Moderaternas stylist.

Anders Borg satt i mitt kök med ett svart sopsäck knuten runt halsen. Jag hade ställt en spegel på en stol mitt emot och hade precis sprayat hans hår med min blomsterflaska. Jag hoppades att jag tömt den på det ogräsdödande medlet, men mindes inte riktigt.

-Vad ska vi göra den här gången? undrade jag och la huvudet på sned och mötte Anders blick.

-Vi måste hitta på något nytt, svarade Fredrik Reinfeldt från fåtöljen i hörnet utan att lyfta blicken från Damernas Värld.

Anders Borg tittade håglöst på mig och gjorde en lätt axelryckning.

-Vad tänker du dig Fredrik, undrade jag?

-Tofsen och ringen i örat måste bort. Bara för att Anders är smart och har akademiska poäng, så behöver han inte associera sig med posörer som Kjell A Nordström och Micael Dahlén? 

 -Du har nog rätt. De gjorde kanske sitt i de förra valen när ni ville bli folkligare och bredare, sa jag och vilade tankfullt på ena höften.

-Min svanktatuering har vi ju inte ens visat upp, sa Anders Borg lite hoppfullt.

-Den blev tyvärr alldeles för modern. Vi ska inte jobba med ”konstnärer” med integritet och som vill gör sin djävla tolkning. Vi bad om en svennig tribal och fick en creddig goth-tatuering. Helt oanvändbar i valrörelsen, biter inte alls på LO-kollektivet, sa Fredrik och bläddrade vidare i tidningen.

-Jag tänker i alla fall inte skaffa en sån där korkskiva i underläppen, sa Anders Borg lite upprört.

-Nej, det var Hökmarks ide, sa Fredrik. Bara för att han vill ha ett vinunderlägg på årsstämmorna. Vad säger du Tempelman, du måste ha några idéer, det är ju det vi betalar för.

-Det är ju ert parti…

Fredrik slog ihop tidningen och tittade irriterat upp på mig.

-Kom med lite konstruktiva förslag istället.

-Jag är lite nyfiken på de här ärrtatueringarna som börjar bli populära. Kanske kan vi skära in vår logotyp över Anders rygg som vi sen dränker in i citronsaft så att såren läker långsamt till bubblande ärrvävnad? sa jag och klippte entusiastiskt i luften med fisksaxen.

Fredrik nickade tankfullt och Anders såg mest ut som om allt blod lämnat hans ansikte.

-Eller så går vi ALL-IN, sa jag och sken upp.

-Tillbaka till färglada byxor, mönstrade lammullströjor från Alan Paine och slipsnålar med M på? sa Anders hoppfullt.

-Jag tänker mig ett par rejäla silikonbröst. En transperson som finansminister, det har inte världen sett förut? sa jag entusiastiskt.

Anders Borg begravde ansiktet i händerna, Fredrik tittade förstummat på mig.

-Och ditt huvud vill jag klarlacka med billack så att väljarna liksom kan spegla sig i Statsministerns huvud, avslutade jag triumferande.

-Jag älskar hur du tänker Tempelman. Kör på, sa Fredrik och återgick till Damernas Värld.

Kampen mot terror.

Chefen för NASA hörde av sig för någon vecka sedan. Han var bekymrad över att deras patriotisk jakt efter terrorister inte uppskattades längre. Han undrade om jag kunde vända opinionen så att den här småborgerliga och protektionistiska inställningen till personlig integritet dog ut.

-Du menar människors rätt till ett privatliv? undrade jag kritiskt.

-Nämn ditt pris, svarade han snabbt.

-Vilket intressant uppdrag, sa jag okritiskt och bokade ett möte med honom i Fort Meade utanför Washington två dagar senare.

Jag kroppsvisiterades grundligt på väg in på huvudkontoret av en svart kille, byggd som ett betongblock. Jag gjorde misstaget att börja prata med fjollig röst och stöna när hans händer gled forskande över mig. Påföljden blev att jag fick följa med in i en liten hytt där han drog på sig en latexhandske. Jag lämnade hytten med en lätt glidande gång och med den mentala anteckningen att aldrig mer skoja med säkerhetspersonal.

-Jag har en idé, sa jag till chefen för NSA när vi slagit oss ner i hans glasbur till rum.

-Kör, svarade han korthugget och la upp fötterna på bordet.

-Avlyssningen kan inte motiveras med terroristjakt längre. Det håller inte som argument. Vi måste hitta ett högre syfte som människor kan relatera till och känna starkt för.

-Fred?

-Fåfänga! NSA verkar för alla människors inneboende längtan och rätt att bli ihågkomna efter sin död. Vi dokumenterar samtiden, ett lika storslaget och angeläget projekt som genbanken på Svalbard. 

-Anders, det är inte direkt världens sju underverk vi lyssnat av. 

-Exakt. Det är mänsklighetens hopplösa sms där 70% är smileys och likes. Det tvångsmässiga användandet av begrepp som ”styrkekramar”, ”bästa du” och ”finaste vännen” på facebook och instagrambilder som bara är en orgie i hopplösa selfies. Vardagspoesin i våra liv.

-Ingen frisk människa vill väl spara det till eftervärlden? sa NSA chefen skeptiskt.

-Jo. Det enda digitala avtryck som folk skäms för är när de vidarebefordrar ett mail från en kund till en kollega med orden ”svarar du idioten?” och sen inser att kunden är cc:ad på mailet.

-Jag råkade göra så med ett mail till presidenten en gång, men jag mutade en kollega att ta på sig skulden.

-Du ser. Sen om några tusen år när vi utplånat oss själva och en annan livsform hittar vår planet i absolut toppskick igen, då går de igenom databasen och konstaterar varför Homo Sapiens gick under.

-För att vi inte lyckades vinna kriget mot terror?

-För att vi är idioter.

Nätdejtaren.

Ibland när jag får jag en känsla av att jag lever ett händelsefattigt liv så brukar jag aktivera mig på olika dejtingsajter. Jag har flera identiteter som jag använder mig av.

En heter Stene, en 25-årig återfallsförbrytare som tillbringat större delen av sitt liv på olika hårdbevakade anstalter. Jag har gett honom ett förflutet som kantats av kontaktlim, stölder, slagsmål, droger och en frånvarande pappa. Hans skriver som ett barn men jag har ändå lyckats klämma in ett vemod i klass med Fröding.

När flera kvinnor nappat låter jag honom stegvis öka volymen på sina brott. Först ett dråp på sin frånvarande pappa, i vredesmod, lite av en olyckshändelse, med en vedklyv. Sen kryper det fram att han dödat flera andra, för pengar, av girighet och sen av ren lust. Han toppar med att han dödat sin mammas älskade irländska fårhund och sen ätit upp den. Men inte ens det verkar skrämma bort kvinnor, utan bara addera till deras moderskänslor och vilja att ta hand om honom. Flera vill gifta sig med honom, trots att han inte kommer att komma ut förrän om tidigast 25 år. Och trots att flera av dem redan är gifta.

