Det inte fullt så vita pulvret.

Läser att det genomförts en raid på Stockholms krogar och att stora mängder kokainrester hittats på toalettlocken. I mina öron är det här en triumf för framförallt WC-ankan. En produkt som alltså lyckats få stadens snortare att betrakta offentliga toaletter så kliniskt rena att de väljer att använda dem som serveringsplats. Jag vill minnas att en del toaletter jag besökt på krogen saknar lock, vilket får mig att undra om några lägger linan direkt på ringen då? Living on the edge, bokstavligt talat. Men å andra sidan kanske det inte är så märkligt det här. Kan man tänka sig att dra upp ett pulver i näsan som transporterats hit i någons fåtöljgång, då klarar man väl det mesta?

Konstkritiker för en dag.

De ringde från Östgöta Correspondenten och undrade om jag kunde tänka mig att recensera en stor utställning med den hyllade hallandsmålaren Jörgen Frid. Jag sa att jag varken var konstvetare eller journalist, varpå chefredaktören försäkrade mig om att nästan inga journalister har någon egentlig utbildning eller kompetens numera. De sitter mest och väntar in pressreleaser som de sedan ändrar tempus på och publicerar. Han vände sig till mig eftersom han visste att jag skunde skriva en text som lockade och drog besökare till utställningen. Han glömde att fråga vad jag själv tyckte om Jörgen Frids verk.

Så jag åkte ner till Malmö i veckan och skrev följande:

Konstnären Jörgen Frid slog igenom 1986 med en stor utställning i Halmstad. En svit av gigantiska, nonfigurativa målningar med mystiska titlar lyckades åstadkomma en osäkerhet hos publiken som ledde till ett, i mitt tycke, reflexmässigt hyllande. Men jag lägger mina förutfattade meningar åt sidan när jag skrider in i Malmö Konsthall. Det första som möter mig är en gigantisk vulva på 1x3 meter målad i olja, betitlad "Oidipussy". Ett försök att vara bevandrad i grekisk mytologi, men den enda insikt den förmedlar till mig är att Jörgen Frids flickvänner (om han haft några) aldrig kan ha upplevt orgasm.

Jörgen Frid själv hasar omkring lite småpackad i en randig, stickad tröja som inte kan ha tvättats sedan 70-talet och försöker se intressant ut. Han kan stanna upp vid ett av sina egna verk, liksom fundera över djupsinnet i det och sen kasta gillande leenden till folk omkring honom. Ungefär som om han just upptäckte någon ny sida i sitt konstnärsskap. Tyvärr tror jag inte att dimensioner som ”oduglig, platt och pretentiös” dyker upp i hans grumliga intellekt.

Jag var nära att ompröva honom runt mitten av 90-talet när hans performanceverk "Miljö 2.1" visades på Folkets Hus i Fiskebäckskil. Jörgen drack i filmen 7 liter havsvatten från Kattegat och Skagerack och grenslade sen en spann utrustad med ett durkslag. Resultatet i hinken tjänstgjorde därefter som grundfärg till en klinkerbyggd roddbåt som Jörgen rodde över till Danmark och eldade upp. Här kände jag att han var på något. Men två år senare retarderar han till sin ursprungliga, låga nivå igen med ett hopplöst fotoprojekt där Jörgen använde sig själv och sitt kön som återkommande objekt. "Rabarbersvaj" avbildar Jörgen, kapad vid huvudet, iförd morgonrock och med en utgjutning straxt under midjan. "En ganska modest utgjutning, på gränsen till ett tygveck" som Ing-Marie Göransson på Sydsvenskan träffande uttryckte saken.

Men här i Malmö konsthall kan man alltså se flera av dessa verk, inklusive resterna av roddåten vars doft ackompanjerar och summerar Jörgen Frids samlade produktion med ordlös magi.

P.s Artikeln refuserades. Chefredaktören hade ett belöningssystem från stadens attraktioner där han fick ersätttning för all trafik hans tidning skapade. Dessutom samlade han på Jörgen Frids tavlor och såg fram emot vad en haussning skulle kunna göra för värdet på hans samling. D.s

Hönskanonen och smaken på mat.

