Nådastöten.

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar. 

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan. 

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt. 

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög....” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Känslosamt möte med Meryl Streep.

Jag var i New York nyligen. Eller Brooklyn rättare sagt. Williamsburg för att vara kusligt exakt och samtidigt lite märkvärdig och trendkänslig. Eftersom vintern bitit sig fast som en grävling även där, var det rätt kallt och rått. Och för en känslig själ som jag innebar det att jag drabbades av en tråkig hosta. Så jag slank in i en mataffär för att köpa något jag kunde självbehandla mig med.

Jag hittade en stor glasburk med ekologiskt odlad honung bredvid vattenpiporna och gick nöjt för att betala. Kvinnan vid kassan bredvid mig kändes väldigt bekant på något oklart sätt, tills det gick upp för mig att det var Meryl Streep. Uppenbarligen ute med ett barnbarn. Jag försökte att inte stirra, men hade stora svårigheter att hålla blicken borta. När hon placerat barnbarnet i sittvagnen, kämpade hon med att försöka lyfta ner sin tunga matkasse från bandet. Jag hade precis betalat min honung och fått den i en plastkasse och grep tillfället. 

-Allow me Mrs Streep, sa jag och log älskvärt. Hon tittade upp på mig, samtidigt som jag drog min plastkasses handtag över handleden och därmed frigjorde mina händer.

Jag sträckte mig mot hennes tunga kasse utan en tanke på att min plastpåse med honungsburken liksom slungades som en katapult i samma rörelse. Meryl Streeps barnbarn fick burken med full kraft rakt i ansiktet. Skriket blandades med ett bubblande näsblod och katastrofen var ett faktum. Polisen anlände efter 12 minuter, vilken känns som en väldigt lång tid när man ligger med ansiktet mot ett stengolv och har en 120 kilos väktare på ryggen.

-I love your movies Mrs Streep, kved jag fram.

Uppläxningen.

Jag bjöds nyligen in till KTH för att hålla ett föredrag om marknadsföring och kommunikation. Läraren som ringde menade att deras blivande tekniker behövde få insikter om vikten av ett marknadsanpassat synsätt. Jag avböjde direkt och sa att tekniker ska fortsätta att vara tekniker och söka svar på frågor vi inte ens ställt. Inte försöka bli inställsamma månglare som tillfredsställer marknadens andefattiga behov. Annars får vi snart en värld helt utan överraskningar. 

-Oj, jaha om det är så du ser på saken så...

-Jag sa det bara för att fånga din uppmärksamhet.

Sen tackade jag nej och snirklade mig i 20 minuter tills han slutligen begrep vad jag ville höra: Smicker. 

-Du som är så erkänt skicklig och meriterad, det vore verkligen fantastiskt om du ville komma.

-Tänker du på något särskilt jag gjort som väcker beundran?

-Åh, det är ju så mycket....

-Nämn något i högen bara.

-Jag kan ju inte detaljerna, men alla stora företag som du hjälpt...

-Tänker du på IBM?

-Ja, exakt, det minns man ju. Det vore roligt för ungdomarna att få ditt perspektiv på ett globalt teknikföretag som...

-Jag har har aldrig jobbat med IBM.

-Inte?

-Nej.

-Då måste det vara något annat stort mjukvaruföretag jag tänker på...

-Där jag gjort en omistlig och avgörade insats för företagets syn på sitt erbjudande, sina kunder och sitt ansvar bortom aktieägarna.

-Ja, exakt....jag minns inte riktigt bolaget....vad var det nu igen...?

-Du har nog förväxlat med mig någon annan. Branschen haglar nämligen av idioter som tar åt sig äran för saker som inte haft ett dugg med vare sig marknadsföring eller kommunikation att göra. Men de är så skickliga på att efterkonstruera att de kan åka runt och hålla föredrag som andra svagsinta betalar för att lyssna på.

-Jaha. Men kan du inte prata om det? Att det du sysslar med spelar mindre roll än vad många tror?

-Nu har du missuppfattat mig. När JAG är inblandad så är det hela skillnaden.

-....jag förstår....

-Jag är inte säker på att du gör det och det oroar mig. 

-Så du tänker inte komma?

-Efter det här samtalet känns det plötsligt avgörande att komma.

-Vad glad jag blir.

-En back starköl och en Jack Daniels backstage bara.

-Klockan 10 på morgonen?

-Du har rätt. En bag-in-box med rosé och en flaska Explorer.

Med Eva Braun i Genova.

