Knullresan, del 2.

Jag hade packat ner en mysig filt, en liten sjuksköterskeuniform i Signes storlek, några doftljus och förberett en spellista på Spotify uteslutande med Barry White. Jag såg framför mig ett jämlikt möte mellan två mogna hundar med potential till en harmonisk parning på slutet. En vacker vision som krossades i samma ögonblick jag närmade mig gården utanför Norrköping. En ödslig, rödflagig stuga med korrugerat plåttak, halvt övervuxen av skog och och vild grönska. 

Jag parkerade vid en lada med trasiga fönsterrutor och såg hönsen springa fritt omkring på den ovårdade tomten. Ett rostigt bilvrak från 30-talet vilade uppe i en dunge och i en inhägnad hundgård bakom ladan hördes gläfsandet från två Ridgebackhundar. Ägarinnan kom ut och mötte mig, i nyfärgat hår och stora, skramlande smycken runt händer och hals. Som en hybrid mellan Kristi Brud och Sharon Osbourne hann jag tänka innan hon föste in mig och Signe in i husets kök.

Jag trodde jag hade gått in i fjärilshuset eftersom rummet var fyllt av stora mängder fjärilar och flugor som tävlade om luftrummet. Solen silades genom de smutsiga fönsterrutorna och fjärilsskuggor lekte på en brokadmönstrad linoleummattan från 70-talet. Alla dörrar mot andra rum i stugan var stängda och luften var kvalmig och unken när vi slog oss ner vid ett naket köksbord i furu med tillhörande stolar. En dotter i 16 års åldern lutade sig mot en kökslucka med en egenhändigt målad katt på och fipplade med sin mobil. Kvinnan slank ut snabbt och återvände med en Jack Russel-hanne i famnen. Hon släppte ner honom på golvet och jag insåg snabbt att sjuksköterskeuniformen inte skulle krävas för att få honom intresserad. Problemet var väl snarare att Signe inte var ett dugg road. Jag tyckte att hon visade det ganska tydligt, genom att morra och hugga mot hannen när han var för närgången. 

-Hon vill, men larvar sig bara, konstaterade tanten på bred östgötska. Jag övervägde att ge ett feministiskt perspektiv på det uttalandet, men insåg att det här varken var platsen, tiden eller publiken för det. Dottern kastade lite oengagerade blickar på när hennes hund maniskt försökte mejsla sig in i Signe och sa sen till sin mamma att hon måste få skjuts in till stan snart. Ytterligare ett stressmoment. Då uppmanade kvinnan mig att hålla fast Signe. Inte direkt Barry White-metoden och jag kände mig illa till mods. Bilder från filmer som ”Midnight Express”och ”Den sista färden” dök upp i mitt huvud och jag blev tvungen att reagera.

-Jag tror inte det här kommer att gå. Inte såhär, sa jag med gråten i halsen.

Hon skjutsade sin dotter in till Norrköping och vi enades om att mötas upp i en park med våra hundar för att se om det skulle gå bättre där. Jag och Signe hade nog samma bild av det där köket, det skapade ingen som helst lust att ha sex. Inte ens att laga mat.

I parken blev det annorlunda. Hundarna fick lära känna varandra, diskuterade hundmat och plötsligt parade de sig på eget initiativ. Kvinnan och jag slog oss ner bredvid och tittade på under tryckande tystnad. Hennes var nog mest av det obekymrade, uttråkade slaget, min var mer tvångsmässig och generad. Vi höll i hundarna eftersom de tydligen kan skada sig i det kritiska ögonblicket. 

-Om en av dem skulle få för sig att sticka efter en hare eller nåt, sa kvinnan rutinerat. Själv ville jag bara förvandlas till en hare och hoppa djupt in i skogen och försvinna.

Nu sitter jag hemma och tittar forskande på Signe och försöker tyda varje rörelse och handling som ett bevis på att resan inte var förgäves. Att jag inte är en usel sexköpare som bara fått en kränkt hund och ett blogginlägg med mig hem.

Knullresan.

Jag har aldrig förstått människor som betalar för sex, förrän häromdagen då jag bestämde mig för att göra det själv. Inte som ”konstnären” Pål Hollender, som låg med en prostituerad och filmade det för att visa hur fel det är. I mitt fall handlar det om min hund Signe vars gener jag tycker måste föras vidare. Inte så mycket för hennes skull, som för min egen. Jag tänker långsiktigt och när vår älskade hund en dag somnar in, så finns hennes valpar kvar och kan förse oss med en utspädd variant av Signe. 

Jag hittade den perfekta hannen och ringde ett trevande samtal till ägarinnan, en kvinna från Norrköping. Hon intygade att hennes hanne minsann inte hade blårök i pipan utan hade befruktat flera tikar tidigare. Jag undrade lite blygt hur jag skulle veta exakt när det är dags att åka ner med Signe. Kvinnan svarade att jag skulle massera ”krysset” lite grann och om hon vek undan svansen så var hon redo. Jag vågade inte ställa någon följdfråga på det och analyserade i efterhand om någonting gått förlorat i de dialektala skillnaderna. I vår del av landet är krysset en annan kroppsöppning. Jag övervägde att ringa tillbaka och klargöra att jag är beredd att betala för att min hund ska befruktas, inte besudlas. Om hon eller hennes hund har några andra idéer så är det väl mer de som borde betala mig? Inte för att det är aktuellt, men ändå. Det är en viktig principiell diskussion. Jag vill köpa sperma, inte finansiera någon sexuellt fantasi. 

Efter ett tag lugnade jag mig och utgick ifrån att hon måste syftat på Signes mer reproduktiva delar. Men att jag skulle massera henne där, kändes inte heller korrekt. Varken för Signe eller för mig. Kanske mest för mig. Skulle jag dra på mig en diskhandske och sen stå och massera min hund där bak? I min skenande fantasi ser jag framför mig hur min fru kommer hem och överraskar mig och de svårigheter jag har att förklara vad jag håller på med på med. 

Så jag kliver in i bilen i helgen och åker till Norrköping på vinst eller förlust. Som en hallick. Jag har en känsla av att jag kommer att återvända hem med stoff till en hel roman efter det. Och vem vet, kanske en havande tik?

Att se sig själv.

Jag slutade att dansa för säkert 20 år sedan när jag fick syn på reflektionen av en gigantisk man i ett altanfönster på en fest som rörde sig som en idiot. När det gick upp för mig att det var jag själv, klev jag resolut av dansgolvet för att aldrig mer återvända. Min fru, som älskar att dansa, sörjer den här dagen och får söka danspartners hos andra. Själv tycker jag att det är ett av mina bättre livsbeslut som gjort livet enklare att leva. När dansen börjar placerar jag mig helt enkelt i baren och försöker se intressant ut tills det är dags att gå hem. Om någon bjuder upp ler jag älskvärt och förklarar att det tyvärr är helt uteslutet. Att jag vill bespara oss alla den upplevelsen, att jag har självinsikt.

Som yngre hade jag en liknande upplevelse när jag hörde min röst inspelad för första gången. Rösten som spelades upp stämde så illa med hur jag tyckte att jag lät. Återigen, dissonansen mellan hur jag upplever mig själv och hur jag faktiskt är. Ni som känner mig vet att jag övervunnit just det, jag kan ju prata väldigt obehindrat och har ju till och med pladdrat i P4 Stockholm under ett par års tid. Kanske är det den vetskapen som driver min fru att göra återkommande försök att få mig tillbaka till dansgolvet? Det handlar bara om jag måste vänja mig vid mitt rörelsemönster på dansgolvet, glömma bort mig själv och strunta i vad andra tycker. Precis som med rösten. 

