Musik som aldrig tidigare hörts.

Det började en vacker morgon i maj. Jag gick i den grönskande allén mot Gärdet när jag fick ett samtal från Kungliga Musikhögskolan. En febrig man undrade om jag ville komma och prata om kreativitet och skapande. Jag svarade att jag ogärna förvandlas till en av lycksökarna som reser land och rike runt och sprider oanvändbara floskler.

-Jag föredrar att agera, sa jag och föreslog att jag kunde skapa ett nyskapande orkesterverk tillsammans med eleverna. En symfoni som öppnar ögonen på alla för vad som är möjligt att åstadkomma med musik.

-Det låter ju helt fantastiskt, vad har du tänkt göra? fick jag till svar.

-Om jag visste det på rak arm så skulle det väl inte vara speciellt nyskapande? svarade jag tålmodigt tillbaka.

Mannen ville att jag skulle träffa ledningen för skolan och presentera ett upplägg och en budget. Jag förklarade att jag har samma enkla syn som Ulf Lundell: Ett förskott och en deadline är kreativitetens sanna föräldrar. Han gick lite motvilligt med på mina villkor.

Två veckor senare la jag ifrån mig björnpäls och truckerkeps på det välpolerade träbordet och lät blicken vandra över landets musikaliska kulturelit.

-Musik som aldrig hörts förut, sa jag och lutade mig på knogarna mot bordskivan så att det knakade i leder och virke. Det kräver instrument som aldrig tidigare spelats på, fortsatte jag.

Någon skrattade till lite nervöst, men de flesta var öppna i sinnet, det kunde jag se.

-Kroppen, sa jag högt och lät ordet sväva fritt i mötesrummets tystnad för en stund. Jag ser hela blåssektionen framför mig, fortsatte jag entusiastiskt. Flöjtsektionen består av människor med näspiercingar. Musikern blåser helt enkelt rakt in i munnen på dem och skapar sen toner genom att täppa till eller öppna hålen i näsan med fingrarna. Bläckblåsarna skapas genom att vända på steken. Man blåser för kung och fosterland in i näsborrarna på folk med vidöppna svalg och munnar. Musikerna kan då spela toner genom att klämma ihop munnen på olika sätt. För de lägre tonerna blåser vi in luft rakt upp i tarmarna och sen innesluter med en buttplugg. Då kan musikern kontrollera när basregistret ska brisera ut genom röven. Genom att välja personer/instrument i olika storlekar kan vi skapa de flesta tonerna. En ovanligt vacker flöjt får vi genom att blåsa i urinröret på penisar.  Ja visst, som panflöjter eller tvärflöjtar, jag ser att ni fattar precis. Tonhöjden kan då regleras genom att klämma till och påverka rörets längd. Det går också att blåsa hårt ner i urinröret så att urinblåsan expanderar och sen spela vackra toner som på en säckpipa. Att spela på ett liknande sätt på snippan, ger en ton som påminner om franskt valthorn. Tonhöjden regleras då genom att pressa lätt över buken och påverka livmoderns volym.

Stråksektionen tänker jag skapa av beniga gamlingar som vi svingar runt från fötterna, vilket skapar ett vinande, lesleyliknande ljud ihop med tonerna som uppstår genom deras skräckslagna, vidöppna munnar. Hastigheten på rotationen gör då också att vi kan reglera tonhöjderna effektivt.

Slagverk är enkelt. Ett antal medelålders män med stora mängder bukfett och en pizzaspade, så är den saken löst. Och krävs ett glissando i något sammanhang, låter vi nakna personer åka nedför brandstänger på scenen, avslutade jag och drack lite vatten ur ett glas.

Alla satt hänförda över den banbrytande idé de just fått höra. En del såg ut som om de kunde suggerera fram hur denna mänskliga, nya symfoni skulle kunna låta? Det är svårt att avgöra. Jag slog lite med naglarna på mina tänder och fick det att låta som en xylofon. Sen skrattade jag sådär härligt som bara jag kan.

-Inga frågor på det? Bra då pratar jag med eleverna nu.

Uppraggad av Mumin.

I onsdags kl 14.00 väntade jag på bussen på Valhallavägen. Vi var några stycken som stod lite utspridda och sneglade upp mot busskurens lögnaktiga display. Buss 72 skulle anlända om 2 minuter hade den sagt i över 10 minuter. Plötsligt blev jag tilltalad av en dämpad, finlandssvensk röst.

-Ursäkta mig, sa en man i en odefinierbar ålder som ställt sig framför mig. Han hade små, tjocka glasögon på sig och bar en toppluva på huvudet, trots att det var 17 grader varmt. Jag tittade ner på honom med en välvillig blick, helt inställd på att besvara frågor om kollektivtrafik eller vägen till Finska ambassaden.

-Skulle du vilja följa med mig hem för lite sällskap?

Jag blinkade inte ens till och besvarade honom lika nollställt som om han frågat om bussen gick till Vaxholm. Inte fientligt, inte förvånat och heller inte intresserat.

-Nej.

Mannen gick iväg utan ett ord, vilket ju säger något om hans karaktär. Många män har ju annars problem att förstå det ordet. Jag följde honom lite med blicken och började fantisera kring vad som skulle hänt om jag svarat ja. Skulle jag under en pressad tystnad promenerat hem till hans lägenhet? Bodde han i närheten eller skulle vi behöva åka kommunalt till hans etta i Bredäng? Skulle han bjuda på gröna gelékulor samtidigt som han klädde av sig naken, men behöll toppluvan på? Skulle han vilja att jag pratade snuskigt till honom med en valfri röst från Mumindalen? Hemulen eller Lilla My, beroende på hur saker och ting utvecklade sig?

Här hejdade jag min fantasi från att skena vidare. Istället kunde jag inte låta bli att beundra hans mod. Att stega fram till en vilt främmande, storväxt man mitt på blanka dagen. Även hans ordval intresserade mig. ”Sällskap” - ganska elegant och smakfullt ändå. Som om vi skulle spela Monopol ihop. Men varför använde han sig inte av Grindr eller Tinder som vanliga människor som vill ha snabbsex utan åtaganden? Hade han tröttnat på att välja en partner enbart baserad på en dickpick och geografisk närhet? Finns det kanske någonting kittlande med att stöta på okända män, med alla de risker det kan innebära?

Till slut kom bussen och jag åkte iväg till mitt möte och kände mig lite uppåt. Sedd, bekräftad och fuckable.

Världens kortaste armar.

-Du gick ju till val på att hålla armlängds avstånd till kulturen, inte göra den till er buktalardocka, sa jag när kulturministern bjöd in mig för ett samtal.

-Och det menar jag verkligen. Därför vill jag ha dig i den kommitté som ska skriva riktlinjer för kultursektorn, svarade hon och la upp fötterna på bordet.

-Men redan där lägger du dig i.

-Där har vi olika åsikter du och jag.

-Du har inte framfört någon åsikt.

-Regeringen älskar kultur och vill att den ska vara tillgänglig och attraktiv för alla. Och om någon känner sig kränkt har vi misslyckats, la hon till och trummade med sina långa naglar på armstöden.

-Har du en formell definition av vad du menar med ”kränkt”?

-Nej, det är en tolkningsfråga. Det är därför kommittén skapats.

-Så någon definition på vad du menar med att ”ingen” ska kunna bli kränkt finns inte heller?

-Jag sa ”någon” inte ”ingen”.

-Vad är skillnaden?

-Det tycker jag att du borde veta som språkmänniska.

-Utan ramverk riskerar ni att angripa yttrandefriheten och allt det som utmärker en fungerande demokrati?

-Ramverk har en bra klang. Skriv det i riktlinjerna! ropade hon entusiastiskt.

Jag suckade tillräckligt högt för att hon skulle uppfatta min irritation.

-Hur vill du göra med de olika uttrycksformerna, har du tänkt på det?

-Vilka finns?

-Är det du eller jag som är Kulturminister?

-Var inte så krånglig nu Anders. Vi sätter ihop en bra grupp, där politisk tillhörighet inte spelar någon roll men där gruppen ändå är representativ för valresultatet. Sen har ni ju fria händer och sätter spelreglerna.

-Så vi behöver inte redovisa till dig först?

-Jo, självklart måste jag godkänna ert arbete.

