Träd som faller, eller inte.

Mötte en filosof på en middag som tog upp den klassiska frågan om ett träd faller i skogen och ingen är i närheten att höra det, låter det ändå?

Jag sa att det gjorde det.

Han menade att jag hade fel, eftersom det krävs ett nervsystem närvarande för att uppfatta ljudet. ”Trädet i sig ger inget ljud ifrån sig utan det krävs ett öra för att uppfatta ljudvågorna som trädet skapar i fallet” sa han överlägset och krafsade sig i glipan i sin äckliga kofta.

”Jaha, men nu råkade det stå en påslagen bandspelare i skogen den dagen som definitivt spelade in ljudet” sa jag och serverade mig själv lite mer vin. ”Och senare samma dag spelades ljudet av det fallande trädet upp för en bunt med blinda filosofer i skogen med följdfrågan: Om man hör ett träd falla i skogen men inte ser det, faller det verkligen då?

Han tittade länge på mig. Vördnad är inte rätt ord, men det fångar ögonblicket.

Kvävd av sitt eget skratt.

Jag har varit i Örebro i två dagar på ett manusseminarium med fokus på att skriva komedi. De flesta av er vet redan att den kursen var helt överflödig för mig och jag måste verkligen hålla med. Jag var inte rolig innan och blev inte ett dugg roligare efteråt. Tvärtom känns det som om kursen cementerade bilden av mig som en aggressivt tråkig människa. För dig som inte vet skillnaden, så finns det passivt tråkig - folk som sitter i hörn och mest är tysta och tråkiga. Och så finns det aggressivt tråkiga personer - folk som pratar om enormt tråkiga saker utan att känna in att alla andra i rummet kämpar mot impulsen att vilja döda en på fläcken.

I min ensamhet sökte jag paniskt efter kontakt med andra under kaffepauser och sände oprovocerat långa haranger om mina hopplösa manus. Jag gick in i detaljer, refererade till panoreringar och åkningar som jag menade skulle lyfta vissa scener till Scorsese-nivåer. Jag läste upp fragment av min egen dialog och slog mig på knäna av skratt.

”Sån är jag, jag är inte riktigt klok, ibland vet jag inte var det kommer ifrån, det är inte jag som skriver skämten, det är skämten som liksom kommer till mig.”

Jag tog kopiöst mycket plats under själva föreläsningen också och ställde ändlösa frågor som bara syftade till att lyfta fram mig själv i en spännande och intressant dager. Allt ifrån att citerara stora filmskapare direkt ur minnet och göra petimeterinvändningar på föreläsarens syn på tre-akt-strukturen.

När jag sen åt alla mina måltider ensam vid ett bord för 12 personer misstolkade jag det för att alla andra kände sig hotade av mig och mitt komiska geni.

Att återse sin barndom, två gånger per dag

Jag träffar många människor som försöker legitimera sin hopplösa personlighet genom att skylla på sin barndom.

-Anledningen till att jag uppför mig som ett kräk, är att jag hade en dålig relation med min pappa.

-Jag är en väldigt krävande och tråkig människa, men det beror på att min mamma inte ammade mig tillräckligt länge

Själv är jag påfrestande och irriterande eftersom jag rent fysiskt åker igenom mitt barndomshem två gånger per dag. Där tunnelbanan går rakt ut ur underjorden på Stocksundssidan och över bron och Edsviken, just där stod vårt hus inan vi exproprierades och tvingades flytta. ”Som en ursprungsbefolkning uppsliten med rötterna” som jag brukar säga för att ge det hela en intressant touche av förföljelse. Upplevelsen är nästan surrealistisk när jag ser grannshusen som står kvar, träden som växt upp, gatan som vindlar sig ned mot vattnet och SWOOOSCH, så är jag inuti vårt gamla vardagsrum. Med den lilla skillnaden att det sitter en Djursholmstant i päls på sätet framför mig, med andedräkt som gammal gorgonzola och tryffelolja.

Sånt här ger men för livet, tro mig.

"Pappa, vad blir det till middag?" "Schäfer!"

De flesta förpackningar i mataffären avbildar det som finns inuti. Med ett stort undantag - djurmat. Där avbildas vem som ska äta det.