Jag oroar mig för maten ibland. Äggen smakar fisk och det är tydligen för att de ger fiskpulver till hönorna. Även fisken smakar fågel ibland och det bekymrar mig ännu mer av någon anledning. Jag minns hur någon berättade om hönskanonen för mig. Det är en maskin de använder när de ska testa nya jetmotorer. Man slungar höns i mycket hög hastighet rak in i jetmotorn och ser vad som händer. (Vad som händer fågel har de nog rätt klart för sig.) Jag fattar att det kan vara bra att veta om en flygplansmotor klarar av en havsörn eller en formation av Canadagäss. Kondor också, om man bor på de breddgraderna? Men kan det vara så att alla flygplan rensar luftrummet på fåglar och sprider en finmald, lättrostad fågelmüsli över våra hav? Det skulle förklara en hel del av de här smakavvikelserna på fisk tycker jag. En gång åt jag en flundra som smakade Berguv, det skrämde mig enormt eftersom Berguven är en fredad fågel.

Yoghurten oroar mig också. Alla dessa färgglada förpackningar med härliga bilder på bär och frukt jag aldrig sett eller hört talas om. Och så att det innehåller 0% fett. Då ser åtminstone jag en gigantisk balja framför mig där det flyter runt ett gäng nötkreaturkadaver. De kokas i dagar tills de fått fram ett gelatin som kan grundlura både ögat och munnen att du äter en fräsch naturprodukt. Lägg sen till färgmedel, konserveringsmedel och smakämnen som har mer gemensamt med plutonium än frukt.

Så jag gladde mig enormt åt att hitta den här ärliga, uppfriskande måltidsdrycken härom dagen. Den ersätter kaffe latte och middag på en och samma gång. Ibland värmer jag den i mikron och kryper upp i en fönsternisch insvept i en stor kofta. Sen sitter jag där med bäge händerna runt min kopp med rykande blod och blickar drömmande upp mot skyn. Där fiskfoder en gång cirklade fritt.

Parlör för kontaktannonser i tryckt media.

Jag läser ofta kontaktannonserna i DN och undrar vilka det är som fortfarande söker kärleken där. Nej, det gör jag egentligen inte alls. Undrar alltså. Jag vet precis vilka de är. Det är en kombo av den sista spillran av folket som inte har internet och landets mest depraverade existenser. Ett otäckt litet gäng som går igång på att publicera sina egenheter i illa förtäckta ordalag i en rikstäckande morgontidning. För dig som inte upptäckt kodspråket ännu kommer här en liten parlör. Så att du vet vad du svarar på.

Mogen=jättegammal.
Mysiga hemmakvällar=tv-knarkare.
Lydig=masochist.
Öppet sinne=ospec. pervers.
Skogspromenad=kraftig könsbehåring.
Allt som gör livet glatt=desperat.
Tjejkvinna=ful.
Bestämd=sadist.
Gentleman med pojksinne=ful och psykiskt sjuk.
Kramgo=smällfet.
Sensuell=översexuell.
Berest=åkt finlandsbåt.
Ekonomiskt oberoende=bidragstagare.
Trygg=rädd.
Nyfiken=vill gå på toaletten på dig.

Slutsnippat.

Så jag sitter och fikar på Wayne’s med ett stort antal tjejer. Vi pratar om Japan, Libyen och svenska Gripenplan tills någon räddar allt och byter samtalsämne. Hon berättar om sin 3-åriga dotter och den högaktuella frågan hur de ska referera till hennes underliv på ett naturligt sätt. Är det snippan, blomman eller muffen som gäller?

Samtalet får en härlig glöd när en av tjejerna absolut förordar ordet slida, som hon menar är helt värdeneutralt och ingen löjlig omskrivning. Det uppstår en väldig oenighet där genusperspektiv och semiotik flyger genom luften. Jag sitter mest och lyssnar med min björnpälsmössa lite på sned. Det skrattas åt att framstjärt kanske kan få en renässans och då erkänner en av tjejerna att de säger just det, vilket leder till ännu större skrattsalvor.

