Att leka med sig själv i en resväska.

En MI6-agent i England hittas död i sitt hem. Han är naken och instängd i en resväska som står i badkaret. Den här solskenshistorien stod i DN idag och kittlar min fantasi något enormt. Jag ser en hel film framför mig. Framförallt scenen när halva MI6 sitter i ett möte och diskuterar om det här är ett lönnmord utfört av främmande makt och så fall vilken. Tills en man i församlingen plötsligt fattar mod och flikar in.

-Tänk om vår agent i själva verket ägnade sig åt en....sexlek som gick snett? Ni vet syrebristen inuti resväskan, leka med sig själv.....lite åt det hållet....liksom....

Tystnaden i rummet är total.

-Thé, någon?

För det är nämligen åt det här hållet MI6 spekulerar just nu. Varför händer sånt här bara i England?

Anders Tempelman

Att skriva folk på näsan.

De senaste 20 åren har alla företag med självaktning gjort s.k varumärkesarbeten. Det kretsar i huvudsak kring att hitta en större mening än att bara tjäna pengar och odla en företagskultur som är större än gummiankan som man kanske tillverkar. Jag är i grund och botten en anhängare av den här idén, just därför att det vidgar perspektiven och öppnar för nya infall. Vi säljer inte gummiankor, utan kanske underhållningsprodukter för marina miljöer? Ibland kan det också tydliggöra att företaget faktiskt bidrar till samhället utöver det vanliga och inte bara lyder lagstiftning.

Den här varumärkessektorn har också odlat fram egna konsulter som tar väldigt bra betalt för att dra fram i stort sett identiska ”kärnvärden” för alla företag de jobbar med. Och i en fri konkurrens är det som bekant särskiljande drag som är avgörande för ett företags framgång, men det är en annan historia. Som absolut dummast blir det här i alla fall när företag skriver ut sina hjärndöda plattityder till allmän beskådan. I receptionen, på sajten, i annonser och lite här och var på företagets vita väggar. Tro mig, jag ser det ofta. Det är lite som att ragga på krogen och viska i en kvinnas öra att man är ”spännande, sexig, rolig, intelligent och hängd som en häst.” Ingen vill höra det. Alla vill uppleva det.

Anders Tempelman

Rättvisemärkt knark.

Efter en lunch på kulturhuset flanerar jag över Sergels torg, när en benig figur i täckjacka från 80-talet närmar sig. ”Horse, meth, kola, speed?” väser han lite i ena mungipan. Jag säger att jag är nöjd men tackar för vänligheten. Han följer efter mig med sin knixiga gångstil och ler med sönderfallande tänder. ”Allt är rättvisemärkt” säger han plötsligt och håller upp ett Fair Trade märke. ”Varken kartellerna, maffian eller dagens medvetna konsumenter accepterar fultjack från fabriker eller plantage där folk arbetar under risiga omständigheter” säger han och ser allvarlig ut. ”Alla har ju sina varumärken att tänka på” lägger han till mellan några okontrollerbara amfetamin-tics.

”Hur håller ni koll på det?” frågar jag intresserat. Han nickar, sluter ögonen och för ihop handflatorna framför munnen på Buddistiskt vis, som annars bara pretentiösa musiken gör. ”Rigorösa utvärderingssystem i klassisk CSR-anda. ISO-certifieringar, FN’s konventioner för mänskliga rättigheter - där har du några av våra rättesnören.” Sen halar han fram ett blommigt, designat paket ur fickan och håller fram den mot mig.”Ekologiskt odlad vallmo, helt utan bekämpningsmedel och mänskligt förtryck och transporterad och raffinierad till opium med ett minimalt koldioxidutsläpp. Just nu ingår dessutom en framtida avgiftning och en månad på kursgård med Minnesota-modellen.”

Jag säger att jag nog föredrar det gamla fulknarket, där doften av kriminalitet, smuts och elände är ständigt närvarande. ”Helt ok. Jag säljer det också” säger den beniga figuren och halar fram en välfylld kondom.

Anders Tempelman

Tre isbitar tack.

