Vad heter bergvärmepump på italienska?

Jag har varit i Italien igen och besökt min yngsta dotter som är utbytesstudent i Mantova i ett år. Vi fick tre dagar tillsammans där vi bland annat fick träffa hennes värdfamilj för första gången. Det bjöds på mat kan man säga. Vi åt som om det inte fanns någon morgondag och möttes över alla kulturella och språkliga barriärer.

Familjens tre barn kunde engelska hjälpligt och föräldrarna inte alls. Så jag exponerade familjen för mina fasansfulla språkliga övergrepp. Bland annat genom att försöka förklara på italienska för pappan i familjen, som är byggnadsingenjör, att i Sverige är det vanligt med bergvärmepumpar i husen. Jag pladdrade även ostrukturerat och obegripligt om nya isoleringstekniker jag hört talas om och en hel del annat som jag inte ens behärskar på svenska. När den andra efterrätten kom in (pizzabottnar med Nutella på) var jag så mätt och utmattad att jag liksom bara satt lite ihopsjunken på stolen, blank i ansiktet och med ett imbecillt småleende på min flottiga läppar. Den italienska familjen såg mest illa berörda ut efter min timslånga utläggning med en treårings ordförråd. (Och intellekt, hörde jag någon läsare just lägga till!)

Sen pussade vi på vår dotter och åkte iväg mot flyget i Milano. Vi grät så att vi tvingades dricka vätskeersättning för att inte torka ut och anlände 25 minuter innan planet skulle lyfta, vilket betydde att de inte släppte ombord oss. Vi orkade inte käfta emot utan bara gav upp, köpte nya biljett till dagen efter, tog in på ett hotell, åt en brakmiddag och somnade till en ny, obegriplig italiensk gameshow.

Ett rekommendationsbrev åt en fd kollega.

Till den det berör, vilket jag hoppas är väldigt få.

Att använda ordet arbete i ett intyg som handlar om Niklas känns egendomligt. Han fanns här under en tid, det känns som en mer korrekt beskrivning. Den enda synliga färdighet jag kunde se hos Niklas var att han gick omkring med mössa inomhus årets alla dagar. Om det berodde på hans bristande hygien eller cerebrala förmåga är oklart. Jag gissar att det är oavgjort på den punkten. Hans dagar förbrukades huvudsakligen av ett konstant uppdaterande av sin Facebook status, vilket åtminstone antyder ett visst mått av uppfinningsrikedom med tanke på hans händelselösa och andefattiga liv. Att vi råkade anställa Niklas var ett misstag av galaktiska proportioner och jag har personligen avlivat den skyldige enbart med hjälp av en nötknäppare.

Niklas visade sig också vara mycket svår att bli av med, eftersom han var organiserad - vilket säger allt om hur desperata fackföreningarna är att få medlemmar numera. Att avlägsna den blodfyllda fästingen blev både kostsamt och energidränerande.

Med risk för att vara övertydlig vill jag starkt avråda alla från att anställa Niklas, oavsett roll eller uppgift.

Varma hälsningar

Anders Tempelman

I begynnelsen, straxt före NIX.

När barnen var små och telefonförsäljare ringde med kirurgisk precision när vi åt eller såg på film, tvingade jag döttrarna att svara. Min regi var att att de skulle säga att ”pappa är död” när de frågade efter mig. Om säljaren då blev tyst eller frågade efter mamma, så skulle de lakoniskt säga att ”han har legat på golvet i flera dagar”. Sen skulle min yngsta dotter imitera ljudet av flugor i bakgrunden.

Men sen kom NIX och den här fina familjeunderhållningen kom av sig. Tråkigt på sätt och vis.

Djupa tankar.

Jag ligger i magnetröntgenkameran och reflekterar över mitt liv, mina val och missgärningar. Det är lätt att hamna där när ens inre blir kartlagt. Jag har kalsonger, strumpor, ett blågrönt sjukhusförkläde och hörlurar på mig. I min hand har jag en knapp som jag kan trycka på om jag får panik. "Varför skulle jag få panik?" frågar jag syster som jabbar med en nål för att hitta en av mina vener som i rent självförsvar dragit sig så långt in i kroppen som den bara kan. Syster hör mig inte och lyckas till slut gräva in en nål och skickar mig sen raskt in i trumman.