Jag vet inte var det här påhittet kommer ifrån, men slås ibland av hur märkligt det är.

Tänk om jag kom till Sverige från en annan kultur och hamnade i mataffären. Antagligen skulle jag tro att i det här landet äter man gärna Labrador på burk och katt i små portionsförpackningar. Det finns uppenbarligen någon sorts pyttipanna också med en flock av olika sorters hundkött i som säljs i gigantiska sopsäckar. Det verkar också vara viktigt att deklarera om hundköttet kommer från valpar eller fullvuxna. Antagligen en smakfråga. Att avbilda djuren i rörelse är också viktigt, så att man förstår att det inte är en stillasittande knähund man äter, snarare ett spänstigt och aktivt djur i sitt livs form.

Ägna nu hela tisdagen åt att fantisera fritt kring hur det skulle se ut om Tacoprodukter, landets billigaste flaska sprit och räkost hade personerna som köper dem på förpackningen.

Historien bakom bajskaffe.

Riktigt dyra saker har nästan alltid en bra historia som motiverar priset. Whiskyn som kostar som en en normal bil har fått sin malt från en liten ekologisk odling på Norra Islay där Golfströmmen och vindarna har en alldeles unik effekt på skörden.

Rostningen av malten sker med torv från en plats där stora slag om Skottland skett ochinnehåller fragment av både djur- och människokroppar. När rostningen är klar destillerar man 12 gånger i kopparkolonner som återvunnits ur gamla nattkärl från 1600-talet. Vattnet som används för att späda ut whiskyn kommer från en underjordisk källa i Ben Nevis och hämtas för hand av 6 dvärgar för att sen fraktas med lamadjur genom den otillgängliga terrängen.

Lagringen av de ädla dropparna sker i gamla kruttunnor från Columbus skepp Santa Maria och den ädla drycken vilar sen i 45 år i ruinen av Kung Arthurs slott "Tintagel". Tunnorna vrids moturs varje fullmåne och ett kvarts varv medurs varje skottår, av en liten tjock tant med en konstig hatt.

Jag nämner det här eftersom jag drack världens dyraste kaffe i helgen. En produkt med lite svagare storytelling. Bönorna kommer från Bali och har där ätits upp av ett litet mårddjur och passerat igenom matsmältningssystemet. När bönorna lämnat systemet samlas de upp, rengörs och rostas som vanligt.

Varför jag ändå drack den här produkten, överlåter jag helt åt er läsare att spekulera kring.

På lövtunn is.

Jag har under flera år häcklat kvinnor i min omgivning för att de låter sig duperas av kosmetikaindustrin.

-Det säger något om kvinnor när ni låter er luras av uppenbara kvacksalvare och villigt betalar kilopriset på guld för en verkningslös anti-rynk kräm. Att intelligenta och upplysta människor 2011 köper varor med en bevisföring som är lika trovärdig som Billy Butt, är oroväckande. Är det så konstigt att ni inte får lika lön för lika arbete? Kvinnokampen kanske skulle vara lite mer framgångsrik om ni uppvisade en smula skärpa och kritiskt tänkande istället för att helt hemfalla åt fåfänga och godtrogenhet....

Samtidigt som jag hämtar andan för att fullfölja min sansade utläggning inför min familj och 6 goda vänner, öppnar min fru hörnskåpet i köket. Det är till bredden fyllt med proteinpulver, vitaminpiller, spirulina, rosenrot, rysk rot, omega3, hajleverolja, ginseng, zink och grönt, vitt och rött te.

Sen stängs skåpluckan under tystnad samtidigt som jag tittar stumt ner i bordsskivan.

-Nej, nu ska det väl sitta med lite kaffe? väser jag och krälar ut ur rummet.

Syndafloden är här.

Senaste vattenräkningen visade att vår förbrukning fyrdubblats på ett år. Kvinnan på kundservice medgav att det verkade konstigt men sa att jag nog måste tala med kommunen, för de kompenserar inte den här typen av fel. 

-Jaså, det gör de inte? svarade jag och börjar skriva ett väluppfostrat mail till den ansvarige på kommunen. 

