsbord eller ostbrickor med folk jag inte kände, lånade min frus lypsyl, tog upp hundbajs i lövtunna påsar, åt nötter på barer och lyfte på toalettlock med bara händer. Kollektiva suckar och blickar av äckel överöste mig under resten av middagen. 

-Om ingen exponerar sig för bakterier så går ju för fan mänskligheten under, sa jag och hoppades att lite vetenskaplighet skulle bita. Det gjorde det inte och resten av middagen satt jag och petade i efterrätten, tills jag plötsligt tog en sked av bordsdamens halvätna glass som jag triumferande slickade i mig.

-Jag lever livet på den absoluta rakbladseggen, sa jag nöjt. Sen nös jag okontrollerat ett par gånger och gick hem.

Den onde efterträdaren.

-Ers Höghet, är det första jag säger när jag träffar honom för första gången. Det är lite av en chansning. Han sitter i mjuka sammetsbyxor på en tron och har ett lakan svept om överkroppen. En liten benig man tassar runt honom med en rakapparat och fixar det sista i hans frisyr. Med en armgest föser han bort frisören, reser sig upp och kliver ner mot mig med en granskande min. Till slut står han framför mig, två huvud kortare än jag och skakar min hand.

-Vad vänligt att du kunde komma, Anders, säger han kyligt på bra engelska. Hur var flygresan?

-Inget vidare. Du vet ju hur det är, vi som är långt över medellängd sitter ju aldrig bekvämt i flygsäten? Han nickar gillande och tar blygt av sig lakanet och döljer sin överkropp med en skjorta som en tjänare räcker fram.

-Jag ser att du håller dig i form, säger jag uppskattande. Han rodnar lite smickrat och slinker snabbt in i skjortan.

-Pappa sa alltid att jag var tjock, svarar han och knäpper knapparna i skjortan.

-Sa ”Den älskade ledaren” det till sin egen son? frågar jag upprört.

Han gör en axelryckning och kämpar med att få i den översta knappen.

-Innan han dog funderade han länge över om jag skulle kallas den ”Den tjocke efterträdaren”. Men han fastnade till slut för ”Den store efterträdaren”, på så vis fortsätter han att, lite subtilt, kalla mig tjock även från graven.

-Låt mig, avbryter jag och knäpper den sista knappen på skjortan. Han studerar mig lite forskande under luggen.

-Tack för att du kom. Jag var lite osäker på om du ville träffa mig, säger han och flackar lite med blicken.

-Varför då? De sa att du skulle döda hela min släkt om jag inte kom.

-Jag vet, jag är en ond man, säger han och skrattar till.

-”Den onde efterträdaren”?, föreslår jag lite frågande.

-Åh, det låter ju så mycket mäktigare, jag visste att vi skulle komma bra överens, säger han entusiastiskt. Vad är det för bok du har med dig? undrar han plötsligt.

-Åh den, inget speciellt. En gammal svensk författare bara, svarar jag och tummar lite på den.

-Vad handlar den om?

-Huvudpersonen funderar över saker och ting, det är som en dagbok.

-Du säljer inte den där boken speciellt bra, säger han och skrockar lite.

Jag slår upp en sida som jag markerat med ett hundöra.

-Ok, såhär kan det låta: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.

Jag tar ner boken. Han tittar forskande på mig, tills hans ögon plötsligt fylls med tårar. Jag öppnar mina armar och han faller in i min famn och gråter otröstligt. Jag nynnar på en barnvisa, klappar hans oljiga lilla hårkalott och säger att han duger som han är och att det är självklart att han är rädd. Han har fötts in i en roll, mobbats av sin pappa och inte kunna lita på någon i hela sitt liv, det måste vara fruktansvärt. Jag tar hans tårdränkta ansikte i min händer, ser honom djupt i ögonen och säger att jag älskar honom.

-Det säger du bara för att jag ska sluta utveckla min kärnvapenarsenal, säger han och torkar bort tårarna.

-Verkligen inte, rusta på du, jag har redan gett upp allt hopp om mänskligheten i alla fall, säger jag med mitt varmaste leende. Han lägger huvudet på sned och tittar misstänksamt på mig.

-Om jag slutar med mitt kärnvapenprogram då? säger han plötsligt.

-Är du inte klok? Missa inte chansen att starta ett fullskaligt kärnvapenkrig och få din plats i historieböckerna, svarar jag ivrigt.

-Jag bjöd inte hit dig för att du skulle berätta för mig vad jag ska göra, säger han skarpt och pekar med sitt knubbiga pekfinger mot mig.

-Ok, ledsen, du gör naturligtvis som du vill.