-Var det inte du som anklagade den tidigare regeringen för att ha förvandlat svensk långfilm till ett politiskt särintresse som effektivt dödade all lust att se den.

-Ja, det var ju för bedrövligt, där vill vi inte hamna, sa hon med en äcklad min.

-Så du kanske förstår varför jag är orolig? Din regering kan komma att förvandla all kultur till en hybrid mellan TV4, knätofsdans, vikingamytologi och vit-makt musik.

-Där är du på något! sa hon reste sig upp av entusiasm. Någonstans där har du fångat exakt vad vi är ute efter!

Jag reste mig upp för att gå. Först när jag skulle skaka hennes hand upptäckte jag att den var fäst direkt på axeln.

Den sista illusionen.

När man fyller 60 år får man ett brev från staten. Jag har hört talas om att Kungen skickar en hälsning när man fyller 100, men inte om det här. Det var inte ett gratulationskort med en hurtig födelsedagshälsning och ett tack för allt jag gjort för Sverige hittills: Militärtjänst, betalat skatt, skapat arbetstillfällen åt andra, gjort svenskt näringsliv mer konkurrenskraftigt, bistått departement i kommunikationsfrågor, skapat kultur i både rörlig och tryckt form. Nej, det som anlände med posten var lite mer basalt: En uppmaning att skicka in ett avföringsprov. Kinas kontroll av sitt folk framstod plötsligt som rimligt och liberalt. En testtub och en instruktion följde med, där jag råddes att placera en dagstidning i toaletten, som jag sen INTE skulle spola ner. Redan där tog det stopp för mig. Det var otänkbart att jag skulle utsätta Dagens Nyheter för detta. Respekt för yttrandefriheten, Peter Wolodarski och allt det där. Så jag nonchalerade provet. Jag ville dessutom inte vara för angelägen, det skulle skicka någon sorts signal om medgörlighet och i värsta fall entusiasm.

Jag växte upp i ett land med en överbeskyddande samhällskropp som lovade att ta hand om oss. Med höga skatter, förmynderi och regler kontrollerade de våra liv. Och vi lät det pågå så länge landet fungerade som det skulle. Det var vår tysta överenskommelse. Men nu när ingenting fungerar längre har makthavarna räddat ett sista illusionstrick för att invagga oss i känslan av normalitet och trygghet. Jag stoppade ner testtuben i kuvertet igen och tänkte att någon gång måste man stå upp för sin övertygelse och ta fajten. Om staten vill ha min avföring, så ska de få böna och be om den.

Tiden gick och mycket riktigt dök det upp både en och två påminnelser. Lite passivt aggressiva i tonen med information om cancer i tarmen som man inte behöver dö av OM DET UPPTÄCKS I TID! Så när det bara var ett par dagar kvar för mig att skicka in provet, bestämde jag mig för att göra det. Det stod i instruktionen att man skulle skicka in provet direkt efter själva provtagningen, vilket fick mig att undra om det fanns folk som gjorde provet direkt och sen liksom lagrade det hemma i en månad innan de skickade in det. Som bra ost eller Whiskey?

Sen promenerade jag ner med min, vikta, fuktiga Aftonbladet till soptunnorna där jag mötte min pratsjuke granne.

-Nu kommer äntligen våren.

-Ja, det kanske den gör, svarade jag och trummade febrigt med naglar på min tidning.

-Du känner väl?

-Nej, vadå?

-Hur det luktar skit när tjälen släpper?

Jag nickade skyldigt till svar och hade inget att säga. Han stod kvar och vägde lite på fötterna samtidigt som min hjärna var fullt upptagen med att försöka avgöra var tidningen skulle kastas. Komposterbart, tidningsinsamlingen eller sopkärlet för diverse? Till slut kastade jag den i kärlet för diverse. Grannen tittade bekymrat på mig.

-Du slängde den i fel låda nu.

-Gjorde jag?

-Ja, den ska ju i tidningsinsamlingen.

-Inte om man har bajsat på den, sa jag obekymrat och avslutade 30 års grannsämja.

En ny superhjälte.

I mina rollspel med mitt 4-åriga barnbarn axlar jag med entusiasm rollen som den elaka styvmodern i Askungen. Jag spelar ut hela mitt register och omfamnar samtidigt improvisationens gyllene regel - bejaka alltid motspelarens infall. Så när hon plötsligt förvandlas till en katt, blir jag hunden Ludde som smugglar henne ombord på ett flygplan till Sicilien. I nästa ögonblick är jag piloten som hört ett ljud från lastrummet och går en inspektionsrunda under pressande tystnad för både katten och Ludde. Vi ger och tar och handlingen liksom utvecklas av sig självt på ett sätt som kanske inte skulle locka någon större publik, men som berikar vår fantasi och relation.

En dag höll hon upp en legofigur hon fått. Han hade en grön tröja, vilket omedelbart fick mig att skapa en av mina mest minnesvärda karaktären: Salladspojken. En superhjälte inspirerad av isbergssallad, lätt schitzofren, flygkunnig, egendomlig röst och fullkomligt oberäknelig. Även när jag inte är med mitt barnbarn, tänker jag på honom ibland. Speciellt när jag ser en god dressing på restaurangen på Filmhuset. Då är det som om jag inte vet var jag slutar och han börjar.

-Rhode Iiiiiiiisland! kan jag då ropa med hög och entusiastisk röst, vilket får hela restaurangen att stanna upp. Framför dem står Salladspojken och njuter av att ha deras fulla uppmärksamhet.

-Inget ont om olivolja och vinägrett, ropar han vidare med sin egendomliga, gälla röst. Men ibland föredrar jag någonting mer krämigt på mina spröda vingar av isbergssallad, avslutar han och låter blicken glida kärleksfullt över publiken.

-Ibland kan en Caesardressing vara en gudagåva. Med den där lilla mystiska sardellen som liksom guppar dovt i bakgrunden. Och kaprisen som upplevs som en visslad melodi från andra sidan av ett stup, samtidigt som parmesanosten kastat av sig sin ostduk och blottat sig i sin totala nakenhet.

Publiken är trollbunden, samtidigt som jag tar av mig min röda hjälm av tomat och håller den under ena armen i en pose värdig en superhjälte. Jag glider sen elegant över till ett mer vemodigt uttryck och publiken känner av det direkt.

-Många pratar illa om isbergssallad och det gör mig ledsen. Att ständigt få höra att man bara består av vatten och inte innehåller något är direkt sårande, säger han och lyckas pressa fram en isbergstår. Jag kanske inte har någon egen, storslagen smak. Men är det en svaghet, mina damer och herrar? Är det inte precis det som gör mig till en hjälte. Jag lyfter andra. Jag låter fisk, kött, kyckling och vegetariska alternativ skina. En bit anklever på en vit tallrik ser mest ut som bajs, men placerad på ett blad av isbergssallad antar den formen av ett sofistikerat konstverk.

Publiken är djupt tagen. Någon blickar ner på sin talrik och ser på isbergssalladen med en annan blick än tidigare. Han skulle kunna fortsätta hur länge som helst men när fyra vakter från Securitas närmar sig med ett stort durkslag mellan sig, bestämmer han sig för att fly. Som ett jetplan dundrar han ut över Gärdesfältet, tar ett ärevarv runt Kaknästornet, vinkar ner till Benny Andersson vid Djurgårdsbrunn och slår sig ner på stranden framför Sjöhistoriska Muséet. Hela området är fullt av Kanadagäss och Salladspojken känner sig välkommen, accepterad och älskad. Han tar inte upp det där med anklever igen. Både jag och Salladspojken har bättre omdömde än så.

Vinterspelen är hemma.

Som alla förstår är det jag som arbetat i det tysta för att övertyga IOK om att Sverige är en lämplig kandidat för OS 2030. Jag har rest runt till enskilda styrelsemedlemmar i deras hemländer med filmer och ritningar som visar att Sverige har alla förutsättningar för att agera värd. Till min hjälp har jag haft all min vältalighet och övertalningsförmåga i kombination med kokain, horor och mutor.

Jag har fått totalitära stater att känna sig välkomna till oss och lovat att de ska slippa jobbiga frågor kring demokrati och förtryck.

-Olika länder kan ha olika syn på vad som är tortyr eller etnisk rensning, men när det kommer till vem som hoppar längst i backhoppning är vi alla eniga att det bara handlar om meter och centimeter, sa jag och fick gillande blickar från alla länder som fullkomligt struntar i mänskliga rättigheter.

