Äntligen en kyrka man kan gå i.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan i samma veva som de bekände färg i frågor som kvinnliga präster och inställningen till homosexuella. (Att jag inte gick ur innan dess vara bara slapphet och ointresse.) Jag trodde aldrig att jag skulle återvända, men har nu fått tänka om vid två tillfällen. Min första uppenbarelse var på Limelight i London, sent 80-tal. En underbar gammal kyrka konverterades till en riktigt skön, stökig klubb. Jag minns speciellt att ljudnivån låg precis mellan näsblod och migrän. Och nu senast, i Dublin, där en fin kyrka i slutet av Henry Street förvandlats till en fantastisk bar och restaurang. Där satt jag i helgen, alldeles bredvid orgelklaviaturen och åt en fantastisk lunch och drack en lika fantastisk öl. Kände mig upplyst och harmonisk, är det inte så det ska vara i en kyrka? I samma ögonblick som jag satt där, så undrade jag inte varför vi har någonting liknande i Sverige. Det haglar ju av vackra kyrkor som gapar tomma större delen av året. Gud drar inte folk längre, sakral musik drar några stycken runt våra högtider och dop, konfirmationer, bröllop, begravningar sker för sällan. Men en restaurang med fullständiga rättigheter i en miljö med anor från medeltiden, är inte det vad man drömmer om? Det skulle kunna få mig tillbaka till kyrkan i alla fall.

Anders Tempelman

Fläskjuice och andra drinkar

En i min bekantskapskrets har skaffat sig en frukt- och grönsakscentrifug. Det är en skapelse som kan utvinna juice ur i stort sett vad som helst. Min vän berättade lyriskt hur hon fick en sagolik grönsaksjuice på morötter eller hur hon fick en magisk grönsakssoppa genom att köra lite blandat grönt. Min fantasi gick igång direkt. Jag såg framför mig hur mina döttrar (som systematiskt undviker allt som är nyttigt) skulle kunna luras att få i sig grönsaker i enorma mängder. Kanske kan man sen blanda grönsaksjuicen med Oboj och därigenom dölja smaken? Skulle man kunna köra fisk? Sen började jag undra om man inte skulle kunna slänga ner en bit fläskfilé i centrifugen och få ut en sejdel med fläskjuice. En läskande sejdel, proteinrik dryck med alla nyttigheter intakta. Släng i några isbitar och några basilikablad och du kanske eliminerar grissmaken fullkomligt. En par vaktlar skulle man antagligen kunna slänga in oplockad och få ut det bästa på ett par sekunder. (De är ju så hopplöst lite kött på dem ändå.) Jag ser också framför mig att man kan centrifugera gamla matrester, som inte ens hunden vill ha. Ner i bunken och vips har du en komplex, tropisk måltid som du gulpar ner på några sekunder. Om de finns i större modeller kanske man skulle kunna centrifugera hunden också. Mest för att man är nyfiken på hur mycket labradorjuice man kan utvinna ur honom.

Anders Tempelman

Min invandrarbakgrund

En dag när jag kanske var runt 10 berättade min pappa för mig att han var adopterad. Jag minns det som någonting enormt positivt när jag fick klart för mig att jag var 25% italienare. Pappa hade obehagliga minnen från uppväxten på barnhemmet i Sverige, innan han slutligen hamnade i en trygg familj. Först vid 25 års ålder letade han rätt på sin biologiska mamma, då var farfar redan död. Farmor hette Gerd från Vänersborg och hon dog för inte så många år sedan. Historien var klassisk. Hon förälskade sig i en italiensk musiker som reste runt och spelade i Sverige i början på 30-talet. Han var gift och hade barn med en annan svensk kvinna, så skandalen var ett faktum när Gerd slutligen blev gravid. Jag vet inte om Gerd fick lämna Vänersborg innan magen började synas, men hon födde till slut en pojke som sedan lämnades bort. Jag träffade själv Gerd flera gånger, men det var också allt. Gerd gifte sig senare och fick två barn i det äktenskapet, varav jag träffat sonen. När Gerd närmade sig 90 kontaktade jag hennes son och frågade om han inte kunde fråga Gerd lite om den här perioden i sitt liv. Hur var den Lucyl Rizzi, fanns det några bilder på honom? Det dröjde ett par veckor, men sen dök plötsligt ett långt brev och några foton upp. Och där var han. Farfar. På vinst och förlust tog jag sedan och slog upp alla Rizzi i Sverige. Det är inte så många. Sen skrev jag ett brev till ett tiotal där jag berättade historien om Gerd och den italienska musikern. Kan det vara så att ni är släkt med Lucyl Rizzi, frågade jag som avslutning. Ett av svaren var ett samtal från Jönköping. Han var Lucyl Rizzis son, min halvfarbror. Vi pratade i flera timmar där jag fick veta att hans familj känt till att det fanns en illegitim son någonstans i Sverige. Jag lovade att resa ner till Jönköping en dag och visa upp mig själv och bilder på min pappa. En sorts släktträff och kanske en möjlighet att foga samman en historia som antagligen finns i de flesta svenska familjer, om man bara rotar lite.