-Då nedrustar jag, säger han triumferande. Jag suckar högt, skakar på huvudet och försöker se så missnöjd ut som möjligt.

-Ska vi se på NBA basket nu? frågar han och springer med hoppsasteg mot en TV.

Arbetsro.

Jag står vid mitt skrivbord och försöker skriva. Min enda kollega, Tvivlet, sitter roat och tittar på i en fåtölj. Han har en Dry Martini i ena handen och en Chesterfield utan filter i den andra. 

-Ja du Anders, hur ska det här gå? säger han lite avmätt och blåser några rökringar på raken. Jag låter mig inte provoceras och kastar bara ett hastigt och irriterat ögonkast på honom. 

-Drömmer inte du om att jobba med någonting som finns på riktigt ibland? Sälja en glass som testats fram på försöksgrupper med underåriga barn, köra lastbilen som fraktar glassen från en punkt till annan eller fettsuga ungarna som ätit glassen i industriella mängder? 

-Nu när du säger det så, nej, det drömmer jag inte om, svarar jag utan att lyfta blicken.

Tvivlet tar upp oliven med tandpetaren och granskar den intresserat i luften. 

-Men tänk att bara kunna plocka upp sina arbetsuppgifter, lika självklart som att ta på sig ett par kalsonger. Det här att hitta på saker dagarna i ända, förlita sig på infall och idéer som sen måste skulpteras i ord för att sen hamna på någons skrivbord som i bästa fall är intresserad, men oftast är för upptagen för att ens läsa det. Och OM någon läser så är du helt i händerna på deras dagsform och godtycke. 

Tvivlet slukar oliven och släpper sen tandpetaren på golvet. Jag väljer att inte svara, strategin är att aldrig börja debattera med honom.

-Du skulle kunna vara till nytta som mellanchef i något stort företag istället? Tänk en modern organisation med ett spännande kontorslandskap, där inga har sina fasta arbetsplatser.

-Så att alla vet hur utbytbara de är, flikar jag in utan att ta blicken från datorskärmen. Tvivlet låtsas inte höra mig.

-Månadslön, klättervägg i entrén, glutenfri personalmatsal, utvecklingssamtal med en schaman från Mexico och personalrabatt på yogaklasser. Men istället har du valt ”skapande verksamhet”. Kan man ens kalla det för det? Ingen skulle väl kalla onani för skapande verksamhet, om du fattar vad jag menar? säger Tvivlet med ett flin och askar obekymrat i min enda krukväxt. 

Vid det här laget har jag slutat att arbeta och studerar honom.

-Vad? Har jag fel? säger han och slår ut med händerna i någon sorts spelad förvåning.

-Berättade jag att jag nyligen fick ett bokkontrakt? säger jag lugnt och hoppas att det ska täppa till honom för ett tag. 

Tvivlet tar ett djupt halsbloss och fimpar sen i ett värmeljus. 

-En bok, säger du? Röken väller ut ur hans mun och näsa samtidigt. Han rör huvudet lite i sidled och stryker bort lite aska från sina tweedbyxor.

-Det är inga som läser böcker längre, det vet du va?

Jag skrattar till och vi ler lite mot varandra. 

-Jag kommer aldrig att överge dig, Anders, säger Tvivlet ömt och tänder en ny cigarett.

En helt vanlig kund.

Jag kontaktas av en kooperativ dagligvarukedja för att de vill utveckla sin personal inom merförsäljning.

-Men jag kan inte så mycket om sånt, säger jag helt uppriktigt.

-Det handlar om att vår personal ska få interagera mot någon med kommunikationskunnande, som kan agera kund, det är en sorts coachning, svarar VD’n.

Så jag spelar ner mig själv och min förmåga tills smickret och arvodet hamnar på en obscent hög nivå och jag kan acceptera uppdraget.

Ett par dagar senare stapplar jag iväg mot en kursgård där ”rörelsen” spenderat medlemmarnas pengar på sprit och utbytt kroppsvätskor sedan 50-talet. Det är bara någon vecka efter min hemkomst från semestern i Italien, där jag haft vin, öl och grappa som dagligt sällskap. Abstinens är ett starkt ord, men jag är torr i munnen och kom på mig själv att stirra på spolarvätskan på bensinmacken på vägen dit.

