Romantik i reality

Jag träffar några killar i 30-års åldern som i förbifarten undrar hur länge jag och min fru varit gifta. Jag svarar som det är, 30 år. Killarna blir djupt imponerade och frågar förväntansfullt hur mitt frieri gick till. En fråga som enbart kan komma från en generation som dumstirrat på dejtingprogram under hela sin uppväxt. Så jag lutar mig förtroligt framåt och sänker rösten. 

-Jag målade en akvarellmålning på 4x5 meter med en detaljerad karta över Kungsholmen, som jag lämnade på vardagsrumsgolvet för henne att upptäcka. På målningen markerade jag en specifik plats i Rålambshovsparken med ett litet, påklistrat, rött hjärta. Under hjärtat hade jag skrivit med pytteliten stil att jag gömt en liten trädgårdsspade under hennes huvudkudde som skulle komma till användning. Redan efter 10 cm ner i marken på den utsatta platsen i Rålambshovsparken, stötte hon på en gammal chokladask i metall från 30-talet, inslagen med stora rosetter. Inuti hittar hon ett isärplockat pussel på tusen bitar som hon måste lägga på plats. Efter ett tag ser hon att motivet är Michelangelos staty av David. Och när hon slutligen lagt alla bitarna ser hon att det saknas en pusselbit, precis där hans hjärta sitter. 

Jag tittar på killarna, som nu sitter med öppna munnar och någon sorts dumleende, innan jag fortsätter.

-Hon söker efter den och ser då på baksidan av chokladasken att jag graverat in formen av den saknade pusselbiten och även skrivit en liten text inuti: ”Mitt hjärta är ditt. Gå ner till stranden.” Hon är så rörd att hon storgråter när hon går till stranden, där en man i våtdräkt serverar henne ett glas champagne och lägger fram en duvblå sidenklänning som hon får byta om till. Sen sätter de full fart i ribbåten ut mot ytterskärgården. När hon kommer fram till den sista, lilla kobben ute i kustbandet, sitter jag där i en vit linnekostym på en klippa där jag dukat upp en festmåltid och tänt ljus i en hjärtformation runt bordet. Hon slår sig ner och plötsligt reser sig hela Sveriges Radios Symfoniorkester upp ur sina gömmor och spelar upp. Det är ”Anthem” av Björn och Benny. Jag reser mig högtidligt och sjunger passionerat och perfekt. I låtens absoluta crescendo skjuts sen tusentals av rosenblad ut ur en luftvärnskanon och förvandlar hela himlen till ett rött regn. När rosenbladen landat är hela kobben är ett enda stort, rött, hjärta. Det sista ekot efter explosionen tonar bort, då faller jag ner på knä, halar fram en sammetskudde där en smaragbeströdd ring vilar och ställer frågan så högtidligt jag bara kan. 

-Britt, Charlotte, Margareta. Vill du dela ditt liv med mig?

Killarna stirrar med vattniga ögon på mig.

-Fan vad mäktigt, säger de unisont.

På vägen hem senare är jag ganska nöjd med att jag gav killarna precis vad de ville höra. Att Lotta och jag i själva verket sprang in på Rådhuset i hemlighet och valde den kortaste borgerliga vigsel som bjöds, hade inte gjort dem lyckligare. 

Bara oss.

Maskeradmordet.

Jag strosar in på SVT’s kostymförråd i frihamnen och upptäcker snabbt att det är helt utplockat. Galgarna gapar tomma och ett kallt eko hörs i lokalen vid varje fotsteg. En ensam radio spelar lite pop någonstans. Efter en global pandemi och det pågående kriget i Europa, var inbjudan till en maskerad så enormt efterlängtad. För mig är en maskerad precis som när jag skriver. En underbar möjligheten att få leva ut sidor hos mig själv och kanske till och med ompröva min identitet. 

Bekymrat går jag därför fram till en ung kille som verkar vara ansvarig för förrådet och frågar om det pågår någon remake av Fanny&Alexander eller om de haft ett aggressivt angrepp av mal? Han svarar lite stramt att de gjort en översyn av hela förrådet.

-Men det är ju nästan inget kvar, säger jag upprört.

-Vi har bara tagit bort det som vi klassar som kulturell appropriering. 

-Självklart, säger jag utan övertygelse. Vi vill ju inte kränka någon.

-Nej, precis. Det är viktigt att vi inte bidrar till stöld av andra kulturers särart, förklarar han för mig.

Jag studerar hans tatuering på armarna, som uppenbarligen är inspirerade av maori-tatueringar. Jag ser de stora, runda träbitarna i hans öronlober, jag ser hans Tibetanska halssmycke, kängorna som inspirerats av argentinska hästfolk och jag ser hans Spotify på telefonen som spelar upp en reggaelåt med UB40. Jag väljer att inte kommentera något av det, jag vill vara storsint och härlig idag.

-Jaha, där ser man, säger jag och fingrar lite prövande på en gorilladräkt. Den luktar som en urinfylld blöja med lite inslag av svett och spya.

-Den där är populär, säger han.

-Ja, det verkar så, säger jag och kämpar fram ett litet leende. Så om jag fattar dig rätt, det finns egentligen inga maskeraddräkter alls kvar här?

-Vad menar du, det finns ju massor här?

-Jo, men för oss som inte drömmer om att vara en snödriva, Kalle Anka, humla eller en höbal för en kväll. 

-Ja, vad hade du tänkt dig då? suckar han spydigt åt mig. Hade du tänkt att klä ut dig till indian, eller?

-Syftar du på urfolksamerikan? frågar jag vänligt tillbaka. 

-Det var det jag menade, svarar han snabbt.

-Mmm, men det var inte det du sa?

Han tittar bort och korrigerar sina indiska silverarmband runt handleden. 

-Nej, jag tänkte inte gå som Sitting Bull. Men bara så att vi fattar varandra? För mig är hela idén med maskerad att få förvandla mig till en annan människa. Och det är klart att det blir en karikatyr. Hur ska folk annars se vad man föreställer?

-Din generation fattar inte det här säger killen och korrigerar sin t-shirt med batiktryck.

-Och din generation har gjort sig till självutnämnda tolkar åt andra människor. Är inte det höjden av appropriering?

Han fnyser och korrigerar sin näsring till svar.

-Jag kanske kan gå som sexköpare? Fast vad fan har man på sig då? säger jag och skrattar till lite. Eller vad tror du om att klä ut sig till svenne-banan, med träningsoverall, foppatofflor, Hammarby T-shirt, en lejontatuering i pannan och en påse 7,2 starköl i handen?

Han ser inte ett dugg road ut och byter frånvarande låt på sin telefon till Eminem. 

-Men du! Nu vet jag vad jag ska gå som, säger jag och och skiner upp.

Han tittar utmattat upp på mig.

-Ortodox jude! säger jag triumferande. Svart kostym, hatt och långa lockar vid tinningarna. 

-Har du inte fattat något av vad jag sagt? småskriker han plötsligt åt mig. 

-Vadå, jag är 5,9% jude? Är det för lite för dig? Hade 15% räckt, eller krävs det mer? Min farfar var förresten italienare, det borde ju öppna för att gå utklädd till pizzabagare? 

Jag lämnar förrådet tomhänt men känner på något sätt att både han och jag lärt oss något den här dagen.

Framförallt han, tänker jag. 

Den lille mannen.

Jag har mött typen i hela mitt yrkesliv. Medelmåttiga män som tar enormt mycket plats och är helt konsumerade av sin egen förträfflighet. I bästa fall är han bara en mellanchef eller ordförande i din bostadsrättsförening och mest ett komiskt störningsmoment som är hanterbart. Men om ingen tar den här typen av man på allvar så vandrar han liksom vidare på tystnadens röda matta. Går det riktigt illa så blir det en lång promenad, via lite smålöjliga positioner som han tar på stort allvar vilket sen omärkligt leder till nästa position. Och går det riktigt illa så slutar de som envåldshärskare i Ryssland, Belarus, Ungern, Brasilien, Nordkorea, Venezuela, Kina, Turkiet. Ja, till och med i USA kan de bevisligen nå den absoluta toppen och åstadkomma irreparabla skador på demokratin. Knepet de använder sig av är att omge sig av ja-sägare som de sen belönar för sin lojalitet och skaffar sig hållhakar på. De ljuger systematiskt och blåser upp sin egen betydelse samtidigt som de roffar åt sig pengar och egendomar. De är inte ett dugg intresserade av politisk ideologi, de är bara intresserade av sin egen makt. Passar det deras syften att vara kommunist, så är de det. Passar det bättre att vara högerextrem, så går det lika bra. Det enda som inte fungerar för dem är en liberal mittposition, det går liksom inte att göda hat om man är sansad och nyanserad. 

Så vad har jag lärt mig av alla mina möten med de här små männen? Förvånansvärt lite, slår det mig. Jag känner igen dem ögonblickligen, men väljer ändå att tvivla på mitt eget omdöme. Man vill ju inte vara snabb med att döma? Han kanske har haft en risig barndom, han kanske har en diagnos, han kanske bara är nervös över att träffa mig? Och då har jag förstås också läst Malcom Gladwell som bekräftar att intuitiva insikter ofta visar sig vara överlägsna våra mer överlagda insikter. Jag tror egentligen inte att psykopater och narcissister (ja, jag vågar mig på en amatördiagnos här) är speciellt skickliga skådespelare. De har svårt att leva sig in i hur andra uppfattar saker och ting och ännu svårare att kunna spela ner sitt självhävdelsebehov. Min och hela planetens uppgift från och med nu, blir att vi alla ska bli bättre på att lyssna på vår intuition när vi möter de här små männen. Och vi ska söka stöd i varandra för att säkra så att de aldrig hamnar i positioner där de kan bestämma över oss eller vända oss mot varandra.