Anders Tempelman

Sällskap

Vi höll just på att avsluta en filminspelning i djupaste småland när jag anade en närvaro. Det kändes som om någon eller något studerade mig och mina två kollegor när vi stod och hängde runt en kamera. (Jag har en väl utvecklad känslighet för den här typen av upplevelser.) Jag vände mig om och stod öga mot öga med ett gäng kalvar som sniffade misstänksamt på oss tre storstadsbor. Det var märkligt och lite irriterande att de lyckats komma så nära oss utan att vi hört dem. Senare den dagen beställde jag en kalvfilé. Som hämnd.

Anders Tempelman

en skakande bild

På en inspelning för någon vecka sedan befann jag mig i någons hem. På väggen i köket hängde denna egendomliga sak. Fröken Ljusskens Lyspunktcirkel. Jag har aldrig sett något liknande och mina associationer går omedelbart till någonting religiöst.(Och därmed mycket obehagligt.) Är det en kurs i självutplåning, en instruktionsbok i att behaga? Vem har satt upp den? Vem tittar på den? Och, ännu värre, vem lever efter den?

Anders Tempelman

Korståget mot Viasat fortsätter

Igår gav jag upp. Jag skrev och sa upp mitt Viasatabonnemang (läs om kampen i mina tidigare bloggar). Jag fick följande svar:

Hej Anders.

Tack för ditt mail.

När du 2005-09-01 tecknade ditt Viasat Guld abonnemang avsåg det en
bindningstid på 24 månader. Det innebär att du inte kan ändra eller säga
upp ditt abonnemang innan 2007-09-01.

Jag svarade såhär:

Jamen vad härligt. Du säger jag upp i god tid.
Jag har i månader försökt få er att fatta att man inte kan erbjuda nya kunder en massa gratiserbjudanden och behandla lojala kunder som skit genom att erbjuda en rysk tv-kanal extra eller en massa trötta erbjudanden på tidningar och annat som man inte behöver.
Detta är min formella uppsägning, även om abonnemanget fortsätter till 2007-09-01.
Det enda sättet ni kan behålla mig som kund, är genom att erbjuda gratis installation och omdragning av sladdar i min villa, eftersom jag i och med analoga nedsläckningen bara kommer att kunna se 1 kanal samtidigt på samtliga av husets tv-apparater. En trist upplevelse för mig och en djävligt dålig affär för en koncern som lever på att sälja kontakter till annonsörer. För din info så innebär detta att ert universum krymper till 25%, eftersom vi är fyra konsumenter i mitt hem.

anders

Vi får väl se om de svarar på det här.