VD’n tar emot mig på kursgården i en fullskalig, uppbyggd matbutik. Han hälsar entusiastiskt på mig och leder mig runt i butiken och pratar energiskt om företagets nya organisation och drar engelska begrepp som ingen av oss begriper, men som ändå skapar en känsla av ett progressivt företag. Jag nickar likgiltigt och behåller solglasögonen på, eftersom jag vet att en dryg och ointresserad attityd gör mig mer spännande och intressant.  Sen avslutar han med att jag ska utrustas med en korg och låtsas gå runt och handla för en middag med min familj. Butiken fylls upp av personal, tanken är tydligen att alla har en specifik säljuppgift, resten av tiden ska de studera varandra och lära sig av interaktionen med mig.

Så jag börjar flanera planlöst i butiken, precis som vanligt, när jag plötsligt blir medveten om att ett butiksbiträde står bredvid mig och ler galet. Som Kay Pollack, hinner jag tänka, trots att han inte är det minsta lik. Han pekar nöjt på en burk tonfisk.

-Det är nog den där du letar efter, säger han och pekar mot något i hyllan och ger mig ett hastigt leende så att hans näsa rynkas.

Jag tittar bekymrat på honom och säger något om att jag inte riktigt vet vad jag vill ha ännu. Alla andra i butiken, inklusive VD’n, har nu stannat upp och följer vårt samtal.

-Den är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer, säger han och tar stolt ut en burk tonfisk.

-Jaha, jag brukar köpa den billigaste, säger jag.

-De använder speciella nät så att delfiner inte fastnar, fortsätter han initierat.

-Där ser man, men nu känner jag mig inte så sugen på tonfisk alls, säger jag och börjar dra mig undan. Butiksbiträdet flackar oroligt med blicken mot VD’n och börjar sen att följa efter mig. Lite av ett misstag, men det vet han inte ännu.

-För det är ju så viktigt att vi alla gör aktiva val och samtidigt stödjer….Hans malande stämma filtreras ned till ett dovt mumlande och jag tänker att om jag fått en iskall Nastro Azzurro innan hade jag hanterat det här bättre. Nu har han motat in mig i ett ett hörn och hans ansikte är på tok för nära mitt, med lite vitt skum i mungiporna som ibland växer till små såpbubblor av saliv. Så jag placerar min hand på hans bröstben och pressar bestämt ut honom på armlängds avstånd, sen ler jag mitt varmaste kundleende.

-När jag köper en burk tonfisk så förväntar jag mig varken fläskfärs, majs eller delfin, i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre. Om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det.

Han tittar förvirrat på mig.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till. Ingen vill väl äta delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter, säger jag och börja gå ifrån honom. Han stirrar förfärat på mig.

-Men…delfiner har ju ett nervsystem som är mer omfattande än människans, de är monogama livet ut, säger han och småspringer bredvid mig.

-Ja, de har ju i alla fall mental kapacitet av att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool i fångenskap, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga.

Butiksbiträdet och hela lokalen stirrar äcklat på mig.

-Det är alltså inte mina egna åsikter jag framför här, utan invändningar som vilken kund som helst kan tänkas ha, säger jag bekymmerslöst mot folksamlingen och rör mig med bestämda steg mot hyllan med folköl.

Rädda Grekland.

Grekiska Turistbyrån har följt mig på instagram och förälskat sig i hur jag skildrar mina semestrar i Italien. Så de hör av sig och undrar om jag inte kan hjälpa dem att öka turismen till deras land. Jag är alltför konfliktundvikande för att tacka nej direkt i telefonen, så jag försöker förmedla det med lite subtila omskrivningar.

-Om man utgår ifrån svenska folket, vilket är en bra ände att starta i, så kan man få svenskar att åka vart som helst om det finns billig starköl och bag-in-box på resmålet, svarar jag entusiastiskt.

-Vi hade hoppats på något mer tidlöst som lyfter fram Greklands goda sidor? säger kvinnan i andra änden.

-Lögnerna om landets ekonomi när ni gick med i EU och alla stödlån som ni inte vill betala tillbaka? Nej det tror jag inte drar några turister, suckar jag.

-Det var inte det vi menade…

-Och maten kan vi ju utesluta direkt, avbryter jag och skrattar.

-Varför då? Vi har ett fantastiskt kök, säger kvinnan upprört.

-Har ni? Hur har ni lyckats dölja det i alla år? Är det inte bättre att säga att man går ner i vikt i Grekland. Ett mycket mer trovärdigt löfte tycker jag.

-Jag hör att du har väldigt negativ syn på Grekland.

-Inte alls, men jag famlar lite i mörkret här. Vad finns det att bygga på?

-Vårt enorma bidrag inom vetenskap, konst och filosofi? Vi är ju civilisationens vagga.