Andrea är kvinnan jag skapat. Hon är runt 40, välutbildad, intelligent, högt uppsatt i näringslivet och har ännu inte hittat en man som berört henne på djupet. Hon beskriver sin längtan efter att träffa någon med sin svala, charmiga humor. Lite som fria associationer kring kärlek med inslag av sidor som hon uppskattar hos en man. Hon skriver att hon egentligen inte vet vad hon söker förrän hon stöter på det. Kanske hoppas hon på en känslomässig koppling som är bortom det intellektuella, nästan på en kemisk nivå, men avfärdar i samma mening sig själv och skriver att hon låter som en kliché.

Mailen formligen strömmar in och jag spenderar en hel dag att ta in reaktionerna som Andrea väcker. Det är svårt att sammanfatta, men känslan är att hon lockar fram landets samtliga Neandertalare. Män som svarar med att redogöra för sin årsinkomst, män som vill dela sin kärlek till velodromcykling med med en annan. Och så har vi männen som missuppfattat Andrea helt. Den subtila signaturen ”Sprängkåt Oxe” skriver att han kände direkt att de skulle passa ihop. Han vill också mötas på kemisk nivå, genom att gå på toaletten på henne. Det enda mailet som känns vettigt och som står ut från de andra är från en yngre kille som heter Stene och som sitter i fängelse och…

Här slutar jag att läsa och stänger ner datorn, lite orolig för mig själv och vad de här identitetslekarna håller på att göra med mig.

Ett sportlov att minnas.

När mina framgångsrika vänner åkte till exotiska platser under sportlovet, ställde jag mig till förfogande för medicinsk forskning. Det var en liten notis i DN där ett läkemedelsföretag sökte testpersoner för ett nytt preparat. Att det var pengar inblandat försämrade knappast saken och vid vårt informationsmöte hos läkemedelsjätten pratade en forskare entusiastiskt om det nya preparatet. Ett cellgift som de hoppades skulle vara speciellt effektivt mot några specifika former av cancer. Jag slogs direkt av att de andra i rummet var väldigt lika en annan grupp människor som jag har en viss erfarenhet av - statister. Många kände varandra väl sedan tidigare och började nostalgiskt att referera till studier de deltagit i och, om man skulle tro dem rätt, varit en avgörande pusselbit i.

-Jag var med och testade prozac i ett tidigt stadium och höll nästan på att bli galen, berättade en kvinna med lite stirrig blick.

-Sågs inte vi i Viagra-gruppen för 8 år sedan? frågade en äldre man med dålig hållning. Helvete vilken skjuts det var i de där första laddningarna. 

När forskaren börjat redogöra för försöken frågade någon rutinerat om vilka sidoeffekter vi kunde förvänta oss. Forskaren berättade att det redan testats på möss och att det förekommit balansproblem, håravfall, cirkulationsbesvär, avtrubbat känsloregister, blod i avföringen och något enstaka fall slaganfall. Alla i rummet utbytte lite gillande blickan sinsemellan.

-Det låter som att åldras, sa en kvinna längre bak i rummet och fick alla att skratta.

Forskaren skickade runt kontrakten där alla ivrigt skrev under och friade läkemedelsbolaget från allt ansvar om någonting skulle sluta illa. Alla längtade efter att få ta del av fikabordet som dukats upp utmed sidan av rummet med nybakade bullar av alla sorter.

-Och vi kör med 50% placebo i gruppen, precis som vanligt, avslutade forskaren.

-Bara jag inte får dem så är det ok, sa jag. Om jag vill ha sockerpiller så går jag till Pressbyrån.

Forskaren och människorna i rummet tittade lite undrande på mig.

-Halva gruppen får placebo så att ingen vet vad de intagit, den vetenskapligheten kan vi inte tumma på, svarade forskaren.

-Nu är ju inte jag här för att göra en insats för mänskligheten. Mina vänner är i Verbier och kommer hem fullmatade med upplevelser och berättelser. Då känns sockerpiller lite lamt. Jag vill se ut som Keith Richards, både utvändigt och invändigt. Jag vill nedstiga i helvetet och komma tillbaka för att återberätta detaljerna lagom till Creme Brulén och Grappan. Jag vill ha mött Jesus i en rodelbana, jag vill förlora 40 kilo i vikt, jag vill svullna upp i ansiktet, jag vill mista mitt närminne, jag vill sitta på en middag och hosta blod så att jag bli middagens absoluta mittpunkt.

Vid det här laget hade jag allas uppmärksamhet riktad mot mig. Och än en gång insåg jag att jag satt ord på det som alla innerst inne önskade sig.

Swingers för en kväll.

En nära vän och hans fru pratar om att testa en swingersklubb tillsammans. De diskuterar igenom det moget och öppet. Alla eventuella implikationer som det kan ha på deras relation lyfts till ytan. Vikten av total ärlighet, att bägge verkligen vill och att eventuella känslor av svartsjuka måste kunna vädras. De enas om att det här är ett äventyr de vill uppleva. En klubb på nätet kontaktas och efter ett par dagar kommer ett mail med lite formaliafrågor om ålder, tidigare erfarenheter, preferenser, sjukdomshistoria och lite annat. 

Två veckor senare hälsas de välkomna och får sin första inbjudan till en träff, på en hotellsvit mitt i Stockholm. Lite instruktioner kring vett och etikett, ett konto att inbetala ett belopp på och en klädkod: Elegant.

De ser allt framför sig. Vackra, sexiga människor i svarta långklänningar och mörka kostymer glider runt i spektakulära rum upplysta av kandelabrar. Kanske med masker för ögonen för anonyma möten mellan satinlakan, på rokokobord, i Chesterfieldsoffor eller direkt på svala golv av Carraramarmor. Stanley Kubrick skapade bilden i Eyes Wide Shut och det är med den känslan de klär upp sig i sina bästa kläder och tar en taxi till hotellet. Lite pirriga och spända.

Hotellet är från 90-talet, förra seklets svagaste arkitektoniska period. När billiga materialval upphöjdes till en konstform. Gipsväggar, plastdetaljer, flytspackel med djurrester i och en skickligt fångad grundkänsla av ensamhet. 

De knackar febrigt på dörren till rum 304. Dörren öppnas av Ronny. En långtradarchaffis från Göteborg som precis klivit av från gruppsexet som pågår i ena dubbelsängen. Han har Hawaiskjorta på sig, vita tubsockor, en burk Norrlands Guld i ena handen och ingenting på underkroppen. På ett bord mitt i rummet står tre bag-in-box, två plattor starköl, en industriförpackning med glidmedel och åtta förpackningar med kondomer i olika smaker.

-Hjälp er själva, säger han och sveper generöst med handen ut över både drinkbordet och församlingen på 15 personer i rummet. En välväxt kvinna som står på alla fyra i ena sängen i full aktion med två män och en kvinna, vinkar glatt mot dem. En man i 70 års åldern som sitter med nedhasade byxor på en klaffstol och leker med sig själv, nickar hastigt till hälsning och återgår sen till sitt. I en soffa ligger ett omslingrat par och bredvid står deras nakna respektive och pratar om Slussen borde rivas eller inte. 