Då vänder sig någon mot mig och undrar vad vi hade för ord, när mina tjejer var små. Jag ler lite blygt och säger att jag inte minns. Att det var så länge sedan.

-Det är klart att du minns, manar de mig. De tittar förväntansfullt på mig när jag fruktansvärt långsamt dricker en slurk av mitt sibiriska örtte. Som Gandhi drack, tänker jag, utan att veta vad jag fått det ifrån. Tystnaden är fullkomlig när jag försiktigt baddar min mun med servetten och samlar mig.

-Bibbi. Så kallade vi den.

Alla tittar stumt på mig. Några har munnen lite på glänt, man kan skymta en bullbit i en av dem. Jag gestikulerar lite ut i luften och liksom småropar med ljus röst mot några imaginära barn.

-Glöm inte att tvätta Bibbi när ni badar flickor!

Sen lyfter jag på björnpälsmössan och bockar åt sällskapet som liksom stelnat som stearin. Jag skrider ut i snöfallet och känner en kall vind äntra mitt ena skotskrutiga byxben i gabardin för att sen fortplanta sig uppåt och kyla ner Bobbo på ett tråkigt sätt.

Vad heter bergvärmepump på italienska?

Jag har varit i Italien igen och besökt min yngsta dotter som är utbytesstudent i Mantova i ett år. Vi fick tre dagar tillsammans där vi bland annat fick träffa hennes värdfamilj för första gången. Det bjöds på mat kan man säga. Vi åt som om det inte fanns någon morgondag och möttes över alla kulturella och språkliga barriärer.

Familjens tre barn kunde engelska hjälpligt och föräldrarna inte alls. Så jag exponerade familjen för mina fasansfulla språkliga övergrepp. Bland annat genom att försöka förklara på italienska för pappan i familjen, som är byggnadsingenjör, att i Sverige är det vanligt med bergvärmepumpar i husen. Jag pladdrade även ostrukturerat och obegripligt om nya isoleringstekniker jag hört talas om och en hel del annat som jag inte ens behärskar på svenska. När den andra efterrätten kom in (pizzabottnar med Nutella på) var jag så mätt och utmattad att jag liksom bara satt lite ihopsjunken på stolen, blank i ansiktet och med ett imbecillt småleende på min flottiga läppar. Den italienska familjen såg mest illa berörda ut efter min timslånga utläggning med en treårings ordförråd. (Och intellekt, hörde jag någon läsare just lägga till!)

Sen pussade vi på vår dotter och åkte iväg mot flyget i Milano. Vi grät så att vi tvingades dricka vätskeersättning för att inte torka ut och anlände 25 minuter innan planet skulle lyfta, vilket betydde att de inte släppte ombord oss. Vi orkade inte käfta emot utan bara gav upp, köpte nya biljett till dagen efter, tog in på ett hotell, åt en brakmiddag och somnade till en ny, obegriplig italiensk gameshow.

Ett rekommendationsbrev åt en fd kollega.

Till den det berör, vilket jag hoppas är väldigt få.

Att använda ordet arbete i ett intyg som handlar om Niklas känns egendomligt. Han fanns här under en tid, det känns som en mer korrekt beskrivning. Den enda synliga färdighet jag kunde se hos Niklas var att han gick omkring med mössa inomhus årets alla dagar. Om det berodde på hans bristande hygien eller cerebrala förmåga är oklart. Jag gissar att det är oavgjort på den punkten. Hans dagar förbrukades huvudsakligen av ett konstant uppdaterande av sin Facebook status, vilket åtminstone antyder ett visst mått av uppfinningsrikedom med tanke på hans händelselösa och andefattiga liv. Att vi råkade anställa Niklas var ett misstag av galaktiska proportioner och jag har personligen avlivat den skyldige enbart med hjälp av en nötknäppare.

Niklas visade sig också vara mycket svår att bli av med, eftersom han var organiserad - vilket säger allt om hur desperata fackföreningarna är att få medlemmar numera. Att avlägsna den blodfyllda fästingen blev både kostsamt och energidränerande.