Jag ska skjutsa min yngsta dotter och hennes kompis till tågstationen. De står inte ut med oss längre och tänker ta tåget till Cannes från Genova, som ligger 35 minuter från vårt hus. Så vi sätter oss i bilen kl 05.00, slår på den nya GPS'en och åker mot autostradan. Man kunde välja mellan flera röster när jag ställde in GPS’en, men jag fastnade för en kvinnoröst. Kanske för att jag tycker om att bli hunsad av kvinnor eller för att jag vill vara den enda hannen i bilen. (Dött lopp mellan vad som väger över där.)

Så jag uppmanas av rösten, som jag f.ö namngett till Eva Braun av skäl som snart kommer att framgå, att inte ta autostradan. Hon leder mig istället mot en mindre skogsväg. Hon liksom springer barfota före i en lätt transparent sommarklänning och lockar mig att följa henne. Jag kisar mot Eva i gryningsljuset och ler varmt. Hon vet något som jag inte vet, tänker jag uppskattande och låter henne leda mig på den smala, vindlande vägen som går rakt inåt landet och uppenbarligen genom en nationalpark. Det går uppåt, nedåt, höger och vänster på vägar där ett möte med en annan bil antingen slutar med att du får en kedjerökande italienare rakt igenom bålen, eller tvingas backa åtta kilometer för att hitta en plats för passage.

Flickorna i baksätet börjar bli åksjuka men Eva och jag försäkrar dem  om att vi tar en genväg som både är vackrare och snabbare. Eva låter sin ena hand massera mitt innanlår samtidigt som vi åker förbi en liten bergsby där en tandlös man i spegelglasögon och Dolce&Gabbana piké förgriper sig på ett får. Han vinkar glatt åt oss samtidigt som tjejerna där bak turas om att kräkas ner i en tom PET-flaska. Efter 1,5 timma når vi en bergstopp där jag stannar bilen och sliter fram mobiltelefonens kartfunktion. Det är precis som jag trodde, vi är ungefär dubbelt så långt från Genova som när vi startade. Men visst, långt in i spenaten ligger visst en övergiven tågstation som heter samma sak som den i Genova.

Jag tittar misstroget på Eva, som bytt den skira sommarklänningen mot en stram dräkt i någon sorts brun filt. Jag exploderar i en harang av könsord och tillmälen. Hon svarar med tystnad, gammal vana från bunkern, tänker jag och börjar torka bort saliven från vindrutans insida. Jag gör klart för Eva att hon gjort ytterligare ett misstag av historiska proportioner och att det här kommer att straffa sig. Eva fortsätter att tiga.

Jag utgår ifrån att hon letar efter sin cyanidkapsel.

Medkänsla mot influensan.

Läser en artikel om att medkänsla är så viktigt. Om empati är förmågan att känna in andras känslor så är medkänsla något som väcks av andras lidande och det faktum att man vill göra någonting åt det. Forskare har visst kommit fram till att det finns en mängd positiva effekter av att öva upp sin medkänsla. Tydligen ska man stå emot negativ stress bättre, få mindre ångest och ett bättre immunförsvar. Så jag går ner till plattan och söker upp en heroinist som står i ett hörn.

-Vad fan glor du på?

-Bry dig inte om mig, jag tränar upp min medkänsla bara.

Han blinkar lite mot mig och kliar sig plågat på underarmarna.

-Jag känner inte bara ditt lidande just nu, jag är medkännande eftersom jag dessutom vill göra någonting.

-Ska du ge mig pengar?

-Nej, det hade jag inte tänkt.

-Varför inte då?

-Att uppmuntra ditt missbruk känns inte speciellt medkännande.

-Om du verkligen såg min hopplösa situation och mitt beroende så skulle du inse att, ska vi säga 2.500:-, väsentligt skulle lindra mitt lidande.

Jag tänker på saken och konstaterar att jag säkert spenderar mer än 2.500:- på Omega3 kapslar, Echinea och vitamintillskott varje år. 

-Ok, jag måste hämta ut pengar bara.

-Jag tar kort.

Han halar upp en iphone med kortläsare och vi genomför transaktionen. Efteråt ser han genuint glad ut och jag går också med lätta steg därifrån och känner mig redan storsint, mer stresstålig och immun mot årets influensa. Däremot har jag lite ångest över pengarna som jag gav bort. Men man kanske inte kan förvänta sig alla positiva effekter av sin medkänsla direkt?

Jag är så otålig ibland. Måste jobba med det.

Porrfilmen och ministern.

En dag under påsken när jag kände mig extra kristen och ledig, bestämde jag mig att för att gå till videobutiken och hyra någonting uppbyggligt. Jag flanerade omkring i butiken och sneglade på havet av boxarna med tv-serier och filmer. Omedvetet drogs jag mot barnavdelningen och blev alldeles rörd över minnena som sköljde över mig när jag lät händerna glida över filmerna som definierade både min egen och mina barns uppväxt. Saltkråkan, Pippi, Emil i Lönneberga.