Så ibland brukar jag därför genomföra en liten dansuppvisning i vardagsrummet hemma. Jag skruvar upp volymen på max och släpper loss som om det inte fanns någon morgondag. Jag imiterar rörelser jag sett Beyonce göra, jag låter min kropp förvandlas till rytmen, jag snurrar, hoppar, lyfter mina armar mot skyn, ler sexigt, sjunger med i refrängen och smeker mig själv över hela kroppen. När det sista cymbalslaget tonar ut och jag står svettig och rödmosig kvar på parketten är vi återigen rörande eniga om att jag fattat ett korrekt beslut.

Just idag tänker jag på det här för att självinsikt verkar vara så fruktansvärt svårt att uppnå. Och jag tror att många skulle må väldigt bra av att se sig själv lite utifrån. Om t ex Donald Trump verkligen såg och hörde sig själv, skulle inte han kliva av dansgolvet då?

Mot den absoluta botten.

Småstenarna som täcker stranden är ovala, mjuka och så lika varandra i storlek och form. Miljontals år av vulkanisk aktivitet, friktionen från havsbottens böljande krafter, spontana smekningar av havets växtlighet och fysisk kontakt med maneter, undervattensdjur och dinosaurier har slipat dem till dessa perfekta ovaler.

Jag fylls av en känsla av respekt och ödmjukhet när jag lägger mig på rygg och vilar på vår planets historia. Det är som om jag hör berättelsen från tidens begynnelse där stenarna återger allt de sett och allt de upplevt. Och jag lyssnar på allt fantastiskt som funnits före mig. När stenarna kommer till episoden när en tvåbent vattenbaserad varelse dyker upp och direkt börjar döda varandra, oftast för att de tror på en eller flera påhittade sagofigurer som skiljer sig marginellt från varandra, då börjar jag skruva lite på mig. Stenarna berättar att de tvåbenta dessutom börjar tömma planeten på resurser, utrota andra arter, slänga sopor, gifter och även sitt eget piss och skit i haven. Då bestämmer jag mig för att röra lite på mig. Om det är det faktum att det är 32 grader i skuggan eller att jag känner mig lite skyldig, är oklart. Vad som däremot är uppenbart att stenarna liksom klistrat sig fast på min rygg och baksidan av mina ben.

Är det min hud som åldrats och blivit som blålera? Har solskyddet något inslag av tvåkomponentsklister? Eller, mer troligt, har stenarna fått ett eget liv och sugit sig fast som blodiglar, ovilliga att släppa taget förrän jag hört klart?

Jag reser mig mödosamt upp till ljudet av mitt eget gubbstön. Täckt i sten rör jag mig mot havet som en gammal sköldpadda, samtidigt som stenarna pratar i mun på varandra, anklagande och dömande. Jag är hundra miljoner år gammal, jag hör kontinentalsocklarnas klagosång och djurarters sista andetag, jag är planetens och evolutionens oönskade och ondskefulla barn som vacklar ut i sitt eget fostervatten. Min kropp försvinner under ytan mellan trosskydd, cigarettfimpar och bilreservdelar och glömmer att jag har 12 kilo sten förankrat på min ryggtavla. Jag sjunker snabbt mot botten, kanske inte så mycket av vikten som känslan av vår arts kollektiva skuld. Och stenarna viskar i mina öron att jag inte ska ta det så allvarligt.

Om några miljoner år kommer människan bara vara ett litet bromsspår i ett bottensediment som berättar om vårt korta ögonblick på den här planeten.

Vi måste prata om Homo Sapiens.

Homo Sapiens föräldrar blev kallade till rektorsexpeditionen efter en serie av incidenter. De dök motvilligt upp. Rektorn förklarade att Homo Sapiens retade eller körde med alla andra på skolan och störde lektionerna.

-Han är helt enkelt ingen lagspelare och såhär kan det inte fortsätta, sa rektorn bekymrat.

Föräldrarna skrattade urskuldande och menade att han bara vara lite livlig och att rektorn drog för stora växlar på det hela. Så rektorn fick utveckla sitt resonemang.

-Homo Sapiens ser sig själv som skolans centrum och behandlar alla andra i sin omgivning som mindre värda. Alla påverkas negativt av honom och det är helt oacceptabelt.

-Nu tycker jag att du svartmålar honom och helt negligerar hans fina sidor, svarade mamman. Han är ett exceptionellt barn som fått så många gåvor att han ibland kan ha vissa problem att hantera dem. Men det är en fas, en fas som jag tycker att skolan ska lotsa honom igenom. 

-Sist när vi åkte och badade med hela skolan så slutade det med att Homo Sapiens bajsade i poolen. Han förklarade det med att han ändå hade badat klart. Hur ska jag lotsa honom igenom det? undrade rektorn uppgivet.

-Det kanske var ett misstag, en olycka, eller så visste han inte att andra badare kunde reagera negativt på det? försökte hans mamma sakligt.

-Han stod på stegen i en krökt position och utförde sina behov, samtidigt som han flinade mot de andra i poolen, svarade rektorn.

-Ja, men poolen är väl grundligt klorerad, så det ska den väl tåla? sa pappan med en frågande gest.

-Jag tycker också det är väldigt viktigt att skolan inte kränker hans rätt att vara sig själv, sköt mamman in. Homo Sapiens har ett stort frihetsbehov, något som skolan borde vårda och utveckla, inte hämma genom pekpinnar och förmaningar.

-Jag förstår, så att han hotar och slår andra på skolan, det är heller inget problem som ni ser det? undrade rektorn.

-Konflikter är aldrig en persons fel, svarade pappan snabbt. Dessutom kan framsteg aldrig ske utan konflikter. Var det inte Stalin som sa att man inte kan skala ett äpple utan att en del av äpplet följer med?

Rektorn tittade bekymrat på föräldrarna och trummade med fingertopparna mot varandra.

-Bra, då tänker jag skala Homo Sapiens. Ner till kärnhuset för att vara exakt. Sen ger jag det till en gris som efter en dag förvandlat resterna av Homo Sapiens till livgivande gödsel som kan användas för att få skolan att grönska igen.

Rektorn reste sig och öppnade dörren. Homo Sapiens föräldrar lämnade kontoret, bestörta och kränkta.

Ordens inflation.

Jag promenerar på Djurgården med en polare som är skild sedan flera år men just träffat någon. Vi äter varsin glass och han återger entusiastiskt hur de möttes på nätet men nu har setts i verkligheten säkert tio gånger. Han beskriver hur hon träffat hans barn och hur bra det gick. Att han lärt känna hennes hund som nu slutat skälla ursinnigt och göra utfall mot honom. Jag äter min isglass och gläds åt nyheten när han plötsligt stannar upp och ler nyförälskat.

-Och igår sa hon att hon älskade mig. Två gånger till och med. 

-Vid samma tillfälle? 

-Ja.

-Aj då, svarar jag och grinar lite illa.

-Vadå?

-Inget, det är nog bara jag som är lite löjlig. 

Han tittar frågande på mig.

-Glöm att jag sa något, säger jag och börjar gå igen. Han tar tag i min arm och hejdar mig.

-Men berätta vad du tänkte.

-Ok, om du möter någon du känner på gatan. Säger du hej, eller säger du hej, hej?

-Hej, antar jag?

-Exakt, eftersom en dubblering betyder att du egentligen inte är så glad över att ses och vill gå vidare.

-Det var det dummaste jag hört.

-Säg att du och din nya tjej ska gifta er och prästen frågar henne om hon tager dig till sin äkta make, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt. Och hon svarar: Ja, ja.

Han börjar titta bekymrat på mig och jag fortsätter.

-Inflationen av adjektiv i tal och text ska vi inte ens prata om. Det enda det leder till är att ingenting längre är trovärdigt. Säger du det en gång däremot ger du maximal tyngd och mening åt orden. 

Jag trycker till min Calippo så att den röda isglasen tittar fram. Som en hundpenis, hinner jag tänka.

-Så det du säger är att hon egentligen inte älskar mig?

-Nej. Det kan ju berott på att du inte svarade att du älskade henne första gången hon sa det. Hon kanske trodde att du inte hörde henne så hon sa det en gång till?

