En lektion i försäljning.

Jag har just flyttat in i mitt nya kontor. Med krökt rygg sitter jag inhyst mellan ett hisschakt och ett soprum. Doften av sopor ackompanjeras med ljudet av springande råttor och spolningar i fastighetens alla toaletter. Ett naket lysrör ger en sjuklig belysning som synliggör de fuktskadade väggarna där färgflagor skapar spännande mönster. Utrymmet saknar fönster, vilket mäklaren menade var ett mervärde.

-Utsikt stjäl fokus och skapar distraktion. Tror du att Dante eller Kafka satt på någon veranda med havsutsikt? Nej, exakt. Och låg takhöjd är också positivt eftersom det sänker uppvärmningskostnaderna, förklarade han samtidigt som vi stod framåtlutade med händerna på knäna.

-Jag behöver stå och arbeta ibland, sa jag lamt och skrapade bort lite råttbajs  från betonggolvet med skon.

-Det handlar bara om att stå som E-Type. Såhär!

Sen hasade han upp sina kostymbyxor i linningen och ställde sig så bredbent att det knakade i sömmarna. Eller ljumskarna, det var svårt att avgöra. Efter att jag hjälpt honom upp blev han i alla fall tvungen att uppsöka en toalett, vilket jag inte ställde några följdfrågor kring trots att det tog väldigt lång tid. Det kändes viktigt att behålla en professionell relation.

Sen när vi skulle diskutera hyran öppnade han med 9.750:- i kallhyra, vilket jag tyckte lät mycket för 2,5 kvadratmeter.

-Med där här läget? Du vet inte mycket om hyresmarknaden, det hör jag det. Mitt i  Gamla Stan med historiens vingslag runt knuten, vikingaffärer, slottet, valv och gränder av bara helvete och ett härligt flöde av turister. Men, men, om inte du vill ha den så har jag en annan spekulant som kommer att ta den direkt.

Nu när jag sitter här och letar efter ett strömuttag som inte finns så får jag en känsla av att det här kontraktet på sex år kanske inte var en så bra affär. Att jag förleddes, att han utnyttjade mitt underläge och min välvilja. Men samtidigt är jag så självutplånande att jag tycker att jag fick en gratislektion i försäljning som jag kommer att kunna bära med mig resten av livet. Tacksam är inte rätt ord, men det är det jag kommer på. Nu slocknade lysröret..

Vår tids dagböcker.

DNA-forskningen firar nya triumfer varje år. Numera kan en liten fläck av valfri kroppsvätska från före Kristus återberätta en hel livshistoria om en människa. Kostvanor, ålder, kön och sjukdomar mm. Själv är jag mer intresserad av människors inre liv och ägnar mig därför åt att tömma vänners och kompletta främlingars mobiltelefoner på all data. En mer komplett bild av en människas liv kan jag inte tänka mig.

Jag utnyttjar ögonblicken när de lämnar ett mötesrum för att gå på toaletten eller lånar min laddare hemma hos mig. Ibland stjäl jag en telefon under en middag och försvinner ett kort ögonblick, för att minuter senare placera tillbaka telefonen lika elegant som jag tog den.

Sen ägnar jag kvällarna åt att läsa och anteckna folks innersta tankar och liv. Mailkorrespondensen avslöja allt från resultat av läkarundersökningar, rättshaverier utan vett och slut, insideraffärer, skitsnack om kollegor eller ett plågsamt limsande gentemot en chef eller kund.

SMS är bäst på att berätta om sinnesstämningar vid vissa givna situationer. Nyförälskelsen, sorgen vid ett dödsfall, oron inför en jobbintervju och så förstås alla otrohetsaffärer som börjar med lite oskyldiga smileys, kantrar snabbt över till antydningar och leder därefter till möten på märkliga platser. Uppdateringar på Instagram beskriver hur människor vill bli sedda och Twitter och Facebook hur de vill uppfattas. Men det är den sammantagna bilden jag får av deras ofrivilliga dagböcker som är så berikande. De inre konflikterna. Sidorna de vill dölja och sidorna de vill visa. Jag ser hela människan och jag gör det utan att döma. 

Ibland kopierar jag något av deras egna gamla mail eller SMS som helst aldrig skulle sett skärmens ljus och skickar det från hemlig adress tillbaka till dem. Jag vill på detta eleganta sätt informera om att jag finns och vet exakt vilka de är. Som en gränslös lillebror som läst deras dagbok. Eller som en Gud.

Kärlek vid andra ögonkastet.

Det var deras första dejt. Hon berättade om sina tvångstankar. Att hon måste känna på handtaget tre gånger innan hon kan vara helt säker på att hon låst ytterdörren. Impulsen att tvångsmässigt trycka på av/på knappen på mobilen varje gång hon tar upp den och att alltid öppna luckan till mikron innan signalen börjar ljuda. 

Sen frågade hon om hans tvångstankar. Han sa att han inte visste om han hade några. Jo, några har ju alla, sa hon och log oemotståndligt. Så han berättade om att han var tvungen att slicka på nystrukna skjortor, att han inte kunde låta bli att dra med nyckelknippan på nytvättade bilar eller att lägga en liten klick Keso på huvudet när han öppnade en ny burk. Sen tog han upp mattskärare han hade i framfickan och berättade att han brukade fantiserade om vilka han måste döda på vägen hem i tunnelbanan. 

Efter det delade de på notan och gick hem till honom.

Fjällvandring på köksbordet.

Varje vecka faller en stor reklambilaga ut ur tidningen. Oftast med kläder och utrustning för utomhusliv. Skor, kängor, regnkläder, knivar, fiskeutrustning och till och med vapen. Jag har systematiskt undvikit den här arenan eftersom jag tillhör den sista generationen som gjorde lumpen och tillbringade runt 60 dygn i fält. Jag har därför förlorat alla illusioner om naturen. Ändå kan jag inte låta bli att bläddra i bilagan. Någonstans inom mig ylar fortfarande en vildmarksmänniska. 

Utrustad till tänderna går jag ut i ur och skur bland de dimhöljda fjällen. Obeveklig med en kisande blick fäst någonstans bortom horisonten vandrar jag mil efter mil med mina variga skavsår som enda sällskap. När skymningen kommer, lika överraskande som en örfil, slår jag läger och äter torrfoder direkt ur påsen och sitter sen med öppen mun mot himlens skyfall för att få bort smaken av dammigt kött i munnen. Sen kryper jag in i tältet och sovsäcken och lyssnar på vindens försök att slita tältet i bitar. Eftersom jag slagit läger vid fjällets fot, vaknar jag mitt i natten av att hela tältet är fyllt med vatten. Jag ligger kvar på sidan och dricker några munnar innan jag vacklar upp.

Naturligtvis har jag inte tagit med mig ombyte, eftersom alla plagg jag köpt är gjorda i intelligenta material som jag inte kan uttala och som ska kunna stå pall för såväl nervgas som strålning. Med en pytteliten ficklampa mellan tänderna betraktar jag resterna av mitt raserade läger och försöker avgöra skadans omfattning. Tältet, som från början rymdes i en påse stor som en tennisboll, går nu inte att reducera till mindre än en medicinboll. Jag placerar den på huvudet som en dyngsur turban, släcker ficklampan, slår mig ner på en sten och inväntar morgonen likt en yogi.