Den vägledande principen vi kan använda oss av är enkel: Om han känns som ett rövhål, så är han ett rövhål.

Jag ska försöka att vara lite roligare i nästa blogg.

Det åttonde inseglet.

Jag kontaktas av Dr Philip Nitschke (nej, namnet är inte taget - jag frågade), en brittisk uppfinnare som utvecklat en sorts podd som man kan ta livet av sig i. Han förklarade i ett zoom-möte att han bara måste testa prototypen på mig, innan han går vidare. Jag visste inte om det var en komplimang eller en förolämpning? Har jag ett så dystert perspektiv att jag borde avsluta mitt liv redan nu? Han pladdrade sen på om hans plan att sälja den till länder där människor har rätten att själva bestämma om och när de vill avsluta sina liv. Jag sa jag att om jag förväntades testa podden så kanske min input efteråt skulle bli lite fattig. Han formligen slog sig på knäna av skratt och blottade sina brittiska tänder. I den låga kameravinkeln underifrån var det som att se enskilda majskorn nedtryckta i köttfärs.

Veckan efter tog jag mig ut till Arlanda, vilket är en nära-döden-upplevelse på helt egna meriter. Efter ett par timmars flygning, där jag andades in min egen koldioxid, fick domningar i skinkorna och blev alldeles fnasig på läpparna, tog  jag direkttåget från Heathrow till ett kylslaget Oxford. Dr Nitschke tog emot mig på sitt kontor, centralt beläget i stan. Efter en obligatorisk kopp te fick jag mig en rundvisning i kontorslandskapet. En plats så bedövande ful och tråkig att den måste ha varit en avgörande inspirationskälla för att utveckla självmordsmaskinen från början. En åsikt jag givetvis höll för mig själv eftersom jag inte ville riskera att han skulle börja skratta igen. 

Jag måste säga att podden var imponerande och väldigt sci-fi-elegant. Det var som att kliva in och sätta sig i ett liten en rymdkapsel, med en dörr som man drar igen efter sig. Som en Bajamaja, tänkte jag, fast med en effektiv spolfunktion. En inbjudande, röd knapp som hade kraften att spola bort hela mig på ett ögonblick. Dr Nitschke redogjorde sakligt för hur podden fungerade. Hur den fylldes med en sövande gas som man först somnad av för att sen aldrig vakna upp igen. 

-På det här viset elimineras ju det stora etiska  dilemmat, där läkare eller annan personal tvingas utföra själva avlivningen av en annan människa, förklarade han för mig. Ett perspektiv jag kunde förstå. För mitt inre såg jag ett gift par som äter middag vid köksbordet och där mannen frågar: ”Hur var din dag på jobbet älskling?” Och hon tuggar klart och lägger ned besticken innan hon svarar. ”Toppen. Jag hjälpte sex personer att dö.”

Dr Nitschke intygade att processen var helt smärtfri och att han såg stora möjligheter för den på marknaden. Men han ville absolut ha min ovärderliga input först. Så jag gick in och stängde om mig. Det första jag noterade var att sitsen var väldigt bekväm och att ljuddämpningen var exemplarisk. Life-cancelling-quiet tänkte jag, slöt ögonen och lät mina tankar sväva fritt. Som tjocka ugglor på låg höjd. Jag reflekterade över hur livets ändlighet är det som skänker det mening. Hur åldrandet och döden är det enda som är helt rättvist på planeten. Man kan vinscha hem löst skinn i ansiktet, fylla upp sina hängande skinkor med skogaholmslimpor av silikon och äta alger och nötter som sägs förlänga livet. Men till slut står ändå liemannen utanför porten. Han flossar lite nonchalant och säger att det är dags att gå nu. Vissheten om ett slut är det som borde påminna oss om att inte slösa tid på idioter, vara omtänksam, vänlig och syssla med saker som skänker både en själv och andra glädje. Alternativt att roffa åt sig så mycket man kan, skita ner planeten maximalt och bete sig som svin mot sina medmänniskor. Man kan välja väg där och det verkar som om många motiveras mest av den senare. 

När ugglorna hade landat, klev jag ut och sa att jag hade massor med tankar att dela med mig av. 45 minuter senare satt vi på den lokala puben och läppjade på varsin halvljummen, avslagen öl.

-Såhär, sa jag och spände blicken i honom. Om man bestämt sig för att möta liemannen, borde det inte vara lite mer show och dans över det hela? Du måste ju bestämma dig för om du är i avfallsbranschen eller underhållningsbranschen. Jag tycker att det borde vara lite mer kundorienterat, om du fattar? Att döma av hans halvöppna mun, begrep han inte ett smack.

-Ta mig till exempel. Jag kanske vill avsluta mina dagar ute på en promenad. Jag stannar tankfullt upp vid Slussen, njuter av byggslamret och röker lite heroin (något jag alltid velat pröva) när en flygel som lyfts upp i Mariahissen, helt plötsligt släpper i sina fästen. Jag hinner kanske ta ett bloss innan jag strimlas som ett ägg av strängarna. Och för att en kranoperatör ska slippa trycka på knappen, så tänker jag mig att det enkelt kan fjärrstyras. 5G-nätet måste rimligen kunna hantera en så enkel manöver. Vad ska vi annars ha det till? Jag passerar alltså en sensor som lösgör en konsertflygen av märket Steinway & Son’s. Ja, jag vill nog gärna unna mig ett instrument som gör det hela lite mer högtidligt och värdigt. En del väljer en exklusiv kista, jag väljer ett skitdyrt instrument. 

Jag lämnade Dr Nitschke på puben. Hans mun var på vid gavel och jag orkade faktiskt inte sitta kvar och stirra in i gapet. 

På flyget hem slog det mig, att det mest fantastiska med den här dödspodden är att man faktiskt tvingas slå sig ner en stund och utvärdera saker och ting. Helt utan störningsmoment. En stunds eftertanke kring de stora frågorna och där man antingen hittar mening och livslust, eller en genväg ut. Visst, det hade varit billigare att sitta i sportstugan med pipan av en hagelbössa i svalget, men hade det varit lika tankeväckande? 

Plikten kallar.

Regeringskansliet hörde av sig och var bekymrade över att vaccinationstakten gick för långsamt. De flesta som faktiskt längtar efter att få ta en spruta, kan inte hitta en enda ledig tid att boka in sig på. Jag var förstås alldeles för upptagen för att vilja ta ett möte om saken, tills de började lovorda ”min flödande kreativitet och exempellösa skärpa”. Jag sa att varken smicker eller ett väl tilltaget arvode biter på mig.

-Jag drivs bara av en stark altruistisk kärlek till folket, konsten och vårt underbara land, ljög jag vidare. Sen sjöng jag några strofer på en låt av Evert Taube. Det kan ha varit Dan Andersson eller Fred Åkerström också, jag blandar ihop dem hela tiden.

Efter att de prisat min sånginsats och erbjudit ett arvode i klass med det som spenderats på skolplattformen, tog jag på mig min lodenrock, bäverpälsmössa och promenerade genom Gamla Stan. I vaktkuren på regeringskansliet bad de mig att identifiera mig, vilket jag gjorde genom att blåsa ut rök från min vape i ansiktet på dem. Det verkade fungera för sen leddes jag in i ett konferensrum där Statsministern stod framför en skärm och spelade Fifa mot Damberg. Hon gillar tydligen inte att förlora så Damberg hade tvingats välja Brommapojkarna och Statsministern spelade med Barcelona. 

En flock av undersåtar stod och tittade på och hejade uteslutande på Statsministern som matade in mål efter mål. Jag omikron-harklade mig och presenterade mig som Sepp Blatter och sa att de kunde lägga alla mutor på bordet. Inte ens Ygeman, som tillträtt som idrottsministern, begrep lustigheten. Statsministern tittade lite yrvaket på mig, gjorde ytterligare ett mål och släppte sen handkontrollen.

-Ja, vad bra. Jag ville bara förnedra klart Damberg här, sa hon och sträckte fram sin hand för att hälsa. 

-Jag föredrar fisting, svarade jag och höll fram en knuten näve. Att döma av tystnaden som infann sig i rummet hade jag antagligen valt fel begrepp. 

-Jag kan inte hålla ordning på Taube och Cornelis heller, sa jag och log lite urskuldande, vilket gjorde att stämningen i rummet lättade något. Magdalena gestikulerade att jag skulle slå mig ner vid konferensbordet, där någon skrämd minister serverade mig kaffe och mineralvatten. Efter några minuters kallprat om ett eventuellt fullskaligt krig mellan Ryssland och Ukraina, Trumps återkomst som USA’s nästa president, elkrisen i Sverige och Ebba Busch husaffär, drämde Magdalena handflatan i bordet.

-Nej, vad säger du Anders? Har du funderat på en lösning för att öka vaccinationskapaciteten i landet?

Min vana trogen roterade jag bäverpälsmössan på det blanka konferensbordet och intog en tankfull pose.

-Åh, jag vet inte, sa jag med utsökt spelad ödmjukhet. Jag är ju bara en liten människa som dagligen försöker gestalta vad det innebär att vara människa. 