Plötsligt fångades min blick av ett omslag som skilde sig från mängden. Mitt emellan Bamse och Den Vita Stenen stod nämligen en film med titeln ”Anal Spritz Total”. Jag misstänkte att det handlade om en tysk porrfilm och den nakna kvinnan omgiven av tre män i enbart chaps gav ett visst stöd för det antagandet. Vilken sjuk människa roade sig med att placera den här? Jag blev nästan kräkfärdig över tanken på vad ett par oförstörda barnögon skulle kunna exponeras för och fiskade raskt upp filmen.

Baksidestexten återgav summariskt filmens s.k handling och visade även upp flera nyckelscener ur filmen. Det var först då jag fick en känsla av att någon tittade på mig. Nyamko Subani stod bara några meter bort och tittade äcklat på mig. En av landets få politiker som jag känt någon sorts respekt för. Hennes blick vandrade mellan mitt ansikte och framsidan på DVD’n i min hand. Jag viftade lite osäkert med den och försökte förklara.

-Jag vet hur det här ser ut, började jag och skrattade nervöst. Det var så att jag skulle flytta den från barnavdelningen, någon måste ha placerat den fel. 

Nyamko tittade sorgligt på mig och småskakade misstroget på huvudet.

-Så att inga barn skulle....ja, du fattar. Tänk att folk går igång på sånt här? Skrämmande, tycker inte du det? Själv ser jag uteslutande filmer som vunnit Silverbjörnen i Berlin eller ny koreansk film. Jag gick mot henne och Nyamko backade instinktivt.  

-Du har fått fel bild av mig. Jag älskar kvinnor och tycker väldigt mycket om dig....

Nyamko lämnade videobutiken med en snabbhet som överraskade mig. Jag stod kvar och killen bakom disken tittade på mig och bara skakade på huvudet, så att korkbitarna i hans öron wobblade lite.

Positiva förväntningar möter onda avsikter.

Jag krattar loss sjögräs från en vägg i slussen på natten, kånkar hem det i en sopsäck, centrifugerar det torrt i tvättmaskinen och kardar ut det i könshårsliknande tussar. Sen lägger jag upp det i löjligt små portioner på gigantiska tallrikar med lite citronsaft och sesamolja över, som dödar den värsta avloppssmaken. Jag toppar rätten generöst med hudflagor som jag skrapat fram med en fotfil tidigare under dagen.

Det nyförälskade paret i min nyöppnade lyxrestaurang strålar mot mig när jag drar en harang om den lilla orörda japanska sjön vid foten av det heliga berget Shoshimaka där munkar samlat ihop sjögräset för hand och sen bett böner för det under torktiden. Jag refererar till det sandfärgade pudret ovanpå som vit tryffel. Det lite beska japanska örtteet jag serverar till, samtidigt som jag utför en sorts kata, är egentligen bryggt på mina gymunderkläder som jag kört ner i vattenkokaren.

Paret äter sitt livs måltid, de ler och skakar på huvudet åt mig som om det är för gott för att vara sant. Jag nickar tillbaka, för ihop handflatorna till en lismande buddistisk gest och lägger fram den löjligt dyra notan, instoppad i en lyckokaka. Huset bjuder också på ett sällsynt japanskt risbrännvin i ett provrör. De får i sig 4cl propplösare upplöst i spolarvätska och är lyriska efteråt. På vägen hemåt har de en konstig bismak i munnen och en rumlande känsla i magen. De tror att det är kroppens positiva reaktioner på en riktigt hälsosam måltid. 

Själv stänger jag butiken för natten och överväger hur jag ska kunna överträffa mig själv nästa dag. Var går egentligen brytningspunkten mellan den blinda, positiva förväntan och förmågan att se saker för vad de verkligen är?

Scum-manifestet, del 2.

Mannen som sitter bredbent snett emot mig på middagen är framgångsrik och har ett omåttligt bekräftelsebehov. Det är märkligt, man skulle kunna tro att en människa som uppnått allt skulle kunna låta bli att konsumera allt syre i rummet.

Kanske är det så han blivit framgångsrik, tänker jag och lutar mig bakåt mot ryggstödet och studerar honom? Den här förmågan att oblygt ta plats och prata oavbrutet om saker som bara syftar till att berätta vilken intressant person han är. Hans kollegor sitter antagligen som lamslagna på dagarna och efter tre minuters syrebrist har alla fått permanenta hjärnskador och tror därför att han sagt någonting vettigt.