-Men hur högstående är ni idag när man inte ens kan spola ner pappret i avloppssystemet? Och svenskar åker inte på semester för att utmana sitt intellekt, snarare sin lever och benägenhet för att utveckla malignt melanom. Möjligen kan ni få en del sexturister om ni tar lite förföriska bilder på fårtackor med raffset på sig? Det är en omjölkad spene i turistsammanhang, säger jag entusiastiskt.

Kvinnan lägger på luren och jag känner mig nöjd med hur jag elegant lyckats tacka nej till ett uppdrag, utan att förolämpa uppdragsgivaren. Man vet ju aldrig när man möts igen, som jag brukar säga.

Början på slutet.

-Så har det alltså börjat, säger jag högt till mina barn och slår mig ner i soffan med en avgrundsdjup suck.

-Vad har börjat, frågar mina döttrar i kör?

-Alzheimers eller demens, säger jag uppgivet och återger sen hur jag lyssnat på en av mina favoritpodcasts från England och plötsligt märkt att jag inte längre förstod vad de sa. Jag som haft engelskan sedan barnsben då vi hade en barnflicka från England som hette Shirley och som inte kunde ett ord svenska. (Och som bad min pappa att låsa in henne på sitt rum på nätterna så att hon inte skulle gå upp och småäta, men det är lite av ett sidospår.) Sen tillbringade jag ett par somrar hos familjen Butcher i Deal under mina formativa år vilket säkrade att engelskan blev mitt bästa ämne i skolan och kompenserade upp mitt bottenbetyg i matematik.

-Men nu är allt förlorat, jag förstår inte ett ord längre, konstaterar jag och börjar surfa efter numret till en självmordsklinik i Schweiz. Jag vill inte bli en börda för er,  det blir bäst såhär, säger jag när min ena dotter rycker telefonen ur handen på mig.

-Du ser, redan nu börjar respektlösheten ta överhanden. Irritationen över att jag degenererar tillbaka till någon sorts fiskstadium där det enda vettig som kommer ur min mun snart är en salivsträng, säger jag indignerat.

-Du har ju satt podcast-spelaren på dubbla hastigheten, konstaterar hon avmätt och ger mig telefonen.

Jag pluggar i lurarna och hör hur de pratar begripligt och i normalt tempo igen. Fascinerat går jag över till min talboksapp och konstaterar att den har samma funktion.

För mitt inre ser jag den upphöjda Dramatenskådespelerskan som läst in boken skrida in i studion iförd haremsbyxor, näbbstövlar och en fårskinnsrock med broderier på. Hon säger att hon ”äääälskar" författarinnan och att den här boken antagligen är hennes absoluta höjdpunkt. Hon berättar också hur hon ser på berättarjaget, vilken tonalitet hon bör ha för att ge historien den tyngd som den förtjänat. Inspelningen startar och skådespelerskan ger allt. Hon spelar ut hela sitt register med gott omdöme, utan att ta för mycket plats eller förvandla det hela till radioteater. Med små medel förhöjer hon upplevelsen till någonting hypnotiskt och som lyssnare ÄR man huvudpersonen och ser och upplever allt med precis samma ögon som hon.

Efter flera dagars arbete är romanen inläst förlaget tar ut skådespelerskan på lunch och bedyrar hur hon lyft romanen med sin inläsning. Hur hennes namn och förmåga att ge liv till en enastående roman, kommer att leda till att många fler kommer att ta del av den. Skådespelerskan tar emot hyllningarna med ett upphöjt lugn och frågar hur många som orkar lyssna på en talbok som tar 20 timmar. Förlagschefen harklar sig och säger att de flesta tar sig igenom boken på 10 timmar genom att förvandla hennes enastående inläsning till ett tondövt rabblande som får henne att låta som Filip&Fredrik. 

Då famlar skådespelerskan efter telefonen och surfar snabbt rätt på numret till självmordsklininken i Schweiz.

Längre än så hinner jag inte fantisera innan mina döttrar petar till på mig och påpekar att jag har en salivsträng som dinglar i mungipan och att jag varit okontaktbar i flera minuter.

Sommaridyllen.

”Vi som älskar träbåtar” heter en facebookgrupp jag råkar springa på och som framkallar bortträngda minnen från min uppväxt. Vuxna män som tillbringar månader nere på ett varvsområde och sniffar lacknafta, dricker folköl, klädda som skit och huvudsakligen pratar om sina klinkerbyggda snipor som inte duger till något annat än att lägga nät ifrån. Något de flesta med förståndet i behåll slutat med eftersom fisken från Östersjön är som att svälja en hel utomhustermometer med kvicksilver. 