Bäste herr Hjärndöd. 

Det är väl ingen slump att du arbetar med vattenfrågor på kommunen. Avloppsfrågorna borde ligga dig närmare om hjärtat men jag antar att det krävdes lite mer kvalifikationer för den posten. Trots att jag gick ut gymnasiet med underkänt i matematik så finns fortfarande en gnutta mängdlära kvar i kroppen sedan lågstadiet. När vattenförbrukning ökar såhär radikalt i en villa så står huset antingen helt under vatten eller så är det någonting fel med mätaren. Huset står inte under vatten, däremot byttes mätaren rätt nyligen. Hos de flesta normalbegåvande människor skulle det antyda att det är felkällan.

Afrikas Horn hade varit en sorglös plats med den här mängden vatten. När en glaciär i arktis kalvar, är det den här mängden vatten vi pratar om. Fukushima hade aldrig hänt om de haft den här mängden vatten till kylaggregaten. 

Gör om, gör rätt! 

Mindfulness, på mitt sätt.

Som sagt. Vi stannade hemma i Sverige i sommar för första gången på 10 år. Den nya hundvalpen och två döttrar just hemkomna efter ett år utomlands gav oss inget annat val.

Självklart hade grannhuset just sålts och den nya ägaren bestämde sig för att renovera och borra för bergvärme hela sommaren. Att hela bygglaget härstammade från någon öststat är självskrivet eftersom ingen svensk hantverkare skulle börja arbeta så tidigt och sluta så sent. (Jag skriver detta med enbart positiva förtecken) Vi väcktes och somnade till ljudet av slagborrar och doften av ryska cigaretter. (Lite mindre positiva förtecken.) I ögonvrån kunde jag konstatera att grannen målade alla rum vita, vilket verkar vara industristandard om du vill vara med i ett inredningsreportage numera. Alla dessa vita människor i sina vita hem, tänkte jag och mindes ett äckligt par i någon tidning jag bläddrat i.

De stod framför en vit soffa och bildtexten som förklarade att kuddar och människor får stå för färginslagen i deras hem. Min absoluta känsla var att ingen färgad människa någonsin satt sin fot i deras hem, trots att de hade en ensam afrikansk mask på en vägg, eller kanske just därför. Jag mindes också hur jag provocerades av alla coffetable böcker som låg utstuderat halvöppna i hemmets alla vrår. Böcker tjocka som byggmaterial med flotta hotell, svartvita fotografier av grönsaker och japansk kalligrafi. Böcker som ingen frisk människa någonsin skulle öppna.

Här började min fantasi löpa fritt och jag såg horder av små pojkar i 10-års åldern framför mig som invaderade det vita hemmet. Med nervsystemen dränkta i kroppseget GHB, blåbärssaft i rangliga dricksglas och fragment av daggmask och jord under naglarna springer de gatlopp genom huset. Själv lösgör jag majestätiskt en hel kennel med Grand Danois efter en lerig höstpromenader in det kök som mest ser ut som en obduktionssal i en svensk Wallanderfilm.

Den här typen av dagdrömmar får mig att komma ner ordentligt i varv på sommaren.

Budgivning från helvetet.

Jag känner mig generös och vill ge min fru en present. För lång och trogen tjänst skulle man kunna tro, men snarare som en sportdryck för att hon ska orka ett tag till. Så jag surfar in på en auktionssajt och hittar en gammal klocka från 60-talet. Jag lägger ett bud men oroar mig för att mina 1700:- kanske inte kommer att räcka, därför slår jag även på live-auktionen och väntar in mitt objekt.

Eftersom jag aldrig lagt bud på det sättet förut vill jag testa hur det går till. Så jag provtrycker på knappen ”lägg bud” lite på måfå. Jag förväntar mig ett litet ”är du säker på att du vill lägga ett bud? Bekräfta genom att trycka på...” Men det händer inte, så jag trycker några gånger till på andra varor. När jag tryckt på 3 knappar går det upp för mig att jag just lagt ledande bud på en gustaviansk stol för 12.300:-, enkristallkrona för 37.800:- och en hel samling av glaskonst av Ulrica Hydman-Vallien för 47 100:-. De kortaste 30 sekunderna i mitt liv passerar och jag följer katatoniskt hur jag vinner alla mina bud.