Kvinnors handväskor

Lite okunnigt delar jag upp dem i två kategorier. De riktigt små, som rymmer lite koldioxid, ett månadsmärke, en tampong och några lösa halstabletter i bottendammet. Sen har vi de lite större. Axelremsväskor, kan de heta så? Större och därför mer praktiska, skulle man kunna förledas att tro. De är fortfarande en accessoir, vi pratar inte om praktiska ryggsäckar från Fjällräven med skojiga namn som rymmer en dator eller en liter standardmjölk. Nej, den här sortens axelremsväska kan komma ifrån Prada eller Gucci och kosta lika mycket som en estnisk bärplockare tjänar efter 28 dygn på en svensk mosse. Frånsett att innehållet i alla dessa väskor förbryllar mig, så är det ändå axelremmarna som förvånar mig mest. De håller nämligen inte väskan uppe. Alla kvinnor jag ser går omkring och korrigerar axelremmarna oavbrutet, nästan som ett maniskt ticks. Alldeles nyss stod en vacker kvinna framför mig på Waynes Coffee och skulle dricka kaffe och samtidigt bli intervjuad för ett jobb. Hon försökte hålla en normal konversation med sin blivande chef i kön, samtidigt som hon oavbrutet korrigerade axelremmarna. Jag kan inte låta bli att misstänka en komplott mot kvinnor. Designern bakom dessa väskor måste vara ute efter att reducera kvinnors rörlighet och störa deras fokus. Kan det vara samme onde man som hittade på högklackade skor?

Anders Tempelman

tvångstankar, del 49

Hälften av min huvudkuddes vikt består av kvalster. Det är sånt man tänker på när man ligger i sängen och har influensa. Jag brukar annars självsäkert hävda att statistik inte berör människor. Man kan inte få folk att bära cykelhjälmar eller sluta röka genom att berätta hur många som dött eller drabbats av svåra följder. Men nu är jag inte lika säker längre. Det enda jag tänkte på i natt var den lilla notis om kvalster som jag råkade se i en tidning. Antagligen i Illustrerad Vetenskap, som är den enda tidning jag prenumererar på. (Bortsett från Bamse, men det är inget jag pratar om.) Jag började inbilla mig att jag kunde höra ljuden av alla dessa kvalster. Små, kvävda skrik av en miljon instängda kvalster. Det kanske inte var örngottet som frasade mysigt mot mitt öra, det var ljuden av kvalster som tuggade och mumsade på mina hudavlagringar. Jag såg också någonstans (kanske i Bamse, när jag tänker efter) att de där dammtussarna som ligger i hörnen hemma, huvudsakligen består av just gamla hudceller. Vore inte det en mer lämplig plats för kvalster att hålla hus på? Nu ligger i alla fall kudden i frysen ett tag, för desinficering. Kudden kommer att väga mindre i natt, och kanske låta mindre.

Anders

reklamavbrott och konst

Jag kan förstå att stora filmskapare reagerar över att deras filmer bryts av reklamavbrott. Jag kan sympatisera med att Vilgot Sjöman och kanske Ingmar Bergman och Lukas Moodyson ogillar att deras verk bryts utan känsla för timing. Däremot har jag svårare att förstå hur Galenskaparna och After Shave kan ha några synpunkter. Hur ett reklamavbrott kan rubba den konstnärliga höjden i Stinsen Brinner eller Hajar som hajjar går förbi mig. För mig låter det här som om några gamla studentspexare fått storhetsvansinne. De borde glädja sig åt att deras filmer visas, för frågan är om någon skulle vilja betala för att se dem igen?

Anders

Valrus

Känns det inte lättare att andas idag? Känns det inte som om en frisk vind av förändring blåser över den svenska betongstäppen? Jag tror till och med att folk såg lite mindre tillknäppta ut på tunnelbanan i morse. Folk log lite drömskt och nickade mot varandra i tyst samförstånd. Själv blev jag så enormt glad i går kväll att jag hade svårigheter att somna. Jag kunde inte skaka av mig bilderna från miljöpartiets valvaka. De dansade så härligt frigjort (på ett sätt som jag bara sett i dokumentärer från Woodstock 1969) i lysrörens sken och helt utan musik. Surrealistiskt.