Så jag är hemma hos några vänner. De har just fått sitt tredje barn. Jag tittar på krypet och säger alla de rätta sakerna. ”Han ser ju precis ut som...er bägge. Titta! Han ler! Måste vara världens vackraste barn?” Efter ett tag ber jag om en whisky. Jag måste bedöva mig efter att de två andra barnen, som verkar gå på crack, roterat runt i lägenheten och skrikit i 40 minuter utan avbrott. När ingen tittade fällde jag den ena så att han/hon (whatever) slamrade med ansiktet före in i öppna spisen. Det fick i alla fall föräldrarna att tvinga ner barnen framför en dvd-film i barnrummet och stänga dörren. ”Jag älskar barn” ljuger jag och sippar på whiskyn. Den smakar lite salt, vilket förvånar mig. Jag sippar lite till och frågar om den är från Islay. Mannen i huset tittar lite frågande på mig och sen på glaset. Det är då jag också upptäcker att innehållet ser lite mjölkigt ut. ”Var bröstmjölken i det övre frysfacket?” frågar han sin fru.

Anders Tempelman

Mig glömmer ingen.

Jag har kommit fram till att mitt enda bestående intryck på den här planeten kommer att vara mitt koldioxidavtryck. Och då är det ju lika bra att försöka göra det ordentligt. Så jag har bytt ut min bergvärmepanna till en oljepanna från 50-talet, tagit bort all isolering på vinden, bytt till en gammal bil som går på blyhaltig bensin, läcker olja och saknar avgasrening. Jag kallstartar så ofta det går och kör knyckigt och ryckigt.

Återvinning är det slut med också. Jag är lite oklar på vilket sätt det påverkar koldioxidutsläppen, men jag sänker mina osorterade sopor i sjön, med batterier, glödlampor, flaskor och konserver. Några stenar i botten på sopsäcken, sen är det borta. Jag väljer aktivt bort kollektivtrafik och försöker flyga så ofta det bara går. Hårsprayen är tillbaka, den kanske bara eliminerar ozonskiktet, men jag har en inkluderande inställning - inte exkluderande. (Ett påtagligt resultat är i alla fall att min frisyr ser ut som en spettekaka.)

Sen ägnar jag kvällarna i mitt fullt upplysta hem åt att beräkna mitt avtryck på carbonfootprint.com. Jag ser hur min betydelse växer för varje dag som går. ”Här är en kille som inte går till eftervärlden helt obemärkt”, tänker jag nöjt.

Anders Tempelman

Det lätta valet.

Tack och lov för Peter Wolodarski. En knivskarp hjärna dold bakom ansiktet på en oförarglig 10-åring. Kan det bli bättre när man arbetar som journalist? Han satte fingret på hela valfrågan i helgens DN. En röst på Socialdemokraterna är en röst på en regering där Vänsterpartiet kommer att få en ledande roll. Ett Vänsterparti som leds av en flabbande farbror som inte gjort upp med kommunismen. Hur gör man det egentligen? Ber man om ursäkt för att man trodde på och stöttade en totalitär stat vars främsta styrka varit att skapa fattigdom, förtryck och död? Jag tror faktiskt inte det skulle förändra min bild av Lars Ohly nämnvärt. Det blir lite som att säga att man var nazist förut men nu övergått till att bli Sverigedemokrat och plåga djur på fritiden.

I år tänker jag taktikrösta för att få behålla Alliansen - det enda regeringsdugliga alternativet. Antagligen på KD, som jag inte har några varmare känslor för. Det tar emot, men vi gör alla våra uppoffringar här i livet. Som Lars Ohly, när han motvilligt slutade att kalla sig kommunist.

Slicka uppåt. Pissa nedåt.

Jag lyssnade av mitt mobilsvar igår och hörde det bekanta och omisskännliga ljudet av en mobil i en ficka som oavsiktligt slagit mitt nummer. Har man ett namn som börjar på A så är det här vardagsmat. Mannen som ringt mig är en nära vän och tillika maktfaktor i svenska mediabranschen. Jag lyssnade lite roat några sekunder och uppfattade hans röst innan en dörr stängdes. Därefter hörde jag en oprecis stråle som ömsom smattrade mot toalettringen och vattenytan. Episoden avslutades med några ljudlösa handrörelser tätt följt av ett raskt drag i gylfen och en toalettspolning.