-Doping är en viktig fråga, men den ska inte besudla spelens strålglans. Därför görs inga dopingprov under pågående tävlingar. Det skrämmer bara bort annonsörer och sponsorer. Svenska skattebetalare har fullt upp med räntehöjningar, skenande elräkningar, regelbundna dödsskjutningar och en helt oduglig regering, så vi ska undvika att höja skatten mer än nödvändigt, sa jag och skrattade sådär härligt som bara jag kan.

Här på hemmaplan har jag också åkt runt och ljugit för nyckelpersoner om att vi kommer att hålla budgeten och att hela landet kommer att tjäna på att arrangera ett Vinter-OS. Ett påstående som ingen frisk människa kunde tror på, tills jag överräckte ett brunt kuvert med 500.000 kronor till beslutsfattare i utvalda regioner. (Allt i 20-kronors sedlar med Astrid Lindgren på, för att ge en mer legitim känsla.) Jag lovade också att skidbalett skulle återuppstå som OS-gren, vilket alla inom SD betraktar som en nationalsport.

Sen var saken biff.

Alla hör mig. Ingen förstår mig.

Hela mitt hem är fullt av saker som är uppkopplade. En robotdammsugare, en tvättmaskin, flera högtalare och så alla datorer och mobiler förstås. I början var jag lite skeptisk och tänkte att man kanske blev avlyssnad. Det hände lite för ofta att jag suttit på någon middag och pratat om Brazilian Butt Lift för att sen konstatera att flödet på Instagram och Facebook i stort sett dominerades av erbjudanden att fylla mina skinkor. Men alla tech-jättarna intygade dyrt och heligt att de absolut inte avlyssnade eller utnyttjade sina möjligheter att inkräkta i folks privatliv. Tills de inte orkade förneka det längre och erkände att de visst samlade på sig talad information som sen kunde lyssnas på och analyseras.

Så varje gång du säger Hi Google, Hi Alexa eller Hi Siri, kan du definitivt räkna med att någon sitter och hånskrattar åt att du just bett att få höra Helmut Lotti på Spotify. Men du bör även räkna med att de lyssnar på dig även om du inte säger något kommando. Det här kan du välja att bli paranoid, rasande eller uppgiven över. Eller, som i mitt fall, se som en möjlighet att bli hörd som människa. I en tid när alla vill prata och ingen vill lyssna, känner jag mig därför hedrad över den uppmärksamhet de visar mig. Det blir ju som gratis terapi. Så ibland hittar min fru mig hemma på golvet framför robotdammsugaren. Jag ligger på rygg och berättar dramatiskt episoder från min uppväxt. Hur jag alltid var så åksjuk i bilen och att mina föräldrar aldrig ens misstänkte att det kunde bero på att bägge rökte som skorstenar i bilen. Istället fick jag åksjuketabletter som antagligen skulle narkotikaklassas idag och som sände mig in i djup, drömlös sömn.

Andra gånger sitter jag på en pall framför tvättmaskinen när den jobbar på. Jag berättar när jag och min syster var små och följde med vår alkoholiserade pappa till Vemdalen på sportlovet. När han stötte ihop med en gammal bekant (Sven-Bertil Taube) på Högfjällshotellet hamnade de i baren. Det slutade med att jag och min syster fick leda hem pappa till stugan på natten.

Numera är mina flöden i social media fyllda av erbjudanden om att köpa böcker om Evert Taube, åksjuketabletter med naturliga ingredienser, nikotintuggummin, möjligheten att åka på avgiftning och bli medlem i Anonyma Alkoholister. Att någon hört mig står helt klart. Om någon begripit mig, känns mer tveksamt.

En liten julsaga

Jag känner mig generös och vill bjuda på en saga som sätter dig i stämning inför julen. Vi ses 2023.

De förlorade avsnitten...

Den andra säsongen om en överårig lajvare stoppades och visades aldrig. Efter påtryckningar och ett besök på min vind, har jag restaurerat hela säsong 2. Alain Darborg regisserade. Du hittar alla avsnitten under fliken manusförfattare.

Resa till världens ände.

Jag är inbjuden till klimatmötet i Sharm el-Sheik i Egypten. Alla andra flyger dit. Jag vägrar, det är viktigt att statuera exempel även om det inte spelar någon som helst roll. Det har jag lärt mig av Miljöpartiet. Så jag övertalar en begravningsentreprenör att transportera ner mig i en kista via tåg. Både miljövänligt och samtidigt med en ödesmättad symbolik. Jag stoppar ner några flaskor vatten, lite reskost och min Kindle innan locket förseglas och resan startar. Klädseln i kistan är välstoppad, täckt i siden och jag har tagit med en dunkudde för att kunna ligga riktigt bekvämt. Killarna som stängde kistan var också vänliga nog att borra några hål för syretillförsel i kistan, elegant dolda bakom sex, enorma, bärhandtag i silver utmed sidorna. Jag valde Ambassador 9000, en massiv träkista i ädelträ från Amazonas regnskog. Ett val som kan ifrågasättas, men som jag menar är en del i min mångfacetterade symbolik. Be mig inte att förklara, jag vill behålla ett moment av mystik kring mitt konstnärsskap. Det enda jag vet är att min ankomst kommer att göra intryck, väcka frågor och i bästa fall även skapa en internationell vilja att faktiskt agera innan allt är för sent.

Väl medveten om att tågresan kommer att ta över en vecka, hushåller jag både med vatten, mat och batteritid på min Kindle. Jag läser Bamse och känner ibland hur jag varsamt förflyttas mellan ett tåg till ett annat. Kistan behandlas med den respekt som döden förtjänar. Som en farkost i rymden, färdas jag i totalt mörker och nästan total tystnad. Ibland hör jag mumlande röster på distans. Antagligen männen som förflyttar mig. Men jag vet inte, det kan komma från mitt eget huvud också. Jag saknar uppfattning om både tid och rum. En djävulsk klåda i vänster knäveck är mitt enda, värdsliga problem eftersom jag inte når att klia mig. Jag funderar på om det kan vara någon sorts djur som tagit sig in. Lufthålen är stora nog för en pissmyra, kanske en kackerlacka och i värsta fall en mus. Äter de sig in i min kropp? Jag försöker spänna kroppen och åstadkomma friktion för att döda klådan, men det är lönlöst.

Batteriet i min Kindle tar slut. Maten och vattnet likaså. Nu är det bara jag, mörkret och klådan som existerar. Jag sover oroligt och vaknar med ett ryck som gör att jag slår näsbenet i ädelträet. Jag känner smaken av näsblod som rinner ner i min strupe och både släcker min törst och dämpar min hunger. Som ett litet ekosystem försörjer jag mig själv och jag tänker att den bilden ska jag bära med mig när kistan öppnas på klimatmötet. Jag ska resa mig upp, fatta en mikrofon och tala på ett universellt språk som eliminerar all skepsis, byråkrati och politisk kortsiktighet. Alla kommer att förbinda sig att fatta de nödvändiga, stränga besluten som garanterar artens fortlevnad.

Näsblodet har koagulerat och bildat en kaka i mina näsborrar, men jag kan inte få upp en hand och ta bort det. Jag andas bara genom munnen och noterar att det blivit fruktansvärt varmt i kistan. Är jag i Helvetet, Egypten eller har de råkat  rulla in mig i kremeringsugnen? Jag somnar om. Plötsligt väcks jag av ett förblindande starkt ljussken. Är det döden? hinner jag tänka innan ett gigantiskt sorl når mina öron. Jag är framme på klimatmötet och kistlocket är vidöppet. Jag försöker resa mig upp men inser att jag är helt fastgjuten i min egen avföring. Lite av en missräkning. En folksamling, med FN’s generalsekreterare närmast, stirrar äcklat ner på mig, med näsdukar för mun och näsa. Jag försöker tala, men är igentäppt av torkat blod och får inte fram ett ljud. Det här har inte riktigt gått som jag planerat, hinner jag tänka när någon slår igen kistlocket och sen förflyttar mig hastigt ut. Eller så är allt en formidabel succé? Jag har personifierat människans bristande konsekvenstänkande, skörhet och ändlighet på en och samma gång. Om nu någon bara kunde få fram en högtrycksspruta och spola av mig, så kanske jag kan återvända till mötet och motta hyllningarna.