Gryningen kommer, jag märker det eftersom regnet blir synligt igen och inte bara en hörselupplevelse. Plötsligt får jag syn på en ensam gestalt uppe på en kant av fjället. Jag ropar och vinkar, men ingenting hjälper. Så jag börjar springa uppför branten, ursinnigt, nu med blodsmak i munnen som ytterligare resesällskap. Till slut kommer jag fram till personen som står ensam och ser ut som Christer Sjögren. Det är i själva verket Stefan Lövén. Han har en lövtunn trenchcoat på sig och en liten solhatt i någon sorts bastmaterial. 

-Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg, säger han lite dovt och konstigt, som om han är med i en film av Roy Andersson.

Först då inser jag att jag bläddrat förbi reklambilagan, passerat kulturbilagan och hamnat på inrikesnyheter i DN. Min virtuella fjällvandring är till ända och jag kan återgå till ett civiliserat liv igen.

Ordmärkaren.

Efter en improduktiv dag som huvudsakligen bestått av att brottas med kommateringar, tempus och en låg självkänsla, klädde jag motvilligt om för kräftfesten.

Min bordsdam rasslade med juvelerna, lyfte en svensk kräfta med sina klor till naglar och sa att det värsta hon visste var snåla människor. Jag svarade att det värsta jag visste var massmördare. Hon sa avmätt att det knappast var samma sak, vilket jag höll med om. Då tittade hon irriterat på mig och frågade om jag ville få henne att framstå som ytlig. Jag svarade att det hade hon klarat av utmärkt helt på egen hand. Ungefär där dog vårt samtal. 

Först flera snapsar senare när värden undrade om någon ville ha västerbottenosten, tog hon emot den med orden att hon älskade västerbottenost. Då flikade jag in att jag älskade min fru och mina barn. Hon väste mellan sina blekta tänder vad mitt problem var? Hon älskade naturligtvis också sin man och sina barn. Men då undrade jag om hon älskade västerbottenost mer eller mindre än sina familj? Jag tyckte att det var ett intressant perspektiv, att försöka hitta en sorts gradering av hennes känslor. Lite som Maslows behovshierarki fast för känslor. Det tyckte inte hon och avslutade med att säga hur hon längtade efter att den här middagen snart skulle ta slut. Innan hon hann resa sig svarade jag att jag längtade efter fred i mellanöstern.

På vägen hem hatade jag mig själv lite grann, men kände samtidigt att kärleken till språket återvänt.

Hobbynazisten.

Jag är bjuden på maskerad och beger mig därför till SVT’s kostymlager i frihamnen. Mitt förhållande till maskerader är väldigt gott av det enkla skälet av jag slipper vara mig själv för en kväll. Med vidöppet sinne strosar jag genom korridorer där kläder och kostymer avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Jag prövar plagg och peruker på måfå och låter mig inspireras. Men till slut snävas urvalet ner rätt rejält baserat på min kroppsstorlek. Jag får överge impulser som att t ex att gå som transvestit med högklackat i ett paljettfodral. Att förvandlas till humla går tyvärr också bort efter att jag hittat rester av kräks inuti humlekroppen. 

Plötsligt ser jag en gullig pojke i 5-års åldern springa omkring mellan raderna, jag hör hans pappa ropa på honom bortom synhåll. Eftersom jag kan vara barnkär när jag vill, roar jag mig med att skoja med honom. Först tar jag på mig en narrmössa med bjällror och när han får syn på mig skakar jag på huvudet, vindar med ögonen och gör ett groteskt underbett. Han skrattar så ljuvligt att jag inte kan låta bli att fortsätta. 

Nästa gång han passerar mig har jag krängt på mig en 1600-tals peruk och en strut-BH. Pojken kiknar av skratt, så jag smiter undan i korridorerna och villar bort honom. Då hittar jag plötsligt något i min storlek och som kanske till och med kan fungera på maskeraden. Jag klär snabbt om och smyger mig sen bakifrån på pojken som står storögt och spanar efter mig. Jag hoppar fram iförd Ronald McDonaldmask, full SS uniform, höger arm sträckt och vrålar på låtsastyska. Den här gången börjar inte pojken att skratta, utan blir livrädd och faller ner på golvet och gråter. Jag försöker lugna honom, först genom att prata lugnt men sen börjar jag desperat sjunga en barnvisa. ”Mors lilla Olle i skogen gick…” Längre hinner jag inte innan pojkens pappa står framför mig. Han tittar dött på mig och skakar sorgligt på huvudet. Ett huvud som för övrigt har en kippa på sig.

-Jag skulle skoja lite, säger jag dämpat och tittar ner i golvet.

När pappan och sonen försvunnit börjar jag leta efter en fungerande Luger att skjuta mig själv med.

Att uppfostra döttrar.

Jag lockades upp till en stor tidning med löfte om en gratislunch om jag ställde upp på en intervju om barnuppfostan. Jag bad om en Biff Rydberg och en starköl, men fick en hopplös sallad och ett glas kranvatten. De ville höra mitt perspektiv på hur det är att uppfostra två döttrar.

-Jag har egentligen inte så mycket nytt att säga, vilket kanske förenar mig med de flesta som ni intervjuar, svarade jag ödmjukt och petade i salladen med gaffeln.

-Men hur hanterade du tonårstiden? Tonårsdöttrar är ju väldigt problematiska, menade kvinnan på andra sidan bordet.

-Är de? undrade jag. Är det inte tvärt om? 

-Hur menar du nu? frågade hon lite avvaktande och satte pennan mot sin iPad.

-Det börjar ju tidigt. Bråkiga pojkar eller pojkar med diagnoser placeras gärna bredvid snälla flickor som förväntas ha en lugnande effekt på pojkarna.

-Nej, så går det väl inte till? sa kvinnan och tittade misstroget på mig.

-Tro mig, från dagis till gymnasiet används tjejerna som ren stötdämpning.

-Det här är nog inte den här typen av frågor jag ville…..

-Jag är inte färdig. Tidigt måste du dessutom informera dina döttrar om att alla vuxna män inte är snälla. Du hoppar över de hårresande detaljerna, men hoppas att budskapet går fram utan att de ska börja gråta hysteriskt när deras farfar eller morbror ger dem en kram. I puberteten är det dags att otvunget beskriva riskerna med att klä sig utmanande, att en del män misstolkar det eller har problem att kontrollera sina sexuella impulser. Sen får du prata om vikten av att skydda sig mot sjukdomar och graviditet, eftersom föräldrarna till söner verkar skita i det. Att analsex inte är industristandard som de måste ställa upp på är också lämpligt att ta upp i det sammanhanget. Elegant glider du därefter över till det faktum att de flesta våldtäkter sker mellan människor som känner varandra och när de är berusade. När du ändå har andan uppe så nämner du att han som kommer att erbjuda kokain första gången inte kommer att vara en tandlös farbror i en skidjacka från 80-talet - utan en bekant. Du fortsätter om betydelsen av att hålla koll så att ingen stoppar något i drinken på krogen, att aldrig åka med vilken taxi som helst och för säkerhets skull alltid vara minst två. Du avslutar odramatiskt med att om ett ”nej” tolkas som ett ”ja” så måste de våga sparka mannen mitt emellan benen med full pendelrörelse och sträckt ben med kraft ända från höften. Inte en gång, utan flera. Om det av något skäl inte fungerar så brukar knytnävsslag på strupen eller naglar i ögonen göra det. En kombination är att alltid föredra eftersom de då slipper springa för livet från platsen.