-Ok, men nu har vi ju anlitat dig för att du ska komma med lösningar för hur man ska slippa behöva vara en ovaccinerad människa, sa Statsministern bistert.

-Ja, precis. Och jag har en tanke, svarade jag med låg, väsande röst och slutade samtidigt att rotera pälsmössan, för ytterligare dramatisk effekt.

Statsministern och alla hennes undersåtar lutade sig synkroniserat framåt mot mig. Jag fick en inre bild av att jag höll upp en höna inför en flock med rävar.

-Lösningen är att överlåta vaccinationerna åt organisationer som bevisat att de klarar av logistiken. Som lyckats skala både upp och ner när det krävts och som har kreativitet och hängivenheten som krävs för att driva en sån här komplex apparat framgångsrikt.

Magdalena såg lite bekymrad ut och avbröt mig.

-Jag orkar inte med det här liberala pladdret att privata aktörer alltid är effektivare och bättre skickade att lösa marknadens problem. Och jag vill inte definitivt inte släppa in fler riskkapitalister i vården. Det är illa nog som det är. 

-Det är de kriminella nätverken jag syftar på. De är ju i stort sett en del av den svenska modellen numera. De vet hur välfärdssystemet fungerar, skipar sig egen rättvisa, startar nya verksamheter varje dag, mobiliserar en egen försvarsmakt och engagerar den yngre generation att vilja bli en del av vuxenvärlden genom framgångsrik gangsterrap. De skulle fixa det här på ett par veckor och jag tror även att de skulle lösa hela problemet med antivaxxare. Vaccinera dig eller dö, avslutade jag och småskrattade lite.

Jag promenerade hem genom Gamla Stan igen. Jag nynnade på ”Sakta vi gå genom stan” och kunde inte för mitt liv komma på om det var Taube eller Ferlin som skrivit den. Jag var inte förvånad över reaktionen på regeringskansliet. Jag hade mött det så många gånger förut. Uppdragsgivare som är beredda att betala för ens råd, men sen inte är villiga att lyssna.

Bortkastade skattepengar, finns det något värre?

Lys upp avgrunden.

En granne har täckt hela sin trädgård och fasad med julbelysning. Det är väl LED-belysningens förbannelse, tänker jag. De små energisnåla lamporna som skulle ersätta våra gamla belysningar och minska vårt elberoende. I själva verket ledde det till att folk kastade bort miljoner av fullt fungerande glödlampor och ersatte dem med 90 meter LED-trams. En insats som ökade den totala elförbrukning.

Visst, vi lever ett land med ett hopplöst mörker större delen av året (för en del av oss är hela världen beckmörk året runt, men det är en annan historia) så det är mänskligt att vilja lysa upp tillvaron. En del gör det med sprit, glädjepiller och streamingtjänster, andra genom oskyddat sex med vilt främmande människor på finlandsfärjor. Och rätt många pyntar med LED-ljus. Jag tror man måste vara öppen för att det kan vara överlappande beteenden.

Man kanske har stirrat sig fördärvad på krimserier om seriemördare som förbereder sina dåd med hjälp av dockskåp eller kastanjefigurer, så man åker på en inspirations/teambuilding-resa med Viking Line Cinderella bara för att få uppleva något på riktigt. Väl ombord försöker man äta sig till break-even på julbordet, men det slutar med att man kräks okontrollerat och istället övergår till att blanda sin receptbelagda medicin med shots och paraplydrinkar. Minuter senare står man och pumpar sina knutna nävar i luften på dansgolvet.

Sen råkar man hamna i säng med en steward som är utklädd till tomte ombord. Lätt hänt, han ropade något vänligt på dansgolvet och man kände sig åtrådd och öppen för att expandera sin sexuella horisont. Dagen efter vaknar man med en tub glidmedel i hytten och större delen av ett tomteskägg djupt mellan skinkorna. Det är alltså inte bara horisonten som vidgats.

Väl hemma hos familjen igen bär man på en så bottenlös ångest att det bara finns en sak att göra. Man åker till ett valfritt lågprisvaruhus i Stockholms kranskommuner och köper kinesisk julbelysning som om det inte fanns någon morgondag. Hela natten står man på stege med skruvdragare och tänder runt midnatt slutligen upp kommunens största ljusförorening. En orgie i dålig smak som kanske odlar myten om den lyckliga, julälskande mannen, men som inte har en chans att utplåna det växande självföraktet. Inte minst eftersom lamporna har producerats i slavläger av Uigurier.

Jag vill betona att det här bara är en hypotes från min sida. Ingen absolut sanning.

Men det kan hänga ihop såhär.

Förfula ditt hem.

Vi närmar oss tiden då jag tvingas gå upp på vinden igen för att leta fram julpyntet. Jag gillar varken julen eller vinden, så det är lite av lose-lose-situation. Det är iskallt däruppe när jag famlar i skenet av en naken glödlampa efter två flyttkartonger med sakerna som ska placeras centralt i vårt hem. Jag slås av hur två vuxna människor med ganska god smak, varav den ena till och med arbetar som inredare, sanktionerar att så mycket kitsch och motbjudande smörja tillåts ta över vårt hem.

Eftersom jag i sann Freudiansk anda verkar ha gömt julsakerna, tvingas jag rota igenom gamla möbler, hifi-rester, resväskor och flyttkartonger med bilder och annat bråte. Alla dessa saker som vi i något svagt ögonblick klassificerat som ”dumt att kasta” eller ”kan vara värt något”. En inställning som kan ha formats av en fascination för tv-program där proffs får botanisera i gamla lador, garage och dödsbon och upptäcker dolda skatter. Eller Antikrundan, där folk kommer in med fasansfulla trämöbler som ser ut att vara gjorda av livstidsdömda interner på våra anstalter. Saker som jag hade kört till tippen direkt, eller möjligen slagit sönder och eldat upp i min öppna spis. Som sen visar sig vara gjorda av Bror Einar Hjort och därför är värda flera hundra tusen kronor.

I vindens dunkla sken sneglar jag på en oljemålning som bor på vinden av väldigt goda skäl - den är fasansfull. Men jag minns paret som hittade en målning av Rembrandt i sin gamla kolkällare. Eller kollegan som köpte en mapp med mönsterritningar på en loppis för 50:- som sen visade sig vara originalritningarna till mattor och möbler i Versailles. Varför händer det inte mig? Jag öppnar en flyttlåda på måfå och blickar rakt ner i min egen uppväxt. Alla vinylskivorna som format mig. Hårdrock, synth, indie och så några pinsamma soulskivor som jag köpte för att det alltid var någon halvnaken tjej på omslaget. (Ni som vet bandet, vet.)

Till slut stöter jag på lådorna med julpyntet. Den fasansfulla, vävda duken med broderade tomtar och renar på, som granen ska stå på. Fnasigt gammalt glitter, tre generationers julbelysning som slingrat ihop sig till en hård boll, plastkulor i olika färger, lite fragment av bollar i någon sorts glas som alla gått sönder. Vita pappersbollar, en julbock gjord i någon sorts utsäde som antagligen självantänder så fort det kommer ner i värmen. Slutligen en 50 cm’s tomte i plast vars huvudsakliga roll har varit att bli juckad på av hemmets samtliga hundar. Det finns även några otroligt uselt målade toarullar, med lite glitter och frassligt papper i ändarna. Barnens ”hantverk” som jag fortfarande inte vågar kasta för att inte äventyra mitt äktenskap. Eller av rädsla för att de eventuellt blir enormt värdefulla i framtiden. Jag stapplar nedför den branta trappan med all julsmörja och ropar med min mest tillgjorda röst.

-Jag hittade allt, älskling!

Vem väntar vi på?

Dottern är tre år och ovanligt talför för sin ålder. Han hämtar henne på förskolan någon vecka före julledigheten och de promenerar hemåt i slasken och eftermiddagsmörkret. Hon stannar ofta och hoppar i pölar av smältvatten och smuts. Ett tag försökte han få henne att sluta med det, men nu har han gett upp och accepterat att tvättmaskin och torktumlare går dygnet runt för att hålla hennes kläder rena. Väl hemma äter hon en macka genom att dra loss osten från brödet och gräva upp smören med ett finger. Hon är underbar men äter som ett svin, så är det bara. Plötsligt stannar hon upp och tittar forskande på honom.

-Vem väntar vi på? undrar hon och lägger huvudet lite på sned.

-Mamma! säger han eftersom han inte tror att hon känner till Godot.

-Nej, en annan, säger hon med ett brett leende.

-Jag vet inte älskling. Kan det vara Alfons mamma då? jag har alltid undrat var hon hållit hus.

-Nej, säger hon bekymrat.

-Jaha, du menar Tomten? säger mannen uppgivet eftersom han hoppats slippa göda tron på en gubbe vars livsuppgift är att driva konsumtion.

-Nej, Jesusbarnet, säger hon entusiastiskt.

Dagen efter lämnar han dottern på förskolan och ber att få prata med hon som är chef. De går in i ett rum som luktar mögel och trolldeg. Han förklarar att om han velat pressa in religion i sitt barn ihop med lussebullarna, så hade han valt en sån förskola. 