Anders

Viasat Brons

Ibland misströstar jag kring det här med att blogga. Jag trodde någonstans att det här skulle bli Helenas och min stora chans att förändra och förbättra samhället. Jag kan bittert konstatera att t ex Viasat inte lärt sig ett dugg. Tvärtom har de nu förnyat erbjudandet att du bara betalar halva priset om du blir guldkund idag. Och förnyat förlämpningen mot alla oss lojala kunder som glott på deras kanaler i åratal, genom att inte erbjuda oss ett smack. Förlåt, nu var jag orättvis. De erbjuder ju tre nya, högintressanta kanaler som man saknat hela livet. Viasat Russia t ex. Och ringer man upp så kan de motvilligt erbjuda en tvillingbox inför nedsläckningen av det analoga nätet. Så storsint. Speciellt med tanke på att hela deras verksamhet är reklamfinansierad och att nedsläckningen har potential att medföra kraftigt sänkta tittarsiffror. De borde kasta boxar efter oss och komma hem och installera dem, innan annonsörerna börjar undra varför deras tittarsiffror har minskat så radikalt. Jag ska nog ta ett samtal med Canal Digital, eller säga upp mitt Viasat abonnemang och teckna ett nytt. Halva priset på Viasat Guld, tänk!

Anders

Nekrolog till en vän.

Ibland när jag klippte gräsmattan kunde han skrämma mig genom att hoppa undan precis i sista minuten. Jag brukade blir rädd och stänga av gräsklipparen, bara för att sekunden senare hitta honom sitta med sitt breda flin några decimeter bort. Trots att jag förmanade honom kunde han aldrig låta bli att spela mig den här sortens spratt. Det var i hans natur, att roa och locka fram skratt. Jag hade aldrig förmånen att träffa hans familj, men jag tror mig veta att hans sinne för humor måste ha varit nedärvt i generationer i hans familj.
En sen kväll i augusti, när jag släppte ut hunden på baksidan, satt han plötsligt på trappan och stirrade nonchalant upp mot himlavalvet. Som om han vill visa upp hur stor han blivit. Att han inte längre var den där lilla lövgrodan längre, utan en fullvuxen varelse. En stolt, knytnävsstor padda i sina bästa år. Jag lös på honom med en ficklampa i nattmörkret och beundrade hans fylliga kropp. Han satt helt stilla och lät sig beundras. Sån var han. Möjligtvis lite fåfäng, men inte på ett påträngande sätt. Kanske fick han sluta sina dagar som han önskade. Full av liv, på väg mot ett äventyr när plötsligt ett bildäck förvandlade ljus till mörker. Jag hittade honom på vägen hem igår. Min vän. Kanske min enda vän.

Anders

Hur långt ned kan byxorna sitta och fortfarande betraktas som på?

Det är den här typen av frågor jag brottas med dagligen när jag åker till och från jobbet. Bussen är nämligen full av killar mellan 11-17, varav många har jeansen förankrade under skinkorna. Det enda som den här låga fästpunkten leder till, är ett tvångsmässigt dragandes i framkant av byxorna. Deras gångstil blir också misstänkt likt pingvinens, vaggandes från sida till sida. Att sätta sig på barstolarna på CoffeeCup blir också enormt svårt, eftersom det är stört omöjligt att bara lyfta ett ben och ta sig upp på ett värdigt sätt. Jag pratade med en psykoanalytiker om fenomenet och vädrade min misstanke att det hela egentligen handlar om en ovilja att växa upp och stå på egna ben. Kanske en omedveten längtan efter att, likt pingvinen, få fast sällskap och sen ruva på ett ägg i grupp med andra hannar. Psykoanalytikern tittade märkligt på mig och avfärdade mig. Hans åsikt var att det hela var analt från början till slut. Dels fixeringen vid klädstilens och dessutom kontrollbehovet för att behålla byxorna på. Han menade att det hela var en helt naturlig manifestation av makt och självbestämmande och därför ett viktigt steg mot den falliska fasen och mognad. Efteråt kunde jag inte låta bli att undra om jag kanske gått miste om något. Satt inte mina byxor rätt högt upp under min uppväxt?