Min tunga har torkat ihop till en soltorkad tomat, det ilar och krampar i bröstet och jag hinner tänka att en infarkt eller hjärnblödning vore en gåva i det här läget. Jag får tyvärr bara lite näsblod.

-Jag hade just ätit grillad kyckling med händerna och slant över tangenterna, vädjar jag till knytblus-kärringen på auktionsfirman på andra sidan pansarglasfönstret.

Efter ett SMS-lån på 98.900:- sitter jag på väg hem i en hyrd skåpbil och försöker öva på de rätta orden.

-Jag har en liten överraskning.....jag tänkte på dig idag.....gissa vad jag har köpt till dig....

Småländsk idyll.

Jag är hemma i Sverige på semestern för första gången sedan år 2000. Jag minns den sommaren ovanligt väl eftersom vi även då hade en ny hundvalp och lockades av idén att se lite mer av Sverige. Dessutom skulle vi få besök av vänner från England och ville gärna visa upp Sverige från sin bästa sida. Utanför Skultuna hittade vi ett större hus som enligt ägaren var en riktig småländsk idyll. Jag som försörjer mig på att överdriva och skönmåla med ord och bilder, borde ha vetat bättre. Den enda bild jag fick av ”Fiskarstugan” innan jag bestämde mig föreställde en tätt beskuren veranda med en tom solstol. Ägaren hävdade att de inte hade fler bilder, trots att huset varit i familjens ägo sedan utvandringen. Godtroget betalade jag in hyran och såg fram emot några härliga veckor i det som ibland kallas för Sveriges vagga.

Stugan var visserligen röd med vita knutar och låg avskilt med närhet till en sjö, precis som det stod i texten. Men det mest iögonfallande med Fiskarstugan var snarare att den var belägen mitt i en kohage och inhägnad med taggtrådsstängsel runt om. Närmare bestämt sju meter från den tätt beskurna verandan och en och en halv meter ifrån den rangliga s.k utegruppen. Närvaron av en flock kor runt alla gavlar gjorde också att flugorna surrade som tinnitus dygnet runt och doften av kospillning låg som ett kraftfullt doftljus i hela huset.

Så jag utnyttjade hela mitt yrkeskunnande och skrev ett välformulerat mail till ägaren och förklarade pedagogiskt att jag kände mig vilseledd, att Fiskarstugan hade mer gemensamt med Auschwitz än en Småländsk idyll. Ägaren svarade med begrepp som blivit industristandard när människor ska prata inför media, men är helt utdöda i vanliga samtal: Kränkt och bestört. Han menade att korna i kohagen varit pricken över i:et för andra gäster som hyrt huset. I så fall så borde det väl ha stått i annonsen med fet stil, svarade jag. Mailväxlingen pågick under ett par dagar samtidigt som jag löpande hällde i våra engelska vänner sinnessjukt starka drinkar, så att vistelsen åtminstone skulle ha någon sorts positivt töcken kring sig. När tjuren en tidig morgon våldtog en kossa i det strilande regnet framför ögonen på mina döttrar och min hundvalp, var måttet rågat. Vi lämnade stugan och jag krävde att få tillbaka pengarna för veckan jag inte utnyttjat. Ägaren började givetvis att förhandla och när han fått ner mitt krav på återbetalning så att han var nöjd, skrev jag att han kunde betala in pengarna direkt på postgiro 90 00 72-0. ”Det tillhör Amnesty International, en organisation jag sympatiserar med och som bland annat delar min syn på det här med taggtrådsstängsel.” Han svarade genom att höja beloppet till Amnesty, vilket fick mig att ompröva honom en smula. Det gjorde också att jag för ett ögonblick drabbades av lite dåligt samvete. Innan jag lämnade Fiskarstugan hade jag bajsat i en långpanna och ställt in i varmluftsugnen på 52 grader. Och kortet på köksbordet kändes plötsligt också lite för mycket. "Tack för en underbar tid i ert vackra hus. Jag har gräddad något litet gott i ugnen. Väl bekomme."