Nu pratar han om viktiga möten han suttit i, facklitteratur han läst, kända människor han ”känner” och en uppsjö av fascinerande artiklar i The Observer som alla bara MÅSTE läsa. Hans bordsdam tittar till på mig och himlar subtilt med ögonbrynen. Jag svarar lakoniskt med en universal gest: En handrörelse i ansiktshöjd samtidigt som jag pressar tungan mot kinden så att den buktar utåt i jämna intervall. Hon skrattar till och hennes bordsherre tittar förvånat på henne. I hans värld var hon antagligen dövstum, eftersom hon inte sagt ett ljud hela kvällen.

-Vad var det som var så roligt? undrar han spydigt så att hela bordet tystnar.

-Nej, inget speciellt, svarar hon och sneglar ner på tallriken lite skamset.

Då fäster han sin uppfordrande blick på mig och undrar om jag vet vad det var som var så roligt. Jag svarar att jag faktiskt vet det.

-Det var jag som berättade en rolig sak. När jag maler kaffe till min espressomaskin där hemma så bildas det statisk elektricitet som gör att det samlas kaffepulver runt kanten på plastbyttan där kaffet hamnar. Så sen när man drar ut byttan, så spiller man alltid en del kaffe.

Mannen tittar frågande på mig med öppen mun, så jag fortsätter.

-Sen läste jag i senaste Bamse att Skalmans väckarklocka hade gått sönder, vilket gjorde att han var tvungen att ta hjälp av Nasse för att bli väckt.

-Jag förstår inte alls vad som är så roligt med det här.

-Bra, då vet du hur vi andra haft det de senaste timmarna.

Kokbokshatet.

Det är någonting med kokböcker. Om de som gör kokböcker skrev litteratur, skulle ingen ta sig igenom en bok någonsin. Alla skulle känna sig som idioter och tvingas bläddra tillbaka oavbrutet och slå fast hur handlingen hängde ihop. För hur många gånger du än läser ett recept, kommer du aldrig att minnas det som föregick det du just läste och vad som kommer efter. Kokböcker framkallar någon sorts spontan Alzheimers. 

Min bestämda åsikt är att kokboksproducenterna lägger all energi på helt fel saker. En fotograf med konstnärliga ambitioner får månader på sig att att fotografera mat som byggs på höjden. Han menar att alla hans bilder egentligen är självporträtt, vilket säkert stämmer. Det enormt korta skärpedjupen han åstadkommer kan bara en person som går på opiater få till. Bilderna blir vackra men sänker läsarna som bemödat sig att laga receptet . Den sörja med halvkokta köttbitar som skvalpar omkring på deras tallrik har noll och ingen likhet med den sublima köttskulpturen i boken. 

Skribenten kan vara matlagningskunnig, men det verkar inte vara ett krav. Att skriva ändlösa och ointressanta beskrivningar av landet, råvarorna och kärleken till den enkla matlagningen är däremot en hygienfaktor. Flera uppslag ägnas åt texter som ingen frisk människa skulle läsa, vilket analfabeten till Art Director också förstärker genom att typografera allt till ett massivt, ointagligt cementblock av text. Kanske med en djärv, frilagd dillkvist i ena hörnet. Recepten skrivs pliktskyldigt av en annan person som måste finansiera sina inköp av handklovar, ridpiskor och apelsiner.

Sen måste kokboken bli omotiverat stor och tjock så att folk i guldäggsjuryn noterar den, bläddrar i den och sen kan kategorisera den som ”ett djävligt bra hantverk som måste belönas.” Tre träd går åt för boken som ingen köper, innan den prisreduceras kraftigt och blir en pliktjulklapp till släktingar som du föraktar. Den kan hamna som prydnad i något hem, men då måste man bära av bokyllan med en stålbalk först. 

Ett litet världskrig.

När allt är klart och lungorna har en begränsad syreupptagning på grund av allt byggdamm du fått i dig, står du storögt och beundrar ditt nya kök. Efter en stund tittar du ner i flyttlådorna där stekpannor och kastruller bott den senaste månaden. Du kan inte för ditt liv förstå vems de här fula, flottiga köksredskapen är. Allt ser ut som om du just hämtat det från Myrornas. Du ställer motvilligt in dem i de nya blanka lådorna enligt ett eget, intuitivt system.