Anders

Åsa-Nisse 2006

Igår såg jag en helt vanlig kille komma ut från Systembolaget med en påse i handen. Han passerade ett kafé, där två bekanta till honom satt. De får ögonkontakt och killen höjer Systempåsen och döljer sitt ansikte bakom den. De skrattar åt varandra och sen är det igång. ”Hå, hå, hå, jaså är det helg redan?” ”He, he, he, in i dimman.” ”Har du musbete i godispåsen?” ”Lokalbedövning!” ”He, he, he, drick inte allt på en gång bara.” Jag vet inte hur länge det här tvångsmässiga Åsa-Nisse skojandet ska pågå i Sverige så fort det handlar om alkohol, men jag ser det hela tiden. Det är dessutom nästan uteslutande män som ägnar sig åt det här. De är antagligen rätt normala människor i vanliga fall, men så fort det klirrar i en Systembolagspåse är det som att trycka på en dörrslammarfarsknapp. Då är det dessutom helt acceptabelt att snegla ner i påsen och kolla in innehållet. Folk kan till och med börja skoja med en på tunnelbanan om man har en Systembolagspåse. Tänk om det här beteendet gällde andra påsar man bär omkring på. Apoteket till exempel. ”Hå, hå, hå, jaså det ska hem och flossas i helgen. Jo, jag tackar. He, he, he, ta inte i så att det blöder bara.” Undrar hur det skulle låta när man har en salva mot flatlöss i påsen?

rapport från italien

Jag kan konstatera, nästan lite besviket, att italienska män har slutat att krafsa sig i skrevet på offentliga platser. Någonting måste ha hänt, eller så avtar behovet ju högre upp i Italien man befinner sig. Den här gången befann jag mig i höjd med Rom, så vi kan väl ta det som ett riktmärke tills dess att vi får in fler rapporter och kan göra en mer empiriskt korrekt kartläggning av fenomenet. När det gäller bilkörningen var det annars sig väldigt likt. Den nonchalanta körstilen lever och frodas. Vänster arm hängandes ut genom sidofönstret, cigarett i mungipan och uteslutande omkörningar där man kan vara helt säker på att utsätta sig själv och andra för direkt livsfara. Om Buddhister körde såhär, hade jag haft lättare att begripa det, då finns ju alltid reinkarnation som en beskyddande möjlighet. Ibland får jag för mig att det kan vara ett raggningsknep också. Man erbjuder sig att skjutsa hem en tjej i bilen eller på motorcykeln, sen kör man så ursinnigt och riskabelt som möjligt. På så vis är tjejen så tacksam när hon kommer fram levande, att hon ställer upp på vad som helst. Vad vet jag? För några år sedan var det populärt att köra vespa med ridhjälm, den har försvunnit och ersatts av en hjälm som liknar den som amerikanska mc-poliser har. Hjälmen ska sitta löst på huvudet, högt uppskjuten i pannan och självklart inte vara fastspänd. Själv körde jag en en hyrbil och skulle ta mig förbi en lastbil på motorvägen, när jag plötsligt fick en liten Fiat i häcken som blinkade och tutade eftersom jag uppenbarligen inte körde om tillräckligt fort. Jag slutförde min omkörning och la mig sedan i högerfilen lugnt och behärskat. Fiaten gled upp jämsides med mig och fyra italienska killar satt och skrek och gestikulerar mot mig. Jag log mot dem och svarar med det universella teckenspråket, ett sträckt långfinger. Jag kände mig väldigt mogen.

Anders

män i bar överkropp

Jag vet att det är varmt. Ovanligt varmt för att vara i Sverige, men ändå. Vad är det som driver medelålders män att gå runt i bar överkropp? Gärna inne på varuhus eller i shoppingcentrum. Är det fåfänga, obetänksamhet eller bara enormt dåligt omdöme? För mig spelar det ingen roll om de har en vacker kropp eller inte, jag mår lika illa varje gång i alla fall. Saken blev inte bättre när en god vän refererade till en artikel där det slogs fast att en av de värsta bakteriespridarna i sommarvärmen, var grillande män i bar överkropp. Inte råttor, inte duvor, utan svettiga, bakteriestinna, håriga män med grillverktyg i händerna. Imorgon åker jag till Italien där män har en annan egenhet för sig, att klia sig i skrevet. Jag lovar att granska fenomenet grundligt och återkomma med en rapport. Kanske ska jag pröva att anamma lite av den italienska mannens ovanor, bara för att se hur det känns.

Anders

kvällspressjournalistik?