Kvinnan satt tyst på andra sidan bordet, utan att ha gjort en enda anteckning. Hon tittade på mig och jag hörde hennes tunga andetag som överröstade kylsystemet i rummet. 

-Så, det problematiska som jag ser det, fortsatte jag, är hur du berättar det här för dina döttrar utan att de växer upp och hatar 50% av mänskligheten.

-När exakt sa du allt det här till dina döttrar? undrade kvinnan efter en lång stunds tystnad.

-Jag tror de var i 8-10 års åldern. Nyckeln till framgång ligger i att arbeta förebyggande.

En nöjd kund.

-Du kan för fan inte skriva om att du glor tyska turister i röven, det fattar du väl själv? Det var marknadschefen för reseföretaget som stod någonstans i världen, antagligen med ett överdimensionerat bluetooth-headset på huvudet och skrek i telefonen åt mig när jag promenerade utmed kajen i Palma.

-Du skulle ju skriva något för vår kundtidning som lockade till att resa till Mallorca, fortsatte han irriterat.

-Du bad mig ge mitt personliga perspektiv, svarade jag avkopplat och drog några giriga bloss på E-cigaretten som jag riggat med opiumolja och myntablad.

-Ingen kommer att vilja resa till Palma efter den bilden du gav i din senaste text?

-Om du redan vet vad det är som får folk att vilja åka hit, så tycker jag att du ska berätta det för mig. Du får helt enkelt bli en lite skickligare beställare, sa jag och vilade blicken på en lustjakt större än min villa.

Han tystnade i andra änden och jag hörde det välbekanta ljudkulissen av en internationell flygplats.

-Ok, du kan ha en poäng där. Skriv om…..maten, det Mallorcinska köket är storslaget och folk gillar att äta gott på semestern. 

-Så jag hoppar över att folk mest verkar supa, knulla, sola och festa?

-Det är väl klart som fan att du gör, ylade han så att det distade i min telefon.

-Ok, jag skrev ju om calamares i förra inlägget så den biten är väl avklarad. Så vad har vi kvar? Paella, tapas, pinchos. Tre rätter som egentligen är exakt samma sak. Matrester som blandas i en gigantisk stekpanna eller fördelas i löjligt små portioner på ett fat eller en pinne. Om de inte dränks i olja så är de gärna friterade. Skaldjur och fisk, som borde vara en söndagspromenad för dem att tillaga, visar sig vara rena rama Golgatavandringen. Fisken överkokas konsekvent och skaldjuren smakar dy, vilket får mig att misstänka att de odlas utanför reningsverkets utlopp bredvid katedralen. Köttet misshandlas på samma…..

-Anders, jag vet inte hur vi ska kunna komma vidare om du har den här inställningen.

-Jag har en positiv avslutning om spansk mat.

-Låt höra.

-Det absolut bästa med det spanska köket är när maträtten slussas ut genom valfri kroppsöppning.

-Har du inte skrivit något positivt om Palma? frågade han uppgivet.

-Oh jo, svarade jag.

-Något som går att trycka, menar jag.

Jag sög ett djupt bloss på E-cigaretten och lät det gå ett par sekunder innan jag började.

-Duvornas flyktiga skuggor på gatstenarna när de lättar från hustaken. Palmbladens vajande mönster på husfasaderna i gryningen. Det blågröna havet som envetet slår mot klippor. De trånga grändernas hemligheter. Ljumma kvällsvindar, lika varma som din älskades utandningsluft. 

Det var tyst en lång stund efteråt. Jag hörde något som lät som en snyftning innan han pratade igen.

-Nu blev jag alldeles rörd Anders, det där var precis vad vi behövde.

Ett svart hål på stranden.

Jag ligger på stranden utanför Palma på Mallorca när min blick dras rakt in i en tysk mans matsmältningssystem. Han byter oblygt om genom att dra ner sina shorts och kalsonger med ett ryck och står sen framför mig med raka ben och krökt rygg, sökandes efter sina badbyxor. Den här typen av scener bekräftar inte bara att jag gjorde rätt som inte satsade på en karriär som proktolog, utan bevisar också Einsteins relativitetsteori. Tid och rum är relativa begrepp och just här och nu rör sig sekunderna väsentligt mycket långsammare än vad de gör på ett atomur.

Min fascination för mänskligt beteende innebär att händelser som den här har en tendens att hänga kvar. Resten av dagen ägnas åt att fundera över vad som rört sig i den tyske mannens huvud. Jag öppnar förstående och humanistiskt: Han var säkert bara lite tankspridd och hade inte planerat sin omklädning. Han var oblyg och otvungen inför sin egen och andras nakenhet och reflekterade inte alls. Han hade just blekt sin slutmuskel och var angelägen om att få visa upp den. Sen glider jag gradvis över till mindre smickrande och därför mer troliga förklaringar: Han är en blottare. Han markerade sitt revir över stranden, Palma och varför inte - hela Mallorca. Han ville förolämpa mig, ordlöst med en sorts mim. Han har en tråkig skallskada. Eller var det hans eleganta sätt att bjuda upp mig till dans? 

Jag studerar honom dold bakom mina solglasögon och Murakamis senaste roman under resten av dagen. Jag hoppas på en förklaring, något i hans rörelsemönster, hur han smörjer in sig, hur han badar eller hur han solar. Inte bara för min egen skull, utan även för den spanska småbarnsfamiljen bredvid mig. Som intet ont anande satt och åt friterade bläckfiskringar för glatta livet tills de plötsligt tystnade. Nu får de leva med en traumatisk, visuell association i resten av sina liv.

Till slut lämnar jag stranden utan att ha blivit ett dugg klokare, bara lätt brännskadad och än mer säker på att det mänskliga psyket är ett outgrundligt svart hål.

Min dag i Almedalen.

Så jag bestämde mig för att cykla till Almedalen. Alla andra ryggdunkare flög eller åkte båt med sina bag-in-box med rosé som handbagage, men jag tänkte föregå med gott exempel. Jag såg det som en protesthandling som kanske skulle kunna få mycket uppmärksamhet i media och därmed utrymme för min agenda. 

Min agenda var för övrigt något jag funderat mycket på sedan alla riksdagspartier (utom SD och Vänstern) bjudit in mig och bett mig att närvara. Alla pratade om hur spännande det vore att få höra mitt perspektiv och ta del av min agenda. Jag visste inte att jag hade någon agenda men höll med lite ryggradslöst, som jag alltid gör. 