Först skrattade jag, men efteråt tog min dåliga självkänsla över. Var det verkligen en slump att han ringt upp just mig? Tänk om det var ett medvetet val att låta mig höra hans kissande? Försöker han säga mig någonting? Är det ett nytt Machiavelliskt grepp som de lär ut i managementlitteraturen? Såhär håller jag på.

Ny affärsmodell: Misshandla dina kunder.

Varje år får jag en faktura från mitt bilförsäkringsbolag. Och varje år så har priset stigit med ca 3.000:-. Det här året var inget undantag från regeln och jag gjorde precis som vanligt: Gick till insplanet.se, angav mitt registreringsnummer och sökte efter en billigare försäkring. Som vanligt hittade jag en annan som kostade ca 3000:- mindre. Det som blir lite märkligt i den här historien är att det lägre priset kommer från samma bolag jag har nu. Så jag mailade en hjärtlig uppsägning till bolaget och meddelade att jag hittat exakt samma försäkring fast till ett mycket lägre pris - hos dem själva. Pucken lär väl inte gå fram den här gången heller, men visst är det ett systemfel när företag erbjuder guld och gröna skogar till nya kunder, samtidigt som de lojala erbjuds en grabbnäve rykande hönsgödsel? Eller är det här ett nytt, progressivt system man borde pröva på sina egna kunder?

Uppsidan av otrohet.

En del av er minns säkert med värme mitt självutlämnande inlägg om min italienska farfar. En musiker som spelade sig runt i Sverige under 30 år och inte bara spred sin musik, om man säger så. Min pappa var en av de ofrivilliga resultaten som lämnades bort, hamnade på barnhem och sen adopterades bort. Men det fanns visst flera. Hur många är fortfarande oklart. Efter lite efterforskningar lyckades jag få kontakt med en man straxt utanför Borås. Han visar sig vara min halv-farbror. Eftersom jag ändå skulle åka nedåt i Sverige för att besudla en klassisk golfbana och snylta på några nära vänner, så kände jag att det var dags för oss att ses.

Jag träffade honom i helgen, en man som fyller 80 år i januari och som försörjt sig på musik, precis som farfar och min pappa. För honom kom min kontakt lite överraskande, men han visste om att hans pappa hade haft ”kvinnoaffärer”. Vi drack kaffe och visade varandra bilder. Han fick se bilder på min pappa och jag fick se bilder på honom och vår gemensamma nämnare. Och visst granskade jag honom och bilderna på farfar, sökandes efter gemensamma drag. Öronsnibbar, näsor, pannor, ögon, hår mm. Kanske fanns det både likheter och skillnader, men det genetiska drag som verkar ha varit starkast - är just musiken. Till och med farfars pappa var kantor. Nu ska jag skicka lite bilder på hela vår familj till min nyvunna farbror. En familj som inte hade funnits till om inte en italiensk musiker på 30-talet hade rest runt och varit lite generös med sin...ska vi säga kärlek?

Tempel Airlines

På väg tillbaka till Sydney, efter 6 dagars moln och snålblåst i Cairns, sitter jag och ringer på flygplatsen. Jag pratar med flygbolaget som sålde min resa, de vill att jag betalar extra eftersom vi (3 personer) har ett totalt bagage på 20 kg!! Kvinnan i andra änden förklarar på delvis obegriplig engelska att våra biljetter bygger på att man reser utan bagage. Samtidigt promenerar en tulltjänsteman förbi mig med ljusblå kirurghandskar på bägge händerna. Jag tycker att det luktar lite bajs när han passerar, men det kan vara inbillning. Längre bort strövar några aboriginals i 10-års åldern i bokaffären, två ordningspoliser dyker upp nästan omedelbart och föser ut dem. Jag ger till slut kvinnan på flygbolaget mitt kontokortsnummer och bokstaverar pedagogiskt mitt efternamn för henne.