Belysningen är som på en bilverkstad, starkt, blågrönt och inte ett dugg förskönande. Håriga stjärthalvor och rynkiga kroppsdelar rör sig spastiskt i rummens olika hörn. Frånsett ljudet av kött som slås mot varandra blandat med stön och pustanden, hörs endast en klockradio som av någon anledning fastnat på en P1 Dokumentär om de växande klyftorna i världen. Doften i rummet är påtaglig och kan bäst återges som en hybrid mellan en gammal träningsväska och en fiskaffär straxt före stängningsdags.

Mina vänner sippar lite vin ur plastmuggarna och blickar blygt omkring sig när en liten grå vessla till kvinna närmar sig. Arketypen för någon som arbetar med bygglovsfrågor på kommunen.

-Knulla? frågar hon mjukt och tittar forskande på min vän.

-Hemskt ledsen, jag har tyvärr en tråkig urinvägsinfektion, svarar han snabbt och ler älskvärt tillbaka.

-Synd, ler hon med sina små gula pliggar till tänder.

-Ja, är det inte typiskt, svarar han och skrattar till lite ansträngt.

När Ronny från Göteborg sen bestämmer sig för att dansa vad han tror är en sexig dans framför min väns fru, då bestämmer de sig för att är dags att gå hem. Lite desillusionerade och väldigt besvikna sitter de tysta i taxin hemåt. Det är först efter en stund som det sakta går upp för dem; hur mycket de älskar varandra och hur fruktansvärt lyckligt lottade de är.

Snabbkurs i makt.

I samma ögonblick som säsong 2 av House of Cards släpptes på Netflix gjorde jag precis som vanligt. Köpte en hink med koffeintabletter, slog mig ner i soffan och såg hela serien i ett sträck.

Efter 13 spektakulära timmar var jag fortfarande klarvaken, men mina ben, skinkor och armar hade somnat, så jag rullade ner från soffan och drog mig fram enbart med hjälp av hakan. Min familj hittade mig halvvägs i trappan morgonen efter i någon sorts papegojställning med en stor luddig boll i munnen. Jag måste ha somnat och andats så tungt under natten att jag dammsugit upp allt damm i trappan.

Efter ett Tai Chi-pass och ett stort glas vatten kände jag mig redo för dagens uppgift. Först ringer jag mina vänner som jag vet är stora entusiaster av House of Cards. Jag väljer medvetet klockslag när jag vet att de är upptagna i möten som varken ger någonting eller leder någonstans. Sen förställer jag min röst med en dialekt som är en lysande hybrid mellan östgötska och västerbottniska. När mobilsvararen går igång, väser jag rappt in en mening och lägger på.

-Frank Underwood blir President i sista avsnittet, säger jag till en.

-Claire Underwood blir gravid men förlorar barnet, säger jag till en annan.

Efter 45 samtal övergår jag till sociala media. För att få maximalt genomslag svarar jag på kända personers twitterinlägg (under presudonym) men avslöjar avgörande moment i tv-serien. Jag instagrammar gulliga bilder på hundvalpar från ett fejkat konto, men med bildtexter om spännande händelser i serien.

På facebook använder jag fyra av mina 12 konton med olika identiteter och ställer obegåvande frågor om hela andra säsongens plot som får alla att begripa exakt vad som hänt avsnitt för avsnitt.

-Fattar du inte att folk blir skitförbannade? Varför håller du på sådär? säger min fru till mig när jag sippar på min whisky och suger girigt på e-cigaretten.

-Men snälla Claire, ibland förvånar du mig. För att jag kan! svarar jag med ett snett leende och påbörjar nedladdningen av True Detectives från HBO.

Det började med en liten persiljekvist i pannan.

Jag anade vad det handlade om. Håller man inne med sina känslor så mycket som jag gör så börjar oundvikligen någonting elakt att växa inuti huvudet. Så jag har bestämt mig för att jobba med det här.

Min största insikt är att jag är patologiskt konfliktundvikande och hellre jamsar med för att slippa skapa en dålig stämning. Det kan handla om kycklingfilén som är rå i mitten, åtföljd med urusel service på en restaurang. När kyparen slentrianmässigt frågar om allt är bra, så nickar jag belåtet, betalar OCH GER DRICKS. När rättshaveristen till taxichaufför ägnar hela resan till Arlanda med att redogöra för vad som är fel med det här landet, så håller jag med om all dårskap han sagt och önskar honom en trevlig dag när vi skiljs åt. När min släkting regelmässigt skickar ut länkar till en rasistisk sajt för att söka bekräftelse på fördomar lika djupt rotade som hans ögonhålor, då klickar jag på LIKE eftersom jag inte vill göra honom ledsen.

Mitt absoluta lågvattenmärke inträffade när jag gjorde ett jobb med en känd skivbolagsdirektör som pekade på min uppdragsgivare och väste i mitt öra.

-Hon ser kåt ut. Tjejer ska vara kåta, tycker inte du det?

-….jo, absolut…..,svarade jag och anmälde mig kort efteråt till en kurs i primalterapi. Jag valde till slut att inte gå dit eftersom jag oroade mig för att jag inte skulle kunna sluta skrika när jag väl börjat.

-Kanske är jag bara lite lat? försöker jag intala mig själv framför badrumsspegeln där jag står och betraktar den väldiga broccolin som växt sig stolt och grön rakt ut från mitt huvud. Som ett renhorn.

-Det spelar ingen roll vad jag säger och tycker i alla fall. Folk är som de är, jag kan inte ändra deras åsikter eller uppförande.

Men jag vet innerst inne att jag bara är ryggradslös och feg. Precis som du.

Kastratsången.

Jag åker till veterinären för att kastrera min labrador. Det går inte att ha en sällskapshund som juckar på allt som rör sig och har isglassen ute dygnet runt. 

-Det är inte bra för DIG, säger jag och leder in honom på kliniken. Jag undviker hans vädjande blick och klappar lite valhänt manligt på honom, som när jag dammar en matta. Sen åker jag därifrån med en diffus känsla av skuld och ångest.

Framåt eftermiddagen återvänder jag och väntar nervöst på honom i receptionen. Han småvaggar in och viftar lamt på svansen när han ser mig. Det är först när jag sneglar lite oroligt på hans bakparti som jag ser att de inte bara öppnat kulpåsen och tagit ut innehållet. De har klippt av hela pungen! Jag blir chockad och frågar veterinären vad hon gjort.

-Kastrerat honom, som du ville.

-Jag sa inget om att stympa honom. Nu går han runt och ser ut som om han har en luddig gurka hängande undertill, säger jag och börjar få tårar i ögonen.

Veterinären rycker lite på axlarna till svar.

-Kan jag få se dem?

-Se vad?

-Kulorna förstås, svarar jag irriterat.

Några minuter senare står jag tittar ner i en öppen soptunna. Där på botten ligger lite blod och slamsor och tittar tillbaka på mig. Veterinären håller i metallocket och väger lite på fötterna.