Under den påfrestande cykelresan med enbart 80% Strohrom som vätskeersättning malde det i mitt huvud. Vad skulle jag kunna prata om? Vad ”brinner” jag för, tänkte jag och la i högsta växeln i ett utförslut och siktade in mig mot en snigel som försökte ta sig över vägbanan. Eftersom jag ville ägna resan åt att njuta av naturen och samtidigt fundera över min agenda, litade jag helt på min GPS. Jag förväntade mig att börja känna skitdoften från havet snart eller åtminstone se något avfolkat ortsnamn som kändes bekant. Men det enda som hände var att skogen tätnade, vädret blev sämre, nätter och dagar flöt i varandra och mina tankar färgades av Strohrommen som flödade i mitt system. 

Mörka bilder rörde sig som moderna dansare i batikfärgade lakan i mitt medvetande. Efter fyra dagars oavbrutet cyklande rullade jag till slut förbi en skylt som det stod Älvdalen på. Först då förstod jag att mina arbetarhänder i kombination med spellchecken hade förvanskat mitt resmål en smula. Nåja, jag slapp i alla fall att simma med cykeln över Östersjön. Min plan hade varit att spänna fast cykeln över ryggen och sen förlita mig på att däcken skulle hålla mig flytande. Sen skulle jag naken kliva upp som en grekisk myt inför alla och hålla ett skarpsinnigt tal om sakernas tillstånd. 

Nu checkade jag istället in på vandrarhemmet i Älvdalen där en kvinna satt i allmänrummet och tittade på fotboll med sina små döttrar. Jag hade en regnponcho över mig och så mycket mygg och knott i alla ansiktsöppningar att mina anletsdrag flutit ihop till en brun massa. Barnen skrek och tog skydd bakom mamman när jag hostade till och lösgjorde en spyboll av insekter från svalget. Sen höll jag en monolog som växt fram under den oändliga cykelturen, en holistisk harang om politiska fångar, offside-regler i fotboll, blockpolitik och betydelsen av glaze på grillkött. Kvinnan lyssnade storögt med barnen klistrade som blodiglar vid hennes kropp. Sen frågade hon något på holländska och pekade på spybollen på golvet. 

-Där har du min agenda, svarade jag på flytande holländska och kollapsade sen på furugolvet.

Vad tror du om Venedig?

De träffades på krogen en kväll. Han föll för hennes omedelbarhet, snabbhet i huvudet och befriande skratt. Men mest av allt var det någon sorts kemi mellan dem som gjorde att de drogs till varandra. Hon gav honom sitt telefonnummer innan de skildes åt och han var tvungen att lägga band på sig för att inte ringa direkt morgonen efter.

En dag senare tar de en promenad på Skansen tillsammans. De tittar på den ensamma älgen, glor in i glasrutan där sälarna aldrig syns till och har en heldag tillsammans där allting känns så fruktansvärt rätt. Så han gör något han aldrig gjort förut (och heller aldrig kommer att upprepa), han frågar om de inte kan sticka iväg över långhelgen tillsammans. Han skrattar när han föreslår det och säger att hon antagligen kommer att tro att han är galen. 

-Jag fattar om du säger nej, vi känner ju inte ens varandra, lägger han till för att minimera nederlaget.

-Vad tror du om Venedig? svarar hon snabbt.

En löjligt billig flygbiljett med tillhörande erbjudande på ett hyggligt hotell bokas. Det är off-season. De delar på kostnaderna, det insisterar hon på. Han tjafsar emot lite men är i hemlighet lite nöjd över att hon värnar om sin självständighet. Hon vill inte hamna i någon sorts tacksamhetsposition, han både begriper och uppskattar det. De bokar två enkelrum.

Venedig är omslutet i en fuktig oktoberdimma när de anländer. Flygresan har ägnats åt att dricka drinkar och prata om allt och absolut ingenting. De är bägge förvånade över hur lätt de har att prata med varandra, hur självklart allting känns och att bägge är så äventyrliga att de gör den här spontanresan tillsammans. 

De checkar in på hotellet där alla rummen vetter ut mot en av kanalerna. På kvällen äter de middag på en restaurang som bara befolkas av italienare. Kemin stiger i takt med att vinet töms och till slut kysser de varandra över bordet och hånglar sen hela vägen tillbaka till hotellet. Han känner sig romantiskt på ett sätt som han aldrig gjort förut. Det känns som om han är med i en film.

Till slut hamnar de i hennes säng och sliter av varandra kläderna. Allt känns fantastiskt, tills hon börjar ge instruktioner.

-Säg att jag är en hora som behöver smisk!

Han skrattar och inväntar ögonblicket när hon ska börja skratta också, men det händer inte. Hon har en kall uppfordrande blick som inte viker en millimeter. Så han daskar till henne lite vänskapligt på ena skinkan.

-Hora, säger han dämpat.

-Fan, säg det ordentligt, ryter hon åt honom samtidigt som hon borrar naglarna stenhårt ner i hans ryggtavla. 

Han försöker att vara frigjord och öppen i sinnet och undrar om hon gör det här för honom. Om hon tror att det är såhär han vill ha det? Men varje försök till ömhet eller närhet från hans sida, slutar med fler krav på smisk och att han ska kalla henne för saker. Ord som det tagit generationer att få män att låta bli att säga, vill hon att han ska skrika åt henne. Så han drar henne lite försiktigt i håret, tvingar fram orden hon vill höra och försöker att ge henne lite smisk. Han anstränger sig för att försöka vara den våldsamma och förnedrande man som hon vill ha.

Dagen efter uppför hon sig som om ingenting har hänt och följer glatt med till Gallerie dell’ Accademia. Utställningen är Leonardo Da Vinci’s The Universal Man. Han går runt och känner sig chockskadad och stannar framför teckningen av den Vitruvianske mannen. Leonardos briljans strömmar emot honom och han glömmer för ett ögonblick nattens fasor. Men plötsligt står hon bredvid honom, lägger en hand på hans häck och viskar.

-Kan vi inte sticka hem till hotellet och ha lite skoj istället.

Han avleder henne och lyckas dra ut på museibesöket så länge han kan, men det finns gränser för hur länge man kan stå och dumstirra på teckningar och målningar. Till slut går de hem till hotellet, han har en klump i magen som växer för varje steg och han undrar hur han ska kunna ta sig ur det här. I hotellhissen kommer ingivelsen som kommer att befria honom. Om det är konsten eller paniken som ger honom idén är oklart, men han känner att den är tillräckligt djärv för att fungera.

När de kommer in på hotellrummet lägger han ut flera badhanddukar på golvet, systematiskt och under tystnad. Hon följer det hela intresserat samtidigt som hon klär av sig.

-Varför lägger du dem på golvet? undrar hon genuint intresserad.

Han slår ihop händerna som inför ett barn på barnkalas.

-Jag tänkte ligga där när du går på toaletten över mig.

Inte ett ord sägs under hela hemresan. Hennes resväska kommer först på bagagebandet på Arlanda och när hon passerar tittar hon inte ens på honom.

-Jävla pervo, säger hon bara och går mot utgången. 

Han står kvar och tänker att han aldrig mer ska vara så impulsiv och tackar samtidigt sin lyckliga stjärna för att även hon hade sina begränsningar.