Läste löpet på en av våra kvällstidningar igår. "Tyskt psykkrig mot Henke." Det är inte så att jag är överraskad, när det gäller Expressen och Aftonbladet kan ingenting förvåna mig längre. Men just den här dagen måste de ha gnuggat geniknölarna ordentligt. Det måste ha känts enormt tillfredsställande att både få in orden Tyskland och krig i ett löp. Att dessutom subtilt krydda det genom att väva in den enda svenska spelaren som har lite mörkare hudfärg, det måste ha utlöst spontana applåder på redaktionen. Vilken dramaturgi! Tänk att lyckas med konststycket att få VM att låta som ett eko från 30-talet. Det här är bara ett exempel på en hel svit av övertramp och idiotiska utspel från två tidningar som helt tappat yrkesstoltheten. Genom lite insiderinformation fick jag höra att en av tidningarna betalat en storbystad såpastjärna för att kunna få skriva att hennes bröst exploderade på ett flygplan. Det var ju elegant att erbjuda henne pengar innan de skrev i alla fall. Den chansen får säkert inte de flesta. Personligen köper jag aldrig kvällspress. Det är nämligen det enda språk de förstår.

Anders

våld i tunnelbanan

Vem gav Lasse Åberg uppdraget att designa sätena på våra nya, snygga tunnelbanetåg? Jag vet att det suttit där ett bra tag, men varje dag påminns jag om hur fruktansvärt fult och plottrigt det ser ut. Dessa naiva små teckningar i rött, ljusgrönt och ljusblått av sevärdheter i Stockholm, mot en mörkblå botten. Det borde vara straffbart. Sverige är ett land fullt av skickliga formgivare som begriper att form och miljö hänger intrikat ihop. Människor som kan komponera en helhet och skapa harmoni. Lasse Åberg är inte en av dem och ändå fick han jobbet. Jag brukar spekulera i att någon chef inom Stockholms lokaltrafik "råkade känna" Lasse. Kanske äger han (jo, det måste vara en han) flera av Lasses härliga litografier av Musse Pigg och föreslog att man skulle fråga om han ville göra inredningen på tågen. Jag klandrar inte Lasse för att han tackar ja till en förfrågan. Kanske borde jag istället vara tacksam för att det inte är Musses öron på sätena? Nästa dråpslag var upptäckten att Lasses motiv nu också finns på glas och keramikprodukter. Jag börjar misstänka en konspiration och har starka skäl att tro att Ulrika Hydman-Vallien ingår i den. Alltihop börjar kännas som en ond dröm.

Anders

studentrörelse

Utanför vårt kontor åker lastbilar fullastade med studenter. Jag följer det varje år med ett visst intresse. En sak jag upptäckt är att det finns ett samband mellan hur fort lastbilen rör sig och hur mycket de skriker och jublar upp på lastbilsflaket. Så länge den rullar på ett hyggligt tempo är stämningen på topp och människokärleken vet inga gränser. Sen stannar lastbilen för ett rödljus och det är precis som att tända takbelysningen och skruva ner volymen på ett dansgolv. Plötsligt står de helt stilla på lastbilen och får svårt att möta blicken från oss på trottoaren. De står och skäms med sina vita mössor på sned, en ölburk i handen och Bon Jovi på för full volym. Sen efter ett ögonblick, som känns som ett en evighet, rullar lastbilen vidare och festivalstämningen återvänder som genom ett trollslag. Det är konstigt. Som ett litet naturfenomen. Tänk på det nästa gång du ser dem.

Anders

kalldusch

När forskarna pratat om hotet med den globala uppvärmningen, kan det vara så att vi här uppe i norden inte reagerat lika negativt på det som vi borde? Har det tvärtom väckt ett litet hopp, om ett mer livsbejakande klimat för oss här uppe? Mer sol, sova med öppet fönster året runt, varmare hav, lägre elförbrukning och fler middagar utomhus. Vi kanske har tänkt att djurlivet säkert är mer tåligt än vad forskare vet och kanske blir det inte så överhettat kring ekvatorn som de trott. Planeten anpassar sig säkert. Men så kom dråpslaget i helgen. Klimatforskarna har nu en helt ny hypotes som bygger på att när ismassorna på nordpolen smälter, så påverkas golfströmmen, vilket skulle leda till ett ännu kallare klimat här uppe. Inte en grad varmare, inte ett dugg mer medelhavslikt, bara ännu mer svinkallt och ogästvänligt. Känns det inte viktigare än någonsin att minska utsläppen av koldioxid nu?

Anders