Efter två dagar är den nya spisen fortfarande helt oanvänd men nu är du så hungrig att den måste invigas. Kombinationen av ett enormt lågt blodsockervärde och en manual på samtliga europeiska språk som du inte behärskar gör att du slumpmässigt börjar trycka på alla knappar som spisen erbjuder. Det lyser, men ingenting verkar bli varmt. Så du prövar lyckan med den nya ugnen. Du gläds åt att du faktiskt får igång den och inser för sent att du satt den i rengöringsläge där den låser sig själv. Efter 35 minuter och 300 grader kan du skrapa ut falukorven som aska i botten på ugnen.

Du letar igenom alla dessa lådor som glider tyst och ljudlöst med speciella insatser för alla typer av redskap. I den sista lådan du öppnar hittar du platsen där du placerade de djupa talrikarna, logiskt bredvid müsli och sylvassa knivar. Sen öppnar du den nya kylen som är så hi-tech att du inte hittar yoghurten förrän den börjar pipa på en frekvens som är skakande likt tjuvlarmet. Du snor med dig en burk keso innan du kallsvettig slår igen dörren.

Den nya diskmaskinen har maskerats in med samma ytmaterial som resten av köket och är därför omöjlig att hitta. Du drog i en lucka tills naglarna släppte, sen fick det räcka. Du väljer därför att spara disk genom att skrapa ner den kremerade falukorven direkt i kesoburken. Så du står i ditt vackra nya kök och äter som en gris direkt ur burken, över vasken, eftersom du under inga omständigheter vill spilla på det nya golvet.

Med en lite bränd känsla i munnen noterar du sen att alla dina nya maskiner klingar på tyska namn. Du slås av att du kanske har lagt kriget bakom dig, men att tyskarna uppenbarligen inte gjort det alls.

Emigrationstankar.

Frågade en god vän vad han skulle sakna om han lämnade Sverige. Han satt uppkrupen i en fönsternisch iförd en stickad kofta och hade bägge händerna runt koppen till sitt örtté. Med ett introvert leende nickade han åt mig, ungefär som om han funderat på exakt denna fråga i större delen av sitt liv. Hade inte händerna varit upptagna hade han säkert fört ihop dem i en buddistisk hälsning.

Med blicken fäst upp mot den askgrå himlen svarade han med ett lite svävande tonfall, som Harry Martinson tänkte jag utan att egentligen veta ett dugg om den saken.

”Jag skulle sakna ljudet av knarrande snö under min skosulor.”

Jag nickade åt hans poetiska ansats och kände samtidigt en stark lust att bara slå honom i ansiktet. Hårt, kanske med ett sladdlöst ångstrykjärn. 

”Det kan man åstadkomma med potatismjöl eller talk” sa jag och försökte styra upp konversationen lite. ”Ta lite i handen och pressa med tummen bara.”

”Så vad skulle du sakna, Anders?” avbröt han milt med eftertryck på mitt namn.

”Inte så mycket.”

”Men säkert något?”

”Åh, jag vet inte. Offentliga toaletter som aldrig är rengjorda, butikspersonal som varken begriper service eller vad de säljer, betongflagorna från Slussen, påminnelserna från Transportstyrelsen, somrarnas bortregnade förhoppningar, köpcentrumens cancerlika tillväxt med exakt samma skitbutiker i alla och våra s.k Europavägar med en fil i vardera riktning. Vill du att jag ska fortsätta?”

”Vet du Anders, ibland får jag en sån lust att bara slå dig.”

Kostar det inte så smakar det inte.

Jag vet inte var det började. Fanns det i folksjälen från starten eller blommade det ut som syfilis under svältåren? Eller var det Ikea, H&M, Ö&B, Jula, Rusta, Prisextra och STOR STARK 29:- som gradvis förstörde oss? Det här att allt ska vara så billigt som möjligt. Vi är numera ett folk som helt förlorat vårt kvalitetsmedvetande till förmån för prismedvetande.

Det är därför upphandlingarna av äldrevården går åt helvete, utgångspunkten är att landstinget alltid ska välja den billigaste leverantören. Sen spelar de förvånade över att den som kostade minst också var den som presterade absolut sämst. Om ni frågar mig så handlar det inte ett dugg om vilken regi saker och ting drivs i, utan om beställare som pressar underleverantörer till den absoluta botten. Det är heller ingen slump att alla nybyggda skolor, sportanläggningar, simhallar och köpcenter ute i landet ser ut som provisoriska lador, det blev nämligen billigast så. Offentlig upphandling, du har många fula ansikten.

Och om folk vägrar att betala för mat som odlats eller producerats under rimliga förhållanden, så är det väl inte så konstigt att några ser möjligheter att färga en fläskfilé och sälja den som oxfile. Den utgångna köttfärsen kan märkas om och säljas igen och varför inte slänga ner lite häst i lasagnen? För folk märker ju ändå ingen skillnad.