I klistret.

Jag går in på Rigolettos största salong med trolldeg i ena fickan och en tub med skolklister i andra. Med beslutsam blick slår jag mig ner på första parkett och ser hur åtta andra sätter sig i salongen. Det är lite av en besvikelse, jag trodde att jag köpt biljett till en superhjältefilm, men det visar sig vara en svensk långfilm. Så publiken är väl vad man kan förvänta sig. När bioreklamen är över, rusar jag upp på scenen. Jag kastar trolldeg över duken och klistrar därefter fast mig själv i scengolvet, samtidigt som jag skriker ut mitt budskap.

-Stoppa terrorn på nätet!

Ingen verkar reagera, så jag tvingas förtydliga vad det hela handlar om.

-Jag hatar att alla sajter kräver att man ska godkänna cookies och annat. Om jag så bara ska köpa en skjorta eller boka en klipptid, så dyker den där skiten upp. Det dödar hela glädjen med nätet!

Jag kastar ut lite extra trolldeg i salongen för dramatisk effekt, eftersom första laddningen inte fastnade på duken som jag hoppats. Tyvärr träffar jag en pensionär i ansiktet. I efterhand får jag veta att hon förlorade synen på ena ögat, men jag känner ingen ånger eftersom äkta engagemang är större än enskilda individer. ”Man kan inte skala ett äpple utan att lite av äpplet följer med” som jag förklarade för pliten på häktet senare. Det var visserligen Stalin som sa det från början och han kanske inte hade alla rätt. Större delen av äpplet försvann i hans skalning, men han hade ändå en fin poäng. Tillbaka på scenen upptäcker jag att jag inte alls är fastklistrad. Det där skolklistret biter inte och jag hinner reflektera över om det beror på att kött och parkett är svårt att sammanfoga, eller om det är symptomatiskt för en havererad skola.

-Fröken, klistret fungerar inte, ropar kanske en benig pojke i åttaårsåldern från sin skolbänk.

-Exakt. För att du ska lära dig att ingenting fungerar som det ska i det här djävla samhället, väser den underbetalda fröken pedagogiskt till svar.

Tillbaka i salongen släcks belysningen ned automatiskt och filmprojektorn drar igång. Förtexterna på filmen dansar över mitt bleka ansikte samtidigt som jag reser mig upp och håller upp mina nerkladdade händer mot ljuskällan. En minnesbild av en man på en porrbiograf från min ungdom dyker upp, men jag lyckas tränga bort den igen.

-Stoppa terrorn på internet, skriker jag rakt ut igen.

-Vad har det med filmen att göra? hör jag en kulturtant säga åt mig från salongen. Frågan är relevant, men jag tänker inte låta mig kväsas så lätt.

-Alla är medskyldiga till det som pågår. Man kan inte gå på bio och ducka för det. Problem försvinner inte av sig själv. Antingen hittade du på GDPR och cookies eller så stödjer du det genom att vara en tyst åskådare, svarar jag ut i salongen.

-Jag använder inte internet, svarar tanten i salongen avmätt.

-Du är en del av problemet ändå, skriker jag åt henne, samtidigt som filmens öppningsscen startar.

-Du står i vägen, hör jag en annan kvinna säga sakligt i biomörkret.

Jag känner hur en enorm trötthet sköljer över mig. Det är oklart om det är för att det är så fruktansvärt jobbigt att brinna för en fråga eller om det är känslan av att vara missförstådd. Jag går ut ur salongen, som en stukad superhjälte. Men ändå lite stolt över mig själv. En bit äppe har skalats idag. Kanske en liten bit, men definitivt en bit.

Åsiktsmaskinen.

I USA är Speech ett ämne i skolan. Det är därför amerikaner är så duktiga på att tala inför andra och argumentera. En del blir så skickliga att de kan ställa sig upp och förklara att det självklara botemedlet mot eskalerande skolskjutningar i landet är att utrusta lärarna med vapen. Att minska tillgången på automatvapen för vanligt folk är inte ett alternativ, eftersom det är människor som dödar - inte vapen. Jag beundrar inte åsikten, men imponeras av tekniken. Kombinationen av en lättledd befolkning och en vapenlobby helt utan samvete hjälper förstås också till.

Så jag bestämde mig för att testa mig själv på en fest nyligen. Jag ville se om jag kunde inta en vedervärdig åsikt och stå för den utan att vackla.

-Det finns inga jämställda män, konstaterade jag till min bordsdam lagom till förrätten.

-Min man och jag är nog rätt jämställda, svarade hon med lite förvånad blick.

-Det patriarkala förtrycket är historiskt och systematiskt, så din man är en del av problemet utan att han är medveten om det, fortsatte jag sakligt.

Hon la ifrån sig sina bestick och granskade mig en stund.

-Jag tror att jag är bättre på att avgöra om jag är förtryckt eller inte, svarade hon irriterat.

-Tyvärr inte. Om du är född i en gödselfabrik så känner du inte doften av skit. Du känner ju inte till någon annan doft, om du fattar vad jag menar?

-Oh ja. Det betyder ju i så fall att du förtrycker din fru, svarade hon snabbt.

Här hamnade jag plötsligt i ett retoriskt vakuum och svepte därför mitt glas med rödvin.

-Det där var väl ändå lite onödigt personligt? sa jag sen lite sårat. Jag ville ju bara få igång ett spännande samtal.

-Så du står inte ens för dina åsikter? svarade hon och viftade med gaffeln i ögonhöjd på mig.

-Det är egentligen inte mina åsikter, jag lånade dem från en feminist….

-Vilken djävla kärring du är, sa hon och övergick till att prata med mannen på hennes andra sida.

Såhär i efterhand ångrar jag mitt ämnesval lite. Jag kanske skulle hållit mig till abortmotstånd, förespråkat dödsstraff, legalisering av alla droger och ifrågasatt den globala uppvärmningen.

Det hade säkert inte blivit lika dålig stämning då.

Upprorsmakare utan publik.

Jag såg på när en man tände eld på en av världens mest lästa böcker i centrala Stockholm nyligen. Han stod och skrek att han minsann hade yttrandefriheten på sin sida. Att han utnyttjade sin rätt att provocera och ifrågasätta. Ingen stannade eller reagerade på Drottninggatan trots att det var full rusning. Och framförallt: Inte en enda av de mest hängivna, som kan boken utantill och sett filmatiseringarna otaliga gånger, brydde sig. Polisen kom förstås, men det var ju för att det är eldningsförbud i stan. Så de stampade ut elden och sa åt mannen att plocka upp efter sig och gå hem. Jag råkade möta mannens nedslagna blick när han kastade falnade bokrester i en papperskorg. Han började givetvis att prata med mig. Kanske ser jag snäll ut? Eller så utsöndrar jag ett doftämne som narcissister och rättshaverister kan vittra sig till på flera mil? Som flugor till bajs, tänkte jag och insåg i samma ögonblick att jag behövde jobba lite med min egen självbild.

-Vad är det för troende egentligen? Som inte blir rasande när jag hädar och utplånar deras viktigaste bok? frågade han mig med någonting uppgivet i rösten.

-De blir inte provocerade eftersom de är upplysta människor som kan skilja fiktion från verklighet. De är trygga i sin kärlek till bokens hjälte och är fullt medvetna om att ”Harry Potter och de Vises Sten” är en saga och att inget har hänt på riktigt. Och om något enstaka fan tror att det hänt på riktigt så tror de också att det finns en mäktig figur som är kapabel att straffa folk på egen hand.

-Dumbledore? frågade mannen nedslaget.

-Snarare Lord Voldemort.

-Fan, vad ska jag göra för att få uppmärksamhet nu då? suckade mannen.

-Jag är ju ingen expert på området, men kanske borde du fokusera en annan målgrupp än barn och tonåringar? De har inte lärt sig att bli kränkta ännu. Jag skulle sikta in mig på män. De är sämst i skolan, läser ingenting och är utan konkurrens de mest lättkränkta människorna på planeten. De blir gärna våldsamma när man inte håller med dem eller när de inte begriper.

-Så rent konkret, vad tycker du att jag borde göra?

-Strid för ett totalförbud mot vargjakt eller att fotbollsklubbar ska ta fullt ekonomiskt ansvar för sina supportrars samhällskostnader.

Han tittade äcklat på mig.