Fåfängans fyverkeri.

Säg såhär. Du är borgmästare för en liten sömnig stad på Rivieran, i skuggan av Nice och St Tropéz. Vad gör du? Du har en filmfestival sedan 1946 och kombinationen av kultur, sol, bad och champagne ger uppmärksamhet, men uppsvinget för staden uteblir under resten av året. Så du expanderar en smula och lägger till en tv-mässa en annan vecka. Det fungerar och du adderar ytterligare med en porrfilmsfestival, en reklamfestival, en musikmässa, en fastighetsmässa, en hålfotsinläggsmässa och Gud vet allt, tills du till slut fyller staden med människor året runt. Människor som inte bara bokar hotell, äter och dricker ursinnigt, utan till och med betalar för att få komma dit under en vecka och tro att just deras jobb är viktigare än något annat. Det här är inte Cannes - det är genialt.

Produktutveckling i verkligheten.

Jag har precis köpt ett par hörlurar som har sk noice-cancelling system. Jag satte de på prov och konstaterade att de verkligen dödade en hel del störande ljud från omgivningen. Tyvärr verkade de inte fungera på taxichauffören igår.

-Vaharupårejförlurarnurå?

-Förlåt. Jag hör inte dig nu.

-JOJAGSAVAHARUPÅREJFÖRNÅT?

-Hörlurar som gör att kan få vara lite för mig själv när jag reser, säger jag lite för högt och hoppas att han fattar vinken.

-JAG FÅR ONT I ÖRONEN AV SÅNA DÄR LURAR, FÅR INTE DU DET? Skriker han tillbaka. Jag ler, rycker på axlarna och låtsas inte höra honom. Min blick vandrar ut över asfalten på Sveavägen som småkokar i värmen.

-DET LÅTER SOM EN BRA GREJ DET DÄR. DET ÄR JU SÅ MYCKET LJUD NUMERA.

Jag nonchalerar honom och försöker lyssna på ”Avalanche” med Jenny Seeräüber. Chauffören skriker på där framme och söker min blick i backspegeln.

-EN ANNAN TYCKER JU OM ATT DET BLIR TYST IBLAND OCKSÅ. FOLK SKA JU PRATA MED EN HELA TIDEN OCH BERÄTTA OM SINA LIV OCH SKIT. JA, DET SKA BLI SKÖNT MED THAILAND I SOMMAR. EN ANNAN HAR JU VARIT DÄR 12 GÅNGER NU. DJÄVLA BRA FOLK OCH VILKET KÄK....

I det här läget tar jag av lurarna och möter hans blick i backspegeln.

-Hur skulle det vara om du höll käften och körde mig dit jag ska istället?

Det var old-school-noice-cancelling och det höll sig resten av resan.

Återfallet.

Mötena på AH (Anonyma Hundägare) har varit ett stort stöd för mig mot den värsta abstinensen. Ett helt år har gått utan hund och jag kan säga att jag känt mig stark och motiverad en längre tid. Så när jag mötte tre Jack Russelvalpar under en promenad i skogen i helgen, tittade jag osentimentalt på de små liven som krälade runt mina fötter. Jag använde en klassisk AH-teknik som går ut på att blockera undan emotioner genom att framkalla negativa och obehagliga hundminnen. Jag tänkte på hundbajs, fästingar som faller som blåbärsklasar, hundars andedräkt, hundar som juckar på små barn, hundar som äter bajs, doften av blöt hund, ouppfostrade hundar, hundar som bits, hundar som rymmer, hundar som släpper sig och hundar som inte begriper ett dugg. Sen föll jag ned på knä och grät av lycka och lät mig slickas systematiskt i ansiktet av alla tre. 3 timmar senare hade jag köpt korg, matskålar och en bur för flyg- och bilresor. Samt Signe, 12 veckor gammal.

”Jag heter Anders och jag är hundägare.”

Titta! Ett hålfotsinlägg.