-Nej, hon sa det två gånger i snabb följd, svarar han och ser illa berörd ut.

Tankfullt trycker jag på isglassen så att den rör sig upp och ner. Jag känner att jag inte varit så stöttande som jag hoppats på.

-Har ni haft sex ännu förresten? frågar jag hoppfullt efter en stunds tystnad.

-Det har du inte med att göra?

-Ok, men om hon efteråt säger att det var skönt, underbart, magiskt och det bästa hon varit med om, då vet du att det i själva verket var en stor besvikelse, säger jag och skrattar.

Han tittar bedrövat på mig och kastar sin halvätna glass i en papperskorg.

-Är du medveten om att du förstör allt?

-Nej, nej, det är verkligen inte min mening, säger jag och börjar skamset suga på isglassen.

På spaning efter den tystnad som flytt.

När solen och värmen äntligen dyker upp slår jag mig ner i en solstol på tomten. Jag har bryggt en dubbel espresso enligt konstens alla regler (vatten jag stulit från en dopfunt och nymalt 100% Arabicabönor.) Jag är insmord med solskyddsfaktor 900 eftersom jag vill begravas så rynkfri som möjligt när den dagen kommer. Första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” av Proust vilar i mitt knä. Jag har försökt läsa den tidigare, men kommit fram till att jag inte gett den en ärlig chans. Världslitteratur kan inte skyndas igenom, säger jag till mig själv.

Jag hinner ett par sidor och intalar mig att den totala avsaknaden av framåtrörelse i boken handlar om min rastlösa själ. Precis när texten äntligen börjar flyta in mitt blanka medvetande, så exploderar det på andra sidan häcken. Det är barn på studsmattor som skriker och ylar. Att de sprutar vatten med en trädgårdsslang på varandra samtidigt bidrar säkert, precis som det faktum att alla antagligen går på amfetaminliknande mediciner. Det är en vägg av oljud som snart går ifrån att vara i mono, till att övergå i en komplett surroundupplevelse när alla tre studsmattor på granntomterna fylls av barn som gör exakt samma sak. Att läsa är helt omöjligt.

Kanske är jag inspirerad av Proust när jag med ett beundransvärt lugn går in och hämtar två av mina bästa mikrofoner. Jag placerar dem strategiskt och kopplar in dem till datorn. Efter 10 minuter bedömer jag att jag har tillräckligt och går in för att leta upp några kompletterande ljudklipp. Ett gallskrikande spädbarn, ljudet av en vinkelslip som klyver ett järnstolpe och en man som får en visdomstand utdragen utan bedövning. Jag mixar ihop och komprimerar alla ljuden enligt konstens alla regler och skapar slutligen en loop på 20 sekunder. Sen bär jag ner min högtalarsamling från 80-talet, stora och tunga som bojstenar (jag visste att de skulle komma till användning igen) och en 400 watts förstärkare.

När grannarna vallat in sina barn för en näringsfattig middag på köttbullar och makaroner, drar jag på min egen skapelse på full volym. Det är ett imponerande konstverk som skulle kunna tjänstgöra som soundtrack till en film om jordens undergång. Fåglar faller från skyn, blommor vissnar och fönsterrutor skallrar.

Jag slår mig ned med Proust igen och känner hur läslusten återvänder. 

Komprimera mig.

Det är ett litet oansenligt paket som anländer med posten. Ännu ett av mina impulsköp från en stor kinesisk sajt (vars namn jag inte kommer att nämna förrän de betalar mig för det). Jag betraktar lite oroligt de två sladdriga syntetprodukterna jag vecklat ut.

Det är som vanligt lite av ett mysterium varför jag köpt dem, det motsvarar kanske tjejers inköp av verkningslösa, snordyra krämer. ”Ett självbedrägeri kan bara upprätthållas genom frekventa övergrepp på förnuft och rationalitet” säger jag nöjt till mig själv. Min målbild är i alla fall väldigt tydlig hur de här kompressionsbyxorna ska öka min spänst och styrka på ett påtagligt sätt. Som en ointaglig antilop med stålfjädrar till ben kommer jag att forsa fram i spåret.

Bilden avtar något i styrka när jag ligger på badrumsgolvet och försöker kränga på mig byxorna. Bara att få dem över anklarna är en kamp och det är då jag inser att kalsongerna (Y-front med Bamsetryck på) inte kommer att få plats. Jag hasar fram till lådan där nagelsaxen ligger och klipper bort kalsongerna. Sen återgår jag till att försöka tvinga på mig byxorna. Det är ett sårbart ögonblick och jag tvekar inte en sekund att använda begrepp som hudlös och papperstunn för att beskriva mina känslor.

När jag äntligen når mellangärdet är det som om de mer kritiska kroppsdelarna vägrar att underkasta sig. Först när jag tar en av min frus hårborstar och använder som ett skohorn lyckas jag mata in mjukdelar, fett och all överskottshud som pressats upp från benpiporna. När bara ena skinkan hänger ut, lite olyckligt som en böld, börjar jag tänka på Shakira och roterar ursinnigt med underkroppen och liksom skruvar in den sista delen av mig själv.

Att ta sig upp från golvet visar sig snart vara helt omöjligt. Efter att ha snurrar runt, pressar jag upp mig i yogapositionen Hunden och slänger sen upp en hand mot väggen och knuffar mig upp i stående position. Löftet om att byxorna ska öka blodcirkulationen känns väldigt avlägset men med tanke på att all blodtillförsel är helt avskuren vid midjan så måste mitt blodtryck ligga på en all-time-high.

Jag betraktar mig själv i spegeln och inser varför det heter kompressionsbyxor. Den har lyckats krympa mig tillbaka till ett barn igen. Blodröd i ansiktet med testiklarna borttrollade någonstans inne i kroppen, en självkänsla på absolut bottennivå och en röst som påminner väldigt mycket om Birk Borkason i filmatiseringen av Ronja Rövardotter. Jag hasar ner på golvet igen och hoppas att jag hinner få av mig byxorna innan kallbranden sätter in. Eller min fru kommer hem.

Den döende clownen.

Cirkusaffischerna sitter plötsligt överallt i förorten där jag bor. Snorungen som sitter bredvid mig i bilen tillhör några kompisar som åkt utomlands i en vecka för att försöka rädda det som är kvar av deras äktenskap. Han är sju år och säger att vi måste gå.

-Över min döda kropp, väser jag och minns när jag gick med mina döttrar på samma kringresande cirkus när de var i hans ålder. En senig öststatskvinna skred in i bikini, varav underdelen var en paljettbeströdd string, som inte lämnade ett könshår kvar åt fantasin. Hon arbetade med åtta rockringar till någon sorts dragspelsmusik och höfterna gick som ett väloljat gyroskop samtidigt som hon klistrade mig med blicken och log ett skälmskt leende. Sen kom clownen och skrämde skiten ur både mig och mina döttrar. Vi fick gå i KBT allihopa efter det.

Snorungen bredvid har redan messat sina föräldrar och håller triumferande upp svaret mot mig. 

Dagen efter sitter vi ett utkylt tält och hör hagelskurarna slå mot tältduken. Alla ungarna omkring oss har jackor från Burberry och skor från R&M Williams på sig. De glor uttråkat på några lobotomerade hästar som lommar runt i manegen, ivrigt påhejade av cirkusdirektören. En farbror i en ärmlös frack som blottar tatueringar från ryska militären och som ringlar sig över hans seniga muskler. Han ler tandlöst och pratar med mikrofonen pressad mot sina vodkablöta läppar så att man bara hör ljud av ett sedan länge utdött språk. Sen kommer öststatskvinnan in, i samma hopplösa paljettbikini, fast den kanske sitter lite tajtare är sist. Antagligen för att hon monterat in ett par silikonbröst som för tankarna till fendrarna på en normalstor Day Cruiser. Jag tittar belåtet på snorungen bredvid mig, hans mun gapar öppen och ögonen är fyllda av terror. Kvinnan jonglerar med lite stålringar i luften och gör utmanande poser som antagligen skulle klassas som blottning eller pedofilbrott om de utfördes utanför tältet. 