Det är väl snart bara några bilmärken och advokater kvar som lyckas upprätthålla ett rätt självklart orsakssamband: Kvalitet kostar. Och det billigaste har en astronomisk prislapp.

Delfin eller människa?

Jag står och fingrar på en burk tonfisk i mataffären när en leende, 35-årig, småtjock gubbpojke i Coop-tröja kommer fram till mig.

-Den där är dolphin safe, det är därför den kostar lite mer.

-Jaha. 

-De använder speciella nät så att delfinerna inte fastnar.

-Där ser man.

-Tack för att du gör ett aktivt val och samtidigt stödjer....

-Du, om jag hade velat äta delfin så hade jag valt det. Nu håller jag i en burk tonfisk och förväntar mig varken delfin, fläskfärs eller majs i burken - utan just tonfisk. Inget mer, inget mindre.

-....men..det handlar ju om hur fångsten går till, ingen äter delfiner?

-Nej, av den enkla anledningen att de där gigantiska strömmingarna innehåller åt helvete för mycket miljögifter. Att hoppa genom rockringar och flamsa runt på rygg i en pool det kan de, men att äta rätt övergår tydligen deras förmåga. 

-...delfinen har ett nervsystem som påminner om människan...

-Ja, vi måste komma över den här stigmatiseringen av kannibalism, jag är helt på din sida där. Att döma av dina nagelband är du på god väg.

Den smygande tassens återkomst.

Min köksrenovering är inne på sin andra vecka. Någon undrade om jag blivit helt gråhårig över en natt, men jag förklarade att det bara var slipdamm. 

Eftersom hantverkarna har plastat över dörrar och fönster in till mitt kök, ser jag inte riktigt vad som föregår där inne. Ibland får jag för mig att de bara slår på slagborrar och cirkelsågar och sen sitter där och röker sina märkliga polska cigaretter och spelar kort hela dagarna. Så jag bestämde mig för att återuppväcka en figur från min barndom. 

Det var under perioden när indianer var populära i serietidningar och på TV. Så när jag fick äkta mockasiner i skinn i julklapp, föddes den mästerliga indianspanaren ”Den smygande tassen.” Nu, 40 år, 60 kilo och 1,5 meter senare, smög jag en smula osmidigare utanför mitt eget köksfönster, iförd ett par fodrade Foppatofflor, en ljusblå onepiece och en flaska vodka i handen. Spriten ingick i min plan om jag blev upptäckt, vilket jag naturligtvis blev. En av killarna klev ut genom köksdörren och såg mig stå på knä och försöka kika in genom det plastdraperade fönstret. Jag lyfte vodkaflaskan mot honom i en skål och tog en rejäl slurk och spelade full efter bästa förmåga. ”Njet vadna babushka” sluddrade jag fram. Det är visserligen en rysk fras jag snappat upp som betyder ”spotta inte på mormor”, men för mig är alla de där slaviska länderna och språken en enda ointressant gröt. 

För min polska hantverkare var det visst annorlunda, han förstod inte och ledde mig vänligt men bestämt in i huset och stoppade ner mig i sängen. Sen satt han på sängkanten och sjöng en bedrövlig polsk barnvisa som fick mig att minnas vänstervridna barnprogram från barndomen. Innan jag somnade frågade jag på engelska hur bygget fortgick. 

”Vi är snart färdiga” svarade han på fläckfri svenska. 

”Nostrovia!” sa jag och slocknade.

Spådomar och vedergällningar.

På nyårsnatten förutspådde jag ett fantastiskt 2013. Iförd min bästa bäverpäls och en flaska Absinth i handen basunerade jag ut att de fattiga skulle få det bättre, de ensamma skulle bli mindre ensamma, de svaga bli starkare och de missförstådda skulle visserligen fortsätta att vara missförstådda, fast på ett nytt sätt som gjorde att de kändes mindre tröttsamma. Jag blev rörd av min egen storsinthet där jag stod på Mariaberget och såg fyverkerierna spraka över min stad. Tänk att jag rymmer så mycket människokärlek, tänkte jag belåtet för mig själv.

Dagen efter vaknade jag febersvettig med nattsärken virad som en elkabel runt min värkande kropp. Influensan hade intagit mig med full kraft och dagarna som följde pendlade jag mellan liv och död med magsaften som enda sällskap. Jag insåg att influensan genomskådat mig, att mina generösa lyckönskningar egentligen bara handlade om en skamlös önskan om egen välgång. Influensan visste hur man läste undertext och hade bestämt sig för att straffa mig.  