Han går till sitt arbete som han hatar, men som tyvärr betalar så bra att han aldrig kommer att kunna sluta. Där hamnar han i ett möte med den nya, unga hållbarhetschefen, en man som ännu inte har förlorat alla illusioner och förhoppningar om människor. Hållbarhetschefen pratar om alla förändringar han vill göra på företaget och hur meningsfullt allt kommer att bli framöver. Hur företaget kommer att göra skillnad genom att köpa återanvänt skrivar- och toapapper, köpa utsläppsrätter när folk reser, stänga av teknisk utrustning på nätterna och erbjuda närodlad frukt i mötesrummen. Hur bolaget blir en del av kampen mot den globala uppvärmningen och hur det kommer att göra företaget mer attraktiv som arbetsplats. Mannen tittar trött på heltäckningsmattans mönster och trummar med fingrarna på stolskarmen. Hans tankar går till sin dotters fråga.

-Vem väntar vi på? säger han tankfullt och dovt.

Hållbarhetschefen flackar lite oroligt med blicken, som om någon hög chef är i antågande.

-Nu tror jag inte att jag riktigt förstår…

-Vem lurar vi egentligen genom att försöka få vanligt folk att tro att de kan göra någon som helst skillnad? Är det ett smart sätt att göra det till deras fel? Om de kört mindre bil, sopsorterat, pantat och komposterat mer, så hade det här aldrig hänt? Människor är inte beredda att ge upp en livsstil som tagit dem tusentals år att uppnå. Politikerna är för fega för att fatta besluten som krävs och företagen är för upptagna med sina kvartalsrapporter och börskurser. Vi väntar inte på tomten, Jesus eller Greta Thunberg längre, vi väntar på en teknologisk Messias. Det är vårt enda hopp. Någon som knäcker koden till ren, billig och evig energi. 

-Men tänk om ingen kommer, säger hållbarhetschefen uppgivet?

-Då har vi torkat oss med återvunnet papper i onödan, säger mannen och lämnar rummet.

Språklig limbo

Plötsligt ser jag en en italiensk kvinna ställa ut en tallrik mjölk till sin katt utanför porten. Jag inser att här öppnar sig en möjlighet som kanske bara kommer en gång i livet, så jag går raskt fram och ställer mig framför henne och katten. Kvinnan känner av min närvaro och lyfter blicken, samtidigt som jag ler vinnande och sen högtidligt levererar.

-Il gatto beve latte, säger jag och pekar på katten och tallriken.

Ganska snabbt känner jag att kvinnan inte delar min entusiasm. Hon tittar bekymrat på mig, vilket är jobbigt för någon som redan har en låg självkänsla. Har jag använt fel fras? undrar jag desperat. Tänk om alla dessa timmar på Folkuniversitetet med läroböcker och alla timmarna med appen Duolingo, varit bortkastade? Bedrövat går jag därifrån och rannsakar min hjärna som kanske förlorat all sin plasticitet. Tyst rabblar jag glosor och meningarna som skulle få ett helt land att förbehållslöst älska mig.

Jag får plötsligt syn på en röd hatt i en klädbutik och inser att nästa möjlighet öppnat sig. Väl inne i butiken tar jag raskt på mig hatten och går fram till mannen bakom disken.

-Jag har en röd hatt, säger jag på min bästa italienska. Mannen ler besvärat och ser sig oroligt omkring, som om han behövde hjälp.

-Min moster bär skor med höga klackar, prövar jag då och lägger huvudet lite frågande på sned.

Expediten tar nervöst hatten av mig och pekar mot dörren. 

-Finns det elefanter på Zoo? frågar jag artig samtidigt som han motar ut mig ur butiken.

Vad gör jag för fel, undrar jag, samtidigt som jag passerar piazzan där en äldre man sitter vid ett bord med en espresso och ett glas grappa.

-Jag tycker om smaken av alkohol, säger jag och sveper gubbens grappa. Han blir rasande och alla på torget skriker ord och meningar åt mig som jag verkligen borde lära mig. Jag gör en mental anteckning om det samtidigt som jag springer därifrån. När jag hämtar andan slås jag av den fasansfulla tanken att någon kanske hackat Duolingo och att  allt jag lärt mig är nonsens. Eller i värsta fall, förolämpningar.

Vad har jag sagt under dagen egentligen? Frågade jag om jag fick dränka katten i mjölk? Undrade jag om hästen är prostituerad? Det vore olyckligt, men skulle förklara en del, tänker jag och raderar snabbt Duolingo från min telefon.

Tillförordnad Allsmäktig.

En högre makt hörde av sig direkt när jag återvände efter semestern och undrade om jag kunde hoppa in för honom in en kort period. 

-Vart ska du ta vägen? undrade jag.

-Ta ett break bara, jag har ju inte haft en ledig dag sedan begynnelsen, svarade den allsmäktige och suckade djupt.

När han fått på sig sin vita linnekostym, panamahatt och flip-flops, vinkade han åt mig vid dörrposten med en vodka Red-Bull i handen. 

-Världen har aldrig varit bättre händer, sa jag och log vinnande mot honom.

-Du ska inte göra någonting, Anders. 

-Så inte låta Jesus återvända eller avsluta några krig….?

-Du ska bara vara barnvakt ett tag och om något stort händer så ringer du mig. Fattar du? 

-Amen, sa jag. Du kan koppla av och njuta, jag håller fortet.

Så fort jag hörde ytterdörren slå igen till hans mexitegelvillan i utkanten av Upplands Väsby, kastade jag mig på hans dator och skickade invites till ett zoom-möte med alla världsreligioners ledare. 

Jag har en grej att snacka om, löd rubriken på mailet. Avsändare: Ni vet vem….

Inför mötet slog jag av videokameran, eftersom jag insåg att de flesta av dem skulle förlora all tro om de fick se mig. Men klädsel betyder ändå någonting för självkänslan resonerade jag och iklädde mig ett par kycklinggula speedos, en oknuten lila, fladdrig rökrock och ett spett i ena handen som vandringsstav. Jag kände mig biblisk.

Mötet drog igång och min skärm fylldes av en massa gamla gamla gubbar som också hade ansträngt sig på klädområdet. Uppklädda till tänderna i kläder som måste vara grymt opraktiska om man ska på på en offentlig toalett. Jag valde att inte framför den åsikten, även jag kan behärska mig ibland.

-Hej, hej, öppnade jag. Kanske inte så andaktsfullt, men ändå ganska trevligt. Gubbarna spärrade upp ögonen och hälsade sen med lite märkliga gester tillbaka. Någon höll sig för bröstet som om han fått ett kycklingben i halsen, en annan föll ner på knä och försvann ur bild, en annan bugade med sin superhöga hatt och råkade slå ner locket på datorn så att allt blev svart. Till slut återställdes ordningen och jag blåste en ganska entonig fanfar i en plasttrumpet, liksom för att markera stundens högtidlighet.

-Jo, jag har problem med att så många som har en stark gudstro går upp i falsett och blir kränkta när andra människor hånar eller förnekar mig. En del av er går längre än så och griper till vapen i mitt namn, vilket är helt oacceptabelt. Om någon ska bli kränkt, så är det väl jag, eller hur? 

En av gubbarna mumlade ur skägget att hädare och syndare måste straffas, så jag avbröt honom direkt.

-Jag är allsmäktig och skulle kunna dyka upp i form av en eldkastare, gigantisk giftorm eller en burk med skämd Drottningsylt om det skulle krävas. Jag kan släppa lös gräshoppssvärmar, böldpest, naturkatastrofer eller introducera nya könssjukdomar mot folk som inte visar mig respekt. Jag är fullt kapabel att hantera det själv, om jag så önskar. Gubbarna tittade lite skeptiskt mot mig.

-Ni behöver inte göra ett dugg. Det här handlar inte om er. Om någon ska tappa koncepterna så är det JAG. Är vi överens om det?

-Ok, svarade de svagt till svar och såg besvikna ut.

-Ni gör bort er, fattar ni inte det? Ni framstår som lättkränkta idioter varje gång ni blir upprörda över att någon ifrågasätter mig. Som när man var 11 år och någon sa att Alice Cooper var en djävla tönt. DÅ kunde man ta det personligt. Men nu? Titta på er. Visa att er tro är lite större än så. Om någon hånler och säger att jag är ett påhitt och inte finns, bara le tillbaka, nicka lite och uppför er som om ni vet någonting som de inte vet. Det räcker hur långt som helst.

De såg lite frågande ut när jag nämnde Alice Cooper, men det kändes ändå som om budskapet hade gått fram. Jag avslutade mötet med några ganska potenta stötar i plasttrumpeten.

GOD HAS ENDED THE MEETING stod det på skärmen. I samma ögonblick kände jag en närvaro i rummet och upptäckte att den allsmäktige stod och flåsade i dörren med padelracketen i handen.

-Vad fan håller du på med?

-Musik, svarade jag obekymrat och slöt rökrocken med min lediga hand. 

En liten skräckfilm.

Min livsregel att aldrig spendera semestrar i Sverige, har för andra året på raken hamnat på skam. Det var med en känsla av panik jag sökte på boenden på Airbnb i Skåne. En del av landet jag har väldigt lite erfarenhet av, men som åtminstone ligger söderut och därmed känns som rätt riktning.