-T, as in tennis, E, as in echo, M, as in...mystery, P, as in.... plötsligt står det helt still.....P as in....prostitute?

Efter samtalet och 750:- fattigare tittar jag på två fläskberg mitt emot mig á 200 kg styck. De äter chips för glatta livet och jag inser varför flygbolaget helst ser att vi andra reser i badbyxor och utan bagage. Om jag hade ägt flygbolaget hade det låtit annorlunda.

-Jag är ledsen min herre, men ni är för fet för att få åka på den här resan.

-Men hur ska jag då komma hem?

-Det skulle du ha tänkt på innan du åt som en gris. Maxvikten är 150 kilo/pers, annars störtar planet.

-Men jag har ju betalat....?

-Din hängbuk består av en semiflytande vätska som är antändningsbar. Det får man inte ta med sig ombord, det vet alla.

-Men....

-Din enda chans är att amputera några kroppsdelar, er bakdel och buk skulle jag börja med i ert fall. Vi har bitkloss och en machete runt hörnet. Alternativt så kan jag blåsa upp dig med helium, täppa till med en buttplugg och stoppa in dig i lastrummet. Bägge lösningarna kostar 12.500:- styck, inklusive oljetillägg och flygskatt. Så hur ska vi ha det?

Samtal från andra sidan.

En vilt främmande läsare RINGER mig när jag ligger på stranden med stora barriärrevet utanför mig. Jag ligger nedanför skylten som varnar för dödliga maneter och förekomsten av krokodiler. Han presenterar sig inte och är upprörd eller kanske till och med kränkt över att jag inte skriver så ofta. Jag svarar att jag är på semester och att det är fotbolls-VM. ”Jaha, så mycket betyder dina läsare för dig alltså? säger han bittert. Jag svarar att det här kan bli ett historiskt dyrt telefonsamtal mellan två personer som inte känner varandra. ”Du är inte rolig längre, jag tänker aldrig mer läsa din blogg” säger han och låter på gränsen till att börja gråta.

För att avleda honom berättar jag om att jag har klappat och matat flera kängurus. Han skrattar uppsluppet som ett barn när jag berättar vidare om kängurubarnen vars ben och svansar sticker ut som drivved ur pungen på föräldrarna. Sen berättar jag att de serverar känguru på restaurangen vi var på igår, vilket gjorde oss alla illa berörda. Tills vi kom på att det kanske inte är konstigare än att vi äter ren i Sverige ibland. ”Eller surströmming?” flikar den främmande läsaren entusiastiskt in. Jag säger att den jämförelsen haltar eftersom det ju inte bygger på ett, för matgästen, helt främmande djur. Då tystnar han i andra änden och det enda som hörs är lite andhämtning ihop med statiskt brus från universum. ”Djävla besserwisser!” skriker han sen och hoppas att han ‘slänger på luren i örat på mig’ genom att trycka stenhårt på AVSLUTA SAMTAL. Men jag hör bara ett knappt hörbart klick.

Tema: Australien.

Jag befinner mig i en nationalpark straxt söder om Sydney, samtidigt som en australiensisk familj befinner sig i mitt hem i Stockholm. Jag matar ett tiotal papegojor varje morgon på balkongen och blickar ut över indiska oceanen. Idag såg jag tre valar som var på väg från sydpolen till varmare vatten. ”Snart behöver ni inte simma så långt” skrek jag uppmuntrande till dem där jag stod med kikaren i handen. Jag har just grillat ett gigantiskt stycke lamm och stekoset har sprit sig över hela Bundeena, där alla vet att det bor en svensk familj hemma i Buckingham’s hus i slutet av stranden. Annars gör jag vad jag kan för att infria förväntningarna på en svensk familj. Jag utför yoga på stranden på mornarna, naken, vilket inte är helt positivt för min mansbild eftersom det är runt 7 grader i luften. Men vad gör man inte för Sverigebilden, som jag brukar säga? På dagarna har jag alltid på mig min vikingahjälm och en hockeylandslagströja. Jag är så berusad att jag kräks och skriker könsord åt alla jag ser. Inklusive Cate Blanchett som jag mötte i Sydney igår. Eventuellt kräktes jag på henne och skrek könsord ner i shoppingpåsen efteråt, vilket åtminstone fick henne att komma över mig lite snabbare. Jag trivs, så mycket kan jag säga. Fortsättning följer.