Med risk för att vara övertydlig vill jag starkt avråda alla från att anställa Niklas, oavsett roll eller uppgift.

Varma hälsningar

Anders Tempelman

I begynnelsen, straxt före NIX.

När barnen var små och telefonförsäljare ringde med kirurgisk precision när vi åt eller såg på film, tvingade jag döttrarna att svara. Min regi var att att de skulle säga att ”pappa är död” när de frågade efter mig. Om säljaren då blev tyst eller frågade efter mamma, så skulle de lakoniskt säga att ”han har legat på golvet i flera dagar”. Sen skulle min yngsta dotter imitera ljudet av flugor i bakgrunden.

Men sen kom NIX och den här fina familjeunderhållningen kom av sig. Tråkigt på sätt och vis.

Djupa tankar.

Jag ligger i magnetröntgenkameran och reflekterar över mitt liv, mina val och missgärningar. Det är lätt att hamna där när ens inre blir kartlagt. Jag har kalsonger, strumpor, ett blågrönt sjukhusförkläde och hörlurar på mig. I min hand har jag en knapp som jag kan trycka på om jag får panik. "Varför skulle jag få panik?" frågar jag syster som jabbar med en nål för att hitta en av mina vener som i rent självförsvar dragit sig så långt in i kroppen som den bara kan. Syster hör mig inte och lyckas till slut gräva in en nål och skickar mig sen raskt in i trumman.

Min näsa är snubblande nära det välvda taket, mina axlar skaver mot sidorna och systers röst hörs i lurarna. "Då börjar vi. Ligg still." Maskinen börjar att hamra samtidigt som dragspelsmusik börjar ljuda i lurarna. Då är jag snubblande nära panik. Jag försöker tänka att det är som att ligga i ett solarium. Samma trånga yta, hopplös musik och kanske samma härliga cancerrisk - minus den fräscha brännan. "Nu sprutar jag in kontrastvätskan" säger plötsligt syster uttryckslöst i lurarna och jag känner någonting kallt strömma in i kroppen.

Jag tänker på mellanöstern, de stigande räntorna och att odlad lax inte innehåller någon omega 3. Sen börjar jag undra hur mycket syster egentligen ser på sin skärm. Sitter hon och tittar på mitt kön nu, kommer jag på mig själv att undra? Maskinen hamrar vidare och jag känner mig utspädd och skör.

En signal utan mottagare.

Ibland ringer jag till okända människors landställen, väl medveten om att ingen är där. Jag tycker om idén att det ringer i ett nedkylt, insnöat hus ute i skärgården. Mina signaler skär igenom tystnaden som ett rakblad. Kanske får jag en kråka att flyga iväg eller en liten näbbmus att stanna upp och lyssna uppmärksamt. Jag ser de gamla grå telefonerna framför mig, hur de skälver till av ringsignalerna och sen - den massiva tystnaden som följer. Ibland ringer jag i gryningen, ibland mitt i natten. Det ger mig en känsla av inflytande och betydelse som jag tycker om.

Jag ser mig själv i blommorna.

På ett hotellrum i Juan Le Pins hänger den här tavlan. Jag skrattade när jag såg den och undrade hur det kändes för konstnären att efter ett antal år av konststudier, ambitioner och nudelsoppor sluta som visuell muzak på ett halvsunkigt hotell. Sen började jag plötsligt gråta okontrollerat och slängde mig på sängen och det överkast som antagligen innehöll lika mycket DNA-spår som Bert Karlssons kalsonger.

Jag kunde inte för mitt liv begripa varför jag överrumplats av sorg. Vad var det i tavlan som väckte såna starka känslor? Var det min gränslösa empati för allt och alla eller det faktum att jag ätit peperoncino till lunchen? Kanske såg jag mig själv reflekteras i blomstermönstret? Mina egna tillkortakommanden, mina egna grusade krokidrömmar eller min opublicerade diktsamling ”Regnet gråter”. Och om det var så, då var det verkligen stor konst som hängde på hotellrummet.

Tekniksvårigheter.