Det mesta var bokat men till slut hittade vi en liten stuga i Kviståkra, nära Helsingborg. En pärla skulle det visa sig, där vi på köpet fick lära känna ett sympatiskt värdpar och deras hästar, tuppar och höns. När några veckor gått tittade jag lite närmare på vår bokning och konstaterade att jag inte alls bokat huset i tre veckor som jag trott, utan bara i 2,5 vecka. Istället för att bara erkänna att jag begått ett misstag, valde jag att desperat börja leta efter ett annat boende för fyra nätter. Det visade sig vara enormt svårt. Jag var på väg att ge upp när ett boende ganska nära oss poppade upp. Det är klart jag reagerade på att de beskrev sig själva som ett charmigt boutiquehotell. Men ändå? Det kunde lösa min situation och dessutom presenteras för min fru som en romantisk överraskning som jag förberett för henne?

Samtidigt som jag nöjt bokade in oss dök minnen upp i mitt huvud. Hur jag jobbade extra på ett förstaklasshotell i Stockholm under min gymnasietid. Jag satt i receptionen på helgerna, antingen dagtid eller som nattportier. Det gav inte bara lite välkomna pengar, utan också unika inblickar i vuxenvärlden. Affärsmän med kvinnor som hade en egendomlig hårdhet i blicken, som jag först långt senare begrep var prostituerade. Stirriga karaktärer som släntrade in och frågade om jag hade några gummisnoddar att ge bort. Den tjockare sorten. Det tog mig evigheter att förstå att de var knarkare. Jag fick också uppleva min beskärda del av alkoholiserade sportjournalister från SVT. En av landets mest älskade hade beställt frukost på rummet och när han inte svarade på mina hårda knackningar, öppnade jag med huvudnyckeln och hittade mannen utslagen i sängen. Iförd bara kalsonger i ett hav av porrtidningar. Jag förstod inte varför jag började tänka på det just då. Att det var ett varsel inför vårt nästa boende slog mig aldrig.

-Jag har ordnat ett hotell för oss den sista tiden här i Skåne, sa jag lite i förbifarten när vi låg på stranden i Råå och kisade mot Danmark på andra sidan sundet.

Hon förstod inte varför vi skulle lämna vårt fina boende och jag ljög och sa att det skett ett misstag, att vårt värdpar bokat fel.

-Det kan bli hur bra som helst det här, sa jag hoppfullt, men helt utan min vanliga övertygelse när vi satt i vår fullpackade bil på väg mot vårt nya boende.

Utkastat i ett åkerlandskap låg en tegelvilla med en kladdig, handtextad skylt som stolt deklarerade att vi nått vår destination. Det stod en husbil på tomten, där någon uppenbarligen bodde eftersom det hängde tvätt på en ställning och en bag-in-box stod på ett rangligt plastbord. Jag slog snabbt bort tankarna på att vi skulle bli lustmördade och sluta som grisfoder här. Istället log jag vinnande mot min fru, som såg ut som om hon just fått besked om en galopperande och ostoppbar cancer.

Jag gick in genom den öppna ytterdörren och sneglade runt. Det fanns en trappa som ledde upp på övervåningen, där jag noterade en fasansfull målning av en naken sjöjungfru. Jag valde att ströva framåt mot ett uterum i plast och limbalkar i slutet av hallen. Ett hopkok av möbler stod placerade lite slumpmässigt, en vattenkokare tornade upp sig på ett naket bord i ena hörnet där det fanns en automat som generöst kunde distribuera ut pulver till såväl kaffe, choklad som blåbärsdryck. En extremt kortväxt thailändsk tjej dammsög lite längre in och nästan lättade från marken när jag harklade mig och sa ett vänligt ”hej!”. Det visade sig att hon inte talade svenska och heller inte engelska. Jag övervägde att pröva min skoltyska, men insåg att det kunde uppfattas som aggressionshandling. Genom mina magiska kunskaper i pantomimteater, lyckades vi till slut få nyckeln till vårt rum.

Jag släpade in både väskor, hund och fru och försökte säga lite positiva saker samtidigt som vi gick in i rummet. Vi möttes av flugor som surrade omkring, en hårborste låg på fönsterbrädan med någons hårtestar i. En halv flaska solskyddsmedel var generöst kvarlämnad på ett rangligt bord. Min fru satte sig på sängen och det såg inte ut som om det var för att testa hållfastheten. Jag öppnade dörren till badrummet och stirrade fascinerat på hur elkablar löpte oskyddat nära vattenkranar, hur lager av plastic padding använts för att täcka över de värsta fuktskadorna i golv, väggar och tak. Min fru tittade äcklat in och gjorde mig uppmärksam på en annan liten detalj.

-Titta! var det enda hon kunde få ur sig.

En emaljerad potta med en toarulle i stod placerad under handfatet. Det är oklart om det indikerade att WC’n inte fungerande, eller om många gäster uppskattade att få utföra sin behov på en potta på golvet. 

-Här kan vi inte bo, sa hon uttryckslöst.

Jag nickade bara till svar och letade rätt på ägaren som dök upp i någon sorts overall med en logotyp till en rörfirma på. Han hade för stora, tatuerade ögonbryn och färgat hår, det är det enda jag minns. Jag förklarade (kanske mimade jag också, det var så rörigt alltihopa) att det skett ett fasansfullt dödsfall i familjen och att vi måste åka hem redan imorgon bitti. 

Inte ens vår hund sov på hela natten och lyckan i min frus ansikte när vi körde iväg i morgonljuset gick inte att ta miste på. Nykär är inte rätt ord, men jag tänker använda det ändå.

Nästa år blir det Italien igen…

Loppmarknad i Skåne.

Min fru och jag bestämmer oss för att utnyttja söndagen till att åka på loppmarknader här i Skåne. Vi har hört så mycket gott om dem och vi gillar att flanera bland vintagekläder, gamla möbler, kuriosa och prydnadssaker. Google guidar oss elegant till några i närområdet och vi åker förväntansfullt inåt landet. Landskapet är mäktigt med sina vidsträckta horisonter, vetefälten vajar i vinden och hästar står och betar med någon sorts kappor på sig. Är det mot vinden, solen, flugorna eller turisterna? Jag vet inte och är ärligt talat inte ett dugg intresserad av att veta det heller. 

Vi anländer till en gård där hela gårdsplanen förvandlats till en storskalig loppis. Vi parkerar och går med raska steg in i händelsernas centrum. Min fru börjar utomhus, jag söker mig in i en dunkel lada där en vinylspelare spelar en gammal svensk låt. När mina ögon anpassat sig till dunklet ser det mest ut som om jag klivit in i en scen ur en krigsfilm. Resterna av ett bombat hus. En mänsklig tragedi. 12 kassettband där någon gjort blandband av sina favoriter ligger i en plastbytta med olika kroppsdelar av gamla dockor. Som om någon åtminstone sopsorterat korrekt. Halva stolar ligger välta på golvet, solkiga pocketböcker ligger på ett köksbord i plast ihop med lite udda dricksglas, kaffekoppar, äggkoppar och några gamla jeans från Dressman. Det är Lill-Babs som ljuder från stereon som står på en bokhylla med ett hyllplan. ”Läppstift på din krage” sjunger hon och spekulerar kring hennes mans otrohet samtidigt som jag tar in detta monument av hopplöshet. Inte bara att ladan är fylld med bråte som alla med förståndet i behåll skulle klassa som sopor, utan också för att inga av sakerna producerats för att leva länge. De kommer från en period i mänsklighetens historia som vi alla kommer att få skämmas över. När saker var skräp redan när de lämnade produktionsbandet. 

Det är med blandade känslor jag hittar en fuktskadad kartong med gamla inramade familjefoton. Hela familjer som klätt upp sig och gjort sig fina för fotografen som kommit för att föreviga dem tillsammans. Det känns privat och lite obehagligt att de hamnat här i väntan på att någon idiot från Stockholm köper och hänger upp dem på toan i sin etta på söder. Alternativt river ut fotografierna och kastar dem, eftersom det bara är ramarna som har något värde. Kommer en del av bohagen från deras hem? undrar jag vemodigt. Vandrar jag i resterna av deras liv?

”Men läppstift på din krage, kommer ej från mej” sjunger Lill-Babs vidare. Jag kanske är märkt av tragiken i ladan, men tänker att hon borde vara djävligt glad över att hennes man bara kom hem med läppstift på skjortan, det kunde ju vara en galloperande könsherpes också. Jag söker mig ut mot ljuset och håller upp handen mot det starka solljuset ute på gården. Jag möter en stenhårt sminkad tant i min egen ålder som verkar vara den som ansvarar för loppisen. 

-Hitta fint? frågar hon och granskar mig uppifrån och ner, ungefär som om jag också är till salu. Att hon bryter på ryska har egentligen ingenting med saken att göra och det har heller inte hennes storblommig klänning som gör allt för att framhäva hennes överdimensionerade silikonbröst. Men jag nämner det, eftersom jag vill att ni ska se henne framför er. Hon skrider vidare mellan drivorna av gammalt skräp, som om hon sålde italienska handväskor på Birger Jarlsgatan. Det står inga priser på varorna här heller, utan man får gå fram till henne och fråga, varpå hon kisar med ögonen, drar ett djupt halsbloss på en kort, tjock cigarett.

-Femti krono, säger hon på sin Rysk-Helsingborgska.

Min fru sneglar lite på den barnpall hon hittat, vars mest iögonfallande drag är att den är full av maskhål. Sen tittar hon upp på silikonbrösten och accepterar priset utan diskussion för att inte riskera att få Novitjok i ansiktet.

Vi åker därifrån med en stark längtan efter handsprit. Jag nynnar nervöst på Lill-Babs och säger till min fru att pallen inte kommer in i huset förrän den analyserats av något rättsmedicinskt laboratorium. Hon svarar att traven med familjeporträtten jag köpt inte  kommer upp på våra hemmaväggar så länge hon lever.