Sen, när man inte tror att det kan bli värre, så kommer clownen in med en elefant. Barnen jublar men den enda effekten det magnifika djuret har på mig, är en stark lust att börja gråta. Ett vilt djur som forslas runt genom Europa för att sitta på en pall och spruta lite vatten genom snabeln på clownen. Föreställning får plötsligt lite konstnärliga kvaliteter när clownen segnar ner på golvet och tar sig för bröstet. Alla tror att det är en del i showen och applåderar. Men jag och elefanten vet bättre. Våra blickar möts i en tyst överenskommelse, helt eniga om att det här är ett värdigt sätt att avsluta både föreställningen och clownen på. Men när flickan som spelat cirkusmusiken på en plastsynth skriker, inser alla att en olycka inträffat. Barn börjar gråta och föräldrar ställer sig upp och undrar vem som ska ingripa. 

-Gör något, skriker en kvinna åt mig och puttar mig mot manegen. Jag stapplar motvilligt fram och faller ned på knä bredvid clownen. En annan man från publiken står bredvid mig och slår 112 på sin mobil.

-Du måste göra hjärt- lungräddning nu! kommenderar han med ett väldigt tråkigt tonfall. Jag har aldrig kysst fullt sminkade män tidigare och någon gång måste väl bli den första, tänker jag och rullar över honom på rygg. Jag försöker minnas en kurs i livräddning från lumpen. Ett kraftigt inblås i lungorna och sen pressa minst 30 gånger över hjärtat med full tryck. Jag minns att man skulle tänka på en låt när man gör det, men minns inte riktigt vilken. Det blir ”The drugs don’t work" med The Verve, en av få låtar jag kan texten på och som känns väldigt passande.

-All this talk of getting old, it’s getting me down my love. Like a cat in a bag, waiting to drown, this time I’m coming down…

Jag trycker rytmiskt på och sjunger lyriskt med blicken fäst mot cirkustältets tak, tills mannen bredvid puttar irriterat på mig.

-Det går för långsamt. Det är fel låt.

-Så vilken låt ska det vara?

-Jag minns inte. Något snabbare och mer bögigt. 

-Bögigt? Kan du vara lite mer specifik?

-Inte fan vet jag. Tre eller kanske fyra snubbar som sjunger i falsett. 

Jag slutar pumpa clownens bröstkorg och trummar på den med mina fingertoppar och försöker komma på låten.

-Bronski Beat? Erasure?

-Nej, tidigare, kanske bröder? Pumpa clownen!

-Om du blåser, så pumpar jag, föreslår jag.

-Nej, jag har astma. Blås du. Kan det varit Village People?

Motvilligt blåser jag in luft igen och börjar sen sjunga YMCA och trycka så att det knakar i clownens bröstkorg. 

-Nej, det är inte den heller, säger killen irriterat och börjar surfa efter det rätta svaret.

När ambulanspersonalen åkt iväg med clownen och alla traumatiserade barn, sitter jag ensam kvar på knä på cirkusgolvet med en stor ljuskägla på mig. Min mun är nedsmetad med rött läppstift, min andedräkt luktar vodka och lök och jag har elefantbajs på byxorna.

-Har du funderat på att jobba som clown? frågar plötsligt en röst bakom mig. Det är kvinnan i paljettbikinin, hon röker en cigg och studerar mig. 

-I hela mitt liv, svarar jag.

Triathlon, glutenfri mat och opium.

Jag har just kommit hem från Kanarieöarna och en resort som heter Playitas. Jag nämner det eftersom ett reseföretag har betalat mig fruktansvärt mycket för att åka dit. Vid flera tillfällen försökte jag förklara för chefen på reseföretaget att jag är opålitlig, lömsk och kan komma att skriva någonting väldigt negativt. 

-För min integritet går inte att köpas, ljög jag och hoppades att han därmed skulle höja mitt arvode. 

-Det är en risk vi är villiga att ta. All publicitet är bra publicitet, svarade han entusiastiskt och okunnigt.

Jag hade skrivit i stort sett hela artikeln redan innan jag åkte, för jag visste vad som skulle komma. Eftersom jag inte rest en all-inclusive charterresa på säkert 30 år skulle någon kanske kalla det för förutfattade meningar, själv såg jag det mer som gudomlig intuition. Jag öppnade starkt och beskrev hur den svenska modellen imploderade i samma ögonblick som folk nådde Arlanda. Hur kopiösa mängder sprit dracks på ren trots redan klockan nio på morgonen. Traditionell klädsel hade helt ersatts av foppatofflor och träningsbyxor/tights. Och den svenska blygseln, ödmjukheten och konfliktundvikande, lämnades på långtidsparkeringen i bilens handskfack. Så långt stämde det mesta, men ju närmre resmålet jag kom, desto glesare blev det med folk som stämde in på den bilden. Transferbussen avfolkades för varje stopp och till slut var det bara jag och ett tjog människor som senare visade sig vara Triathlonatleter. 

Playitas visade sig vara en anläggning dit människor på olika idrottsliga nivåer åkte för att träna och finslipa formen inför stora mästerskap. Med olympisk pool, storslaget gym och ett hav av olika lärarledda pass, möjlighet till golf, cykling, dykning, volleyboll och vattensport. Flera landslag har varit här och alla måltider i buffén dignade av nyttiga alternativ. Ingen drack alkohol till frukost eller lunch. Förbluffande! När de inte befann sig till havs eller uppe i bergen med sina blyvästar, låg de under tystnad på solstolarna likt grekiska gudar. Bläddrandes i tidningar om cyklar, kost eller träning som om det vore helig skrift. Jag hatade dem på en instinktiv nivå. Delvis för att jag skulle tvingas skriva om hela min artikel, men mest därför att de svikit den svenska charterlivsstilen och valt en präktig, pretentiös hälsoprofil med en nivå av underhudsfett som bara överträffades av hajens.

Så jag bestämde mig för att bli korsriddaren som hissade den svenska flaggan till toppen igen. Jag köpte opium från Marrakech av en tonåring på stranden och inhandlade en majspipa, som jag sen täljde ut den gamle simlegenden Mark Spitz huvud i. Jag promenerade ner till den olympiska poolen iförd snortajta badbyxor, rökrock och en biljardkö. Stillsamt studerade jag människornas fåfänga försök att stoppa tidens gång. Till slut lät jag biljardkön dramatiskt falla, som Chekhov, och klev sen ner i poolen med pipan i munnen. Mark Spitz visade vägen i 50-metersbassängen, med huvudet precis ovanför vattenytan. Opiumet hade haft sin effekt och det kändes som om jag simmade i Jello, men det kan också berott på rökrocken som svävade likt en purpurröd manet efter min kropp. Kaoset var ett faktum, kanske delvis för att jag simmade mot strömmen och det svenska simlandslaget. Alla människor lämnade poolen och skrek åt mig från poolkanten på svenska, spanska och tyska - språket som konstruerats för att ge order. Jag puffade på i majestätiskt lugn, fullföljde mina 50 meter och simmade sen självmant mot trappan under glåpord och hot. Jag stannade till i klivet på metalltrappan, liksom för en stunds reflektion. I själva verket tömde jag blåsan, grundligt och avkopplat. Sen skred jag uppför trappan och mötte folkmassans vrede med ett urskuldande leende.

-Om ni undrar varför poolen doftar sparris, så är det bara lilla jag, sa jag och gick genom folkhavet som delades för varje steg. Som Moses. Jag hade också ett uppdrag, att rädda den svenska charterturismens ansikte. Och frågan är om det inte är precis det jag gjort.

Conny Väst med skrivkramp.