Det är tre minus ute och jag går och pratar i min sk Smartphone. För att avsluta samtalet utan att behöva ta av mig handskarna i svinläder, trycker jag pekskärmen mot min näsa och försöker träffa den röda telefonsymbolen. Jag trycker telefonen åtskilliga gånger mot näsan och försöker få träff. Till slut blir jag så irriterad att jag drämmer telefonen med full kraft i mitt eget ansikte. Det är framgångsrikt på så sätt att samtalet avslutas, men skärmen är täckt av näsblod.

Jag börjat desperat att torka av luren med handskarna samtidigt som tårar rinner ur mina ögon och blod fortsätter att rinna ur min näsa. Halva Kungsgatan har stannat upp för att titta på mig vid det här laget. Handskarna är genomdränkta av blod och mitt ansikte ser helt demolerat, när det plötsligt ringer. Jag anar genom tårarna och blodet att det är ett mycket efterlängtat samtal från chefen för Dramaten som övervägt att beställa en svit av pjäser av mig. Vi har ringt om varandra flera gånger och jag inser att jag måste svara.

Jag sliter av mig ena handsken och trycker med fingret på den nedblodade skärmen. Ingenting händer. Mitt finger plaskar nu ursinnigt runt i alla hörn, helt utan resultat. Jag misstänker att blodet kortsluter skärmen på något sätt och drar därför hela telefonen mot min vargpäls. Flera gånger, tills armen på pälsen är helt nedblodad. Sen försöker jag svara igen, men då rinner en tjock stråle blod från min näsa och studsar på skärmen och vidare ned på mina cowboyboots. Jag gnider telefonen mot mina gröna manchesterbyxor och försöker svara igen. Ingenting fungerar och jag står med armarna slappt hängande utmed sidorna och låter blodet och tårarna strömma okontrollerat ur mig. Som en skadeskjuten varg, så känner jag mig.

Ett år fyllt av möjligheter.

Jag har inlett en privat kampanj för att förnya mig. Den går i huvudsak ut på att byta ut alla mina vanliga rutiner, mot helt nya. Jag öppnar starkt varje morgon genom att åla mig nedför sängens kortsida. Sen använder jag bara benen för att pressa mig utmed golvet in i badrummet. Enormt jobbigt och ger stora skrapsår när jag ska över trösklarna. I badrummet sitter jag och kissar och äter samtidigt en baguette som jag gjorde i ordning kvällen innan. Jag duschar inte utan gnider en rå lök i armhålorna innan jag tar jag på mig en kostym från 80-talet och köar hela vägen in till Hötorget mitt i rusningstrafiken.

Jag tittar in på ett café på vägen från garaget och inser att jag saknar en idé för att förnya min kaffekonsumtion. Men jag finner mig till slut och ber om en Cappuchino, på grismjölk. ”En underskattad mejeriprodukt med en liten accent av bacon” proklamerar jag för barristan som står handfallen. ”Vi har soya och laktosfri, men inte grismjölk” säger han lite lamt. Jag skriker några könsord åt honom, vilket också är helt nytt för mig och därför känns spännande och i linje med mitt nya liv.

På jobbet sätter jag på mig en gigantisk basker som släpar i marken efter mig som en slängkappa. (Se bild, tänk bort skägget.) Jag alternerar mötena mellan att prata bebisspråk i det ena och recitera Sofokles i det andra. Hittills har det känts bra, på alla sätt och vis.

Hotbild Sverige.

Jyllnadsposten måste förstärka säkerheten efter det senaste terrorhotet. Kort efteråt kommer nyheten att Expressen och Aftonbladet självmant har höjt sin beredskap också. Men inte tidningen Bamse? reflekterade jag upprört. I åratal har den roat barn och samtidigt varit en en aktiv del av den tredje statsmakten. Med sina återkommande avsnitt med den svarta vargen och mormor med hucklet borde redaktionen för Bamse vara precis lika orolig som landets kvällstidningar.

Soptippen, min psykoanalys.