Min näsa är snubblande nära det välvda taket, mina axlar skaver mot sidorna och systers röst hörs i lurarna. "Då börjar vi. Ligg still." Maskinen börjar att hamra samtidigt som dragspelsmusik börjar ljuda i lurarna. Då är jag snubblande nära panik. Jag försöker tänka att det är som att ligga i ett solarium. Samma trånga yta, hopplös musik och kanske samma härliga cancerrisk - minus den fräscha brännan. "Nu sprutar jag in kontrastvätskan" säger plötsligt syster uttryckslöst i lurarna och jag känner någonting kallt strömma in i kroppen.

Jag tänker på mellanöstern, de stigande räntorna och att odlad lax inte innehåller någon omega 3. Sen börjar jag undra hur mycket syster egentligen ser på sin skärm. Sitter hon och tittar på mitt kön nu, kommer jag på mig själv att undra? Maskinen hamrar vidare och jag känner mig utspädd och skör.

En signal utan mottagare.

Ibland ringer jag till okända människors landställen, väl medveten om att ingen är där. Jag tycker om idén att det ringer i ett nedkylt, insnöat hus ute i skärgården. Mina signaler skär igenom tystnaden som ett rakblad. Kanske får jag en kråka att flyga iväg eller en liten näbbmus att stanna upp och lyssna uppmärksamt. Jag ser de gamla grå telefonerna framför mig, hur de skälver till av ringsignalerna och sen - den massiva tystnaden som följer. Ibland ringer jag i gryningen, ibland mitt i natten. Det ger mig en känsla av inflytande och betydelse som jag tycker om.

Jag ser mig själv i blommorna.

På ett hotellrum i Juan Le Pins hänger den här tavlan. Jag skrattade när jag såg den och undrade hur det kändes för konstnären att efter ett antal år av konststudier, ambitioner och nudelsoppor sluta som visuell muzak på ett halvsunkigt hotell. Sen började jag plötsligt gråta okontrollerat och slängde mig på sängen och det överkast som antagligen innehöll lika mycket DNA-spår som Bert Karlssons kalsonger.

Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag överrumplats av sorg. Vad var det i tavlan som väckte såna starka känslor? Var det min gränslösa empati för allt och alla eller det faktum att jag ätit peperoncino till lunchen? Kanske såg jag mig själv reflekteras i blomstermönstret? Mina egna tillkortakommanden, mina egna grusade krokidrömmar eller min opublicerade diktsamling ”Regnet gråter”. Och om det var så, då var det verkligen stor konst som hängde på hotellrummet.

Tekniksvårigheter.

Det är tre minus ute och jag går och pratar i min sk Smartphone. För att avsluta samtalet utan att behöva ta av mig handskarna i svinläder, trycker jag pekskärmen mot min näsa och försöker träffa den röda telefonsymbolen. Jag trycker telefonen åtskilliga gånger mot näsan och försöker få träff. Till slut blir jag så irriterad att jag drämmer telefonen med full kraft i mitt eget ansikte. Det är framgångsrikt på så sätt att samtalet avslutas, men skärmen är täckt av näsblod.

Jag börjat desperat att torka av luren med handskarna samtidigt som tårar rinner ur mina ögon och blod fortsätter att rinna ur min näsa. Halva Kungsgatan har stannat upp för att titta på mig vid det här laget. Handskarna är genomdränkta av blod och mitt ansikte ser helt demolerat, när det plötsligt ringer. Jag anar genom tårarna och blodet att det är ett mycket efterlängtat samtal från chefen för Dramaten som övervägt att beställa en svit av pjäser av mig. Vi har ringt om varandra flera gånger och jag inser att jag måste svara.