-Där ligger hans testosteronfabrik, hans manlighet, hans ofödda valpar, hans genetiska arv, säger jag svagt och knäpper händerna. Jag börjar sakta att sjunga ”Ack Värmeland du sköna” med slutna ögon. Kanske inte rätt låt, men det är den som kommer till mig där och då. Precis när jag är på väg in mot den storslagna andra versen, hejdar veterinären mig.

-Du, jag måste faktiskt jobba nu, säger hon okänsligt.

Jag tittar upp med grumlig blick och säger lite anklagande.

-Ja, det är ju inte så att symboliken går mig förbi här.

-Symboliken? undrar veterinären och lägger på locket till soptunnan.

-Den kastrerade hannen, med hela hans sexualitet i soptunnan.

-Nu var det ju du som ville att jag skulle kastrera din hund, inte jag.

-Ja, men inte med den grymma, feministiska grundlighet som du gjorde det på.

Sen tar jag min hund och åker hem. Bägge med en svidande känsla i mellangärdet, fast av lite olika skäl.

Rethinking the fashion industry.

I’m invited to a fashion house to give a lecture to their management team. About men and masculinity. The company has struggled for decades trying to get men to become more fashion conscious and to buy more clothes.

-We haven’t cracked the code yet and need to understand men better, says the female HR manager who hired me, as she casts a stressed glance at her watch.

-I have a little method of my own to create insight, I say. But she puts a hand on my arm and stops me.

-I have full confidence in you, Anders, but I have another meeting I have to attend now, and saying that backs into the elevator.

Two weeks later I'm standing in a conference room with a refreshing gender balance.

-This is a pure marketing problem, I say looking out over the well-dressed men and women around the shiny walnut table. I show my first powerpoint image of a listless man staring at himself in a bathroom mirror.

-And the key is about identification. Men want to be able to relate to fashion advertising and visualize the clothes on themselves.

People nod in agreement around the table, pouring mineral water in their glasses, taking notes.

-But no man over 30 want to see images of men his own age, I continue and  show the image of Tommy from Pippi Longstocking.

-Men want to see better versions of themselves. They want to see 12 year olds.

-12-year olds? the Marketing Director asks and laughs nervously.

-Yes, no older than 17. Men like to look at young boys, it’s scientifically proven. Older men relate to young, skinny boys because all men like to be reminded and idealize their own lost children's bodies. As brittle porcelain dolls, I say poetically while gazing into thin air.

People around the table start to look uneasy and exchange glances, so I raise my voice a few decibels to take command of my insight mission again.

-Besides, it’s well known that clothes look much better on a 12 year old. And I 'm not talking about your average chubby brat with one arm in a bag of crisps and the other firmly clutching a games console here. I'm talking about thread-thin boys with becoming eating disorders, substance abuse, self-mutilation or anything else that produces a desperate look that photographers like Terry Richardson can exploit into high fashion.

-This is the dumbest thing I've ever heard, says the male CEO and gets up. His face is red and he’s almost screaming at me.

-Porsche doesn’t sell cars using images of CHILDREN? And technology companies don’t use CHILDREN as models for a new PC or a new TV? You sound as if you’d like to make us look like a paedophile network. What the hell do you think it would look like if our male collection was marketed with children, even sick children?

-Indeed, I say, and start a slide show of the company’s own images from their current autumn collection for women. 

-What would it look like?

The silence in the room is so sublime that it should be recorded and saved for posterity.

Nytänk i modeindustrin.

Jag är inbjuden till ett modehus för att hålla föredrag för deras ledningsgrupp. Om män och manlighet. Företaget har brottats i årtionden med att försöka få män att bli mer modeintresserade och handla mer kläder.

-Vi har inte knäckt koden, vi måste förstå män bättre, säger den kvinnliga HR-chefen som anlitat mig och stressat tittar på klockan.

-Jag har min egen lilla metodik för att skapa insikt, börjar jag. Hon lägger en hand på min arm och stoppar mig.

-Jag har fullt förtroende för dig Anders men jag måste springa till ett annat möte, säger hon och backar in i hissen.

Två veckor senare står jag i ett konferensrum med en befriande jämn könsfördelning.

-I grund och botten är det här ett marknadsföringsproblem säger jag och tittar ut över de välklädda männen och kvinnorna runt det blanka valnötsbordet. Jag visar min första powerpointbild av en håglös man som står och stirrar på sig själv i badrumsspegeln.

-Och nyckeln handlar om identifikation. Män vill kunna relatera till modereklam, visualisera kläderna på sig själva. 

Människorna runt bordet nickar instämmande, fyller på Ramlösa i sina glas, antecknar.

-Men inga män över 30 vill se män i sin egen ålder på bild, fortsätter jag och bläddrar fram bilden av Tommy från Pippi Långstrump.

-Män vill se en bättre version av sig själva. De vill se 12-åringar.

-12-åringar? säger marknadschefen och skrattar lite nervöst mot sina kollegor.

-Ja, max upp till 17 år. Män tycker om att titta på unga pojkar, det är vetenskapligt bevisat. Äldre män relaterar till unga, beniga pojkar eftersom alla män tycker om att påminnas om och idealisera sina förlorade barnkroppar. Som spröda porslinsdockor, säger jag poetiskt rakt ut i luften.

Människorna runt bordet börjar att skruva oroligt på sig och utbyta blickar, så jag höjer min röst ett par decibel och tar kommandot över mitt insiktsarbete igen.

-Sen är det ju allmänt känt att kläderna ser bättre ut på en 12-åring. Och jag pratar inte om småfläskiga snorungar med en arm i chipspåsen och den andra runt spelkonsolen här. Jag pratar om pinnsmala pojkar med klädsamma ätstörningar, missbruk, självskadebeteenden eller något annat som ger den där desperata looken som fotografer som Terry Richardson kan extrapolera till high fashion.

-Det här var det dummaste jag hört, säger plötsligt den manlige VD’n och reser sig upp. Han är flammande röd i ansiktet och nästan skriker åt mig. 

-Porsche säljer väl inte bilar med BARN i bild? Och teknikföretag låter väl inte BARN vara modeller för en ny PC eller en ny TV? Du målar ju upp något som kommer få oss att framstå som rena rama pedofilnätverket. Hur fan skulle det se ut om vår kollektion för män marknadsfördes med BARN, sjuka barn till och med?

-Ja, säger jag och startar ett bildspel med deras egna bilder från höstens kollektion för kvinnor. Hur skulle det se ut?

Tystnaden i rummet är så sublim att den borde kunna spelas in och sparas för eftervärlden.

Rättvisa, inte hämnd.

Jag promenerar med min gamla kompis Johan genom stan, när han plötsligt stelnar till utanför en blomsteraffär. Jag frågar vad det är och han säger att hans gamla mobbare från skolan står där inne bakom disken.

-Det där djävla aset fick mig att må dåligt hela högstadiet, säger han med en iskyla i rösten jag inte hört förut.

-Ja, men det var länge sen, du är förbi det nu, säger jag och försöker dra honom vidare.