Ljug för mig.

Jag kommer på mig själv att stirra irriterat på vår nya kaffebryggare. Det är plötsligt uppenbart för mig att måttangivelserna är baserade på 1930 års storlek på kaffekoppar. Åtta koppar kaffe är absolut inte åtta koppar kaffe, det vet ju alla. Det är med dagens mått max fyra. Så varför märker man inte om alla bryggare? Varför uppdaterar man inte instruktionerna om hur många mått kaffe som krävs per kopp? Varför får en uppenbar felaktighet leva vidare och accepteras som en vedertagen sanning? I samma ögonblick som jag tänker dessa djupsinniga tankar slås en port upp i mitt medvetande. En gigantisk konspiration blommar ut som spetskål straxt ovanför mitt ena öra. Ett större sammanhang blir synligt, där man systematiskt lär nästa generation att det här med fakta och sanning inte är så viktigt.

Jag inser plötsligt att jag växt upp i ett land som ljugit om det mesta. Mina föräldrar sa att jag skulle få dubbelhaka om jag sov med två kuddar, att jag kunde få kramp och drunkna om jag badade direkt efter maten, bli blind om jag tittade rakt mot solen, att ansiktet kunde fastna i grimasen jag just gjorde, att man fick vårtor av att leta i containers, blev steril av för tajta jeans och kissade på sig om man lekte med elden. I skolan tog lärarna vid och lärde mig att om jag rökte hasch en gång blev jag beroende och skulle raskt därefter skjuta heroin och börja sälja min kropp. Att utan kunskaper i matematik hade jag ingen framtid och att det var omöjligt att lära sig att spela ett instrument utan att kunna noter och spela blockflöjt i flera år först. Sex med kondom var för övrigt precis lika skönt som utan. Staten stämde in i kören och hävdade med ryskt tonfall att vi hade världens bästa sjukvård, att våra höga skatter användes effektivt för att skapa rättvisa och att alla monopol var för vårt eget bästa. 

Eftersom ingenting visat sig vara sant, är det egentligen så konstigt att somliga omfamnar helt vansinniga idéer? Som att Hilary Clinton leder ett pedofilnätverk, att det finns en global judisk konspiration och att Trump vann valet. Eller att Coronapandemin är påhittad för att skapa en global diktatur eller kanske designad för att rensa planeten på svaga individer.

Jag slår mig mig bekymrat ned i solstolen och sveper 12 koppar kaffe ur en äggkopp. Det är möjligt att jag matats med lögner i hela mitt liv, men jag har åtminstone inte förlorat förståndet. Ännu.

Fotbollens födelse, en rättelse.

Enligt Fifa uppfanns fotboll av kineserna några hundra år före Kristus. Nu är ju Fifa knappast en organisation som kan anses som saklig och trovärdig i något avseende. Man kan väl säga att de underminerat sig själva som historieskildrare genom att låta en man som Sepp Blatter vara ordförande alldeles för länge. Inför Fifas Presidentval 2011 såg alla fram emot att den gamle fotbollslegenden Michel Platini skulle bli vald att ta över, men han drog tillbaka sin kandidatur helt plötsligt och Blatter satt kvar. Först lite senare framgick det att Platini hade fått 17,2 miljoner kronor i ”konsultarvode” ett par veckor före Presidentvalet det året. Bägge parter hävdade bestämt att det inte fanns något samband mellan de två händelserna, vilket ju ingen frisk människa tror på. Blatter satt kvar i fem år till efter det.

Jag tänker förstås på det här eftersom det är fotbolls EM. Jag tänker nästan aldrig på fotboll annars, men jag vaknar liksom till i tv-soffan med salivsträngar på bröstet när det blir ett VM eller eller ett EM. Jag hejar aldrig på Sverige, eftersom vi spelar tråkig fotboll. Jag är lite löjlig på det sättet, jag vill att fotboll ska vara underhållning, inte en uppvisning i strategi. Jag förstår att spelstrategi är viktigt, men jag vill inte se på om det inte leder till offensiv, sevärd, spännande fotboll. Visst, om jag dricker massor av öl så att stora delar av mitt medvetande stängs av kan jag säkert stå med en blågul vikingahjälp och yla när Sverige skickar ballongbollar upp i ingenmansland. Men det har jag ingen lust med. Nu sitter jag och hejar på Italien istället och njuter av skickligheten och nivån på deras spel. Jag noterar också att många av reklamskyltarna runt planen stoltserar med bolag från totalitära stater. Qatar, Ryssland och Kina. Jag antar att de vill uppfattas som familjära och mindre hotfulla genom att figurera i ett folkligt sammanhang? Reklamintäkterna kanske finansierar hålet som Sepp Blatter efterlämnade? Den fräna doften av avföring man känner när man kliver in på Fifas högkvarter är bara rysk gas. 

Avslutningsvis vill jag berätta den 100% korrekta berättelsen om fotbollens födelse. Den var faktiskt flera tusen år före den där självupptagna snickaren som gick omkring och prackade på andra sin religion. Det började med att några barn började leka med djurinälvor. De började respektlöst kasta urinblåsor, lungor, hjärtan och tarmar på varandra. Det var så vansinnigt roligt och någon kom på att man kunde blåsa upp inälvorna så att de kunde kastas fram och tillbaka i evigheter. Eller tills en förälder kom ut ur grottan och slog barnen med en sten i ansiktet och sa att nu var det slutlekt. Tarmarna hängde med ganska länge, men föll slutligen bort eftersom det var svårt att passa med dem. Urinblåsan och albatrossfötter hade däremot utsökta egenskaper för att skapa en mer rund skapelse som kunde rulla effektivt. Fyllde man dem med gräs och vete så blev de väsentligt tyngre och lämpade sig därför ännu bättre för att sparka med fötterna. Sen kom en tjej på, som sparkat anklarna ur led ett par gånger för ofta, att man kunde återgå till att blåsa upp blåsan med luft om man sen klädde över den med skinn från ett lämpligt djur. I samma ögonblick passerade ett tamt litet pungdjur.

Ja, resten är historia.

Torskhatet och livsglädjen.

Jag befinner mig inne på Kistamässan för att bli vaccinerad. Det känns historiskt. Den gigantiska mässhallen som byggts om och blivit en uppvisning i logistik och vänlighet. Det är också lite speciellt att alla vi som kommit hit idag tillhör samma generation. Jag känner en stark samhörighet. Vi är här för att bekämpa en pandemi. Jag tänker att vi delar så mycket historia och en såhär unik dag känns viktig att hedra och bevara.

Efter att jag fått mitt vaccin, ett Bamseplåster på axeln och en klubba av sjuksyster springer jag med hoppsasteg in i en minst lika stor hangar. Där ska jag sitta på en stol i 15 minuter för att säkerställa att jag inte börjar tugga fradga och yla som en hund. Jag sitter där med alla andra och reflekterar i en kollektiv tystnad. Kanske samma känsla som människor som är religiösa får när de besöker sina tempel och kyrkor? Det vet jag förstås ingenting om, men jag tänker att religion inte bara kan handla om att släppa allt rationellt tänkande, känna och ge skuld samt att utöva förtryck och skapa konflikter.

Så vad kommer till mig i den här livets lilla paus? Torsk. Jag slås av att alla vi här på mässan idag växte upp när torsken sågs som havets råtta. Den fanns i enorma mängder och blev därför billigt foder åt oss som inte hade några val. Vår föräldrageneration hade fullt upp med att knarka och ha fri sex och var därför helt odugliga på matlagning. Ändå kunde de jubla över en stor torsk i näten någon gång. (Knarket kan ha spelat en roll här.) Då utlovades en riktig festmåltid som bestod av en överkokt torsk med smulat, hårdkokt ägg, riven pepparrot och smält Flora över. De vuxna nickade samstämmigt hur ”fantaaaastiskt” gott det var. Själv minns jag bara stora fiskben och torr fisk som roterade i munnen. 

I skolan fanns det vuxna som var anställda för att laga vår lunch. De kunde inte heller laga mat. Några av dem kunde säkert spela blockflöjt skickligt, citera Erica Jong eller orientera på hög nivå. Allt är möjligt. Men att laga mat, det kunde de inte. Kanske trodde beslutsfattarna att skolbarn inte hade ett utvecklat smaksinne, på samma sätt som de inte trodde att spädbarn kunde känna smärta och därför utförde operationer utan bedövning. Till skolmatsalens försvar måste jag ändå säga att de gjorde vad de kunde för att lura oss. Mandeltorsk var en återkommande rätt, som bestod av väl dolda torskblock under ett tjockt lager av mald och rostad mandel. Rätten byggde på någon sorts missförstånd (eller önsketänkande) att barn älskade mandlar. Någon insåg till slut misstaget och tänkte om. Jag ser framför mig hur de har ett krismöte, iförda sina träskor och hårnät bakom aulan. Alla röker röda Prince under tystnad tills någon kommer på idén med Pizzatorsk. Ungar älskar ju pizza, det vet alla. Tanken var rätt men utfallet blev trots allt bara en pizzabotten av torskblock med ett tjockt lager med oregano ovanpå. Helt oätligt.