Jag sliter av mig ena handsken och trycker med fingret på den nedblodade skärmen. Ingenting händer. Mitt finger plaskar nu ursinnigt runt i alla hörn, helt utan resultat. Jag misstänker att blodet kortsluter skärmen på något sätt och drar därför hela telefonen mot min vargpäls. Flera gånger, tills armen på pälsen är helt nedblodad. Sen försöker jag svara igen, men då rinner en tjock stråle blod från min näsa och studsar på skärmen och vidare ned på mina cowboyboots. Jag gnider telefonen mot mina gröna manchesterbyxor och försöker svara igen. Ingenting fungerar och jag står med armarna slappt hängande utmed sidorna och låter blodet och tårarna strömma okontrollerat ur mig. Som en skadeskjuten varg, så känner jag mig.

Ett år fyllt av möjligheter.

Jag har inlett en privat kampanj för att förnya mig. Den går i huvudsak ut på att byta ut alla mina vanliga rutiner, mot helt nya. Jag öppnar starkt varje morgon genom att åla mig nedför sängens kortsida. Sen använder jag bara benen för att pressa mig utmed golvet in i badrummet. Enormt jobbigt och ger stora skrapsår när jag ska över trösklarna. I badrummet sitter jag och kissar och äter samtidigt en baguette som jag gjorde i ordning kvällen innan. Jag duschar inte utan gnider en rå lök i armhålorna innan jag tar jag på mig en kostym från 80-talet och köar hela vägen in till Hötorget mitt i rusningstrafiken.

Jag tittar in på ett café på vägen från garaget och inser att jag saknar en idé för att förnya min kaffekonsumtion. Men jag finner mig till slut och ber om en Cappuchino, på grismjölk. ”En underskattad mejeriprodukt med en liten accent av bacon” proklamerar jag för barristan som står handfallen. ”Vi har soya och laktosfri, men inte grismjölk” säger han lite lamt. Jag skriker några könsord åt honom, vilket också är helt nytt för mig och därför känns spännande och i linje med mitt nya liv.

På jobbet sätter jag på mig en gigantisk basker som släpar i marken efter mig som en slängkappa. (Se bild, tänk bort skägget.) Jag alternerar mötena mellan att prata bebisspråk i det ena och recitera Sofokles i det andra. Hittills har det känts bra, på alla sätt och vis.

Hotbild Sverige.

Jyllnadsposten måste förstärka säkerheten efter det senaste terrorhotet. Kort efteråt kommer nyheten att Expressen och Aftonbladet självmant har höjt sin beredskap också. Men inte tidningen Bamse? reflekterade jag upprört. I åratal har den roat barn och samtidigt varit en en aktiv del av den tredje statsmakten. Med sina återkommande avsnitt med den svarta vargen och mormor med hucklet borde redaktionen för Bamse vara precis lika orolig som landets kvällstidningar.

Soptippen, min psykoanalys.

Jag känner folk som gått i terapi i åratal och det enda som verkar hända är att de blir ännu mer problemfokuserade och självcentrerade. Själv åker jag till soptippen. Det är mitt sätt att rensa systemet och göra upp med det förflutna. Efter några timmar på vinden kan jag alltid fylla bilen och sen osentimentalt ta farväl av delar av mitt liv ner i olika containers samtidigt som jag känner mig som en god människa. Det märkliga är att jag kan göra det här hur många gånger som helst utan att bråtet på vinden någonsin verkar minska. Jag vänder alltid hem från tippen med ett lätt sinnelag. Ibland visslar jag en glad melodi i bilen, kanske vinkar jag åt en granne, eventuellt släpper jag över en farbror med rullator vid ett övergångsställe.

En vän i terapibranschen har försiktigt försökt få mig komplettera soptippen med att gå och prata med någon. ”Du är ju rena rama smörgåsbordet för en terapeut” som han uttryckte saken. Jag förklarade för honom att den dagen jag blir av med alla mina fobier och min uppenbara psykiska instabilitet, då är mitt yrkesliv över.

Till bords på Nobelfesten.

Jag är bjuden på Nobelfesten igen. Det har blivit en tradition och de placerar ofta mig bredvid någon av de kvinnliga pristagarna. Antagligen för att jag är lite av en renässansmänniska som obehindrat kan diskutera allt mellan himmel och jord på flera världsspråk. Men i år är det ingen kvinna som vinner alls, vilket gör mig lite osäker inför kvällens middag.