Kanye Wests managementbolag tog kontakt med mig och undrade om jag kunde träffa stjärnan själv och prata lite om ett problem som dykt upp. Jag hade ingen lust alls och avböjde. Senare samma vecka stod Kanye överraskande utanför mitt kontor med en påse kardemummabullar, då hade jag inte hjärta att stänga dörren. Efter lite kallprat om det svenska vädret, musikundret och hur gott kaffet var, kom han äntligen till saken. 

-Skrivkramp, är det något du haft? undrade han med bullrester i sitt välansade skägg. Jag skakade på huvudet och då berättade han om hur han fastnat lite i sitt textskapande och undrade om jag skulle kunna tänka mig att skriva åt honom. Jag ryckte på axlarna och sa som det var, att jag inte lyssnar på HipHop

-Min musikaliska hemvist är huvudsakligen valsång och tibetanska klockspel. Jag fascineras av ljud som bara utrotningshotade varelser kan ge ifrån sig, sa jag med en stor bit bulle i munnen.

Kanye fick någonting tomt i blicken innan han fann sig och berättade vidare om hur han alltid sökt inspiration från sin vardag. Hans erfarenheter och drömmar har alltid försett honom med stoff till sin konst. 

-Livet självt, avslutade han och förenade pretentiöst fingertopparna mot varandra. Jag nickade intresserat, fast jag egentligen bara ville avsluta mötet.

-Men nu efter sista plattan, känns det tomt, som om jag inte har någonting mer att säga. 

Jag suckade djupt och sa att jag kunde tänka mig att lyssna på hans musik, förutsatt att han betalade för tiden jag la ner. Så kom det sig alltså att jag ägnade påskhelgen åt att begrunda Jesus på korset och bekanta mig med Kanyes’ alla låtar med textspåret påslaget i Spotify. Jag måste vara lättledd, för lagom till middagen på långfredagen daskade jag min fru regelmässigt på stjärten och kallade henne för ”min hora”. Jag pladdrade oavbrutet om mitt könsorgan som världens åttonde underverk och tyckte att det borde hamna på Unescos Världsarvslista. När mina döttrar dök upp kommenterade jag enbart deras utseende och refererade till dem som ”bitches”. Vid påskdagen var jag så inspirerad av musiken att det inte bara var grannskapets påskkärringar som knackade på dörren, utan även en skilsmässa och två döttrar som ville annullera mitt faderskap. Jag ringde upp Kanye, eller Conny som jag föredrar att kalla honom, på Skype. Jag sa som det var, att jag inte alls upplevde att hans textförfattande stagnerat. Tvärtom tyckte jag att han utvecklats. 

-Tycker du? sa han och sken upp.

-Oh ja. Från en ömklig, smygrunkare i ett pojkrum som nödrimmar och drömmer om att få ligga med världens alla brudar, till en fullvuxen, nödrimmande kvinnohatare i full blom.

Connys leende stelnade lite.

-Det är inte ett textproblem du brottas med, sa jag och avslutade samtalet.

Allt som gått förlorat.

Plötsligt upptäcker jag att alla mina foton från 2013 försvunnit från min dator. De finns inte ens på min backup som går ända till 2013, vilket gör det hela än mer besynnerligt. Jag sitter och stirrar bedrövat in i bildbehandlingsprogrammet och ser bara grå rutor där bilderna ur mitt liv tidigare fanns. Markeringarna där jag flaggat om bilden varit bra är kvar. Det går till och med att se vilka jag beskurit, processat och färgkorrigerat.

Jag försöker se de försvunna bilderna framför mig, men ingenting kommer och nu känns det som om en del av mitt liv skurits bort. Kanske tänker jag mer på 2013 nu när alla bildbevis försvunnit? Som ett magiskt år, fullt av avgörande händelser, resor och ett år då min fotografiska förmåga peakade. Tankarna upptar all min vakna tid och jag har börjat gå igenom både kalender och mail för att försöka återskapa vad jag gjorde det året. Sommaren i Zoagli, veckan i Brooklyn. Då dyker de obetalbara bilderna upp i mitt huvud igen. Jag minns de jag var extra nöjd med, de som jag tänkte printa en regnig dag. Ångesten är outhärdlig, så jag dricker ett dricksglas med 80% Strohrom och röker en Pall Mall ner till filtret under köksfläkten. Det droppar stekos i mitt hår och jag tänker på Vivian Maier, hon som fotograferade storslagna bilder i ett helt liv och stoppade negativen i resväskor utan att titta på dem själv. Jag känner ett starkt släktskap till henne, trots att hon uppenbarligen hade en mer avkopplad relation till sina bilder.

I ett svagt ögonblick utvecklar jag en konspirationsteori, där några bestämt sig för att systematiskt beröva mig mina minnen. Motivet är oklart, men eftersom det är en konspirationsteori kan jag tryggt lämna logiken därhän. Efter en stund samlar jag mig och tänker mer rationellt igen. Öppet anklagar jag min fru och mina barn för att ha orsakat denna gigantiska lucka i mitt liv. 

-Jag är inte främmande för att det kan vara av misstag, men kan inte utesluta att det är medveten ondska från er sida. Ett sätt att driva mig till vansinne genom att sakta men säkert beröva mig mina vackraste minnen, säger jag och pekar anklagande med den glödande fimpen.

Senare står jag uppe på vinden iförd endast kalsonger och försvarets vinterrock och rafsar igenom gamla flyttlådor i hopp om att hitta en gammal hårddisk med de förlorade delarna av mitt liv. Det enda jag hittar är en julbock som det bor möss i och en midjekort kavaj från 1984. Jag skriker mot vindstrappan till min familj.

-Ni har amputerat en del av mig! Är ni nöjda nu?

Jag hör hur luckan till vinden stängs underifrån och sen släcks belysningen. Jag famlar i beckmörkret och ångrar allt. Speciellt Strohrommen och cigaretten.

Kramhelvetet.

När gick vi ifrån lite stela men professionella möten som inleddes och avslutades med handslag - till att kramas? Och viktigast av allt, när slutade det att kännas otvunget, sympatiskt och förvandlas till ett socialt ok? Det här är inte längre bara en isolerad problemställning för oss i media- och underhållningsbranschen, men jag vet att jag är en del av problemet. Jag har inte bara deltagit i kramandet, jag har ibland även varit initiativtagare. Som när jag kramade min personliga bankman sist. Det var fel på så många nivåer och då har jag inte ens hunnit berätta att han är 1.60 lång. Hur jag tornade mig över honom och skymtade hans skrämda kaninblick när mina armar omslöt honom. Och istället för att känna in hans obehag och byta till en hård dunk i ryggen, höll jag om honom lite för hårt, alldeles för länge. Jag lämnade banken med en inre bild av min personliga bankman sittandes i duschen i full kostym med kallt vatten strilande över kroppen. Ingen bild jag är stolt över.

Men det kan inte bara vara jag som ibland känner att kramen i yrkeslivet kan vara ett steg som komplicerar relationen? Att det kan skapa tvångstankar kring om man ska kramas både när man ses och när man skiljs? En utebliven kram blir plötsligt en aggressionshandling, en förolämpning. Det finns liksom ingen väg tillbaka från kramen. Till slut tvingas vi kanske omfamna varandra trots att mötet huvudsakligen bjöd på hot, förolämpningar och dåligt kaffe. Däremot finns risk för en eskalerande väg framåt: Den franska omfamningen med tillhörande blöta kindpussar. Ett helvete där du aldrig vet vilken kind de tänker börja med och därför tvingas försöka läsa deras vinblöta läppar som närmar sig. Likt en hockeymålvakt tolkar du minsta ögonrörelse och nackvridning reptilsnabbt för att sen oundvikligen gå åt fel håll och hamna slemhinna mot slemhinna. En handling som kan missuppfattas. Och skulle du mot förmodan gå mot rätt kind så vet du aldrig om de tänker pussa två gånger på varje sida eller kanske till och med avsluta på ett ojämnt tal.

-Jag dömer dig till livstids fängelse. En kram på det?