Jag har bokat tid för att gjuta sulor till mina skor. Jag är inte säker, men tror att det ingår i den Tibetanska dödboken som ett av förstadierna till döden. Under alla omständigheter är det ett enormt ålderstecken som man helst ska tala väldigt tyst om. Vilket kan bli svårt i mitt fall. Inte bara därför att jag har en tendens att kräkas ur mig oväsentligheter, utan också därför att vi pratar om inlägg i storlek 47. Det är ingenting man omärkligt smyger fram på gymet när de ska in i gympaskorna. Det är som att hala fram två kajakpaddlar i omklädningsrummet.

Jag ser också middagar framför mig, där någons spädbarn krälar ut från hallen med mitt ena hålfotsinlägg i munnen. Föräldrarna skriker och sliter inlägget ur munnen på barnet. Det hamnar en bit bort på parketten och gästerna spekulerar oroligt och okunnigt om det är någon sorts djur barnet haft i munnen. Ett platt, fult djur. Jag föreslår då att det är ett australiensiskt näbbdjur och närmar mig det med en gaffel i ena handen och min skinnjacka i den andra. Folk beundrar mitt mod när jag liksom cirkulerar runt djuret och till slut slänger skinnjackan på golvet och lägger mig över den. Sen reser jag mig upp och har lirkat in handen som liksom roterar inne i skinnjackan och skapar en perfekt illusion av ett instängt djur. Jag säger att jag måste ta den till Skansen och tackar för en underbar kväll.

Ja, det är ett djävla jobb att ha hålfotsinlägg.

Efterbörden av Niklas.

Det blev fasligt mycket reaktioner på mitt arbetsintyg för Niklas. Hans fackförbund ringde upp mig och menade att jag kränkte Niklas genom att skriva om honom på det sättet. Jag frågade hur de tyckte att jag skulle skriva istället. Tanten från fackförbundet sa att jag skulle fokusera på det positiva med Niklas, inte det negativa.

”Ska jag skriva att han lekte med sig själv på arbetstid?” Det tyckte hon inte, trots att jag försökte förklara det antagligen var den enda sexuella relation Niklas kunde förvänta sig i livet - vilket ju är dubbelt som bra som ingen alls. ”Nej, det är inte positivt” sa tanten från fackförbundet och blottade hela sin stigmatiserande inställning. Hon tyckte att jag skulle skriva mer allmänt hållet om någon positiv färdigheter. ”Som när han äter sitt eget snor SAMTIDIGT som han uppdaterar sin facebooksida?” fyllde jag i. "Nej, jag syftar på en sida som kanske inte syns idag, men som skulle kunna gro fram och utvecklas på en annan arbetsplats, en egenskap som är svår att se idag” fortsatte tanten.

Jag funderade en liten stund och frågade sen om hans rasism skulle kunna vara lösningen. ”Han har ett hakkors tatuerat på halsen som han försöker dölja med en halsduk.” Tanten från fackförbundet tyckte att jag tänkte rätt, men att just den sidan kanske smalnade av hans potentiella arbetsgivare en smula. Jag svarade att många supporterklubbar och taxibolag skulle ta emot honom med öppna armar och antagligen utveckla hans fientlighet till oanade höjder.
”Det känns inte som om vi förstår varandra” sa tanten och la på.

Det inte fullt så vita pulvret.

Läser att det genomförts en raid på Stockholms krogar och att stora mängder kokainrester hittats på toalettlocken. I mina öron är det här en triumf för framförallt WC-ankan. En produkt som alltså lyckats få stadens snortare att betrakta offentliga toaletter så kliniskt rena att de väljer att använda dem som serveringsplats. Jag vill minnas att en del toaletter jag besökt på krogen saknar lock, vilket får mig att undra om några lägger linan direkt på ringen då? Living on the edge, bokstavligt talat. Men å andra sidan kanske det inte är så märkligt det här. Kan man tänka sig att dra upp ett pulver i näsan som transporterats hit i någons fåtöljgång, då klarar man väl det mesta?

Konstkritiker för en dag.