-Han använde mig för att göra sig rolig inför de andra i klassen. Frågade om jag hittat mina kläder på återvinningsstationen, om jag trodde att mina finnar fick mig att se mer mogen ut. Han förminskade mig. Jag går in och slår honom på käften, säger Johan och håller på att tappa kontrollen.

-Var inte så omogen! Han blev florist och du blev riskkapitalist med flera miljarder på banken. Gudomlig rättvisa, säger jag och tror att saken är utagerad. Men jag tvingas hålla i Johan för att hindra honom från att springa in och göra något dumt.

-Låt mig sköta det här istället, säger jag till slut och håller Johans ansikte mellan mina händer tills han andas lugnt och kan fokusera blicken. Med tårar i ögonen nickar han tyst till svar.

Vi går in och Johans plågoande tittar upp utan att verka känna igen någon av oss.

-Hur går blomsteraffärerna? frågar jag glatt och låter blicken vandra över prakten i butiken.

-Jag ska inte klaga, även om folk är djävligt konservativa. Köper färdiga buketter och trista krukväxter, helt fantasilöst.

-Jag förstår, det lämnar inte mycket utrymme för din kreativitet och yrkesskicklighet?

-Exakt.

-Vad bra, för vi ska på en lite speciell tillställning och skulle vilja att du utnyttjar hela ditt kunnande och gör en sagolik bukett efter eget huvud. Pengar är inte ett problem.

Han skiner upp och drar igång skapandet av en uppsättning som är överdådig i sin blomsterprakt. Med ett hav av exotiska blommor där färgerna liksom glider i varandra, elegant separerade av blad som han skär till för att ge dem olika silhuetter med motiv. En häst, en palm och ett hjärta. Efter en evighet slår han till slut in hela härligheten i cellofan och överräcker buketten stolt som en tupp. 

-Utsökt, eller vad säger du Johan? Då sneglar floristen för första gången på Johan och någon sorts igenkänning sker. Floristen ler lite undfallande och frågar om de inte gått i skolan tillsammans.

-Nej, det tror jag inte, svarar Johan avmätt och tittar åt ett annat håll.

Jag betalar. Floristen följer oss belåtet med blicken hela vägen ut på gatan. Jag stannar till lite utanför skyltfönstret och vinkar in mot honom. Han vinkar lite osäkert tillbaka. Då tappar jag hela buketten på marken och utan att släppa honom med blicken stampar jag grundligt sönder den. Floristen skriker som Munchs Skriet där inne samtidigt som mina hälar förvandlar hans kreation till kompost.

-Alla borde ha dig som kompis, säger Johan tacksamt när vi går vidare.

-Jag vet, svarar jag. Men du behöver fortfarande jobba på din klädstil.

Våldgästningen.

Jag upptäcker att tomtedräkten missfärgats i tvätten och antagit ett batikmönster som skiftar i rosa och lila. Skärpet saknas så jag tar ett gammalt tyngdlyftarskärp och spänner runt midjan. Klockan är 7 på kvällen och min egen familj sitter katatoniskt i skenet av tv’n efter att ha druckit en glögg som jag spetsade till flygbränslenivå. Tomtemasken är intakt med sina två groteska, röda plastkinder som skär in under ögonen och liksom pressar ut ögonen så att jag ser glosögd och galen ut. Masken slutar under näsan och övergår där till skägget. Som ett ymnigt könshår rakt i ansiktet, med mina lite glöggblöta läppar mitt i. Ni fattar associationen.

Sen tar jag den gamla gjutesäcken som är fylld till bredden med besvikelser, tänder den gamla glaslyktan, sjunker ihop i hållningen och hasar mig ut i förorten. Jag går till Djursholm och väljer ut mitt årliga hus. Det enda kravet jag har är att det måste finnas spår av barn på tomten. Hockeymål, trehjulingar eller husdjursgravar. Jag slår med några knytnävsslag på trädörren så att det ekar genom huset. När en förvånad kvinna i kjol och knytblus öppnar så drar jag igång mitt uppträdande.

-Håhåjajaja, God Jul. Finns det några snälla barn här? hojtar jag med en grötig röst som jag stulit av Nils Dahlbäck från min barndoms naturprogram.

Innan kvinnan hinner reagera står plötsligt en flock barn bakom benen på henne och gastar i kör.

-Det är tomten, tomten är här, han har julklappar med sig!

Jag rör mig heroinlångsamt in i huset med leriga scooterkängor över oljade golv och orientaliska mattor. De andra vuxna i huset utbyter förvånade och lite oroliga ögonkast när jag når det perfekta vardagsrummet under barnens ivriga påhejanden. Jag slår mig ner i en gustaviansk fåtölj mellan granen och den öppna spisen med ett farbrorstön. Sen tar jag in sällskapet med blicken och nickar nöjt åt vad jag ser.

-Och var kommer den här tomten ifrån då? viskar en av de vuxna männen och liksom blinkar lite åt mig.

-Landet som ligger mellan sweatshopen i Asien och soptippen, viskar jag tillbaka och stirrar dött på honom tills hans nervösa leende slocknar som en lågenergilampa. Jag fiskar upp en handrullad cigg och tänder den med en liten gasolbrännare jag har instoppad i tyngdlyftarbältet. Sen vänder jag mig mot barnen med ett diaboliskt flin.

-Det är väl ingen av er som varit riktigt snäll i år? undrar jag och blåser ut röken rakt i deras förväntansfulla ansikten.

-JO! skriker alla barnen i kör. 

-Ok, men ingen öppnar förrän jag säger till, kommenderar jag samtidigt som jag snabbt matar ut ett paket till var och en i rummet.

-Nu får ni öppna, säger jag. Barnen sliter upp sina paket och tittar chockade på sakerna. En snaggad Barbiedocka med oljefläckar på, en tummad uppslagsbok från 70-talet, en luggsliten munkjacka med brännmärken och fläckar samt en nalle som saknar en arm och ett ben. De vuxna stirrar lika stumt på sina presenter. En lösgom, en pälsmössa där stora tussar päls saknas och en gammal sliten buttplugg.

-Fullt fungerande saker som slängts på tippen helt i onödan och som bekräftar vår arts predestinerade undergång, säger jag och pekar anklagade på sällskapet. Sen reser jag mig snabbt, fimpar på den sandfärgade mattan från Iran och går mot utgången.

-Slutet är djävligt nära nu, ropar jag profetiskt in i huset innan jag slår igen ekdörren med full kraft.

Att ge av sig själv.

Jag står vid charkdisken och väntar på min tur, när en liten kvinna dyker upp vid min sida. Hon har en banderoll över sin Barbourjacka med någon sorts text som jag väljer att inte läsa.

-Stör jag, frågar hon och ler inställsamt upp mot mig.

-Inte alls, ljuger jag för att inte skapa dålig stämning i butiken.

-Har du funderat på att donera dina organ någon gång? undrar kvinnan och plirar lite glatt mot mig. Då ser jag texten på hennes banderoll: MOD - Mer Organdonationer. Jag minns i samma ögonblick att jag pladdrat animerat om det här på någon middag, om att alla vi som ändå är ateister och lever utan hopp måste skriva upp oss. Det är vår skyldighet, minns jag att jag stod upp och ylade mot mina vänner.