Genvägar.

Landets största miljöorganisation hörde nyligen av sig och ville prata med mig. Så jag släntrade över och lotsades in i ett mötesrum som mest såg ut som om det tillhörde någon sorts anstalt. Efter en stund kom en man och en kvinna in i rummet med lite San Pellegrino, tre plastkoppar och en korg med äpplen från USA.

-Vi måste hitta ett nytt sätt att höja kunskapen om allvaret med Östersjön. Vi når inte fram och vet inte riktigt vad vi ska göra, öppnade kvinnan samtidigt som mannen hällde upp vatten åt oss.

-Vad är det folk inte vet, menar du? frågade jag. 

-Vad som håller på att hända. Att Östersjön håller på att dö, svarade mannen med lite svaj på stämman.

-Men det vet ju folk, sa jag och tog ett grönt äpple ur korgen. Problemet är väl snarare att de inte bryr sig? 

Jag tog en stor tugga av äpplet samtidigt som de stirrade tomt på mig, sen fortsatte jag.

-Låt mig gissa, vi är väl åtminstone två generationer som växt upp med varningen att gravida kvinnor ska undvika fisk från Östersjön. Som sett och känt stanken av algblomningen, som läst att havsörnen håller på att bli steril, som vet att sälarna är fullproppade med kvicksilver, bly och fan vet allt. Och folken runt Östersjön är väl medvetna om att det är jordbruket som är den största boven med allt konstgödsel? 

-Jo, men de kan inte ha insett hur farligt….

-Jag förstår inte alls den här tilltron till att mer kunskap skulle förändra människor? På det stora hela förändras ju inte människor alls, det är därför vi måste ha politiker och lagstiftning som tvingar fram förändringar.

-Du får det att låta som om folk inte bryr sig, alla älskar ju skärgården…

-Inte tillräckligt för att göra någonting åt det i alla fall. De nöjer sig med att ge likes på facebook för att framstå som människor som bryr sig, för att sen återgå till att tömma båtens septiktanken utanför badplatsen och därefter köra packade hem. Finns det en genväg för att slippa ändra sitt beteende, kommer människan alltid att ta den. 

Jag måttade med äppelskruttet mot en soptunna i rummets ena hörn och gjorde en perfekt trepoängare.

-Herregud, vad du är cynisk! sa kvinnan och skakade på huvudet.

-Men det finns faktiskt en lösning på Östersjöns problem, även om jag inte är säker på att ni klarar av att höra den.

-Jag har en känsla av att du kommer att berätta den för oss ändå, sa mannen missmodigt och slog ut med händerna.

-Spräng en bred kanal från Torneå rakt upp utmed gränsen upp till Tromsö och Norska Havet. Det skulle radikalt öka cirkulationen i Östersjön och få skärgården i toppform igen på rekordtid. 

-Men det är ju inte möjligt, det måste vara 100 mil däremellan.

-62 mil för att vara exakt. Börjar vi projektet nu så skapar vi dessutom sysselsättning som utplånar hela vår arbetslöshet över en natt för årtionden framöver. På köpet får vi även en fantastisk handelsled för båttrafik som kommer att gynna exportindustrin enormt. 

Jag svepte mitt vatten, reste mig och gick mot dörren. Innan jag stängde den, stack jag in huvudet igen.

-Och vet ni vad det bästa av allt är? Ingen behöver förändra sitt beteende ett djävla dugg.

Den lille rasbiologen.

Min älskade hund fick inte para sig med andra Jack Russels från Kennelklubben eftersom hon saknade stamtavla. Jag blev förstås galen och höll en lång monolog om rasism och främlingsfientlighet och hur förkastligt det var att ens prata om rasrenhet. Tanten i andra änden svarade lite blasé att jag alltid kunde skicka ett DNA-prov till en firma i England för att få rasfrågan avgjord. 

-Om du tror att jag tänker rangordna en annan levande varelse efter arvsmassa, så tror du djävligt fel, sa jag och la på.

Två veckor senare stod jag och joxade med en tops djupt ner i svalget på min motvilliga hund. Men det var också då som en annan fundering började ta tag i mig. Hur långt tillbaka skulle de kunna spåra mina egna gener? Jag kanske är släkt med Kafka? Caravaggio är i alla fall inte omöjligt, eftersom farfar var italienare? Och Tempelman, låter det inte väldigt judiskt? Det skulle klä mig, tänkte jag, samtidigt som lite rötter från Muhammed vore spännande. I genernas värld behöver ju inte det ena utesluta det andra. Så jag topsade även mig själv grundligt och skickade med det för analys i England. Veckorna gick och jag vittjade brevlådan ivrigt varje morgon, som en gammal fiskare i hopp om en storfångst. Om hunden var renrasig eller inte spelar plötsligt ingen roll alls, nu handlade det ju om någonting så mycket större.

-Vi kan ju vara släkt med Sokrates, deklarerade jag för min familj över en middag.

-Eller Stalin, la min äldsta dotter till utan att lyfta blicken från talriken.

-Men vore det inte fascinerande att få veta exakt varifrån vi kommer? Hur vår egen arvsmassa tråcklat sig igenom historien, raffinerats och förädlats genom olika människoöden för att slutligen hamna i oss, här och nu? Vi är alla större än den här svenne-banan kroppen vi fångats i, avslutade jag och kände att jag planterat en storslagen tanke i mina barns hjärnor. 

När resultatet kom i ett omisskännligt engelskt brev med Drottningen på frimärkena, så var jag alldeles utom mig. Det första pappret bekräftade att min hund var renrasig, så jag slet fram det andra. Jag gick ut i trädgården och kände hur historiens vingslag omfamnade mig, som om rotorbladen hos en helikopter oscillerade i slow motion ovanför mig. Med en majestätisk långsamhet vek jag upp pappret och betraktade min genetiska sammansättning. A, C, T, G i en unik kombination som gör mig till just mig. Min blick vandrade belåtet nedåt mot sidan där institutet bekräftar att testet var till 92% korrekt och därefter till rutan med sanningen om mitt ursprung. 

50% Gorilla, 30% bananfluga, 15% papegoja samt 5% irländsk varghund. 

Jag vek samlat ihop pappret samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Först två dussin pappersnäsdukar senare ryckte jag upp mig. Det fanns fortfarande 8% chans att jag var människa. Och eftersom hoppet är det sista som överger en människa, så kunde man inte utesluta att jag kom från en lång linje av storslagna Homo Sapiens.

Bekämpning av rasism, en snabbkurs.

Eftersom EU-valet med all önskvärd tydlighet visat att inte ett enda anti-rasistiskt argument haft något som helst genomslag, så ringde de desperat från Socialdepartementet till mig.

-Rasister och främlingsfientliga lyssnar ju inte på förnuft. De vrider statistik till egna syften, snyftade Departementssekreteraren uppgivet över en papperskopp med pulverchoklad.

Jag stod och tittade ut på Fredsgatan genom fönstret och trummade lite otåligt med fingrarna på rutan. 