Är det verkligen hit vi vill? 

Ge bajsnödigheten ett nytt ansikte.

På pappret är nya restaurang Mother öppnad helt med mig i åtanke. Jag har tidigare redogjort för min avsky för ställen där servitörerna oprovocerat ger detaljerade beskrivningar av var deras mat växt upp och under vilka villkor. I mina ögon en ren skenmanöver för att kunna ta hutlöst betalt för en rödbeta skuren till små kuber som staplats på höjden vilandes i något djävla skum och fragment av vasstrån som dekoration. Eller sköna servitörer på söderkrogar som faller ner på huk bredvid mig och förtroligt undrar vilken sorts mat jag tycker om. Och värst av allt, ställen där servitörerna tror att de är en del av den coola inredningen och infinner sig för beställning, servering och betalning med samma entusiasm som jag själv har när jag ska göra rent golvbrunnen i duschen. Så det är med positiva förväntningar jag besöker Mother i helgen. Ett nytt koncept där läsplattor nedsänkta i bordsskivorna ska ersätta tröttsam mänsklig kontakt. 

Vi får en karta över lokalen när vi anländer så att vi kan orientera oss till vårt bord. Vi har bokat ett bord för sex personer, men får ett för åtta. Jag ser en svartklädd kille och påtalar misstaget. Han säger att han ska se vad han kan göra och återvänder inom kort och säger att det inte går att åtgärda. Sen börjar försöken att beställa. Någon läsplatta är helt död, en annan visar inte upp hela menyn och det hela löper inte så smidigt som man kunde önska. Jag noterar också att hela restaurangen fullkomligt myllrar av små servitriser som vilset skrider omkring med beställningar och små lappar i händerna. Det borde vara idiotsäkert eftersom siffrorna på lapparna korresponderar till siffrorna på vårt bord. Men det är det inte. Otaliga gånger stannar olika tjejer med någonting herointomt i blicken och undrar om vi beställt saker som vi inte beställt. Plötsligt placeras en flaska vin på bordet, okommenterat och utan att någon ens får provsmaka. När den svartklädda killen passerar och frågar om allt är bra, så säger jag att det känns rätt rörigt.

-Hur då? undrar han. 

-Ja, mat och dryck kommer inte synkroniserat till vårt bord och ingen i personalen verkar riktigt veta vart de är på väg, säger jag på ett vänligt sätt. 

-Det här är ett helt nytt koncept, börjar han. Vi måste tro på det till 100% även om allt inte är perfekt ännu. Vi har kunder som kommer hit flera gånger i veckan och älskar det, sen har vi andra som inte greppar det och inte återvänder. 

Jag tittar på honom och undrar om det var det här jag längtade efter? En restaurang med en helt ny nivå av bajsnödighet, där idén om ”konceptet” skulle vara större än kundens upplevelse.

-Steve Jobs var också väldigt ifrågasatt i början och tvingades till och med att sluta på Apple i ett skede. Sen tog de tillbaka honom och se var Apple är idag, fyller han plötslig på.

Jag skrattar och inser först när jag möter hans blick att han tror att han sagt något djupsinnigt. Plötsligt saknar jag den övertatuerade söderkisen som trots allt intresserar sig för mig. Jag längtar efter en lyrisk föreläsning om råvarornas härkomst och att få bli nonchalerad en hel kväll och sen ändå ge dricks.

Så hur var maten på Mother? Ärligt talat så minns jag inte det. Jag var så upptagen med att memorera hela upplevelsen för den här bloggen. Sen döpte jag om krogen också: Motherfucker.

Bygglovens poesi.

Jag har en riktigt skitdag och sitter med händerna ovanför tangentbordet och blickar på det tomma dokumentet. Markören blinkar högst upp i vänstra hörnet där storslagen text liksom ska välla fram av egen kraft. Nu är det mer likt en fyr i natten som markerar grynnor och olyckor i alla riktningar. Dagens ambitionsnivå var annars hög. Planen var att skriva en gripande skildring på en förhöjd verklighetsnivå men som ändå skulle lyckas slå an något fundamentalt hos de stora massorna. Alternativt en fruktansvärt rolig berättelse med en humor som skulle träffa en utvald grupp av människor som en akupunkturnål rakt in i en nervknut. Och förlösa skrattet lika spontant som en magsjukdom från Thailand. 

Efter ett antal dubbla espresso och en sortering av hemmets hav av ensamstående strumpor (snubblande likt spelet Memory) slår jag mig ner vid datorn igen. Jag kommer då på att jag kan fly ännu en stund genom att anmäla ett fuskbygge hos Norrtälje kommun. En granne har nämligen byggt en sjöbod och en brygga på en tomt i skärgården som jag och mina systrar ärvt. En tomt som varit ett grönområde i snart ett halvt sekel och därför omöjligt för oss att få bygglov på själva. Men min granne fick bygglov redan 1999 utan att vi ens informerades. Så jag fyller i det angivna dokumentet och beskriver allt så sakligt och objektivt som jag kan. Jag anstränger mig till och med för att skriva lite mer formellt och tråkigt, eftersom jag utgår ifrån att stora humorister sällan hamnar på Byggnadsnämnden. När jag precis skrivit klart och bifogat bilagan i mailet, läser jag igenom allt en gång till. En känsla av skam sköljer över mig och jag inser att jag angripit problemet helt felaktigt. Dokumentet raderas och jag skriver istället en lyrisk bygglovsansökan. Jag beskriver min barndoms somrar på Söderöra, när det fortfarande fanns fiskargubbar på ön, hur Farbror Westerman kom i sin fiskebåt och hämtade upp oss på Bromskär efter en bilresa där pappa och mamma rökt röda Commerce utan filter hela resan. Hur farfars far förvärvade några landplättar som han ville skulle föras vidare så att kommande generation skulle få tjära roddbåten, springa barfota på ohyvlade bryggor med bildäck som stötdämpning, vittja näten på Svartlögafjärden och dansa runt midsommarstången på ängen. 

Jag öppnar hela mitt hjärta och blottar ett barns längtan efter kontinuitet och sammanhang. Avslutningsvis skriver jag lite mer formellt att jag härmed ansöker om bygglov på min grannes tomt. ”Om han får bygga på min tomt är det ju rimligt att jag får bygga på hans”, avslutar jag och känner mig rätt nöjd över att jag återfunnit en litterär nivå. Frågan är nu bara om Dadaismen rår på en korrupt kommun?

Dickpics.

Ni vet fenomenet där man ger bort något som egentligen handlar om vad man själv tycker om. Som när min mamma gav mig ett par kycklinggula gabardinbyxor när jag fyllde 12, eftersom hon tyckte att män i färgglada byxor var så läckert. Eller när min kompis gav sin fru en pizza-slicer i bröllopspresent. Två exempel på fenomenet i sin lindrigaste form. Det är lätt hänt, vi har alla varit där.

Men när män lägger upp sin penis som profilbild på vissa dejtingsajter eller uppvaktande skickar samma bild till vilt främmande tjejer, då tätnar mystiken. Visst, det kan inte uteslutas att det finns kvinnor som känner sig sedda och smickrade av att få ta del en så pass utlämnande bild från en helt okänd människa, men jag inbillar mig att de är lätt räknade. Det som fascinerar mig så enormt är sändarens perspektiv. Vad går igenom ett ensamt manshuvud innan han slutligen kommer fram till att den bästa lösningen är att sprida just den här bilden av sig själv? Vad är det för förhoppningar som hoppar jämfota av entusiasm i hans frontallob?