-Ja, men jag har tyvärr inte anmält mig ännu, säger jag sammetslent och tar emot donationskortet och en penna som hon generöst erbjuder mig. Glasskivan som täcker sektionen där inälvsmat ligger tjusigt upplagt får tjänstgöra som underlag.

Jag känner mig generös och storsint, ända tills jag kommer till raden som undrar om jag vill exkludera några organ.

-Varför skulle jag vilja välja bort några organ? frågar jag kvinnan.

-En del har personliga eller religiösa skäl, säger kvinnan med huvudet lite på sned.

-Ja, det ska väl vara testiklarna då, säger jag och suger lite på pennskaftet. Jag har läst att transplanterade testiklar producerar spermier med samma genetiska kod som ursprungsägaren, fortsätter jag och ser bekymrad ut.

-Eh….jaha? Du gör som du vill, säger hon och flackar med blicken mellan fårtarmarna och kalvnjurarna.

-Då kan ju vilken idiot som helst bli far till mina barn, det går ju inte, säger jag och får samtidigt en ny ingivelse. 

-Säg såhär. Jag kan tänka mig att donera bort rubbet, men inte till vem som helst. Är vi överens då? 

-Nu är jag inte riktigt med dig…

-Jamen tänk om någon som rökt som en idiot hela livet ska få mina lungor. Eller om mina ögon hamna hos en nynazist, levern hos en kvinnohatare, min mjälte till en sexualförbrytare och njurarna till en svensk hantverkare. Det går ju inte. Jag vill att mina organ ska hamna hos människor som förtjänar en andra chans, säger jag och skrattar till.

-Organdonation handlar om att ge villkorslöst, det blir ohållbart för oss annars, svarar hon bistert.

Jag tittar länge på henne, skakar missmodigt på huvudet och suckar sen högt.

-Ja, men nu handlar inte allt om dig, eller hur? Nu är det mina organ, mitt eget kött och blod vi pratar här. Samtidigt sträcker jag min arm bakom disken och lyfter ut en kolever stor som en koskit och håller upp den i ansiktshöjd på henne samtidigt som jag höjer rösten.

-Annars kan du ju ta den här istället. Den ställer inga krav, den har inga moraliska hänsynstagande och bygger heller inte på att jag måste börja köra en motorcykel jag inte behärskar, klippa gräsmattan i flip-flops, simma med vithajar eller vara småpackad på Skanstulls T-banestation runt midnatt.

Kvinnan backar iväg från mig och kolevern som halkar omkring i mina händer, samtidigt som det plingar till och det är mitt nummer som får handla.

-Jag tar nog den här, säger jag till den finniga pojken bakom disken. Om inte kossan skrivit en lapp och sagt att hon inte vill säljas till folk som inte fyllt i sina donationskort, skrockar jag högt och får inte en enda gillande blick i hela matbutiken.

-Ja God djävla Jul på er också, muttrar jag samtidigt som jag går därifrån.

Svackan.

Förlåt mig. Jag har inte hunnit skriva någonting den här veckan. Det har varit så mycket som tyngt mig. Mandelas begravning, stormen Ivar och sen såg jag ”Framgångsfällan” på SVTPlay .

Jag som annars brukar vara så glad och lätt i sinnet plockade fram flismaskinen ur förrådet, fast besluten att krypa ner och åtminstone bidra med lite mull till vår ruttna värld. Men sen hittade jag inte den jordade skarvsladd som räckte till maskinen och då tog orken slut även där. Så jag bestämde mig för att göra som de gör i filmer. Vira in mig själv i ett duntäcke, äta glass direkt ur en låda och försöka pigga upp mig framför tv’n.

Jag hamnade ofrivilligt framför TV7 och ett avsnitt av ”Fest hos Bagge Wahlgren”. Efter det var jag inte bara redo att åka och köpa en ny skarvsladd, jag längtade efter att få trycka på knappen för ett fullskaligt kärnvapenkrig.

Priset på hemligheter.

Jag läser om dataintrången där de stulit sjukjournaler och kan inte för mitt liv begripa vad de ska ha dem till. Tills en dag när jag får ett samtal.

-Ok  lyssna noga. Vi har din sjukjournal, säger en röst som just kommit i målbrottet.

-Vad drar du för slutsatser av den? frågar jag lakoniskt samtidigt som jag slår på min espressomaskin.

-Vi har snott den alltså, djävla pucko. Vi vill ha 40.000:- annars släpper vi ut den på nätet.

-Jaha, då förstår jag. Exakt vilken del i min sjukjournal tror du skrämmer mig om den kommer ut?

Jag hör det bläddras i papper i bakgrunden, säkert en annan smällfet idiot som inte kommer att bli äldre än 30 eftersom han glott in i skärmar all vaken tid och samtidigt hällt i sig fett och socker.

-Eh, du har haft.....hematom, säger han triumferande.

-Ah, ja det vill man ju helst inte att det ska komma ut, säger jag och pressar ut en espresso.

-Vi vill ha pengarna överförda till ett konto på Jungfruöarna, flämtar killen upphetsat i andra änden.

-Ja, det passar väl er rätt bra kan jag tänka mig. En hel ö där du och dina blekfeta kompisar kan sitta och leka med er själva.

-Passa dig, vi släpper hela din journal om du inte betalar, skriker han tillbaka till mig.

-Du, hur fascinerande det här samtalet än är,  så är jag lite upptagen. Men du ska få ett tips. Sälj alla patientjournalerna svindyrt till ett försäkringsbolag istället. 

-För att?

-Hela deras idé bygger ju på inte försäkra folk som faktiskt kan bli sjuka och kosta dem pengar. Det här blir ju som att köpa facit.

-Tror du det?

-Gick du aldrig ut högstadiet? 

-Sluta, du låter som min farsa, säger han kuvat i andra änden.

-Sen kan du däremot handplocka några politiker som varit inne på akuten och plockat ut lysrörsarmatur eller trädgårdstomtar ur arslet. Där kan det finnas lite pengar att hämta.

-Jaha, har du några namn?

-Börja med SD, om jag säger så.

Chefsrekrytering på nya höjder.

En nära vän har en av landets främsta rekryteringsfirmor. Vi skulle äta lunch och jag anlände till det flotta kontoret lite tidigt och slog mig ner och bläddrade i den andefattiga litteratur som bjöds i receptionen. Medan jag väntade dök det upp en annan kille i min ålder som såg lite vilsen ut.

-Ja, hej, jag heter Rickard och skulle träffa Åke, sa han lite nervöst.

-Det är jag det, svarade jag och reste mig snabbt upp och fattade hans hand. 

-Du har ett opålitligt handslag, är du medveten om det? sa jag samtidigt som jag ledde honom mot ett litet inglasat rum alldeles bredvid entrén.

-Jaså, har jag? sa Rickard samtidigt som jag olycksbådande stängde dörren om oss.