De ringde från Östgöta Correspondenten och undrade om jag kunde tänka mig att recensera en stor utställning med den hyllade hallandsmålaren Jörgen Frid. Jag sa att jag varken var konstvetare eller journalist, varpå chefredaktören försäkrade mig om att nästan inga journalister har någon egentlig utbildning eller kompetens numera. De sitter mest och väntar in pressreleaser som de sedan ändrar tempus på och publicerar. Han vände sig till mig eftersom han visste att jag skunde skriva en text som lockade och drog besökare till utställningen. Han glömde att fråga vad jag själv tyckte om Jörgen Frids verk.

Så jag åkte ner till Malmö i veckan och skrev följande:

Konstnären Jörgen Frid slog igenom 1986 med en stor utställning i Halmstad. En svit av gigantiska, nonfigurativa målningar med mystiska titlar lyckades åstadkomma en osäkerhet hos publiken som ledde till ett, i mitt tycke, reflexmässigt hyllande. Men jag lägger mina förutfattade meningar åt sidan när jag skrider in i Malmö Konsthall. Det första som möter mig är en gigantisk vulva på 1x3 meter målad i olja, betitlad "Oidipussy". Ett försök att vara bevandrad i grekisk mytologi, men den enda insikt den förmedlar till mig är att Jörgen Frids flickvänner (om han haft några) aldrig kan ha upplevt orgasm.

Jörgen Frid själv hasar omkring lite småpackad i en randig, stickad tröja som inte kan ha tvättats sedan 70-talet och försöker se intressant ut. Han kan stanna upp vid ett av sina egna verk, liksom fundera över djupsinnet i det och sen kasta gillande leenden till folk omkring honom. Ungefär som om han just upptäckte någon ny sida i sitt konstnärsskap. Tyvärr tror jag inte att dimensioner som ”oduglig, platt och pretentiös” dyker upp i hans grumliga intellekt.

Jag var nära att ompröva honom runt mitten av 90-talet när hans performanceverk "Miljö 2.1" visades på Folkets Hus i Fiskebäckskil. Jörgen drack i filmen 7 liter havsvatten från Kattegat och Skagerack och grenslade sen en spann utrustad med ett durkslag. Resultatet i hinken tjänstgjorde därefter som grundfärg till en klinkerbyggd roddbåt som Jörgen rodde över till Danmark och eldade upp. Här kände jag att han var på något. Men två år senare retarderar han till sin ursprungliga, låga nivå igen med ett hopplöst fotoprojekt där Jörgen använde sig själv och sitt kön som återkommande objekt. "Rabarbersvaj" avbildar Jörgen, kapad vid huvudet, iförd morgonrock och med en utgjutning straxt under midjan. "En ganska modest utgjutning, på gränsen till ett tygveck" som Ing-Marie Göransson på Sydsvenskan träffande uttryckte saken.

Men här i Malmö konsthall kan man alltså se flera av dessa verk, inklusive resterna av roddåten vars doft ackompanjerar och summerar Jörgen Frids samlade produktion med ordlös magi.

P.s Artikeln refuserades. Chefredaktören hade ett belöningssystem från stadens attraktioner där han fick ersätttning för all trafik hans tidning skapade. Dessutom samlade han på Jörgen Frids tavlor och såg fram emot vad en haussning skulle kunna göra för värdet på hans samling. D.s

Hönskanonen och smaken på mat.

Jag oroar mig för maten ibland. Äggen smakar fisk och det är tydligen för att de ger fiskpulver till hönorna. Även fisken smakar fågel ibland och det bekymrar mig ännu mer av någon anledning. Jag minns hur någon berättade om hönskanonen för mig. Det är en maskin de använder när de ska testa nya jetmotorer. Man slungar höns i mycket hög hastighet rak in i jetmotorn och ser vad som händer. (Vad som händer fågel har de nog rätt klart för sig.) Jag fattar att det kan vara bra att veta om en flygplansmotor klarar av en havsörn eller en formation av Canadagäss. Kondor också, om man bor på de breddgraderna? Men kan det vara så att alla flygplan rensar luftrummet på fåglar och sprider en finmald, lättrostad fågelmüsli över våra hav? Det skulle förklara en hel del av de här smakavvikelserna på fisk tycker jag. En gång åt jag en flundra som smakade Berguv, det skrämde mig enormt eftersom Berguven är en fredad fågel.