Jag begriper att han inte valde mellan en blombukett, en romantisk promenad på Djurgården eller ett charmigt textmeddelande. Det här är ju en bild som snabbt ska leda till sex, punkt slut. Inget ont i det. Men hur kommer han fram till att en isolerad bild av hans kön ska leda till det? För att han helt glömt bort grundkursen i kommunikation. Han utgår bara ifrån sig själv och har helt glömt bort mottagaren. Den här typen av man drömmer om att en vilt främmande kvinna (eller man) skickar en sån bild till honom. Jag är tyvärr inte kompetent nog att ens försöka förklara det. Kontentan är i alla fall att han drar ner byxorna, leker lite med sig själv för att eliminera den värsta diskbänksrealismen och sen tar en bild ur en smickrande vinkel. Troligen räcker väl bara tanken på att skicka bilden för att skapa någon sorts diffus resning. Vilket väl är själva definitionen av en blottare, när jag tänker på det?

Så, dela nu upp er i smågruppen och diskutera dickpics resten av arbetsdagen. Inboxa gärna alternativa förklaringsmodeller så bokar jag upp Kulturhuset för en hearing i vår. Underlivsbilder mottages tacksamt.

Dalai Lamas depression.

Jag var i Indien i förra veckan och hälsade på Dalai Lama. Hans stab var bekymrad och hade bett mig komma för flera månader sedan, men jag var upptagen med att skriva klart ett filmmanus just då och sköt på vårt möte. Munkarna som mötte mig sa att han var deprimerad, något jag hade mycket svårt att föreställa mig.

Dalai, eller Dalle som jag kallar honom, tog emot mig i sitt vardagsrum. Han satt nedsjunken i en soffa och var sig inte alls lik. Hans blick var håglös och av hans världsberömda värme och kvittrande skratt fanns inte ett spår.

-Varför tog det sån tid? undrade han och släppte sin John Silver utan filter ner i ölburken. 

-Jag kom så fort jag kunde, svarade jag och slog mig ner bredvid honom. Han hade säkert sju dagars skäggstubb och hans annars så renrakade huvud såg ut som en sliten gammal tennisboll med några slumpmässiga hårtuffsar.

-Hur är det med dig egentligen? frågade jag och klappade honom lite manligt på knät.

-Jag får inte ihop livspusslet? svarade han uppgivet.

-Livspusslet? Du har ju inga barn med vattkoppor, amorteringar, vidriga arbetstider eller chefer som driver dig till vansinne. 

-Jag känner mig i alla fall sjukt stressad över en massa saker, svarade han irriterat och tände en ny cigg.

-Du är ju Dalai Lama, du ska ju stå över allt sånt och vägleda och inspirera oss andra hopplösa medelmåttor, svarade jag upprört.

-Just nu känner jag mig djävligt trött på att vara den här positiva symbolen som aldrig får ligga och som sprider hopp och platta aforismer omkring sig som smågodis. 

-Men du är ju hoppet för fruktansvärt många människor, tänk på det.

-Vad hjälper det mot ångest, sömnsvårigheter och en konstant känsla av rastlöshet.

-Mediterar du inte längre? undrade jag lite oroligt.

-Vad är vitsen med att sitta och dumrabbla ett påhittat mantra? Jag tycker att hela mitt liv känns meningslöst. Och den här pacifisktiska stilen jag kört mot kineserna i 60 år har ju varit helt verkningslös.. 

-Nu är du väldigt hård mot dig själv..

-Det är ju sant. Att några Hollywoodskådisar och lite politiker vill träffa mig och ta en selfie har inte gett ett dugg. Sociala media är så sjukt överskattade.

-Jag har aldrig hört dig låta såhär, sa jag och tog ifrån honom cigarretten som förvandlats till en lång pelare av aska i hans hand.

-Våld är det är det enda jag inte prövat på. 

-Larva dig inte nu. Buddhism är väl inte förenligt med våld? sa jag och tittade bekymrat på honom.

-Vi måste väl hänga med vår tid och anpassa oss, eller hur? Titta på IS vad de får mycket gjort jämfört med oss. 

-Men snälla Dalle, det är ju en rabiat terroristorganisation.

-Varför inte? Jag är trött på att vara from och fredlig och konsekvent bli överkörd. Tror du att jag kan få kärnstridsspetsar av Ryssland? Då skulle det hända grejer...

Jag tittade bekymrat på honom samtidigt som han maniskt pladdrade på.

-...jag borde fattat tidigare att ett folk som äter hundar skiter fullkomligt i om de får dålig PR, de tänker aldrig släppa greppet om Tibet…

Jag avbröt honom och frågade vad jag skulle kunna göra för att hjälpa honom, då sken han upp och fick någonting hoppfullt i blicken. 

-Berätta om ditt senaste filmmanus för mig, det brukar alltid få mig på så gott humör, sa han och kröp upp i soffan med förväntansfull blick.

Eftersom man inte säger nej till Dalai Lama drog jag de övergripande dragen.

-Filmen handlar om en olycklig man som försöker ta livet av sig genom att kasta sig framför ett tåg, men han landar olyckligt och förlorar bara sina armar och ben. Nåja, sen dör han i slutet av filmen när han precis träffat sitt livs kärlek. 

Dalai Lama tittade bedrövat på mig och bakom glasögonen hade stora tårar börjat rinna nedför hans kinder.

-Det är en komedi, förklarade jag.

Är vi ätbara?

Jag låg och stirrade upp i sovrumstaket under en av de månljusa nätterna. Ljudet av frostbitna, rasslande trädkronor utanför fönstret blandades med ugglornas märkliga kuttrande. Mina tankar rörde sig likt trögrörliga skuggfigurer och spelade upp ointressanta scener om och om igen, tills ett egendomligt sken sipprade in mellan fönsterfodret och gardinerna. Jag gick upp, gläntade på gardinen och stirrade rakt in i ett gigantiskt ögonpar på andra sidan. Sen svartnade det. När jag öppnade ögonen igen befann jag mig ombord på en stålblank farkost vid ett bord, omgiven av fem utomjordingar som studerade mig med stora tefatsögon.

En av varelserna, som hade en ovanligt ful ring på en av sina fyrfingrade händer, började prata med mig på en felfri svenska med tydlig dialekt från Dalarna.

-Ja, varmt välkommen ska du vara Anders, sa varelsen och knuffade fram fram en napp, en flaska bananlikör och en ask med Sobril över bordet. Jag tittade frågande på dem och sen på varelsen med ringen.

-Vi har förstått att det här är sånt ni använder för att lugna ner er. 

-Behöver jag lugna ner mig? frågade jag och sökte oroligt med blicken efter penetrerande föremål och operationsredskap.

Varelsen gjorde en gest med sin marsipanliknande kropp, kanske en axelryckning.

-Vad tänker ni göra med mig?

-Vi behöver din hjälp att förstå en sak bara.

Jag andades ut och förde ihop handflatorna till en Buddistisk hälsning, som annars bara pretentiösa musiker och skådespelare gör.

-Smickrande, tack. Så det är alltså som jag alltid trott? Jag är den enda vettiga människan på planeten?

-Inte alls, vi valde ditt hus helt slumpmässigt.

Jag skrattade till lite nervöst, men tystande snart eftersom ingen annan verkade road.

-Vi har lite svårt att avgöra om vi kan betrakta människor som mat eller inte? sa varelsen och blinkade för första gången sedan samtalets start och snurrade lite olycksbådande på sin ring.

-Mat? svarade jag och kände hur en svag svettning bröt ut.

-Ni har ju själva kommit fram till att de flesta andra djurarter inte har något högre medvetande och därför bestämt att det är okej att döda och äta upp dem. Och vi är ju så enormt mycket mer högstående än er.

-Jag tror inte att jag är någon smakmässig upplevelse, lite som en träig gammelgädda, svarade jag febrigt och bestämde mig för att ta en slurk av bananlikören.

-Som kyckling har vi hört, fortsatte varelsen.

-Min erfarenhet av människokött är väldigt begränsad, huvudsakligen lite nagelband under tonåren, så jag är inget sanningsvittne i den frågan.

-Det finns ju alltid Piffi Allkrydda, svarade varelsen och gjorde något med sin näsa/mun som jag tolkade som ett leende.