Jag gestikulerade mot ena Bruno Mattsonstolen i fårskinn där han slog sig ner, redan med lite svettpärlor i pannan.

-Så, hur informerad är du? frågade jag och plockade upp en blyertspenna och ett block som låg på bordet.

-Eh, det handlar visst om ett chefsjobb där min profil motsvarar kraven, svarade Rickard och log lite osäkert mot mig.

Jag slog några hårda slag med blyertspennan mot blocket innan jag började.

-Det är ju så mycket som ser bra ut på papper men som sen visar sig vara helt undermålig pulpa, eller hur?

Rickard tittade osäkert på mig och torkade bort svetten ur pannan med handen lite hastigt.

-Ja, det kan säkert ni avgöra bättre än jag. Men ni bad ju mig att komma så...

-Ja, ditt CV är ju i vårt register för att du är öppen för förslag?

-Jo, det är jag ju...precis.

-Är inte det lite horigt, tycker du?

-Horigt? Nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar.

-Jag ser att du har vigselring på dig. Ligger du ute på dejtingsajter också i hopp om att någonting yngre och snyggare ska dyka upp? 

-Va, nej, verkligen inte.

-Jag möter så många som söker nya jobb istället för att försöka göra någonting bra av det de har. De flyr från ansvar, har ett patologiskt konfliktundvikande eller i värsta fall bara djävligt rastlösa, så ser jag på saken.

Rickard tittade hålögt på mig och blinkade lite nervöst.

-Man kan väl se det som att det är bra med rörlighet på arbetsmarknaden?

-Är det inte stabilitet, ansvarstagande och kontinuitet världen behöver, snarare än den här djävla kvartalsekonomin? svarade jag och stoppade plötsligt blyertspennan som ett betsel i munnen. Med pennan förankrad inne vid visdomständerna och med läpparna slutna fick jag ett sorts galet joker-leende samtidigt som jag tittade på honom.

Rickard såg illa berörd ut och flackade oroligt med blicken. Efter 20 sekunders pressad tystnad tog jag ut pennan ur munnen. 

-Du klarar dig bra. Allt det här har ingått i ett litet test vi gör innan nästa steg. 

Rickard pustade ut och började att skratta lättat.

-Jag visste att det var någonting, du var så himla konstig.

-Vänta bara tills du får träffa han som ska intervjua dig sen, sa jag. Han kommer att spy ur sig floskler om kvalitetssäkring via återkoppling, uppföljning och utvärdering. Om att uppnå sin potential, inspirera och inspireras, skapa värden och referera till dina tidigare arbetsplatser som ”resor”. Det kommer att bli vidrigt, bortom det värsta du kan tänka dig. Det här var bara en "petit four" i sammanhanget.

Min vän närmade sig på andra sidan glasrutan så jag öppnade dörren och tog avsked från Rickard, vars handslag nu var betydligt fastare.

-Kul att ses Rickard och lycka till.

-Tack Åke, sa han hjärtligt och gick bort mot receptionen. Min kompis stod förvånat bredvid och följde det hela lite stumt.

-Åke? sa han och tittade forskande på mig.

-Killen har någon hjärnsjukdom och trodde att jag var Åke Ortmark. Ska vi gå?

Jag tror att du blandar ihop mig med någon som faktiskt bryr sig.

Vi var säkert 50 personer som betalade dyrt för att få delta på Screenwriter’s Summit i London förra helgen. Några av Hollywoods främsta auktoriteter inom manusförfattande höll föreläsningar och stämningen var andaktsfull, tills plötsligt en tysk tjej började ställa frågor.

-Kan en huvudkaraktär vara en tjej som alla tycker är konstig, men själv är hon inte medveten om att andra ser henne så, hon är bara annorlunda liksom?

Föreläsaren parerade henne elegant med ett undvikande svar och fortsatte. Ett par minuter senare bröt hon in igen.

-Jo, jag tror att jag förklarade dåligt förra gången, men.......

Föreläsaren tittade på klockan, försökte avbryta och sa till slut att frågor får nog komma på slutet. Tyskan tystnade, nickade och räckte upp handflatorna, som i en gest att hon förstod. Tio minuter senare kunde hon inte bärga sig igen.

-...jag bara undrar, om den här speciella tjejen sen leker anden i flaskan med några vänner och det kommer liksom fram ett spöke ut ur henne.......

Föreläsaren såg helt uppgiven ut och flackade med blicken ut mot oss andra. Så jag bestämde mig för att visa mitt stöd och finkänsligt bryta in i samtalet.

-Intressant. Antagligen ett spöke med ett bekräftelsebehov som ett svart hål och som blandar ihop människorna i rummet med några som faktiskt bryr sig? Ett spöke som startat två världskrig, som tränger sig i liftköer, lägger ut handdukar på solstolar innan solen gått upp och som pladdrar självupptaget tills åhörarnas hjärtan bara upphör att slå i ren tristess. Lite så tänker jag, avslutade jag och log kärleksfullt mot tyskan.

Jag tror aldrig att jag fått så mycket gillande blickar och nickar till bifall i en församling förut. Och sen flöt kursen på rätt bra tycker jag.

Kvällspressen goes prime-time.

Aftonbladet söker tillstånd för att sända i det digitala marknätet och Janne Scherman kom hem till mig innan han la fram förslaget för Schibsteds ledning.

-Bara du inte tänker göra en nyhetskanal som sänder dygnet runt, sa jag innan han ens hade fått av sig rocken.

-Varför inte det? Nyheter är ju det som Aftonbladet är sprunget ur, tidningens absoluta nervcentra, sa Janne och slog sig tungt ner i min skinnfåtölj.

-I så fall är tidningen totalförlamad från nacken och uppåt. De har inte ägnat sig åt nyheter på åratal. Det är numera bara det lövtunna alibit de gömmer sig bakom för att göra det som du själv kallade för ”tingeltangel” på TV4. 

-Nej, ”flams” var väl ordet jag använde?

-Whatever. Sverige är i alla fall för litet för en kommersiell kanal som bara sänder nyheter. Dels för att SVT sopar banan med er alla, men också därför att annonsörerna avskyr nyhetsintresserade människor med kritiskt tänkande. SIFO pratar numera om den avgörande målgruppen ”Köpstarka idioter”. Ska du ut i marknätet är den den gruppen du måste göra TV för.

-Herregud, hur ska det gå till utan att jag förlorar ansiktet fullkomligt? suckade Janne.

-Ingen vill höra om att planeten är på väg att gå under eller att Merkel blivit avlyssnad eller inte, de vill veta om Kim Kardashian lyckats gå ner i vikt efter sin graviditet.

-Vem?

-Och i samma veva exponeras för reklam för ett bantningspreparat, en skönhetsklinik eller extrapris på gördlar. Där har du affärslogiken.

-Måste vi vädja till folks lägsta instinkter? 

-Köp ”Fångarna på Fortet” och krydda det med Martin Schibbye och Johan Persson i varsitt lag om du nu nödvändigtvis måste blanda in nyheter.

-Ja, det kan ju vara en väg att gå. Men gillar annonsörerna sånt? undrade Janne och såg lite osäker ut.