-Vi har ju sett till så att det skrivits ”öppna brev” av alla möjliga kända personer och även om vi inte startar, så har vi i alla fall stöttat anti-rasistiska manifestationer. Vi har finansierat böcker, tv-program, utbildningar, gjort kampanjer som fått jättemånga facebook-likes och allt som står i vår makt, fortsatte han och hade svårt att hålla tillbaka tårarna. 

-Men problemet är att ni helt glömt bort att prata med dem som faktiskt är problemet.

-Har vi?

-Allt ni gjort vänder sig till folk som redan håller med. Ni måste prata med motståndarna. 

Jag fattade den röda tuschpennan och kontrollerade först att det stod PERMANENT på den, innan jag började skriva på whiteboarden.

1. Vem pratar du med?

-Och när du pratar med en motståndare, så talar du egentligen inte till personen mitt emot. Han eller hon kommer nämligen inte att ändra ståndpunkt under samtalets gång. Den du egentligen pratar med är personerna som följer diskussionen och som överväger eller redan har valt att rösta på t ex SD. Det är de personerna du ska beröra med ditt budskap. Om du har det i åtanke, så kommer du medvetet att göra val av budskap och formuleringar som når fram mycket effektivare.

-Prata till de andra, mumlade Departementssekreteraren och antecknade i sitt block samtidigt som jag var i full färd med nästa rubrik på tavlan.

2. Utgå ifrån där mottagaren befinner sig.

-Ni måste våga att ta ett samtal där ni utgår ifrån där mottagarna befinner sig, vilket är grunden för all framgångsrik kommunikation.

-Men vi kan ju inte hålla med dem? Det kan du inte mena Anders? sa Departementssekreteraren och blinkade lite nervöst.

-Om du vill förändra en människas attityder, så måste du börja där han är. Inte där du vill att han ska vara. I en debatt med t ex SD så måste du leva dig in i att de som röstar på dem har ett sätt att se på saker och ting som du måste visa att du förstår. Du behöver kvittera deras oro, kanske till och med hålla med om några problemställningar och sen presentera din syn på hur man löser det. Inte bli arg, inte fördöma, men gärna ställa intresserade följdfrågor för att därigenom tvinga dem att synliggöra sin okunnighet och människosyn.

-Jag tror jag fattar. Som att fiska, när gäddan huggit så ger man mer lina? sa Departementssekreteraren och sög på bläckpennan så att tänderna missfärgades.

-Inte riktigt, men nära nog, sa jag och fortsatte på tavlan.

3. Skapa utrymme för reträtt. 

-Om jag är nazist och alla skriker åt mig att jag är idiot så ökar inte direkt utrymmet för att ångra sig. Tvärt om, ju mer isolerad och utanför jag känner mig, desto mer kommer jag att bita mig fast i den lilla trygghet jag funnit. Därför måste du skapa förutsättningar för ånger och reträtt utan att din motpart tappar ansiktet. Och återigen, du pratar med människorna som lyssnar, inte nödvändigtvis personen du talar med.

Jag satte på locket på tuschpennan och kastade den på bordet framför Departementssekreteraren som nu sugit så mycket bläck ur pennan att hela munnen och hakan var helt blåsvart.

-Fantastiskt, sa han och log ett helt tandlöst leende mot mig. Att det var så enkelt.

-Så fruktansvärt svårt, menar du väl ändå? sa jag och lämnade byggnaden med en stark känsla av hopplöshet.

Den splitternya ekonomin.

Som alla förhoppningsvis vet, så erbjuds bloggare regelmässigt pengar för att skriva om produkter och tjänster. Ibland har bloggaren någon sorts moralisk kompass och är tydlig med reklambudskapet gentemot sina läsare, men det är snarare ett undantag än en regel. 

Jag beundrar alla unga kvinnor som startat privata bloggar och som formligen krossat tidningsbranschen genom att skriva om mode på ett sätt som uppenbarligen känts mer angeläget än veckotidningarna. Men när de gör sig till okritiska redskap för annonsörer och lurar sin läsekrets så tycker jag att det är besvärande. 

Det är just den dolda agendan som stör mig, avsaknaden av ryggrad både från bloggarens sida och annonsören. Säga vad man vill om reklamfilm, annonser, banners och sponsoring etc, men det är tydligt och bygger på en ärlighet som alla kan begripa. Jag förstår tyvärr annonsörerna, i en tid av total reklamtrötthet så är det som en våt dröm att få ”redaktionell” exponering som upplevs som ett tips från en vän snarare än som reklam.

När jag själv får frågan om jag kan tänka mig att skriva om ett företag mot betalning på min blogg, så undrar jag om de läst mig? Vad är det i mina texter som får dem att tro att jag är villig att göra smygreklam för, som nu senast, GARAGEPORTAR? Så därför har jag nu börjat med ett nytt grepp. Jag skriver ett så raljant och misskrediterande blogginlägg om annonsören som bara jag kan, sen skickar jag det till företaget och frågar vad de är beredda att betala mig för att jag INTE ska publicera.

Jag möter på så vis deras försök till muta med en annan fin gammal kriminell metod. Utpressning.

Välkommen till den splitternya ekonomin.

Hundälskaren.

Det första jag ser när jag kliver in i den annars tomma tunnelbanevagnen på kvällen är hunden. En fulländad Jack Russel-hanne med högställda ben och strävhårig päls. Vit, men med en brun pälsfläck som täcker ena ögat och örat. Jag stirrar förhäxat på hunden som möter min blick med en värme som jag annars sällan får uppleva. 

Anledningen till min extas är att min egen Jack Russeltik, Signe, snart ska löpa och jag har därför börjat leta efter en lämplig partner för att få valpar. Som en hallick har jag botaniserat på kennelklubbar, hundsajter och Blocket. De flesta mailväxlingarna har varit direkt avskräckande. En del ägare pratar om sin hund som om det vore en son eller en äkta hälft. Andra refererar till sig själva som ”hundmänniskor” och skriver på någon sorts bebisspråk som skrämmer mig. Somliga återger, lite för detaljerat, hur själva parningen går till och pladdrar nervöst om mycket pengar de ska ha.  

Men här står nu mina drömmars hund. Min blick glider över hans intakta bakparti och sen vidare utmed kopplet mot ägare. Jag vet inte vad jag hoppas på, men när jag når en bar kvinnoarm och sen landar med blicken på en vacker kvinna runt 30, då vet jag att det här inte kommer att bli enkelt. Jag inser att jag måste använda all min taktkänsla och närmar mig ekipaget likt en Apacheindian. Analogin är förstås helt fel, men jag tänker mer i termer av lövtunna mockasiner och mina sinnen på helspänn, snarare än en skalpering.

-Vilken fin hund, öppnar jag försiktigt samtidigt som jag slår mig ner mitt emot henne. Redan då ser jag att hennes kropp går in i någon sorts försvarsställning. Hon ser sig oroligt omkring i den tomma vagnen och lägger ett ben över det andra.

-Tack, svarar hon med ett hastigt leende innan hon återgår till sin telefon.

Jag böjer mig fram och kelar med hennes hund samtidigt som jag försöker komma på hur jag ska  närma mig ämnet lite avkopplat.

-Jag har en Jack Russeltik själv, säger jag klappar hennes hund på huvudet. Kvinnan nickar och tittar upp lite snabbt.