Än idag fortgår konspirationen att tvinga på oss torsk. Mannen i hårnät i fiskdisken har ett förkläde med en karta över Tjernobyl tryckt på. (Det kan vara Östersjön också, men associationerna går i samma riktning.) Han pratar lyriskt om torskrygg och skrej och tar betalt som om fisken på något sätt förädlats av tidens gång. Den har blivit utfiskad, förgiftad, steril och mindre vanlig, så långt hänger jag med. Uppsidan med de här priserna på torsk är att vi som idag vaccinerar oss mot covid-19 också fått ett rejält skydd mot torsk på äldreboendet framöver. De får hitta en billigare fisk som får ta över. Kanske brax eller mört som sen ska kamoufleras med begrepp som invaggar en hel generation i trygghet. Tacomört, pokebowlbrax, kebabmört, veganbrax. 

När mina 15 minuter gått torkar jag bort fradgan från mungipan och ser ett bekant ansikte på stolen bredvid. Jag går fram och juckar på honom och ber honom att kalla mig Pappa. Göran Lambertz blir rasande och jag säger lugnande att det är en känd bieffekt av vaccinet, men adderar att det är lite hans eget fel också eftersom han är söt. På vägen ut känner jag hur livsglädjen återvänder, trots att jag inser att vissa torskar blir vi aldrig av med.

Den sista flyttfågeln.

Förra året vid den här tiden, innan pandemin blommat ut, åkte jag och min fru till en all-inclusiveanläggning i Egypten som vänder sig till människor som längtar efter att sporta under en vecka. Jag minns den resan med extra värme nu eftersom det verkar stå helt klart att vi kommer tvingas att tillbringa det här året i Sverige också. Jag hittade några anteckningar från resan och tänkte att jag kunde dela med mig av dem. Som en dagbok från en svunnen tid.

Hurghada 2020-03-14

Jag har så låg självkänsla att jag tar det personligt när wifi-inloggningen på hotellet inte kommer ihåg mig. Trots att jag tickat i boxen flera gånger som uttryckligen lovar att de ska komma ihåg mig. Jag inser att det här kanske drabbar alla på hotellet, men ingen hanterar det lika illa som jag gör. Jag smörjer irriterat in mig med kraftfullt solskydd innan jag exponerar min gröngråa kropp för årets första solljus. Tyvärr är jag snabb och slarvig vilket resulterar i att jag redan efter första dagen bränner en röd autostrada över hela näsryggen. Jag påminner om en fågel, vars namn jag glömt eller kanske aldrig ens kunnat. Hela dagen efter tvingas jag därför ha en vit zinkpasta över den ömmande näsryggen och ser därför ut som en annan typ av orientalisk fågel, som jag inte heller kan namnet på. 

Jag konstaterar snabbt att det finns en känsla av sekt på den här typen av sportanläggningar. Alla som kör klasserna verkar tro att vi motiveras av rippade tonåringar som vrålar åt oss. De ylar som programledare för Idol eller Melodifestivalen med samma fantasifulla meningar som: ”Nu kör vi! Kom igen! Ös på!” Hos mig väcker det mest en lust att ringa Arbogakvinnan och be henne lösa det, som bara hon kan. Men faciliteterna är fantastiska och vi går på gym, simmar, springer och går på så många klasser vi står ut med.

Jag upptäcker snart att anläggningen inte bara huserar kroppsfixerade människor som njuter av att sporta. Det finns en annan kategori som verkar gå in lika helhjärtat för sin sak som vi. De misshandlar sina kroppar med dålig mat, sprit och cigaretter. Jag är inte helt säker på hur jag ska uttrycka det här utan att bli alltför dömande. Kanske ska jag börja med att säga att de huvudsakligen är ryssar? Och att all sprit är gratis? En olycksalig kombo som gör att poolområdena fylls med människor som sover som strandade, döda valar på solbäddarna. Med svullna bukar närmast solen som bara väntar på att få explodera. Deras spritångor skapar böljande mönster i luften, som en hägring i öknen. Samtidigt leker deras små barn obevakade i poolen, vilket gör att jag inte kan koppla av alls. De kunde förstås lika gärna vara grabbgäng från Sverige eller England. Det här är en kategori som överbryggar alla nationaliteter. Som en egen ras av mänskligheten som bara bekräftar varför allting borde och kommer att gå åt helvete.

Antagligen har de gjort en marknadsundersökning hos just de här gästerna och tagit reda på vilken typ av underhållning de uppskattar. Hur ska man annars förklara att anställda på anläggningen plötsligt klär ut sig och drar igång magdans eller afrikansk dans med gäster som druckit vodka tonics sedan soluppgången. Eller så brister reseledarna ut i sång och framför fasansfulla versioner av odödliga låtar som visar sig kunna dö på ett par sekunder när det gäller. Jag har tyvärr kvar ett drag sedan jag var liten, att jag skäms när andra människor gör bort sig. Jag kan inte distansera mig, rycka på axlarna och bara konstatera att det där inte har med mig att göra. Det är som att bli coronatopsad djupt ner i svalget via näsan, jag reagerar impulsivt. Vi samlar blixtsnabbt ihop handdukar, mineralvatten, solskydd och flyr till ett annat poolområde som nästan är helt tomt. Först långt senare får jag reda på att en asberusad dansk man gått på toaletten i just den poolen.

En vecka senare flyger vi hemåt, lite desillusionerade och lite mer väl vältränade än innan. Samtidigt har coronaviruset kopplat sitt grepp över världen och ingenting är sig riktigt likt längre. Jag slipper i alla fall en granne på planet och kan vinkla benen åt sidan. Det blir så eftersom jag bär en stor pestmask i skinn och antagligen skrämde bort han som hade platsen bredvid. Jag sitter med näbben lutad mot sätet framför och inser att jag aldrig flugit såhär bekvämt förut. Än en gång liknar jag en fågel, men den här gången kan jag faktiskt namnet på den. Jag kraxar högt flera gånger.

Är du riktigt nöjd?

Jag köpte två plåtbitar på nätet som ska täcka lågorna på min gamla gasolgrill. Jag hann knappt lägga ordern innan jag fick ett mail där företaget undrade hur jag upplevde köpet. Jag svarade att det inte var en livsavgörande upplevelse. Då kom ett mail till där de undrade om jag kunde utveckla varför det inte var det. Jag nonchalerade det förstås, tills det kom ett mail och två SMS som undrade hur de kunde förbättra köpupplevelsen på sin sajt. Så jag kände att det kanske var dags att skicka ett svar i alla fall och skrev därför dessa rader:

Narkosläkaren har just lagt en epidural på den havande kvinnan som kämpat i tio timmar. Kvinnans enda smärtlindring har varit lustgas och en äkta hälft som katatoniskt rullat en liten älg i trä med hjul över hennes ryggslut. Innan narkosläkaren lämnar rummet går hon fram till förstföderskan med ett litet dokument i handen.

-Jag undrar om du kan svara på lite frågor kring hur du upplevde både bedövningen i sig, men också min arbetsinsats?

Maken upphör att rulla älgen över sin fru som står och svajar på alla fyra i sängen och just ska börja krysta. Hon tittar upp med rödsprängda ögon på narkosläkaren.

-Nu?

-Ja, jag tänkte det, svarar narkosläkaren och ler som en sektledare.

En ung kille ligger på rygg i sängen bredvid tjejen han träffade på krogen för en timma sedan. Han knyter belåtet en liten knop på den använda kondomen och sneglar sen lite förhoppningsfullt på tjejen vid hans sida.

-Skulle du kunna tänka dig att betygssätta min insats ikväll?

Tjejen vrider huvudet på kudden och studerar honom frågande.

-Ditt omdöme skulle betyda mycket för mig, men också för kommande sexualpartners jag kan tänkas ha framöver, säger killen sakligt och håller fram sin telefon där ett frågeformulär syns. 

Hon tar telefonen och skummar igenom frågorna och läser lite högt.

-..uthållighet, hygien, cunnilingus, fantasi….

-Jag kan gå på toaletten under tiden du fyller i det, så att du känner att du kan vara helt ärlig i ditt omdöme?

-Ja, vad snällt, säger tjejen med ett helt dött tonfall.

Mannen som utför tortyr på ett fängelse i en totalitär stat har precis lyckats pressa fram ett erkännande ur en oskyldigt medborgare. Innan offret körs ut i skottkärra av vakterna, smyger torteraren fram och sjunker ner på huk.

-En sak till bara. Hur väl tycker du att jag utfört mitt arbete? Du kan välja mellan MYCKET BRA, BRA, NORMALT, DÅLIGT eller MYCKET DÅLIGT? 

Offret, som av förklarliga skäl inte kan prata, får en iPad tryckt framför sig.

-Det är bara att trycka på knapparna här, det betyder mycket för både regimen och mig att få den inputen, säger torteraren vädjande.

Jag skickade mailet, fick mina plåtbitar och har inte hört ett ljud av dem sedan dess. Känner mig riktigt nöjd med det faktiskt.

Det digitala livet.

När jag inte tar mig till mitt ödelagda kontor i Gamla Stan, ställer jag datorn på strykbrädan och drar fram en barstol från köket som gör att både skinkor och ben somnar inom loppet av 20 minuter. Men jag sitter mitt i ett zoom-möte som kallats av en manisk beslutsfattare som vägrar att skicka ut en agenda innan mötena. Vilket förvandlar alla andra i mötet till statister som inte vet vad mötet ska handla om eller när det ska sluta. Vilket är precis så som han vill ha det. 