Jag känner folk som gått i terapi i åratal och det enda som verkar hända är att de blir ännu mer problemfokuserade och självcentrerade. Själv åker jag till soptippen. Det är mitt sätt att rensa systemet och göra upp med det förflutna. Efter några timmar på vinden kan jag alltid fylla bilen och sen osentimentalt ta farväl av delar av mitt liv ner i olika containers samtidigt som jag känner mig som en god människa. Det märkliga är att jag kan göra det här hur många gånger som helst utan att bråtet på vinden någonsin verkar minska. Jag vänder alltid hem från tippen med ett lätt sinnelag. Ibland visslar jag en glad melodi i bilen, kanske vinkar jag åt en granne, eventuellt släpper jag över en farbror med rullator vid ett övergångsställe.

En vän i terapibranschen har försiktigt försökt få mig komplettera soptippen med att gå och prata med någon. ”Du är ju rena rama smörgåsbordet för en terapeut” som han uttryckte saken. Jag förklarade för honom att den dagen jag blir av med alla mina fobier och min uppenbara psykiska instabilitet, då är mitt yrkesliv över.

Till bords på Nobelfesten.

Jag är bjuden på Nobelfesten igen. Det har blivit en tradition och de placerar ofta mig bredvid någon av de kvinnliga pristagarna. Antagligen för att jag är lite av en renässansmänniska som obehindrat kan diskutera allt mellan himmel och jord på flera världsspråk. Men i år är det ingen kvinna som vinner alls, vilket gör mig lite osäker inför kvällens middag.

När Linda B Buck vann i medicin 2004 hade jag henne till bordet och trots att jag inte dansar så tvingades jag upp på golvet. Hon var väldigt buggkunnig och ville prompt bugga. Jag gjorde vad jag kunde och liksom drog och sköt henne ifrån mig om vartannat, lite planlöst och orytmiskt. Sen kom jag på att man kan dra ner henne mellan mina ben också, vilket kändes som ett roligt infall just då. Så jag slet ner tanten som ylade av glädje hela vägen, tills min handsvett gjorde sig påmind och jag tappade henne. Väldigt olyckligt for hon som en landburen torped över hela Blå Hallen och briserade in i trappavsatsen.

Kanske har de placerat mig vid prinsessan Madeleine i år? Jag tror inte att hennes höftleder och smalben skulle släppa från sina fästen för en liten istötning.

Felköpshavet.

Två gånger om dagen. Så ofta står jag med min eltandborste i handen och munnen. Ändå är det lögn i helvete att komma ihåg vad den heter. Jag vet inte hur många gånger jag köpt nya borsthuvuden till en helt annan maskin. Det är ju precis som med rakblad, de skänker bort hyveln för att sen ta sinnesjukt mycket betalt för nya rakblad. De köper jag också jämt fel av.

Så nu vadar jag in i badrummet och pressar undan förpackningar med tandborsthuvuden och rakblad. Och dammsugarpåsar, jag minns aldrig beteckningen på vår dammsugare. Vad påsarna gör i badrummet är oklart, men de är en del av mitt felköpshav. Och batterier i fel storlek. Jag halkar på dem någonstans i botten av sörjan och får ofrivillig zonterapi.

Någon gång har jag köpt en ny hyvel bara för att sen upptäcka att det är en ny sorts fattning på den som inte passar några av rakbladen i felköpshavet. Desperat har jag prövat att hålla i rakbladen med fingrarna och raka mig, med den lite tråkiga bieffekten att jag blivit av med mitt fingeravtryck, snarare än min skäggväxt. Det är därför de inte släpper in mig i USA längre. Talibanskägget i kombination med avsaknad av fingeravtryck gör dem misstänksamma.

EU uppdrag.

Jag har just avlagt ett studiebesök i Portugal. EU-kommissionen tyckte att det vore bra om jag reste ner och såg krisen med den klarsyn som bara jag besitter. Så jag flög ner och bodde hemma hos en god vän på en av deras bästa golfanläggningar. Det var 17 grader och sol när jag landade och säkert 12 när jag låg i Jacuzzin uppe på taket och betraktade solen som sänkte sig ned i Atlanten. I min hand vilade en kall, utmärkt Portugisisk öl. På golfbanan mötte jag huvudsakligen pensionärer från England och Holland, som inte alls såg så drabbade ut. Och jag var ändå där i 5 dagar och alternerade mellan golfbanan och lyxvillan.