Yoghurten oroar mig också. Alla dessa färgglada förpackningar med härliga bilder på bär och frukt jag aldrig sett eller hört talas om. Och så att det innehåller 0% fett. Då ser åtminstone jag en gigantisk balja framför mig där det flyter runt ett gäng nötkreaturkadaver. De kokas i dagar tills de fått fram ett gelatin som kan grundlura både ögat och munnen att du äter en fräsch naturprodukt. Lägg sen till färgmedel, konserveringsmedel och smakämnen som har mer gemensamt med plutonium än frukt.

Så jag gladde mig enormt åt att hitta den här ärliga, uppfriskande måltidsdrycken härom dagen. Den ersätter kaffe latte och middag på en och samma gång. Ibland värmer jag den i mikron och kryper upp i en fönsternisch insvept i en stor kofta. Sen sitter jag där med bäge händerna runt min kopp med rykande blod och blickar drömmande upp mot skyn. Där fiskfoder en gång cirklade fritt.

Parlör för kontaktannonser i tryckt media.

Jag läser ofta kontaktannonserna i DN och undrar vilka det är som fortfarande söker kärleken där. Nej, det gör jag egentligen inte alls. Undrar alltså. Jag vet precis vilka de är. Det är en kombo av den sista spillran av folket som inte har internet och landets mest depraverade existenser. Ett otäckt litet gäng som går igång på att publicera sina egenheter i illa förtäckta ordalag i en rikstäckande morgontidning. För dig som inte upptäckt kodspråket ännu kommer här en liten parlör. Så att du vet vad du svarar på.

Mogen=jättegammal.
Mysiga hemmakvällar=tv-knarkare.
Lydig=masochist.
Öppet sinne=ospec. pervers.
Skogspromenad=kraftig könsbehåring.
Allt som gör livet glatt=desperat.
Tjejkvinna=ful.
Bestämd=sadist.
Gentleman med pojksinne=ful och psykiskt sjuk.
Kramgo=smällfet.
Sensuell=översexuell.
Berest=åkt finlandsbåt.
Ekonomiskt oberoende=bidragstagare.
Trygg=rädd.
Nyfiken=vill gå på toaletten på dig.

Slutsnippat.

Så jag sitter och fikar på Wayne’s med ett stort antal tjejer. Vi pratar om Japan, Libyen och svenska Gripenplan tills någon räddar allt och byter samtalsämne. Hon berättar om sin 3-åriga dotter och den högaktuella frågan hur de ska referera till hennes underliv på ett naturligt sätt. Är det snippan, blomman eller muffen som gäller?

Samtalet får en härlig glöd när en av tjejerna absolut förordar ordet slida, som hon menar är helt värdeneutralt och ingen löjlig omskrivning. Det uppstår en väldig oenighet där genusperspektiv och semiotik flyger genom luften. Jag sitter mest och lyssnar med min björnpälsmössa lite på sned. Det skrattas åt att framstjärt kanske kan få en renässans och då erkänner en av tjejerna att de säger just det, vilket leder till ännu större skrattsalvor.

Då vänder sig någon mot mig och undrar vad vi hade för ord, när mina tjejer var små. Jag ler lite blygt och säger att jag inte minns. Att det var så länge sedan.

-Det är klart att du minns, manar de mig. De tittar förväntansfullt på mig när jag fruktansvärt långsamt dricker en slurk av mitt sibiriska örtte. Som Gandhi drack, tänker jag, utan att veta vad jag fått det ifrån. Tystnaden är fullkomlig när jag försiktigt baddar min mun med servetten och samlar mig.

-Bibbi. Så kallade vi den.

Alla tittar stumt på mig. Några har munnen lite på glänt, man kan skymta en bullbit i en av dem. Jag gestikulerar lite ut i luften och liksom småropar med ljus röst mot några imaginära barn.

-Glöm inte att tvätta Bibbi när ni badar flickor!

Sen lyfter jag på björnpälsmössan och bockar åt sällskapet som liksom stelnat som stearin. Jag skrider ut i snöfallet och känner en kall vind äntra mitt ena skotskrutiga byxben i gabardin för att sen fortplanta sig uppåt och kyla ner Bobbo på ett tråkigt sätt.