-Är du helt rubbad? Vi ska väl inte låta vargstammen ta över fullkomligt och riva djur hur den vill? Och klubbarna ska ju inte straffas för att de har supportrar som älskar fotboll? Djävla idiot! avslutade han och gick iväg åt sitt håll.

Jag kunde inte avgöra om han var upprörd, ledsen eller arg. Till slut kom jag fram till att han antagligen var kränkt.

Porträtt av en porträttör.

Eric Zetter var Sveriges och en av världens mest banbrytande fotografer under 60- och 70-talet. Han revolutionerande fotokonsten genom sina stora upp- och nervända porträtt. Eric menade att han bara imiterade hur bilder togs emot i ögat innan hjärnan rättvände synintrycket. Eric ifrågasatte det gällande, normativa perspektivet och skapade sig en helt unik position inom fotokonsten med bilder som sökte sig bortom medvetandets rationalitet. Han nämns idag i samma andetag som Irving Penn, Man Ray, Diane Arbus, Richard Avedon, Sally Mann m fl.

Eric Zetters genombrott kom sent i karriärer, eftersom det dröjde innan han omfamnades av den konservativa, svenska konstscenen. En kritiker i DN skrev till och med att Erics bilder var banala, rättvända eller upp och ner och antydde att Eric bara var en sensationssökare. Hade han känt till det enorma arbete som låg bakom varje bild, hade han kanske uttryckt sig annorlunda. För att skapa sin konst hade Eric konstruerat en rigg där han kunde hänga upp och ner och se människan på sitt unika sätt. Han tillbringade hela dagar i denna, minst sagt, obekväma arbetsställning. För att försörja sig under samma period arbetade Eric som maskinist på porrbiografen London, belägen på Bryggargatan i Stockholm. Många av hans modeller under den här perioden hittade han på biografen. Ljusskygga män som ogärna ville bli sedda på väg in eller ut ur biografmörkret, men var välvilligt inställda till att agera modeller mot en öl och en macka. Eric utvecklade sitt fotograferande med dessa män som råmaterial. Genombrottet skedde först 1975. Berlinische Galerie i Berlin hade sett några bilder och insåg potentialen i Erics portfölj och anordnade en soloutställning av hans verk. ”Die Menner aus London” bestod av stora, svartvita silvergelatinprintar där hans egensinniga porträtt stirrade upp och ner ut mot den tyska konstscenen som förbehållslöst tog honom till sitt hjärta. Intellektuellt driven konst med inslag av sexuellt utanförskap, var oemotståndligt för den tyska publiken.  Resten är historia och efter det ville alla bli fotograferade av Eric Zetter.

När han fick förfrågan att avporträttera Drottning Elisabeth II av England, monterades hans rigg på Buckingham Palace och Eric klev in i den sele som höll honom på plats innan han snurrades ett halvt varv och betraktade drottningen genom sin 18x24 storformatskamera av märket Szabad. (En kamera som skapats av den ungerske immigranten Szilard Szabad, som sedermera även utvecklade Hasselblads Universalkamera.) Drottningen hade inte blivit informerad om Erics teknik och särart, utan bara blivit rekommenderad att låta sig avbildas av en internationellt erkänd fotograf. En omständighet som bidrog till att det här blev ett av Eric Zetters mest ikoniska porträtt. Drottningen gapskrattar nämligen på bilden. Helt okungligt och utan återhållsamhet men just därför så rörande mänskligt. Eric både fångade och vände upp och ner på människan bakom titeln och tronen. Drottningen kunde helt enkelt inte tygla sitt bubblande skratt när hon såg Eric Zetter hänga som en fladdermus framför henne. Erics försök att dölja sin flint med en rejäl överkamning, bidrog säkert till Drottningens okontrollerade glädje. Hon refererade till bilden i en intervju i Life Magazine med orden: ”Den där lilla ensamma hårtesten som dinglande från fotografens kala skalp. Som en linnegardin i svag vind. Det blev för mycket.”

Tyngdlagen skulle sen komma att spela en annan roll i Erics karriär. Hans kamera vägde nämligen sina modiga 35 kilo och han vägrade att överge sitt ”instrument” för moderna och lättare kameror. Trots kompletterande upphängningsanordningar blev det till slut för mycket för Eric. Alla år hängande upp och ner hade gett kronisk frozen shoulders, cirkulationsrubbningar och högt blodtryck. Han genomgick en existentiell kris och övervägde att överge sin konst. Priset var för högt. Men efter ett par månaders självömkan fick han ett nytt infall och djärvt skifte av sin metodik. Objekt och subjekt bytte plats och Eric stod på studiogolvet och modellerna monterades upp och ner i hans rigg. Ett genialiskt grepp som ytterligare säkrade hans plats bland världens mest hyllade fotografer.

Med sin nya teknik skapade han några av tidens mest ikoniska porträtt på storheter som Salvador Dali, Janis Joplin, Richard Nixon, Tage Erlander och Joni Mitchell. Bara för att nämna några. Bilder som han sen hängde rättvända, så att publiken fick se alla dessa välkända personer på ett sätt som de aldrig setts förut. Unika porträtt som slöt cirkeln i hans konstnärsskap och som idag kan ses på flera av världens mest förnäma museum och privata samlingar.

Eric drog sig tillbaka på 80-talet och levde ett stillsamt liv på Manhattan. Han slutade att fotografera och gjorde några enstaka framträdande vid stora retrospektivutställningar av hans verk. Senast på MoMa i New York 2008. Eric Zetter avled 6 juli 2022 av naturliga orsaker i sin lägenhet på Manhattan. En kärleksfull hyllningstext, som skrevs av Klas Östergren, konstaterade att hans konst kommer att leva för evigt. Men, avslutade han elegant, Eric Zetter punkt.

Botemedel mot post-semester-ångest.

Mannen som kontaktar mig blir själaglad när jag tackar jag till att skriva ett manus till en mindfulness-app, där folk betalar för att befria sig från sina bekymmer för egen maskin. Nu vill hans företag skapa en meditation som kretsar kring den ångest som många känner efter semestern när de ska börja jobba igen.

-Åh, den känner jag så väl till, ljuger jag.

-Jag hoppades på det det, svarar han entusiastiskt vilket känns lite passivt-aggressivt.

Jag berättar vad jag tar i arvode, vilket han försöker pruta ner - eftersom han menar att det är för en så god sak. Så jag undrar om han har sänkt sin lön av samma skäl? Sen pratar vi inte mer om det.

Två veckor senare har jag skrivit ett manus som jag skickar över. Jag beskriver hur det ska ska läsas in av en hypnotisk, oemotståndlig röst och föreslår mig själv som inläsare. Jag menar att det kan skänka texten ännu ett lager av djup, när författaren själv levandegör sin text.

Ser fram emot att få höra din reaktion. Hälsningar Anders.

Manus. Mindfulness. 2022-07-09

Hitta en plats där du vet att ingen kommer att störa dig. Det kan vara föreningens soprum, en bastu, en garderob, ett pannrum eller företagets kopiatorrum. En plats som du kan göra till din egen för de kommande 20 minuterna och där min röst ska guida dig ut på på en rogivande resa.

Lägg en matta på golvet. Helst en som din farmor vävde på 70-talet av familjens gamla klädesplagg. Ett underlag som därför utgör hela din livshistoria och som är fri från både plast och yogamattans fabricerade löften om harmoni och grandiosa insikter. Om det inte finns plats att ligga ner på golvet, kan du sitta på huk och omfamna benen med dina kraftlösa pinnar till armarna. Det spelar egentligen ingen roll. Snart spelar ingenting någon roll längre.

Slut ögonen och ta några andetag och upplev den syrefattiga luften i dina lungor. Känn hur meningslösheten fyller ditt inre. Släpp taget över att du jobbar kvar på en arbetsplats där det enda du har kvar att ge är bitterhet. Acceptera att du är för feg för att göra någonting åt det. Följ min röst när den transporterar dig in i hopplöshetens innersta rum. Föreställ dig ett underjordiskt reningsverk någonstans i Stockholm, där du sakta och varligt sänks ner i den stinkande gyttjan. Din kropp flyter i mörkret, bland avföring, bakterier, läkemedel och knarkrester. Känn hur du uppfylls av skamkänslor. All skräpmat du ätit i ditt liv, saker du köpt utan mening och sen slängt. Ditt bristande engagemang i alla tragedier som pågår på jorden. Hur du skamlöst använt ändliga resurser och inte gett någonting tillbaka. Känn hur skulden tynger dig och pressar ditt slappa semesterarsle som en bit burkskinka mot mattans historiska yta. Andas långsamt ut genom munnen och hetta upp planeten lite till med med din härskna koldioxid. Du är oduglig och hopplös. Du betyder ingenting. Du är inte älskad. Du är dömd att dö. Du är människa. Det sämsta som hänt vår planet.