Hovet gör processen kort.

Väggbonaden, där jag (mot min vilja och 100.000:-) skulle skriva en text för att föreviga Kronprinsessan och Daniel på deras stora dag, kommer inte att bli av. Det står klart både för Hovet och mig nu. Problemen började när jag tidigt sa att jag gärna ville ha någon sorts underlag till väggbonaden, en vindriktning, en antydan om vad de såg framför sig. Tanten på Hovet suckade i telefonen och sa att hon inte förstod. Jag försökte förklara att min sort ska man aldrig ge fria händer, vi presterar bäst i strama tyglar, begränsad budget och med hopplösa förutsättningar. ”Är det inte precis det du har fått?” svarade tanten på Hovet.

Så jag skrev en en modern hyllning till Sverige med inslag av böljande rapsfält, röda stugor med vita knutar, smygrasism, snöfläckade berg, den stendöda Östersjön och folkdräkt. Sen avslutade jag elegant med någon rad om att kärleken övervinner allt, utom möjligen den globala uppvärmningen. Tanten på Hovet ringde minuter efter jag skickat det och sa att om det vore upp till henne, så skulle jag ställas upp på borggården och arkebuseras. Jag sa att det kanske skulle kasta en olycklig skugga över de stundande festligheterna. Då la hon på och jag fick aldrig veta vad hon tyckte om texten. Känns otillfredsställande.

Anders Tempelman

Född på fel plats.

Jag åkte förbi dem i lördags. Två pojkar i 14-års åldern med varsin skateboard, slitna jeans hängande i knävecken, väl synliga kalsonger, tröjor med grafittiliknande tryck och vintermössor neddragna så långt ned att de täckte ögonbrynen. De tittade irriterat på mig eftersom jag körde bil på deras strip. Foten på skateboarden, handen på höften och en gangsta-uppsyn som drömde om att komma från Bronx. Men de gör de inte. De bor i Danderyd och står på en trottoarkant i granit bredvid ett av landets dyraste bostadsområden. En av dem hade en rulltårta i handen. Den andra hade har en PET med Trocadero. Jag tror att jag kände igen ena killen. Senaste jag såg honom var med en välfylld blöja på förskolan Myran.

Modespaning.

Det har inte undgått mig att modebloggarna drar mer folk än alla andra. Och eftersom jag i grunden är en genomkommersialiserad person utan egna egenskaper tänkte jag försöka stjäla lite andelar från den marknaden. Mitt första modebidrag tilltalar mig enormt. Här är en kvinna som behåller skavsårsplåsterna på även när hon bär sandaler, för att därigenom skicka ett subtilt budskap om att hon annars bara går i högklackat. Plåsterna bidrar också till att dra uppmärksamheten till de blottlagda underbenen nedstuckna i de öppna tofflorna. Elegant, somrigt, ventilerat.

Gasol, litium, östros

Jag lever ett händelserikt liv. Jag vill gärna ha det sagt. I förra veckan besökte jag först Köpenhamn och sen Oslo, där jag aldrig varit. Det regnade och snöade om vartannat och alla pratade norska med mig, en surrealistisk upplevelse. Sen var jag på tippen i helgen och slängde en 2,5 meter hög gasolbrännare som aldrig fungerat. Jag slängde den i containern för brännbart och fick en hel folkstorm mot mig. ”Det är en filtmössa” sa jag till mobben, men kände inte riktigt att de delade min förmåga till abstrakt tänkande.

Idag passerade jag Tomas Östros på drottninggatan, han stod och pratade in i en kamera. När han log sitt allra bredaste leende insåg jag att han antagligen är regeringens vassaste vapen inför valet.