-Underbar ras, säger jag och möter hundens varma blick.

-Ja, svarar hon och ler lite oroligt.

-Det är inte så att våra hundar skulle kunna få ses i en park någon dag? får jag ur mig och känner att jag hanterar det här väldigt bra.

-Varför då? frågar kvinnan och tittar misstänksamt på mig.

-Tja, för att…Min hjärna går på högvarv och jag vet att ordet jag söker definitivt inte är det som studsar mellan höger och vänster hjärnhalva, men ändå är det precis det som kommer ur min mun.

-Knulla.…

Hon reser sig snabbt och går mot dörrarna med sin vackra hund. Jag följer efter och försöker förklara samtidigt som tåget rullar ut över bron mot Stocksund.

-Oj vad konstigt det där blev, säger jag och småskrattar nervöst, det jag menar är förstås….

Tåget stannar och dörrarna öppnas vid Danderyds sjukhus. Hon går snabbt ifrån mig och jag följer efter lite på avstånd och fortsätter prata, lugnt och metodiskt.

-….vad heter det? Bestiga, nej? Betäcka, heter det så? Avla, kanske?

Det verkar inte ha den lugnande effekt jag hoppats på, hon kastar en skräckslagen blick över axeln och börjar småspringa bortåt utmed den ödsliga perrongen. Jag försöker komma på någonting avväpnande att säga. Något som ska få henne att förstå att jag är en vänligt sinnad tvåbarnspappa som älskar hundar. Men meningen som lämnar mina läppar är precis av den typen som jag lärt mina döttrar tillhör den värsta sortens män.

-JAG ÄR INTE FARLIG! ropar jag efter henne. 

Resultatet är att hon börjar springa för sitt liv i sina höga klackar, samtidigt som hon skriker för full hals. Jag ser henne flaxa upp för trapporna med sin sagolika hund som en dammtrasa efter sig. 

Först då upptäcker jag att en kvinna och hennes 9-åriga son står och stirrar skräckslaget på mig ett tiotal meter bort.

-Jag ville bara göra valpar, förklarar jag urskuldande och slår ut med händerna, men vid det laget springer de också för full maskin mot utgången.

Det sista andetaget.

Ett halvår efter att hans pappa dött befinner han sig på det gamla landstället och går igenom det sista innan de nya ägarna ska ta över. Han strövar i den mörka fiskeboden där doften av svalornas spillning blandas med inslag av havsvatten och bensin. Han låter blicken glida över sin pappas gamla fiskeutrustning, drag med rostiga krokar ligger huller om buller i fiskelådan. I en gammal plastback ligger näten vikta efter konstens alla regler, men fortfarande med lite tångrester kvar.

Den vackra gamla utombordaren från 40-talet som hängt där inne så länge han kan minnas, blänker i det skumma ljuset från det enda fönstret. Han inser att ingenting där inne är värt att rädda. Lite frånvarande tar han upp den gamla blå badmadrassen från golvet som märkligt nog fortfarande är lite halvfull med luft. Det är madrassen han lekte med som barn. Den han låg på och väntade in vågorna från de stora båtarna som la till vid ångbåtsbryggan flera gånger per dag. När hans fingrar glider över madrassen minns han hur illa han alltid tyckt om det sträva plastmaterialet mot huden när det inte är blött.

Plastknoppen sitter djupt förankrat i madrassens lite spruckna gummiöppning. Han drar tills knoppen börjar ge efter och plötsligt forsar luften mot hans ansikte. Den omisskännliga andedräkten av hans pappa strömmar mot honom. En kombination av piptobak, alkohol och PIX halstabletter, de som pappan alltid åt för att dölja sitt missbruk. Det sista andetaget, tänker han och släpper madrassen till golvet och går ut i ljuset igen.

Att skapa köplust.

Ett av mina faktiska uppdrag i New York, frånsett att slutföra min diktsamling ”Näsblod i Sydväst”, var ett uppdrag för ett klädföretag. Det saknades ett hälsosamt förhållande mellan kvinnor som prövade kläder i provrum och som sen faktiskt handlade. Den blågröna belysningen i provrummen var redan utbytt, rökfärgade och förminskande speglar satt på plats tillsammans med heltäckningsmatta och skön loungemusik. Personalen hade utbildats och flera olika strategier hade testats, men ingenting fungerade.

-Det kanske är för dyrt bara? sa jag vid mitt första möte med VD:n, Laura.

-Inte alls, vi är visserligen ett exklusivt dammärke, men inte dyrare än våra konkurrenter.

-Det är inte det att ni har djävligt fula kläder då? fortsatte jag smidigt.

-Vi hade kanske hoppats på lite mer konstruktiva råd från dig Anders, svarade Laura och tittade uppgivet på mig.

Så jag bad att få studien som gjorts av något gigantiskt undersökningsföretag. Mest för syns skull, jag slängde den i papperskorgen redan vid tunnelbanan eftersom jag vet att de aldrig lyckas med mer än att bara bekräfta det uppenbara. Sen ordnade jag tillstånd att få vistas i företagets största butik, i närheten av Union Square, under veckan. Det fanns två stora Chesterfieldsoffor vid skoutställningen och i anslutning till provrummen. Där slog jag mig ner och studerade skådespelet i butiken. Allt som oftast dök det upp andra män som nästan kollapsade ner i soffan, med hålögd blick och en blodsockernivå under havsytan, medan flickvännerna gick omkring i butiken och sen lämnade den tomhänta. Redan efter två dagar kom jag på var felet låg, men eftersom jag ville kunna ta betalt för sju dagar, så ägnade jag resten av dagarna åt att läsa ut ett års samlade Bamsetidningar.

-Ok, såhär ligger det till, sa jag till Laura över det blanka konferensbordet en sen söndagkväll. Det ni behöver är ett batteri av sjukt snygga och välklädda män. Sen posterar ni ut en i varje butik i soffan med översikt över provrummen.

-För att?

-För att när en kund kommer ut ur provrummet och snurrar lite nervöst framför den lite större spegeln så ska hon bekräftas. Inte av en människa som är avlönad av butiken och har provisionslön och vi kan definitivt inte sätta vårt hopp till den deghög till man som hon motvilligt släpat in. 

Hon skrattade till lite och skakade på huvudet åt idén.

-Så du menar…?

-Att en vilt främmande man ska möta kundernas lite otrygga blickar, le lite gillande och sen återgå till att läsa Dostoevsky. En snabb och uppskattande blick, små gester, inget överspel, det är hemligheten.

-Varför måste det vara en man som gör det?

-Snälla du, för att kvinnor ser alla andra kvinnor som konkurrenter. Skulle en kvinna le gillande skulle kunderna läsa in helt andra saker.

-Som vadå?

-Den där var nog snyggare på galgen. Fanns den inte i en större storlek? Om du vill få ett större arsle och se dina nakna armar sladdra som måsvingar på sidorna, då är den där klänningen helt rätt.

-Jag köper inte det där att tjejer inte är generösa mot varandra, sa Laura irriterat.

-Jag vet vad jag talar om här. Om gaymarknaden blir viktig för er, så är jag förstås beredd på att slänga in lite snygga brudar.