-Du överskattar den kryddans förmåga, svarade jag och svalde ner en Sobril med en rejäl klunk bananlikör, samtidigt som jag febrilt försökte hitta ett nytt perspektiv som skulle rädda människorasen från att wokas i en hopplös krydda från landets skolkök.

-Jag tror att ni saknar perspektiv, ni ser det för enkelspårigt.

-Så upplys oss, sa varelsen och trummade med fingrarna på bordsskivan.

-Ta myror i en myrstack. Var för sig kan de te sig som små hopplösa insekter utan mening eller mål, men i stora grupperingar är de kapabla till oerhört medvetna och komplexa konstruktioner. 

-Helheten är större är delarna, sa varelsen lite uttråkat.

-Exakt. Men en gång studerade jag en en myra som försökte knuffa in en död myra i ett hål i stacken. Det funkade inte så han backade in i hålet själv och drog sen in den döda kompisen efter sig istället. Om inte det säger något om individuella myrors medvetande så vet inte jag vad?

-Du menar att myran har någon sorts intelligens?

-Precis. Och om insekter har det, så kan du ju lägga ihop ett och ett, sa jag lite triumferande.

-Skulle du släpa in ett människolik i ditt hem och hävda att det vittnade om din intelligens?

-Nu missförstår du mig medvetet…

-Inte alls. Du bekräftar det vi visste. Enskilda människor kan vara dugliga och kapabla, men i grupp är ni fullkomligt imbecilla och ätbara. Speciellt den manliga delen av er.

Varelsen gjorde en gest mot de andra i farkosten som raskt fiskade fram en stor wokpanna och ett antal matlagningsredskap. Jag satte nappen i munnen och kände samtidigt hur allkryddan strösslades som ett lätt snöfall över min kropp. Oljan började fräsa i woka och ändå kände jag mig så märkligt lugn.

Ollad och bestulen.

Kontoret där jag hyr in mig är så fullt av sympatiska människor att jag börjat ompröva min lite lätt cyniska syn på mänskligheten. Det märks delvis genom att jag försöker vara social och rolig gentemot kontorsgrannar. Jag är tyvärr inte så receptiv att jag noterar hur tråkigt de tycker att det är, så jag fortsätter och återger även mina drömmar på en kuslig detaljnivå. 

Ett annat säkert trygghetstecken är att jag slutat låsa dörren till mitt arbetsrum. Nästa naturliga steg efter det är att jag sitter på toaletten med öppen dörr, men det ser tyvärr inte ut att hända inom en överskådlig framtid. För när jag återvände efter en lunch på stan häromdagen, så var min dator stulen. Prydligt lösgjord från nätverkssladd och nätanslutning. Fodralet låg kvar och den lilla portabla hårddisken vilade på bordet. Någon hade tagit sig in i fastigheten, flanerat omkring och plockat på sig min och några andra bärbara datorer och sen obekymrat gått ut. Det värsta var naturligtvis att jag inte gjort backup. Någonsin. Jag har alltid häcklat kollegor och vänner som febrigt gör back-up som nervösa posörer, människor besatta av sig egen person, fixerade vid någon löjlig idé att eftervärlden ska gå igenom deras hopplösa powerpoints, semesterbilder, mail etc och hitta något som klassas som odödlig konst. Nu var jag inte lika kaxig längre. Åtta år av mitt magiska tänkande var antagligen okänsligt raderat i samma ögonblick som min dator färdades på färjan mot valfri baltisk stat. Fyra romaner i nivå med Solanas, Bukowskij och Virginia Wolf och människan som skriver Bamse. Nio film- och tv-manus i olika genres. Action, drama, komedi och en politiskt korrekt, bidragsfinansierad, svensk långfilm.

Jag polisanmälde naturligtvis saken och blev väldigt glatt förvånad när en småtjock farbror dök upp dagen efter och visade upp sitt polis-leg. Jag beskrev förloppet korrekt, militärt, manligt. 

-Jag gick på lunch, kom tillbaka, datorn borta. 

Han nickade samtidigt som han satte på sig ett par latexhandskar. Jag backade instinktivt mot ena väggen, han tittade lite kryptisk på mig samtidigt som han tog fram en borste och en liten bälg i plast.

-Jag ska kolla efter fingeravtryck, sa han och puffade ut ett lila pulver på mitt skrivbord som han sen borstade ut. Efter ett tag tittade han upp och frågade om jag brukade ha skrivbordet täckt av plommon.

-Aldrig, svarade jag.

-Nehe, då är det som jag trodde, du har du blivit ollad.

-Ollad?

-Ja, tjuven har systematiskt tryckt sin könsorgan över hela din arbetsplats, svarade polisen avmätt.

-Jag vet vad det är, men varför skulle en tjuv göra det?

-Svårt att säga. En sorts manligt revirbeteende, väldigt vanligt numera, jag ser det överallt.

-Det är ju inte klokt, helt sjukt. Som ett djur, sa jag upprört.

-Ta det inte så personligt, sa polisen och tog av sig latexhandsken.

-Hur skulle jag annars ta det tycker du?

Han ryckte på axlarna.

-Men om det nu är så vanligt som du säger, betyder det att ni byggt upp en databas över ollon?

-Nej, det finns inga unika, signifikanta drag på ollon, lite sorgligt på sätt och vis, svarade han tankfullt.

Jag bestämde mig för att inte ge mig in i den diskussionen och eskorterade honom ut. Sen beställde jag en ny dator och hämtade en universalspray för rengöring och skrubbade kontoret maniskt. Samtidigt bestämde jag mig för att återgå till mitt normalläge igen, att aldrig mer tro gott om andra människor.

Lönebesked och integritet?

En som fick ihop den knepiga ekvationen att både tjäna bra med pengar och jobba med någonting som kändes meningsfullt är Johan af Donner. Han jobbade för Cancerfonden och sen Röda Korset där han systematiskt förskingrade svenska folkets generositet tills han åkte fast och hamnade i fängelse. Kanske inte en optimal förebild, men en bra symbol för något som många verkar brottas med. 

Jag har tillbringat otaliga möten och middagar med människor som beklagar sig och säger att de skulle vilja jobba med någonting som känns viktigt. Jag är tyvärr helt fel person att öppna upp sig för när det gäller den här frågan. 

-Vad är det som stoppar dig? är meningen jag oftast avbryter med.

Kanske fick jag en överdos under mina år i reklambranschen där nästan alla gick runt med dåligt samvete över vad de sysslade med. Enda gången kollegor fick lite glöd i blicken var när det dök upp en uppdragsgivare som höll på med välgörenhet eller något annat ”viktigt”. Då var de till och med beredda att sälja ut sitt yrkeskunnande gratis, eftersom det kunde uppfattas som empatilöst att ta betalt. Det här sanktionerades också av ledningen i byråerna, eftersom såna uppdrag ofta ledde till priser i reklamtävlingar. Huvudsakligen därför att juryn bestod av branschfolk som inte heller klarade av att separera sitt eget dåliga samvete från en professionell bedömning. Och hela det här fenomenet har naturligtvis runnit ned i skolorna som utbildar nästa generation av kommunikatörer. När de får uppgifter från uppdragsgivare som finns i verkligheten, så slåss de om dem som är allt annat än kommersiella. 

Jag hyllar idén att vara kritisk och ifrågasättande kring vilka företag man väljer att hjälpa. Men om du har problem med marknadsekonomi och sambandet mellan ett väl fungerande näringsliv som finansierar landets välfärd, då är du i fel bransch. Då borde du vara kritisk och ifrågasättande kring ditt eget yrkesval istället. 90% av uppdragen kommer att vara för företag som producerar varor eller tjänster. Om du inte kan motivera dig att hjälpa ett företag som t ex säljer en handtvål eller en buttplug och som skapar hundratals arbetstillfällen - då har du valt fel yrke. Stannar du kvar trots det, så är det bara för att lönechecken uppenbarligen känns meningsfull.

Och då är du inte mycket bättre än Johan af Donner.