Ikväll ska jag se ”Scener ur ett äktenskap” på Dramaten. Den tv-serien förstörde en hel generation av barn, mig själv inkluderad. Vi zappade mellan den och Helgmålsringning, desperata efter lite underhållning. Inte så konstigt att vi äter litium som smågodis och dricker lådvin som om det inte fanns någon morgondag.

Patologiskt konfliktundvikande.

Ett par i ett ordinärt radhus bestämmer sig för att göra om köket, som är en kvarleva från 70-talet. Mannen i huset är en inbunden liten figur och anlitar en hantverkare som börjar riva och fixa men det dröjer inte länge innan han ombeds sluta. ”Han var slarvig” konstaterar mannen för mig när jag hämtar min dotter som varit där och lekt med hans dotter. ”Vill man få det bra gjort, får man göra det själv” säger han och drar tankfullt med nageln utmed dörrkarmen. Jag nickar lite osäkert, säger någonting kränkande om svenska hantverkare som vi bägge ler år.

Sen pågår den här renoveringen under våra barns hela uppväxt. Köket, som för övrigt är det första rummet i huset efter hallen, är helt utblåst under 10 års tid. De tvingas gå på plankor över bjälklagen, glasfiberullen lyser från väggarna, rör och sladdar hänger ner från taken. I början frågar jag lite om hur arbetet framskrider, men efter hand slutar jag med det och bara hämtar mitt barn under pressad tystnad. På vägen hem berättar min dotter skakande insider-historier om en mikrovågsugn i källaren och ett kylskåp som står i vardagsrummet.

Ibland möter jag hans fru i mataffären, hon står och botaniserar i avdelningen för prefabricerad mat och mikrovågsmat. Hon ler lite undfallande och vänder sig bort. När deras dotter är hemma hos oss ibland äter hon som om det inte fanns någon morgondag. Efter hand går det upp för mig vad det här handlar om. Mannen vill egentligen skilja sig, men vågar inte säga det till sin fru. Så han utsätter henne och hela familjen för helvetet i modern tappning, ett pågående byggprojekt utan synligt mål i husets viktigaste rum. När ska hon fatta vinken? När ska han börja prata? Jag undrar, för det står byggmaterial på hans uppfart igen.

Kronan kallar.

De har ringt från Hovet och frågat om jag vill skriva någon sorts hyllning till brudparet. Planen är att texten ska broderas in i en väggbonad på 9x2 meter och hängas på slottet för eftervärlden.

”Aldrig i livet. Vad tror ni om mig? Jag är helt emot ärvda titlar och betraktar mig själv som republikan. Det finns ingenting ni kan erbjuda mig som kan få mig att göra våld på mina ideal i den här frågan” sa jag animerat.

”Ska vi säga 100.000 kronor?” sa tanten på Hovet.

”När vill ni ha den färdiga texten?” svarade jag.

Du fula, nya värld.

Det börjar byggas i Sverige igen. Det är positivt. I Stockholms förorter byggs nya köpcenter, stormarknader, skolor, kontor, daghem och idrottsanläggningar. Problemet är bara att allt ser ut som baracker. Som någonting tillfälligt, i väntan på det riktiga bygget.

Fyrkantiga lådor med platta tak i tjärpapp och helt utan karaktär står och lyser i sin fulhet, tills fukten och möglet oundvikligen tar över. Jag kan inte längre skilja mellan den nya skolan och barackerna där byggarna äter lunch. Är det här ett utslag av snålhet och dumhet, eller är det någonting mer allvarligt och djupt liggande? En håglöshet inför sin egen dödlighet och planetens annalkande död, tänker jag då. En makroversion av ”vad är vitsen med att duscha innan festen, jag kommer ju ändå inte att träffa någon.”

Jag vill se nya skolor i tegel och sten som står sig i 250 år. Jag vill se idrottsanläggningar som ser ut som som Stockholms Stadion, inte hangarer. Barack-Sverige måste få ett slut.

Om du inte håller med mig, är du en del av problemet.

Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.