-Jaha, suckade hon. Är det någon speciellt sorts män vi borde ha?

-Utgå från mig, så hamnar du nog rätt. 

-Dig? Men du är ju inte speciellt…

-Innan du fortsätter den tanken. Ta en titt på försäljningssiffrorna för Union Squarebutiken, svarade jag och slängde upp ett spreadsheet som gled över bordet över till henne.

Hon ögnade igenom pappret och visslade till lite. 

-Vad tror du om att kalla det här nya greppet inom konfektionsindustrin för ”The Tempelman Method”? sa jag och lutade mig nöjt bakåt med händerna bakom nacken.

Jag stretchar mitt tålamod.

Dia Beacon är ett privat konstmuseum som ligger 80 minuter med tåg rakt norrut utmed Hudsonfloden från Manhattan. Jag sitter med min Bergmanbasker på huvudet och en kulturkofta i samma anda och betraktar landskapet utanför tågfönstret. Stora skogspartier blandas med små orter, fabriksbyggnader och pampiga villor. Jag passerar även en utbränd gammal medeltida fästning, byggd 1901. Välkommen till Amerika, tänker jag och närmar mig min tågstation. 

Museet är ursprungligen ett gammalt destilleri innan det köptes av av farbror som tjänat alldeles för mycket pengar, alldeles för lätt och som ville lämna något efter sig som inte bara konstaterade just det. Det är därför med viss förvåning jag närmar mig den låga fabriksbyggnad som (för Européer) ligger fem minuters promenad bort eller (för Amerikaner) 45 sekunder med taxi. Min första tanke är att jag måste hamnat fel, att jag kommit till en minnesplats för något fruktansvärt folkmord som begåtts för länge sedan. Mot indianerna kanske? tänker jag och närmar mig försiktigt entrén samtidigt som monotona orgeltoner tutas ut ur osynliga högtalare.

I det första gigantiska rummet hänger oändligt många, små identiska tavlor med olika årtal och datum på. Jag läser att konstnären gör en ny varje gång han bor på hotell och tänker fortsätta att göra dem fram till sin död. Jag slås av att han antagligen inte hittat till vuxenkanalerna på hotell-tv’n ännu och går vidare med en fnysning. 

Nästa rum bjuder på ett trettiotal, öppna metallådor monterade i rader på väggarna med en blank plexiskiva i botten. Rummet efter det huserar gamla skrotdelar från bilar som ligger lite huxflux på golvet. Jag ökar tempot och rör mig snabbt genom museets vita rum, nästan småspringer. Jag passerar hundra, upptejpade vita papper med ett streck i slumpmässig färg i över- och underkant. Jag dundrar förbi ett tjugotal trälådor på golvet, typ 2x2x2 meter med små variationer i utförandet. Utan lock, med lock, med nedsänkt lock etc.

Nu springer jag för full maskin, desperat sökande efter utgången. Efter syre och substans. Jag flåsar förbi en installation med ett 20-tal dörrkarmar av lysrör som står på rad. Men var fan är utgången? Min kofta är genomsvettig och min basker ligger som en bäversvans på mitt huvud, blank och hal. Jag stannar och hämtar andan i ett rum som har en hög med krossat glas på golvet, en sandhög med en spegel nedstucken i samt en stor ansamling med något som ser ut som gamla tygremsor. 

En man och en kvinna står på fullt allvar och begrundar dem, lägger huvudet på sned, viskar små insikter till varandra, nickar och pressar samman läpparna och kisar med blicken.

-Förbudet mot att fotografera här är ett genidrag, det måste jag säga. Om folk såg det här på sociala media, så vet jag vad det skulle göra med besökssiffrorna, flämtar jag fram lite kamratligt.

-Det är min man som gjort det här verket, säger plötsligt kvinnan med de svarta, runda glasögonen.

-Självklart. En man med enormt mycket fritid antar jag? Är det han som hittat på att utgången är omöjlig att hitta också? Sen går jag mot några stora fönster där jag nu skymtar ett handtag. 

Jag lämnar Dia Beacon, eller Die Bacon som jag döpt om det till, med baskern högt hållen och möter en anländande busslast med konststudenter ute på gården.

-Här inne begås det fruktansvärda övergrepp mot konsten och mänskligheten. Dagligen! Året runt! skriker jag och sätter mig sen i en taxi mot tågstationen.

Den litterära resan.

Jag sitter på restaurangen Al Di La i Brooklyn eftersom jag vet att Paul Auster tycker om att äta här. Jag skulle inte säga att jag stalkar honom, jag bara väljer att vistas på platser där han kan tänkas dyka upp. Jag inser att skillnaden är hårfin, men väljer att se det som hälsosam beundran för en man som präglat mig med sina böcker. 

Tidigare på dagen har jag besökt Joseph Heller's grav på Cedar Lawn Cemetery i East Hampton och lagt en sten på hans gravsten. Himlen var blå och en kall vind blåste över det färglösa landskapet när hans son dök upp bredvid mig och tittade undrande på mig. Inte bara för att det stod en vilt främmande ateist vid hans pappas grav, utan kanske också för att jag grät öppet och naket med långa strängar av snor och tårar hängandes från näsan. 

Min nästa impuls var att åka tillbaka till New York och ringa på hos Philip Roth. Det kändes inte rättvist att han skulle framleva sina sista år i livet utan att få veta hur mycket jag beundrar honom. Sen när jag stod och sneglade in i det bottenlösa mörkret mellan säkerhetskedjan och dörrkarmen kändes det inte lika fantastiskt.

-Mr Roth? I’m such a big fan….hann jag säga innan dörren slog igen och reglades. Kanske var han blyg, intalade jag mig själv på väg mot Park Slope. 

Så nu väntar jag på att Paul och hans livskamrat Siri ska dyka upp för en av sina återkommande luncher. Jag har druckit fyra, dubbla espresso och en hel flaska ripasso från Valpolicella, så jag är lite på hugget när de plötsligt kommer in i restaurangen. Jag famlar fram mitt engelska manus ur min väska. 903 sidor som tagit en livstid att föda, helt utan bedövning eller utomstående hjälp. ”The Reindeer Tragedies” är ett epos som refuserats av okunniga människor på samtliga förlag. Jag ifrågasätter om de ens läst det? Om inte massan av min enorma förmåga och briljans skrämt dem? Så jag går fram till Paul och Siri’s bord där de just satt sig och släpper manuset med en duns på deras bord. Precis som jag planerat det. 

-Behold, a masterpiece at your plate! A work that spins a fine thread between road kill in the north of Sweden and the moral issues at hand in society today….

Mer hinner jag inte säga förrän restaurangens två välväxta kockar plötsligt vrider upp mina armar och tvingar mig mot utgången. Jag stretar emot och försöker förklara att vi känner varandra, att vi är nära varandra, andligen och i högsta grad litterärt.

Jag står i snålblåsten utanför och bläddrar snabbt fram David Sedaris och Don DeLillo's adress. De, om några, borde omfamna mig och min oönskade son, tänker jag och beger mig med bestämda steg mot tunnelbanan.