Någon som just delat sin skärm med alla, glömmer bort sig och skriver i en chatt som alla ser, att hon sitter i ett riktigt skitmöte och helst vill skjuta sig själv. En annan har glömt bort att stänga av mikrofonen och tvingas förklara att sonen övar på valthornet i rummet bredvid, fast alla hörde att den där bleckblåsarfanfaren kom från hans egen kroppsöppning. En äkta hälft hos någon passerar i bar underkropp i bakgrunden med en kaviarmacka i handen, okommenterat. Mitt gökur går loss just när jag bett om ordet och ska säga någonting klokt och medkännande om psykisk ohälsa hos ungdomar, vilket blir lite kontraproduktivt. Sen stänger jag av mikrofonen och låtsas lyssna på folk.

I min ensamhet börjar jag att prata lite med mig själv. De andra ser säkert att mina läppar rör sig, de tänker antagligen att jag sitter på ett übercoolt workplace i Stockholm city, omgiven av en hord med intressanta människor som oavbrutet söker min uppmärksamhet och bottenlösa visdom. I själva verket stirrar jag ut på min snötäckta tomt och ett hav av skator. Jag pratar högt om min idiot till granne som utfordrar kommunens samlade vilt- och skadedjur på sin tomt och inbillar sig att han är djurvän. Det enda sällskap jag har i hemmet är bergvärmepumpen, men han har fullt upp med den arktiska kylan och har inte tid för mig.

När mötesledaren plötsligt anbefaller en kort paus har jag glömt att jag är tillfälligt lam från midjan och nedåt och faller därför handlöst till marken. Benen är som två köttdetaljer som brummar som om de matas med högspänning. Jag tvingas dra mig bort mot köket med bara händerna. Att nå kaffemaskinen är omöjligt, så jag lyckas öppna lådan med snabbkaffe av espressokaraktär. Jag lägger upp två långa linor på köksgolvet, sen snortar jag allt. Det har en uppiggande effekt, helt klart. Därefter lyckas jag få upp en annan kökslåda där jag hittar en burk med makrill i tomatsås. Jag öppnar den girigt och äter upp innehållet med händerna. Det rinner tomatsås utmed armarna. Sen hör jag hur mötet drar igång borta vid strykbrädan igen. Benen värker av bara helvete, men jag kan nu krypa på alla fyra tillbaka och mödosamt dra mig upp på stolen igen. 

Alla tittar på mig med fasa och frågar vad som hänt. Jag inser hur det ser ut. Levrat blod i bägge näsborrarna och pinfärskt blod i ansikte, på händer och handleder. Så jag improviserar och säger att vi är några killar i området som startat en klubb där vi överfaller varandra när vi minst anar det och slåss tills en ger upp.

-Det här digitala livet håller på att ta kål på oss alla, säger jag och ler brett med tomatsås i hela munnen.

Arv och starköl.

Jag har vid några tillfällen hävdat att jag gjort ett DNA-test och sen skrivit lite om det för att roa min läsekrets. Att jag ljugit tycker jag är ett för starkt ord, jag föredrar att se det som att jag skapat berättelser som gett intressanta perspektiv på arv och miljö. Autofiktion kallas det för när stora författare ägnar sig åt det, trams kallas det för när jag gör det.

Nåja, inspirerad av mig själv beslöt jag i alla fall att genomföra ett DNA-test i november. Girigt slickade jag på två tops och postade de små behållarna till USA. Antagligen bidrog jag till att en halv stat inte fick sina corona-test i tid, eftersom min arvsmassa kom emellan och klassades som mer lönsam att hantera. Efter 6 veckor fanns mitt resultat tillgängligt på den släktforskningssajt som jag är medlem i. Det visade sig att jag var 83,7% Skandinav. 7,6% balt. 5,9% ashkenazi-jude och slutligen 2,8% italienare. Det sista överraskade mig mest, eftersom farfar var från Italien. Samtidigt blev jag lite orolig och bestämde mig därför för att ringa upp den nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen, för att få lite klarhet.

Mannen som svarar har munnen full av någon sorts kex, vilket gör att det startar lite trevande.

-Är det Mariekex? undrar jag medkännande. De kan ju eliminera all saliv i munnen på en sekund.

-Nej, de här är hemmagjorda av min mamma, svarar mannen till slut när han druckit en stor klunk saft.

-Jo, det är så att jag gjort ett DNA-test, som visar att jag inte är rakt igenom Skandinavisk. Jag är delvis jude också. 

Mannen hostar till i andra änden och tvingas avsluta en film som han tittar på. Jag har redan uppfattat ledmotivet till Bamse i bakgrunden.

-Fy fan, det är ju sjukt dåliga nyheter.

-Det var det jag undrade lite över. Hur mycket jude får man vara för att ligga inom gränsen?

-Gränsen? svarar mannen med någonting sökande i rösten.

-Ja, om ni tar makten, är jag i riskzonen då? Det vore ju bra att veta, tänker jag.

-Du är mest Skandinav sa du…?

-Jo, så är det ju, men inga har väl ägnat lika mycket tid åt att diskutera det här som ni, tänker jag mig? När är man inte renrasig längre, enligt er?

-Hur många procent jude var du?

-5,9% tydligen.

-Som starköl?

-Jag antar att det finns starköl på 5,9%, så ja.

-Men du är inte troende?

-Det är nog ingen genetisk egenskap om du frågar mig.

-Nej, djävla dåligt att man inte kan få ut det.

Jag höll med, eftersom jag inte orkade gå in i den diskussionen. I bakgrunden hör jag hur mannen knappar på en datorn och söker efter svar som inte existerar.

-Fan, det är krångliga grejer det det här, säger mannen och kliar sitt renrakade huvud ljudligt. 

-Ja, eller hur? Jag är dessutom 2,8% italienare, trots att min farfar var 100% italienare.

-Som lättöl? sa mannen.

-Ja, precis.

-Det är inte så mycket, konstaterar mannen sakligt.

-Nej, men tydligen är det så att både spermier och ägg kan laddas med olika mängd av arvsanlag från föräldrar och ge den här typen av resultat. Så man kan inte lita alls på DNA-resultat i det avseendet.

-Jaha, det här är ju skitkassa nyheter för oss, suckar mannen lite uppgiven.

-Ja, jag fattar att det blir enormt bökigt för er, sa jag medkännande. För ni vill ju inte framstå som slarviga och börja slakta befolkningen urskiljningslöst? Det är ju inte ett vinnande vallöfte direkt, om jag säger så.

Det blir tyst i andra änden. Jag tycker mig höra att han gråter.

-Om det är någon tröst så är vi alla rent genetiskt homo sapiens, det finns inga andra raser på jorden.

-Jaha? säger han högt och upprört. Det är ju ingen tröst alls. Vi måste nog snacka ihop oss om det här. 

-Ok, men jag är utom fara tills vidare? undrar jag.

-Det låter ju inte som att du blir den förste vi avrättar i alla fall, avslutar han och drar ner nässnoret i svalget och sväljer.

-Jamen vad bra att jag ringde då. Man blev ju lite oroad där ett tag, säger jag och skrattar sådär nervöst som bara jag kan.

Brevvännen.

Jag hade lite tråkigt under julhelgen och bestämde mig för att börja att brevväxla med Arbogakvinnan. Hon har tydligen inte tillgång till dator i fängelset. De säger att hon stalkat folk på nätet och hotat dem till livet, vilket jag har mycket svårt att tänka mig. Jag har inte skickat fysiska brev sedan jag var tonåring, så jag köpte sånt där amerikanskt, lövtunt brevpapper som är lite lätt vaxat. Framtaget för att väga så lite som möjligt för portots skull. Nästan som toapapper slog det mig när jag började skriva, vilket ledde till associationer kring hur illa det skulle kunna sluta om man faktiskt använde det som toapapper. Så jag tvingades ta en paus, tvätta händerna och skingra tankarna innan jag kunde fortsätta.  

Sen började jag formulera ett brev där jag uttryckte min sympati för hennes situation och hur jag såg henne mer som ett offer än som en gärningsman. Hennes föräldrar var antagligen väldigt hemska människor som motarbetat henne sedan trotsåldern. Och förlusten av sin exman måste ha varit ett hårt slag för henne. I rätten försökte de binda henne till det dödsfallet också, utan att lyckas. Jag skrev att OM det var så att hon dränkte honom med Loka Citron och sen dumpade kroppen i Hjälmaren, så hade hon säkert väldigt goda skäl till det. Det kan stanna mellan oss, det kan bli vår lilla hemlighet skrev jag och avslutade med en handritad smiley.

Sen fick jag till ett fint litet feministiskt perspektiv, där jag framförde att hon var missförstådd och att det är så typiskt för den tid vi lever i. Hur starka, karismatiska kvinnor framställs som känslokalla stereotyper. Min absolut övertygelse var att om hon hade levt tillsammans med mig så hade hennes liv sett helt annorlunda ut. Jag hade förstått och accepterat henne. Mitt råd var också att hon måste undvika att hamna i tankemönster där hon anklagar sig själv för det hon dömts för, men som andra egentligen borde ta ansvar för. I min trygga famn och omvårdnad hade hon aldrig hamnat i trassliga situationer från början. Jag avslutade brevet genom att stänka på lite Old Spice after shave och klistra en tuss könshår med tejp i ena hörnet där jag också önskade God Jul. Jag blev glad av att posta det. Och jag tror hon blev glad också. Omtanke kostar ju så lite. Speciellt när brevpappret är så här lövtunt.