Mitt förhållande till sjukdom är annars som en gammal indianhövdning, jag vill gå ut och lägga mig på en hästfilt i det fria. Rida ut stormen i ensamhet. Helst vill jag återvända till de levande, men tar inget för givet och kallar därför in min familj runt sjukbädden och dikterar ett nytt testamente vid varje förkylning eller influensa. Jag halvsitter i sängen och väser tårögt ut min sista vilja. Familjen himlar med ögonen och antecknar lite plikttroget. Jag känner mig lite missförstådd, fast på det där nya lite mindre tröttsamma sättet.

Prövningarnas tid.

Förändring är bra. Så tänkte min fru och jag när vi övervägde att sälja vårt hus och flytta in till stan igen. Ingen av oss är matematiker men vi konstaterade att om vi sålde för ett rimligt pris och betalade realisationsskatten så skulle vi ha råd att köpa 21 villor i Älgarås som ligger i Töreboda, landets lägst värderade kommun. Eller en designad tvåa på 45 kvm i innerstan.

Så vi bestämde oss för att bo kvar och renovera vårt kök istället. Möjligheten att få spendera obscena mängder pengar och samtidigt exponera hela familjen för ett motbjudande liv i ett månadslångt byggprojekt gick inte att motstå. Det är något visst med att få se sina älskade täckta i byggdamm och stå hopkurade som flyktingar i tvättstugan och värma en soppa på en kokplatta från förkrigstiden. Tvätten hänger från taket och vid ett tillfälle råkade jag panera en tubsocka och servera som wienerschnitzel. ”Tuggig, men mättande” var det diplomatiska omdömet från min yngsta dotters nya pojkvän. 

Klockan 7 på morgonen kommer hantverkarna med en uppsättning verktyg där förhållandet mellan ljudvolym och effektivitet verkar vara 10-1. Om jag vore mindre konflikträdd hade jag skeptiskt granskat deras arbetsinsats var 20:e minut. Istället gör jag mitt vanliga misstag, snackar med dem som om vi vore polare. Låtsas vara lite av en hantverkare själv, ljuger om att jag egentligen skulle gjort allt själv om jag inte var så upptagen med ”skrivbordsjobbet”.

Jag anstränger mig för att bli omtyckt trots att jag någonstans vet att de ser det som en svaghet som de hänsynslöst kommer att utnyttja. För säkerhets skull avrundar jag med lite snack om brudar på ett fördomsfullt sätt, eftersom jag tror att de uppskattar det. Jag skäms för mig själv, men kan inte hejda mig. Det är prövningarnas tid.

Ett ovanligt hett erbjudande.

Jag började nyligen prenumerera på en tidning som jag inte behövde. Genom att svara snabbt fick jag nämligen en present i form av produkten FlameBoy. En gasdriven brännare avsedd för efterrätter. I presentationen stod det att den var så snygg att den kunde stå framme på bordet, så jag lydde det rådet. 

Några kvällar senare är jag barnvakt åt våra goda vänners 4-åriga son. Han får tag i brännaren under middagen och när jag vänligt men bestämt säger att han ska ställa tillbaka den så trycker han in pistolgreppet och drar igång en svetslåga. Jag försöker febrigt ta den tillbaka, men då siktar han med lågan mot mina händer och ler varje gång jag skriker. Jag säger att det där är farliga saker och går mot honom, då kör han helt plötsligt upp svetslågan mot mitt ansikte. Han slutar inte förrän jag är helt hårlös och skakande lik en gammal kiwi, fast med en yta som creme caramél.

Jag börjar ylande att jaga honom med de få rester av hornhinna jag har kvar. Han springer som en liten vessla och lyckas antända soffan, gardinerna i vardagsrummet och min hund under sin flykt. Jag slänger blixtsnabbt en filt över hunden, river ner gardinerna och lyckas få ut dem genom altandörren. Soffan brinner med full kraft och jag hittar pulversläckaren i hallen som jag får igång. Hela vardagsrummet täcks av en blandning av pulver och rök. Då dyker ungen upp igen och skrattar vansinnigt, som Nicholas Cage. Han har fortfarande brännaren i handen och jag minns vagt att den har en kapacitet på 40 minuter. Är den utvecklad för markstrid, tänker jag och försöker samtidigt komma på ett sätt att desarmera den onda dockan. 

-Ska jag göra på dig nu? Frågar jag så mjukt det bara går, trots att jag ser ut som något ur en splatterfilm. Pojken nickar lite aningslöst, tar ett par steg framåt och ger mig brännaren. Jag tittar på den leende psykopaten framför mig och tömmer resten av pulversläckaren i ansiktet på honom. Sen kastar jag brännaren i soporna tillsammans med tidningen som jag egentligen aldrig ville ha.