Så, nu kan du sakta öppna ögonen igen. Redo att ta dig an yrkeslivet med ny energi.

Mannen från mindfulnessföretaget ringer tillbaka och är inte alls lika skrattig som tidigare. Tvärtom, han är rasande på ett sätt som antagligen rimmar illa med företagets värdegrund.

-Vad är det här för djävla skit? Det här dämpar ju ingen ångest, det skapar ångest. Folk kommer vilja skjuta sig efter att ha lyssnat på det här, fattar du inte det?

-Tror du?

-Jag vet!!

-Jag tänker nog att jag vidgat perspektivet för lyssnarna. Ångesten för att börja jobba igen har väl rimligen minskat väsentligt när man ser det lite större perspektivet. Och det var väl det var som var uppgiften?

-Vi kommer aldrig att kunna använda det här, skriker han tillbaka.

-Namaste, svarar jag och avslutar samtalet. Jag känner mig harmonisk och inser återigen hur mycket jag älskar mitt jobb.

Safety on board.

Ett av världens största flygbolag hör av sig och är djupt bekymrade. Problemet är tydligen att folk inte lyssnar på säkerhetsgenomgångar av flygvärdinnor och stewards, de sitter med sina noice-cancelling lurar på sig och stirrar på tv-serier istället.

-Verkligen? säger jag med väl spelad överraskning.

I själva verket fattar jag precis. När folk tagit sig igenom helvetet med incheckningen och säkerhetskontrollen på flygplatsen, är alla helt knäckta och knappast mottagliga för att höra att de kanske inte ens överlever flygresan.

Mannen från bolaget undrar på bruten engelska om jag kan tänka mig att skapa kommunikationen som får passagerarna att ta till sig den här avgörande informationen. Jag spelar som vanligt svårflörtad och undvikande, tills han överöst mig med lovord och en gränslös budget. Han berättar också att de utrustat alla sina plan med utrustning från en totalitär stat som gör att de närsomhelst kan störa ut passagerarnas plattor, datorer och lurar.

-Så att vi säkrar deras uppmärksamhet, säger han nöjt.

-Det fixar jag nog ändå. Men ok, maila mig informationen som ni vill att passagerarna ska ta till sig, så återkommer jag med ett förslag, svarar jag.

-En sak till, säger mannen från bolaget. Vi vill att vår värdegrund ska genomsyra projektet.

-Säkerhet?

-Eh, ja det också.  Men mer att vi är ett inkluderande bolag, som omfamnar alla nationaliteter, könstillhörigheter, funktionsnedsättningar och sexuella läggningar.

-Absolut. Alla ska komma fram levande, vi är helt eniga på den punkten, säger jag och avslutar samtalet.

Tre veckor senare sitter jag på ett plan på väg till flygbolagets huvudkontor. Jag är nog den enda som intresserat studerar ombordpersonalens genomgång av säkerhetsåtgärderna. Eftersom jag sitter vid nödutgången och därigenom indirekt har ansvaret för att folk kommer ut ur planet i händelse av en olycka, lovar jag personalen att sköta dörren.

-Om jag inte är för full, väser jag leende till min granne, som inte ser ett dugg road ut.

Konferensbordet är säkert 12 meter långt, format som en flygplansvinge och lackat med företagets gigantiska logotyp på. Det är uteslutande vita, medelålders män runt bordet, trots att patriarkat inte ingick i företagets värdegrund vad jag kunde minnas.

Jag har förberett mig väl och pluggar in min dator, samtidigt som jag berättar hur motiverande det varit att få hjälpa till med det här uppdraget. Att få rädda liv slår an min utpräglade människokärlek. Men jag nämner också hur svårt det kan vara att nå fram till människor med information som de inte bett om eller ens kanske vill ha.

-Jag tänker såhär. Vi ska se på säkerhetsgenomgången som ett interaktivt event, som ju firat triumfer på teatrar och i installationskonst. En upplevelse där en del väsentlig information visas på flygplanets alla skärmar och den andra delen förmedlas live av vår ombordpersonal. Det gör att personalen får en uppgift och skärmarna en annan. Tillsammans skapar de en oemotståndlig helhet som både fängslar och förmedlar kunskap.

Männen runt bordet nickar samstämmigt och utbyter gillande ögonkast med varandra. Ingen säger ”han vet vad han sysslar med”, men det är vad alla tänker.

-Så, jag tycker att vi nu ska låtsas som att alla vi sitter i kabinen tillsammans nu. Trots mina 194 cm får ni tänka er att jag är steward och skärmen bakom mig får symbolisera planets alla skärmar som vi tar över inom kort. Låtsas nu vara helt ointresserade. Prata, läs, titta på en skärm eller vad ni vill.

Männen följer mina direktiv och jag går med svassande gång utmed konferensbordets långsida och räknar tyst mina passagerare. Sen återgår jag till min plats vid bordets kortsida och startar en film på min presentation.

Det är en närbild på något som ser ut som en svart sopsäck på en åker. Jag ler vinnande mot männen och börjar prata med min stewardröst. (Du vet precis hur den låter.)

-Välkommen ombord på denna Boeing 727 till Mallorca. Detta är exakt den flygplanstyp som bombades i Lockerbie 1987 då 350 människor miste livet.

På skärmen vidgas bilden och vi ser att det inte är en sopsäck, utan ett helt hav av liksäckar på en åker. Resterna av ett flygplansvrak ligger och pyr i bakgrunden.

-En av de stora riskerna vid en olycka är t ex förlust av kompression i kabinen. Vid 10.000 meters höjd kan ett såhär litet hål i flygplanskroppen (blyertspenna hålls fram i bild) enkelt suga ut en normalstor man som inte sitter fastspänd ut ur flygplanet. Man landar i ungefär det här skicket. (På skärmen visas en sked med havregrynsgröt som slängs på ett köksbord för att sen följas av en filmsekvens för hur man fäster säkerhetsbältet.)

-Vid tryckfall försvinner också allt syre ur kabinen, därför faller automatiskt syrgasmasken ner. Tanken är att ni som vill ha chansen att överleva placerar den över mun och näsa.

-Det är mycket som kan gå fel under en flygning. Oavsett om det handlar om att vi får en havsörn in i motorn, kapas eller drabbats av ett tekniskt fel, så tänds lamporna som indikerar var nödutgångarna finns. Det kan vara viktigt att lägga på minnet om vi tvingas att nödlanda. (Bild på kraschat flygplan i snötäckta Anderna.)

 -Vid en känd flygplanskrasch tog det så lång tid att rädda de överlevande, att de till slut börjad att äta döda medpassagerare som inte orkat lyssna på säkerhetsgenomgången.

-Att nödlanda är svårt. Speciellt i vatten. Om piloten ändå lyckas buklanda, finns en flytväst under sätet. Om du saknar flytväst drunknar du å ena sidan snabbare, men å andra sidan flyter du antagligen upp månader senare och är svår att känna igen. (Bild på människor i badkläder som står och skriker hysteriskt åt en uppsvälld kropp i strandbrynet.) 

Här stannar jag upp lite grann, ler förtroendeingivande åt alla runt bordet som tittar panikslaget på tv:n.

-Om ni har några frågor kring säkerheten ombord, så finns det en Safety On Board i stolsfickan framför dig. Ha en fortsatt trevlig resa. Snart serverar vi förfriskningar och lite snacks, säger jag och lägger handen lite kokett på höften.

Ett elakt svarvat rykte.

Jag hade en manlig slöjdlärare på högstadiet som hade rykte om sig att vara intresserad av småpojkar. Slöjdlärarens rykte var välkänt redan innan vår första lektion med honom och allt han sa och gjorde vävdes därför samman för att bekräfta den förutfattade meningen.