När Linda B Buck vann i medicin 2004 hade jag henne till bordet och trots att jag inte dansar så tvingades jag upp på golvet. Hon var väldigt buggkunnig och ville prompt bugga. Jag gjorde vad jag kunde och liksom drog och sköt henne ifrån mig om vartannat, lite planlöst och orytmiskt. Sen kom jag på att man kan dra ner henne mellan mina ben också, vilket kändes som ett roligt infall just då. Så jag slet ner tanten som ylade av glädje hela vägen, tills min handsvett gjorde sig påmind och jag tappade henne. Väldigt olyckligt for hon som en landburen torped över hela Blå Hallen och briserade in i trappavsatsen.

Kanske har de placerat mig vid prinsessan Madeleine i år? Jag tror inte att hennes höftleder och smalben skulle släppa från sina fästen för en liten istötning.

Felköpshavet.

Två gånger om dagen. Så ofta står jag med min eltandborste i handen och munnen. Ändå är det lögn i helvete att komma ihåg vad den heter. Jag vet inte hur många gånger jag köpt nya borsthuvuden till en helt annan maskin. Det är ju precis som med rakblad, de skänker bort hyveln för att sen ta sinnesjukt mycket betalt för nya rakblad. De köper jag också jämt fel av.

Så nu vadar jag in i badrummet och pressar undan förpackningar med tandborsthuvuden och rakblad. Och dammsugarpåsar, jag minns aldrig beteckningen på vår dammsugare. Vad påsarna gör i badrummet är oklart, men de är en del av mitt felköpshav. Och batterier i fel storlek. Jag halkar på dem någonstans i botten av sörjan och får ofrivillig zonterapi.

Någon gång har jag köpt en ny hyvel bara för att sen upptäcka att det är en ny sorts fattning på den som inte passar några av rakbladen i felköpshavet. Desperat har jag prövat att hålla i rakbladen med fingrarna och raka mig, med den lite tråkiga bieffekten att jag blivit av med mitt fingeravtryck, snarare än min skäggväxt. Det är därför de inte släpper in mig i USA längre. Talibanskägget i kombination med avsaknad av fingeravtryck gör dem misstänksamma.

EU uppdrag.

Jag har just avlagt ett studiebesök i Portugal. EU-kommissionen tyckte att det vore bra om jag reste ner och såg krisen med den klarsyn som bara jag besitter. Så jag flög ner och bodde hemma hos en god vän på en av deras bästa golfanläggningar. Det var 17 grader och sol när jag landade och säkert 12 när jag låg i Jacuzzin uppe på taket och betraktade solen som sänkte sig ned i Atlanten. I min hand vilade en kall, utmärkt Portugisisk öl. På golfbanan mötte jag huvudsakligen pensionärer från England och Holland, som inte alls såg så drabbade ut. Och jag var ändå där i 5 dagar och alternerade mellan golfbanan och lyxvillan.

Nej, det här snacket om Portugals kris är nog lite uppförstorad. Som prostatan hos en professionell cyklist, som jag uttryckte saken för EU-kommissionen. De sa att de gärna ville skicka mig på fler inspektioner i andra krisländer. Jag sa att jag ställde upp på allt, utom möjligen Grekland som jag tycker är så bedövande trist. Hopplös mat, hopplöst språk, uselt vin och en massa läskiga gamlingar i svarta hucklen som stryker omkring med fårost i mungiporna.

-Men om du får bo på lyxhotell i Aten?

-Då åker jag, jag är inte omöjlig.

Att resa med stil.

Jag är på väg till Milano. I affärer, vore roligt att skriva, fast det är inte riktigt sant eftersom jag sitter sitter i ekonomiklass näst längst bak i planet. Mina knäskålarna är integrerade i stolen framför mig och skuldrorna pressas framåt eftersom jag har de två förhöjningarna avsedda för hålla huvudet på plats, rakt in i ryggen. För att skapa lite med benutrymme har jag lagt ena underbenet på sned, men det har den lilla bieffekten att foten somnar och jag tvingas att alternera mellan fötterna. Min kropp svarar med den enda tillgängliga flyktvägen - sömn.