Vi lärde oss alla en läxa den kvällen.

Att skriva redaktionellt och bli köpt.

Ett företag med stark dödslängtan har hört av sig. Jag kan inte tolka det på något annat sätt när de på allvar vill betala mig för att skriva om dem PÅ BLOGGEN. De har inte fattat att när jag jobbar så skrider en välklädd (nåja), verserad, rutinerad och charmerande yrkesman fram. När jag bloggar så släpper jag ut en figur som annars sitter i tvångströja och tuggar fradga om dagarna.

Men, om det är honom de vill ha - enjoy!

Företaget som hört av sig heter upnorthmediagroup.com och arbetar med den absolut lägsta formen av marknadsföring. Den när man köper bloggare eller journalister som sen ”av en händelse” råkar nämna en produkt i helt okritiska ordalag. Det här förekommer överallt numera. Lyssna lite noga på morgonprogrammen i kommersiell TV och radio så får du en bild av omfattningen. Men det kanske är priset man får betala när reklamtröttheten nått en nivå så att den är mätbar med geigermätare.

De erbjöd mig hissnande 700:- för att nämna ett blogginlägg på en pokersajt på ett så naturligt sätt det gick. Först föreslog jag progressivt att jag kunde skriva länken i avföring på toan på psykakuten. Eller i blod och säd från en get på Silverbibeln. Jag var till och med villig att sänka mitt gage eftersom målgruppen då snävades in en smula. De svarade att de helst såg en traditionell länk på min blogg. Så jag la lydigt in en länk från sajten där en kille skriver om en pokertävling i Las Vegas.

Allt du läst ovan ingick i mitt ursprungliga inlägg. Upnorthmediagroup.com svarade att det inte gick igenom granskningen, eftersom jag inte var tillräckligt tydlig i min referens till blogginlägget på pokersajten. Jag hade förstås tänkt publicera oavsett vad, eftersom jag vill sätta ljuset på en bortglömd princip. Nämligen att människor har rätt att få veta vad som är reklam och vad som är redaktionellt. Annars är det manipulation man sysslar med och det kanske inte är lika tjusigt att skriva på visitkortet? 

Jag kanske inte är 700:- rikare. Men jag luktar i alla fall inte torsk.

Strategimöte hos SD.

-Får jag lite uppslag på riktigt svenska saker som vi kan göra till våra.

-Som vadå?

-Folkdräkt till exempel.

-Jag tänker inte gå runt i en i alla fall.

-För att?

-De är djävligt fula, Jimmy såg ju helt rubbad ut.

-Ångest?

-Bra Eva. Ursvenskt.

-Björk?

-Ove, björk finns i en djävla massa länder.

-Gran då?

-Någon annan som har något riktigt svenskt.

-Bastu?

-Exakt! Skitsvenskt.

-Dörrslammarfars?

-Helt rätt.

-Bag-in-box?

-Bra, nu flödar idéerna här.

-Kebab?

-Perfekt. Svenskare än så blir det inte.

Episoder på gymmet.

När jag kommer in i bastun tror jag att det pågår en förlossning. Mellan två uppspärrade ben ser jag barnets fjuniga huvud och en liten spröd arm som lirkat sig ut. Det tar mig flera sekunder att begripa att det är en tjock kille som ligger på rygg med benen brett isär. När jag harklar mig, baxar han snabbt upp sig i sittande position och försöker se hotfull ut. Hans kropp är täckt med tatueringar, bland annat en pistol på halsen, tre tårar på kinden och en Hells Angels logotyp som kanske för 50 kilo sedan befann sig vid hjärttrakten.

Jag nickar mot hans smalben och berömmer tatueringen av vevstaken till en tvåtaktare. Han frågar intresserat om jag också är knutte. Jag svarar ärligt.

-Jag var det en gång i tiden. Jag hade en cykel utan växlar med änglastöd, rocketstyre, limpa och kartongbitar så att det skulle låta coolt när jag åkte runt. Jag ville också bli en sån där fläskig, otränad idiot när jag blev stor. Som köpte Pucko, Bamsetidningar och Mamba kondomer på macken och sen åkte runt, runt i stan helt utan mening eller mål tills vibrationerna fått arslet att somna. Men jag började plugga och arbeta istället för att sälja hembränt och knark till minderåriga. Jag valde bort friheten att få sitta med 20 andra förlorare i ett nerkylt garage och dricka sprit tills vi föll omkull. My-big-fucking-mistake.

Han har naturligtvis inte begripit ett ord vad jag  sagt, utan flinar bara tandlöst och håller fram sin knutna näve mot mig. Jag slår min näve mot hans och öser på mer vatten på aggregatet.