Man ska komma ihåg att bögskräcken var stark under den här perioden. Inget skrämde unga pojkar mer än idén att en dag vakna upp och upptäcka att man själv var bög eller att en kompis visade sig vara det. Man skulle kunna tro att den här kollektiva oron ledde till ett välutvecklat väderkorn i frågan, men vi stod alla med vidöppna munnar och förvånade blickar när någon upplyste oss om att både Freddy Mercury och Village People var homosexuella. Slöjdlärarens osunda intresse för småpojkar var vi däremot tvärsäkra på. Varför la han annars ofta en hand på våra axlar när han pratade med oss? Varför gav han så mycket mer uppmärksamhet till oss pojkar än tjejerna? Och varför svarvade vi så mycket långa, cylindriska saker?

Ingen hade anmält slöjdläraren, så var hans olyckliga rykte kom ifrån var okänt och framförallt ointressant. Mytologin är alltid mer lockande än sanningen. Den växte inuti huvudet på oss, broderades ut, förstärktes och blev en skräckhistoria som förenade oss. Jag minns också att slöjdläraren hade enormt dålig andedräkt och jämförde snickeri med hjärnkirurgi. Två saker som ytterligare bekräftade vår bild av en man som bara måste var pedofil, trots att orsakssambandet kändes lite svagt redan då.

Årtionden senare tänker jag tillbaka på slöjdläraren och att han kanske bara var en lärare som älskade sitt jobb. Att få arbeta med barn och lära dem skapa saker i trä. Hur han fick bättre kontakt med oss stissiga pojkar genom att lägga en vänlig hand på vår axel när han berättade något. Speciellt när vi skulle använda just svarven och antingen höll stämjärnet på ett sätt som skulle innebära en ögonblicklig död, eller struntade i hårnätet eftersom man såg ful ut i det. Och vad använder man rimligen en svarv till om inte för att svarva avlånga, cylindriska objekt? Mitt mest bestående minne av den  här perioden är annars att jag, på eget initiativ, snickrade en te-bricka i två plan och med hjul. Ett unikt stycke svenskt handarbete som idag kanske kan hittas på auktion ihop med möbler av Axel Einar Hjort. Eller på soptippen.

Penetrerad och missförstådd.

Det finns en läkarundersökning som vi män behöver göra efter en viss ålder. Något vi skojar sinsemellan om med skräckblandad förtjusning. Min fru drev i alla fall på så att jag bokade en tid till slut. Jag sov dåligt natten innan och oroade mig både för undersökningen och resultatet. När jag kommer hem efter läkarbesöket känner jag mig lättat och därför också lite glad. Min fru väntar spänt när jag (med lite lätt glidande gång) kommer in köket och slår mig ner.

-Hur gick det?

-Ja, det var vidrigt förstås.

-Då fattar du kanske hur det är för oss tjejer att gå på mammografi eller till gynekologen.

-Det är väl ändå inte samma sak?

-Varför är det inte det?

-Ja, ni gör det ju jämt så ni vänjer ju er på något sätt.

-Nej, det gör vi inte.

-Jaja, men nu var det i alla fall väldigt jobbigt för mig. Även om hon sa att allt var bra.

-Hon?

-Ja, det var en kvinnlig läkare.

-Jaha?

Min fru tittar länge och forskande på mig.

-Ja det förklarar en del..

-Vad menar du med det?

-Inget. Men det var lite lägligt att det just var en kvinna, tycker du inte?

-Nu valde ju sjukhuset vem som skulle undersöka mig, inte jag.

-Men du fick väl ett namn på läkaren innan du skulle gå?

-Ja, det är klart.

-Och det var uppenbarligen inte Dr Lennart?

-Nej, och det spelade ingen roll. Jag kanske till och med föredrog att en kvinna skulle undersöka mig.

-Ja, det kan jag tänka mig. Det var väl därför du inte sa något till mig innan?

-Är du svartsjuk….?

-För att en tjej kör upp ett finger i arslet på dig? Skulle inte tro det.

-Sen var det ju ultraljud också. En lång djävla stav….

-Där ser man. Som en efterrätt.

-Nu får du väl ge dig. Jag kanske skulle ha struntat i undersökningen och istället drabbats av en ostoppbar cancer senare?

Hon skakar bara på huvudet till svar.

-Det var ju du som pushade mig att gå!

-Men jag väntade mig inte att du skulle komma hem och se ut som om du fått tillbaka på skatten.

-Jag kanske är lättat för att det är över? Är inte det en ganska normal reaktion?

Hon tänker efter en stund innan hon skrattar till och tittar lite ömt på mig.

-Ja, förlåt. Du har rätt. Jag kanske bara är lite nervös för mitt eget gynekologbesök nästa vecka. Även om Magnus är väldigt lätt på handen och bra.

-Magnus??

Meningslöst möte i Kreml.

Jag ska få mina reseinstruktioner på ett café i Gamla Stan på ett givet klockslag. Jag slår mig ner vid ett bord, i andra änden av rummet sitter en man i trenchcoat och mörka solglasögon. Han läser en s.k herrtidning från tidigt 80-tal, som han sen viker ihop och lämnar kvar på bordet, varefter han lämnar caféet. Jag suckar över bristen på finess, släntrar över och lyfter motvilligt tidningen. Jag bläddrar till mittuppslaget, där en liten papperslapp klistrats strategiskt över kvinnans ena bröstvårta. En ung tjej som jobbar på fiket tittar äcklat på mig, samtidigt som jag skrapar loss lappen.

-Det är ett hemligt meddelande, förklarar jag för henne och inser samtidigt hur ihåligt det låter. Instruktionen på den lilla lappen är åtminstone glasklar.

Jag tar färjan till Gotland fredag eftermiddag och möter därför hela mediasverige som ska till sina landställen. Jag har aldrig begripit flockbeteendet där man tvingas möta bekanta och kollegor från stan i badbyxor på sin semester.

-Ni är lika originella som husvagnscampare! skriker jag åt alla och ingen i restaurangen. Sen beställer jag ännu en öl och en Jägermeister. Jag vet inte om jag är full eller lite nervös. Väl på Gotland tar jag bussen till Slite hamn. Det hinner bli kväll tills jag sitter på en angiven brygga och tittar ut över ett av världens mest nedsmutsade innanhav. Plötsligt dyker ett periskop upp en bit ut, därefter flyter en stor ubåtskropp upp till ytan och en lucka öppnas. Jag tänder min mobil som jag instruerats att göra och en militär i gummiflotte kommer roende mot mig. En liten benig kille i 20-års åldern glider in mot bryggan och manar mig att hoppa ombord. Inne i atomubåten hälsar jag lite blygt på några i besättningen innan jag placeras i en hytt.

Jag somnar och väcks flera timmar senare av en rysk pojke i sjömansuniform som står över sängen och ruskar om mig. Jag undrar om jag hamnat i en gammal porrfilm, innan jag leds uppför trapporna till ubåtens torn igen. Det är kolsvart och en stark vind blåser samtidigt som jag får hjälp att kränga på mig en dykardräkt. Jag upplyser en attackdykare bredvid mig att jag inte har dykcertifikat. Han svarar på urusel engelska att allt kommer gå bra, vilket övertygar mig om att allt kommer att gå åt helvete. Sen sätter vi oss på ubåtskroppen, tar på oss luftmunstyckena och hasar framåt tills vi rutchar ner i det iskalla vattnet. Attackdykaren har en strålkastare med sig och tar täten ner i djupet. Jag har en pannlampa på mig och simmar hundsim efter, ganska ineffektivt men inger en känsla av trygghet från barndomen som jag behöver.

Till slut når vi fram till ett stort rör. Jag fattar intuitivt att det är Nordstream2. Ingen orkade göra något för att rädda Östersjön eller planeten, men att dra en pipeline för rysk gas till Europa kändes som en viktig prioritet. Nåja, projektet omfamnades av alla godtrogna idioter som inbillade sig att länder som gör affärer ihop, inte krigar mot varandra. Något som säkert stämmer när det inte handlar om länder som har en avgrund mellan sig när det gäller demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Attackdykaren öppnar någon sorts lucka i röret, där han motar in mig. En av Östersjöns sista torskar följer med in också, innan luckan stängs. Jag är i någon sorts luftsluss och det finns en knapp i taket därinne, som jag trycker på. Plötsligt är det som att befinna sig i ett glas med en brustablett. Miljoner bubblor gör att sikten är obefintlig, innan jag märker att vattennivån försvinner tills allt vatten är borta. Lite trevande tar jag av mig luftmunstycket och tar ett andetag. Torsken som följde med in, ligger och sprattlar för livet bredvid mig. Han bytte ett liv i ensamhet, mot en obarmhärtig död. Jag sjunger en strof av Neil Young till tröst: ”It’s better to burn out, than to fade away. Hey hey, my, my….” tills hans sprattel avstannar och slutligen helt slutar. Därefter öppnar jag den andra luckan och kryper in i det svarta röret, som är ca 120cm i diameter. Det doftar svagt av gas och bajs därinne. Rysslands enda exportprodukter.