När sommaren anländer med ett fint snöfall, åker båten i sjön. Då måste den sjunka i ett par dagar för att träet ska svälla och göra skrovet tätt. Sen ligger den där som ett kollektivt skavsår av dåligt samvete under maj och juni. Alla dessa timmar som spenderats på varvsområdet måste få legitimitet, så när midsommar närmar sig pressas familjen ner i båten för att få ”uppleva skärgården”. I hopplöst låg fart tuffar de sig ut genom farleder och blir omkörda av windsurfare. Skarvarna studerar dem lakoniskt på håll. En fågel som kopierat människan till 100% där de sitter i gigantiska flockar i döda träd på öarna som de skitit ner tills allt liv försvunnit. Sen drar de till nästa ö.

Mannen har med sig kikare som barnen leker med i förhoppning om att få se en rysk ubåt, tills de blir sjösjuka och kräks. Ett plötsligt väderomslag gör att himlen öppnar sig, vilket har det positiva med sig att spyorna på durken drygas ut lite. De medhavda oljeställen tas fram och håller familjen torr under tiden som mannen öser båten och upprepar mantrat att det snart blir fint igen. Frun blir kissnödig och vägrar att hänga med arslet ut från relingen. Grälet slutar i en kompromiss, där hon tömmer kylväskan på den mysiga matsäcken och sen gör vad hon måste i den. När en finsk tornado närmar sig, går mannen in i en naturhamn i Nacka och ankrar. Där guppar de i snålblåsten och äter inplastade ostmackor med stelfrusna fingrar och dricker kall läsk långt in på kvällen.

-Det här måste vi göra oftare, hörs mannen plötsligt säga i mörkret.

Det sista han ser i livet är en åra som kommer i hög hastighet mot hans huvud. 

Om det här är mina egna minnen, Göran Lambertz eller Sven Å Christansons är nästan omöjligt att avgöra. 

Trevlig midsommar på er.

Månskenspromenad.

Mina närmaste vänner har åkt utomlands och bett mig att titta till Frasse lite då och då när jag ändå är ute och går med hunden. Jag tar uppdraget på allvar och passerar deras hus redan samma kväll. Frasse står ensam längst ner på tomten. Han ser livlös och katatonisk ut i dunklet och jag går ned på huk och frågar hur det är fatt. Han svarar inte och jag förstår att han skäms för situationen han försatt sig i. Ena däcket har slirat runt i en sänka i gräsmattan och till slut har Frasse gett upp och kopplat ner sig själv. Jag tar tag i handtaget baktill och pratar samtidigt tröstande.

-Det händer Frasse, det är inget att oroa sig för, säger jag och placerar honom på en plattare del av gräsmattan. Sen trycker jag på OK på panelen på hans ovansida. Den glödande led-skärmen konstaterar lite skamset att han ska återvända till sin laddstation, sen börjar han rulla.

Jag går vid hans sida och berättar om mina egna nederlag i livet och hur de gjort mig starkare. Rent skitsnack förstås, som jag lärt mig av folk med 20 poäng i psykologi och ett antal hjälp-dig-själv-böcker som inte hjälpt alls. Men just nu behöver Frasse inte höra om hur majoriteten krossas av sina misslyckanden. De som fastnat i sprit, knark, prostitution eller hamnat på revisionsbyrå. Sanningen kommer inte att befria Frasse. Inte idag. Han behöver klyschorna.

-Det som inte dödar dig, Frasse, gör dig starkare. Den som inga backar mött, har inga vägar gått. Misslyckanden är lärdomar. Du kommer att kunna titta tillbaka på den här episoden om, säg ett år, och konstatera att du blev en bättre robotgräsklippare efter det här. 

Månljuset silas mellan äppelträdens löv där jag går med hunden och Frasse vid min sida. Daggen blöter ner mina skor och när vi slutligen når laddstationen kör Frasse tyst och smidigt in och parkerar. Sen släcker han ner sig själv igen. Men jag tänker att, precis som med människor, är hörseln det sinne som överger oss sist innan vi försvinner in i glömska och evigt mörker. Så jag placerar mina händer över mitt bröst och sjunger dovt med slutna ögon.

-När trollmor har lagt sina elva små troll och bundit fast dem i svansen, då sjunger hon sakta för elva små troll de vackraste ord hon känner: Ho aj aj aj aj buff, ho aj aj aj aj buff.

När jag öppnar ögonen igen ser jag att min hund står med framtassarna på Frasses rygg och juckar ursinnigt. Jag väljer att inte banna henne utan tänker att ömhet kan visas på så många olika sätt. Och kanske var det egentligen det här som Frasse önskade sig mest?