Jag drömmer om ett blågrått, trögflytande hav där jag simmar för livet men ändå sjunker sakta. Jag vaknar av en djävulsk smärta i ena knäskålen. Flygvärdinnan har passerat med matvagnen i metall och medvetet drivit den in i mitt knä. Uppvaknandet sker så plötsligt att jag får en whiplashskada samtidigt som jag konstaterar att knäskålen lösgjort sig från knäleden och  hänger fritt utmed sidan av mitt ben. Jag drar in benet med händerna  och försöker pressa skinkorna hårdare mot sätet för att på så vis vinna lite yta. Det går inte utan att jag vrider mig framåt och lite utåt mot gången, med påföljden att jag har ansiktet någon centimeter från en mans kön som köar för att gå på toaletten. En frän doft av chevre och ammoniak slår emot mig och jag vrider mig hastigt åt andra hållet. Mitt ansikte hamnar då i urringningen på en välväxt italiensk  kvinna som inte missar tillfället och pressar mitt känsliga ansikte stenhårt ned mellan sin bröst. Jag befinner mig i en Fellinifilm och svimmar kort därefter av syrebrist.

När jag vaknar upp är jag  i en ambulans på Milanos gator, med håret insmort med stelnad bröstmjölk. En par dagar senare lämnar jag sjukhuset med ena benet i gips upp till höften och en krage runt halsen. Jag har fått exakt samma sittplats på planet hem och sitter med mitt bandagerade ben rakt ut i gången. Folk trampar och snubblar på det, men jag bryr mig inte för jag har blandat 4 Sobril med 3 whiskey. Vilken resa!

En känsla av kvalitet.

Sveriges Annonsörer är en intresseorganisation som ska hjälpa annonsörer att uppnå bästa möjliga avkastning på företagets mediainvesteringar. Det står så på deras sajt där de nu också producerat en webserie för att ”visa upp sig och kanske till och med inspirera andra företag.”

Inspirera till självmord, tänker jag efter att ha plågat mig igenom flera minuter. Genom att låta några studenter vid Mediainstitutet stå för produktionen och och sen låta anställda på förbundet agera skådespelare, har de helt ofrivilligt satt strålkastarljuset på en central fråga: Behovet av professionella människor som kan hjälpa till att skapa ett bra innehåll som förmedlar något meningsfullt för tittarna och särskiljande för annonsören.

Jag hoppas att den här satsningen ses av fler än de 1200 släktingar som klickat sig dit hittills, för jag tror att den verkligen kan höja blicken och göra underverk hos alla deras medlemmar.

Anders Tempelman

Påfrestande människor.

Jag fick en inbjudan till ett seminarium: Hur man handskas med besvärliga människor. Det kändes oklart om jag bjöds in i egenskap av småföretagare med anställda eller som en besvärlig människa själv.

Så jag tog med min buktalardocka Steve och gick dit. Inte Stiiiv, utan Ste-ve, på göteborskt vis. Han satt i knät under möten och förde ett väldigt oväsen. När han inte drog ordvitsar eller pratade om Änglarna och fesk, sjöng han låtar av Lasse Dahlqvist och Håkan Hellström för full hals.  Föredragshållaren var en psykiatriker i svart polo som kastade flera irriterade blickar mot mitt håll, speciellt när Steve hade tagit av sig på underkroppen och gjorde obscena höftrörelser. Då slog jag ut med händerna och liksom gestikulerade fram ett ordlöst ”hur tror du att det här är för mig då?”

Det lilla jag uppfattade av kursen var i alla fall att det fanns två huvudstrategier för att hantera bevärliga människor. Den ena handlade om att arbeta med mig själv och inte tillåta mig att reagera så starkt. Den andra handlade om att öka min insikt och förståelse till varför Steve uppför sig som han gör. Jag provade bägge strategierna innan jag slutligen bestämde mig för att kasta Steve i soptunnan.