-De har varken smak eller kvalitetsmedvetande. Så länge de får exponering är de glada som småungar på raffinierat socker.

-Men hur hanterar vi en riktig nyhet som alla vill höra och läsa om då, undrade Janne och drog med handflatorna utmed sina manchesterbyxor.

-Med omdöme. Det kan vara en grisig bilolycka till exempel. Du vet en sån där som man inte kan låta bli att titta på i hopp om att bli berörd på riktigt. Där har du ett unikt reklamfönster både för biltillverkare, bärgningsföretag, däckföretag, försäkringsbolag och begravningsbyråer. 

-Jaha, sa Janne och skruvade på sig så att det gnisslade i skinnfåtöljen. Men låter inte allt väldigt cyniskt?

-Välkommen in i 2010-talet, sa jag, tände min sjöskumspipa och pekade mot ytterdörren i en subtil gest att mötet nu var avslutat.

Omvänd rasism.

”Gift dig med vem du vill, så länge han inte är svensk hantverkare” säger jag till min dotter helt plötsligt.

Hon tittar frågande upp från sitt kaffe med en rostad smörgås i ena handen.

”Det är en genomkorrupt yrkeskår helt utan yrkesstolthet som hålls under armarna av staten med ROT-avdrag. Ett avdrag som infördes med svepskälet att öka sysselsättningen i byggbranschen, men i själva verket var en åtgärd för att försöka åtgärda floden av svarta pengar i branschen.”

Min dotter tittar på mig och bara skakar på huvudet.

”Jag har inte ens en kille just nu så....”

”Vilket är varför det här samtalet kommer i exakt rätt ögonblick. Hade du suttit i framsätet på en Dodge Ram 1500 med en deffad snubbe i Blåkläder som spelat Takida på radion och varit kär, då hade du inte sett eller tänkt klart.”

”Vad har du emot hantverkare egentligen?”

”Inget, jag älskar hantverkare. Det är svenska hantverkare jag hatar. Hur tackade de regeringen för ett ROT-avdrag som gynnat deras egen bransch helt okritiskt? Jo, genom att göra det som de kan bäst - fuska.”

”Alla fuskar väl inte?”

”Nej, du har rätt. Många är bara idioter som inte kan något. Det måste vara den enda branschen där man kan göra flera säsonger av tv-program som bara bygger på deras kombinerade brist på moral och skicklighet.”

”Sa han han helt utan att vara kategorisk.”

”När satt man senast och hörde någon hylla sin svenska hantverkare under en middag? Nej, det man hör om är havererade fuktspärrar, kostnader som skenar oförklarligt, badrumsgolv som lutar åt fel håll och hela arbetslag som befinner sig i Thailand när jobbet skulle vara klart.”

Hon suckar och börjar gå mot hallen. Jag följer efter och fortsätter min utbildning av henne.

”Polackerna och Estländarna däremot. Där har du folk med kompetens och yrkesstolthet. Vilket till och med svenska hantverkare begripit och därför tagit hjälp av facket för att försöka stoppa dem vid gränsen.”

”Jag ska komma ihåg det här om jag träffar någon hantverkare” säger hon och öppnar ytterdörren.

”Bra”, ropar jag efter henne på nedfarten. ”Den moderna förälderns våta dröm är inte en läkare till svärson längre, det är en hantverkare från forna öststaterna” säger jag och känner återigen att jag lärt henne någonting viktigt om livet.

Frisbeegolf med Påven.

Jag har varit i Rom i veckan och haft audiens hos Påven. Vatikanen hörde av sig och och behövde få hjälp i sitt varumärkesarbete. De vill hitta en balans mellan modernitet utan att förlora sina traditionella värden.

-Menar du skulden och skammen? frågade jag samtidigt som Påven måttade med sin vita lilla hätta i handen och siktade mot en skulptur ett par meter bort.

-Ja, men glöm inte bort himmelriket, svarade Påven och kastade hättan som en frisbee och missade statyn med över en meter.

-Ja, det är i alla fall ett positivt löfte, vilket brukar fungera bättre än hot, sa jag och måttade mot samma staty med den röda kardinalshätta som jag fått låna.

-Men vår inställning till homosexuella, aborter och preventivmedel o.s.v är mer en belastning än ett sammanhållande kitt idag. Kan vi justera oss och bli lite mer attraktiva tror du, utan att helt tappa ansiktet?

Jag kastade min hätta som landade perfekt på huvudet av statyn. Påven skakade missmodigt på huvudet.

-Tur, konstaterade han och kliade sig obesvärat i skrevet.

-Det har ni ju klarat av förr. Tänk på Nicea 325 e.kr och Konstantinopel 381 e.kr där ni i stort sett hittade på Den Heliga Ande. Ett genidrag om du frågar mig som bland annat löste hela den där hopplösa frågan om jungfrufödsel. 

Påven gjorde en perfekt rökring som han sen tankfullt förde in sitt långfinger i.

-Ja, där var vi bra. Egentligen var det ju så att Maria var otrogen och blev gravid. Men hon lurade i Josef att det var en helig ande som befruktat henne och att hon skulle föda Guds son. Dumskallen gick förstås på det och då blev de tvungna att dra samma historia för sonen också. 

-Sen gick den stackarn runt och trodde på allvar att han var Guds son och fick till slut betala konsekvenserna för det, sa jag och vilade blicken på en målning av korsfästningen av Da Vinci. 

-Japp, med rejäla träskruvar genom händer och fötter, skrockade Påven och måttade sin hätta mot en skulptur av Michelangelo över fem meter bort. 

-Men ni plockade upp Marias påhitt och gjorde hennes snedsteg till någonting fint. Så nu har ni fadern, sonen och den helige ande som ni slumpmässigt kan hoppa mellan. Tre vidskepliga perspektiv som gör er i stort sett oåtkomliga, sa jag beundrande och såg hur Påvens hätta störtdök ner på marmorgolvet.

-Fan, jag ska prata med skräddaren om den här hopplösa mössan. Så vad gör vi?

-Kan inte helige ande bli lite bisexuell bara?

-Är du inte klok, varför då?

-Att han bara låg med Maria är ju knappast trovärdigt? Gå ut och prata om att han knullade runt lite generöst bara och att det inte var så dumt. Ibland sjöng han schlager och hade chaps, andra dagar hade han en gigantisk stickad tröja och drog en barnvagn i stadens parker och plockade upp nyblivna morsor. 

-Copulatio Spiritus, sa Påven och liksom smakade på namnet.

-Då blir ju både kondom och abort en självklarhet, eftersom inga vill sätta en ny Guds son till världen.

Påven nickade och fimpade cigaretten, sen gick han bort ett par meter i rummet och ställde sig i en MC-Hammer liknande position. Jag fattade direkt och kastade min kardinalshätta så att den landade perfekt på hans huvud.

-Ja, där fick vi Guds välsignelse på den idén, sa Påven och log sitt bredaste leende. Tror du att det kan rädda oss från alla pedofilskandaler också?

-Det kan du glömma.

-Ok, jag bara frågade.