Nej, det här snacket om Portugals kris är nog lite uppförstorad. Som prostatan hos en professionell cyklist, som jag uttryckte saken för EU-kommissionen. De sa att de gärna ville skicka mig på fler inspektioner i andra krisländer. Jag sa att jag ställde upp på allt, utom möjligen Grekland som jag tycker är så bedövande trist. Hopplös mat, hopplöst språk, uselt vin och en massa läskiga gamlingar i svarta hucklen som stryker omkring med fårost i mungiporna.

-Men om du får bo på lyxhotell i Aten?

-Då åker jag, jag är inte omöjlig.

Att resa med stil.

Jag är på väg till Milano. I affärer, vore roligt att skriva, fast det är inte riktigt sant eftersom jag sitter sitter i ekonomiklass näst längst bak i planet. Mina knäskålarna är integrerade i stolen framför mig och skuldrorna pressas framåt eftersom jag har de två förhöjningarna avsedda för hålla huvudet på plats, rakt in i ryggen. För att skapa lite med benutrymme har jag lagt ena underbenet på sned, men det har den lilla bieffekten att foten somnar och jag tvingas att alternera mellan fötterna. Min kropp svarar med den enda tillgängliga flyktvägen - sömn.

Jag drömmer om ett blågrått, trögflytande hav där jag simmar för livet men ändå sjunker sakta. Jag vaknar av en djävulsk smärta i ena knäskålen. Flygvärdinnan har passerat med matvagnen i metall och medvetet drivit den in i mitt knä. Uppvaknandet sker så plötsligt att jag får en whiplashskada samtidigt som jag konstaterar att knäskålen lösgjort sig från knäleden och  hänger fritt utmed sidan av mitt ben. Jag drar in benet med händerna  och försöker pressa skinkorna hårdare mot sätet för att på så vis vinna lite yta. Det går inte utan att jag vrider mig framåt och lite utåt mot gången, med påföljden att jag har ansiktet någon centimeter från en mans kön som köar för att gå på toaletten. En frän doft av chevre och ammoniak slår emot mig och jag vrider mig hastigt åt andra hållet. Mitt ansikte hamnar då i urringningen på en välväxt italiensk  kvinna som inte missar tillfället och pressar mitt känsliga ansikte stenhårt ned mellan sin bröst. Jag befinner mig i en Fellinifilm och svimmar kort därefter av syrebrist.

När jag vaknar upp är jag  i en ambulans på Milanos gator, med håret insmort med stelnad bröstmjölk. En par dagar senare lämnar jag sjukhuset med ena benet i gips upp till höften och en krage runt halsen. Jag har fått exakt samma sittplats på planet hem och sitter med mitt bandagerade ben rakt ut i gången. Folk trampar och snubblar på det, men jag bryr mig inte för jag har blandat 4 Sobril med 3 whiskey. Vilken resa!

En känsla av kvalitet.

Sveriges Annonsörer är en intresseorganisation som ska hjälpa annonsörer att uppnå bästa möjliga avkastning på företagets mediainvesteringar. Det står så på deras sajt där de nu också producerat en webserie för att ”visa upp sig och kanske till och med inspirera andra företag.”

Inspirera till självmord, tänker jag efter att ha plågat mig igenom flera minuter. Genom att låta några studenter vid Mediainstitutet stå för produktionen och och sen låta anställda på förbundet agera skådespelare, har de helt ofrivilligt satt strålkastarljuset på en central fråga: Behovet av professionella människor som kan hjälpa till att skapa ett bra innehåll som förmedlar något meningsfullt för tittarna och särskiljande för annonsören.

Jag hoppas att den här satsningen ses av fler än de 1200 släktingar som klickat sig dit hittills, för jag tror att den verkligen kan höja blicken och göra underverk hos alla deras medlemmar.

Anders Tempelman