Morgonen efter vaknade jag av att han låg sked bakom mig och luktade lite makrill. Jag behöver nog en flismaskin mer än en strategi.

Anders Tempelman

Jodå, tackar som frågar.

-Min yngsta dotter har flyttat till Italien för ett år som utbytesstudent. Hon äter chokladbakelser till frukost, pasta till lunch och tvingas dricka rödvin till middagen varje kväll. Min gissning är att hon kommer att få åka containerbåt hem om ett år och behöva avgiftas. Vår hund dog i somras. Eller dog och dog? Vi avlivade honom och grinar fortfarande när vi tänker på honom. Min äldsta dotter hatar Sverige (var har hon fått det ifrån?) och söker uteslutande utbildningar i New York som är så dyra att hela familjen måste börja prostituera sig för att finansiera det hela. Min fru har just fått rådet att skaffa en bettskena, innan hon tuggar sig förbi tandrötterna ner till käkbenet. Själv mår jag toppen. Har aldrig mått bättre. Äter rosenrot och ginseng med industriell styrka. Det hjälper mot det mesta utom nävarna som låst sig i ett krampaktigt läge och blivit helt vita. Jag tvingas skriva med en blyertspenna i munnen som slinter över tangenterna.

Hur är det själv?

Anders Tempelman

Se mig. Hela tiden.

Nu finns en applikation till mobilen som automatiskt publicerar på Facebook var du befinner dig. Om man hade presenterat den här för ett par år sedan, hade alla skrikit om storebrorssamhället, kränkningar av mänskliga rättigheter och kanske något inlägg om hur det här kan användas av totalitära stater. Men idag är det annorlunda och en hel drös av lallande, jagsvaga dumskallar har naturligtvis hakat på, desperata efter att försöka ge sken av att leva rika och spännande liv. Själv tror jag att jag avstår.

Friday 14.30 Anders just entered US Video. Like!

Friday 16.30 Anders just entered Dressmann. Like!

Friday 19.19 Anders just had a varmkorv at Sibylla på Sveavägen. Like!

Friday 21.45 Anders just went to the toilet. Like!

Friday 22.03 Anders just fell asleep in front of the TV. Like!

Anders Tempelman

Matens biografi.

Det går någon sorts sjuka bland Stockholms lite bättre restauranger. Den går i huvudsak ut på att motivera sina hutlösa priser på rätt ordinär mat med fantastiska titlar och historier. Jag har tröttnat lite på det här och lät nyligen en lismande servitör få veta det.

-Jag funderar på abborren, sa jag.

-Mm, du syftar på den krokfångade abborren?

-Kanske det.

-Serveras med rostad mandelpotatis som odlats i små klasar 22 cm ner i den småländska myllan, i utkanten av Vimmerby.

-Där ser man.

Han tittade på mig, omedveten om vad som skulle drabba honom.

-Den här abborren. Är det den som levt ett ensamt liv i sjön Kolsnaren? Han som förlorade sin äkta hälft till en sportfiskare våren 2003 och sedan dess mest drivit omkring, ätit spigg, blickat upp mot månen sena nätter och fört existentiella samtal med sjöns enda ål. Är det den?

Jag tittade uppfordrande på servitören vars mun blivit allt mer abborrlik. Sen lämnade jag lokalen, med huvudet högt och pengarna i behåll.

Anders Tempelman

Knullsoffan.

Vi bestämde oss för att sälja en soffa på blocket. Den passade visst inte in längre, efter att min fru möblerat om för 12:e gången i ordningen. Samma dag som annonsen var inne ringde jag upp min fru, med en grötig och obehaglig skånsk dialekt.
-Det gäller soffan. Är den kvar?
-Jaaa, sprudlade min fru.
-Jaha, är den i bra skick.
-Oh ja, den är knappt använd och tyget ser helt nytt ut, kvittrade min fru med sin allra trevligaste röst.
-Kan man knulla i den?
Det blev tyst någon nanosekund, sen slängde hon på luren.
Kanske en smula omoget från min sida, men samtidigt ett enormt styrkebesked på min skådespelartalang.