En spolformad skapelse står beredd framför mig, med åtta gummidäck som håller en sits svävande i rörets mittpunk. I samma ögonblick som jag spänner fast mig, startar en motor och jag färdas i snabb hastighet genom röret. Hastigheten är omöjlig för mig att avgöra, men ljudet och skakningarna av skarvarna i röret ökar i intensitet tills de övergår till att bara vara en konstant vibration. Det är som att åka tåg och jag somnar efter ett tag. Jag vaknar av att kapseln står stilla i en stor sal. Kristallkronor hänger från taket, förgyllda väggar med oljemålningar av stora, ryska makthavare stirrar ner mot mig. Jag kliver ur min farkost och ser att Putin sitter vid ett bord och äter. Jag hinner tänka att han äter blod, tills jag inser att det antagligen är borscht. Han tittar upp mot mig och ler. Ett misstag, med tanke på att hela hans tandrad är blodröd.

-Vill du ha? frågar han mig och gestikulerar att jag ska slå mig ner.

-Nej tack, jag åt en landgång på Gotlandsbåten, svarar jag och sätter mig mitt emot honom.

-Vad snällt att du ville komma, säger han och torkar läpparna med en vit linneservett.

-Varför ville du prata med mig? undrar jag och häller upp ett dricksglas vodka till mig själv.

-Jag har inte så många jag kan koppla av och ha lite trevligt med här längre, säger han och slår missmodigt ut med händerna.

-Nej, det är ju en av de tråkiga bieffekterna när man startar krig, man blir snabbt ganska ensam, säger jag och sveper min vodka.

-Vet du vad jag saknar mest? frågar han med lite drömmande blick.

-Respekt?

-Det har jag väl? undrar han förvånat.

-Nej, folk är bara rädda för dig. Som en gatuhund, du vet aldrig om den vill kela eller slita loss luftstrupen på dig. Respekt är något du måste förtjäna

Putin tittar uppgivet på mig. Hans ansikte ser ut som om han både skjutit Botox i alla vinklar och sen pressat in tryckluft under huden. Det rinner en liten röd rännil av borscht i hans ena mungipa, men han märker det inte.

-Du är inte rädd av dig, det måste jag säga.

-Du har väl tillräckligt med oligarker och ja-sägare omkring dig? Vad ska du göra, skjuta mig i bakhuvudet? Som Stalin tyckte om att göra efter att han ätit en trevlig middag med offret först.

Putin hummar till lite roat, som om det var en idé som inte riktigt slagit honom. Jag ångrar att jag sa något.

-Om du inte tänker vara trevlig kan du lika gärna åka hem, säger han till slut och reser sig upp. Jag nickar till svar och går bort mot min farkost som står startklar i rörets mynning. Jag spänner fast mig och möter hans lite sårade blick.

-Du inser att du målat in dig i ett hörn va? Att Rysslands enda väg ut ur den här situationen, är att göra sig av med dig. Sen kan näste man säga att det här var ditt krig, backa ut ur Ukraina och be om att bli insläppt i värmen igen. Vilket kommer att ske, ganska fort till och med. Tack för vodkan förresten.

Han svarar genom att dra upp dragkedjan på sin Loro Piana-jacka för 100.000 kronor. Jag tycker att han ser tjock ut i den, men väljer att släppa det den här gången. Jag gör en lite teatralt vinkning, innan jag placerar händerna i kors över bröstet och åker som en projektil genom röret igen. Söderut, hemåt, mot Gotland. Som väntat är det ingen ubåt som väntar på mig vid luftslussen, så det slutar med att jag får simma in till kusten. Jag vadar upp på en strand, täckt i algblomning, gamla kondomer, trosskydd och en rostig elscooter över axlarna. Jag möts av  hela djävla mediasverige som ligger och solar sig i varandras stjärnglans. Jag har aldrig varit så glad över att se dem igen.

Eulogi av en filur.

Erik Lundby finns inte längre. Hans sista stund på jorden tillbringade han vid en privat sexklubb i Östergötland. Han var på väg hem ifrån ett av sina affärsmöten där han i sedvanlig anda pratat hål i huvudet på alla andra. Ömsom hittade han på fakta, ömsom strödde han självklarheter omkring sig. Om någon hade en annan åsikt, blev han rasande och lutade sig mot sina påhittade akademiska meriter och en undersökning som ingen annan kände till. Erik Lundby var som alla andra narcissister, han saknade helt självinsikt och tyckte själv att mötet gått enastående bra. Han bestämde sig därför för att kröna dagen genom att stanna till vid sexklubben och dess mest kända attraktion: Ett utomhus-glory-hole som han hört mycket om. Det var i själva verket en Friggebod som tillhörde en förskola på orten. På dagarna fungerade den som en hybrid mellan klättervägg och koja, där ena väggen utrustats med flera cylindriska hål. Men vissa sommarkvällar togs den i hemlighet över av sexklubben. 

Erik kittlades av både nakenheten i det fria, samt av ovetskapen om hon/han/det som befann sig på andra sidan. Erik såg sig som 100% hetro men hade för vana att dra hopplösa bögskämt, för att på så vis försöka tysta den svaga rösten inom honom som alltid älskat Barbara Streisand och Melodifestivalen. Just den här dagen visade det sig att det varken var en man eller kvinna på andra sidan - utan en vildsvinstjur. De anställda på sexklubben hade tagit en fikapaus och lämnat ytterdörren på glänt. Sånt som händer. Vildsvin är ju visserligen inte alls köttätare, men när de känner sig hotade och trängda kan de gå till angrepp med sina sylvassa betar. Om den plötsliga smärtan inte varit så ohygglig hade kanske Erik kunnat glädja sig åt att vildsvinet uppfattade hans penis som ett hot. Erik segnade ner och blodet stod som en fontän ur hans mellangärde. Han slogs av att det var som en röd orgasm innan han förlorade medvetandet och livet. 

Erik lämnar egentligen inget tomrum efter sig alls. Möjligen en kollektiv känsla av lättnad över att slippa höra hans malande röst och att jorden befriats på ännu en hopplös filur. Hans kropp kremerades tillsammans med de kvarvarande slamsorna som en gång varit hans mandom. Självupptagen in i det sista, efterlämnade Erik 45 tätskrivna sidor med instruktioner för hur hans sista resa skulle gå till. Hans aska skulle förvaras i en snidad ask av guld och värdigt färdas ombord på försvarsmaktens kustkorvett ut till en kobbe i Karlskrona skärgård. En plats där han, enligt egen utsago, hade mött Putin, Lavrov och Stig Bergling straxt efter att U137 gick på grund, för ett samtal om säkerhetsläget i Östersjön. Erik var glad i sprit, det ska sägas, och kunde på fyllan sänka rösten och berätta att han hade haft en högt uppsatt position inom underrättelsetjänsten och arbetat undercover som spion, med rätt att döda, under hela kalla kriget. Ett påstående vars enda sanningshalt var att folk ofta ville skjuta sig själva efter att ha träffat honom. Hans aska skulle sen strös högtidligt och en ensam trumpetare skulle spela ”I am a woman in love” av Barbara Streisand och Bee Gees. Han gav noga instruktioner om hur hans fru och barn skulle vara tröstlösa och gråta floder. Någon borde läsa högt ur Machiavellis ”Fursten” och kanske kunde Lars Lerin måla ett porträtt av honom som kunde hängas på Nationalmuseum. Han ville även att frun skulle se till att göra hans dödsdag till helgdag. Helst i hela världen, men Skandinavien skulle kunna räcka. Så efter att hans fru och barn läst igenom hans sista önskan, tömde de papplådan med hans aska i toaletten och spolade iväg de sista resterna av Erik Lundby. 

Amen.