Remastra Astrid Lindgren.

För inte så länge sedan la jag fram förslaget till en chef på ett filmbolag att de borde ge ut en remastrad edition av alla Astrid Lindgrens filmatiseringar. Jag syftade inte bara på att scannra in materialet på nytt i HD och ge det nytt liv i glödande färger, utan att modernisera hela katalogen genom att klippa ner allt med ca 30%. Tempot är numera så långsamt att till och med de allra yngsta vill skjuta sig av tristess framför tv’n.

Dubba om kärringen i Pippi som alltid är i osynk och ta bort alla hopplösa panoreringar över skärgården i Saltkråkan. Och är skärgårdsbilderna heliga, så föreslog jag att vi adderar en rejäl algblomning för att det hela skulle se mer trovärdigt ut. Inslag av döda fiskar som flyter omkring ute till havs vore också önskvärt. Farbror Melkers piprökning var förkastlig redan då och istället för att försöka retuschera bort pipan tyckte jag att vi kunde addera en otäck hosta i nästan alla scener och pigmentförändringar som signallerar någon sorts galopperande cancer.

Jag framförde också möjligheten att byta rösterna på Tommy och Annika till två skickliga skådespelare och kanske få någon sorts liv i deras karaktärer. Undersköna Malin skulle få vara precis som hon var, möjligen med lite förstorade läppar, en svanktatuering och två fendrar till bröst, för att ge det hela lite mer verklighetsförankring för barn födda på 2000-talet. Georg Riedels musik borde självklart också bytas ut. Mungiga och munspel är ohygieniska instrument som kan innebära ett utbyte av kroppsvätskor och det vill vi inte uppmuntra till i modern tid.

När chefen för filmbolaget hört klart, undrade han om det inte vore enklare att göra en nyinspelning.

-Är du inte klok? Har du inte hört ett ljud av vad jag sagt? Jag pratar om att rädda ett svenskt kulturarv och du vill gör en platt remake?

Klasshat

”Fuck up your flat” är ett nytt tv-format jag utvecklat och som fångar upp den populära trenden med klasshat. Det är lite som You’ve been Punk´d möter Äntligen Hemma, Antikrundan och Ryska revolutionen. Förenklat bygger det på att vi lurar äldre, rika människor att tro att vi ska göra ett reportage om deras fantastiska hem och sen filma en visning för allmänheten.

Inställsamma inredningsarkitekter och värderare från våra ansedda auktionshus analyserar hemmet med ägarna. Gamlingarna får prata av sig lite om dyrgriparna på väggarna och möblernas historia. Sen följer vi hur vårt team varligt stylar om och småfixar tills hemmet strålar och är klart för en publik visning. Hemmet riggas också med dolda kameror och när visningen ska ske så sätts säljarna framför en tv i en studio för att följa visningen med varsitt glas Champagne och en programledare.

Vad ägarna inte vet är att vi klätt upp ett härligt gäng med ungdomar från en kriminellt belastad förort som bjudits på skitstark Cider spetsad med spolarvätska. Innan visningen börjar håller Janne Myrdal ett brandtal för ungdomarna om orättvisor och nödvändigheten av en blodig revolution för folkets resning.

Att ägarna började med två tomma händer, satsade sina besparingar och all sin tid på ett familjeföretag som efter 20 års slit blev framgångsrikt och skapade arbetstillfällen för hundratals människor, hoppar han över. Sen öppnas dörren till huset.

Det urartar på några sekunder. Det dansas i alla rum, några har gruppsex på en oskattbar asiatisk matta, det kräks på familjeklenoder och de cremefärgade heltäckningsmattorna, coffee tableböcker slits till konfetti, kylskåp välts, en oljemålningar av en holländsk mästare skärs upp med en brödkniv, badkar svämmar över tills vatten fyller alla golv. Parkettgolven bänds upp med blödande naglar, tapeter slits ner från väggarna, någon avlossar en hagelbössa, en kristallkrona faller till marken, en öppen eld har anlagts på matsalsbordet och någon skär sig med en köttyxa så att blodet sprutar. Vi pratar fängslande TV.  

Ägarna sitter katatoniskt och följer det hela. Oförmögna att säga någonting, eller ens att svälja champagnen som fortfarande skvalpar omkring i munnen. På en given signal vänder sig sen ungdomarna mot en och samma i kamera monterad i vardagsrumstaket och skriker i kör. ”We fucked up your flat!” och skrattar så att de faller omkull. Sen klipper vi tillbaka programledaren och det gamla paret, där programledaren skrattar så att han gråter och det gamla paret har fått synkroniserad infarkt.

Alla tv-kanaler älskar idén. De kommersiella kanaler ser dessutom en enorm potential i att helfinansiera det med ett av landets försäkringsbolag eller en värktablett. Vilken sorts klasshat serien föder är lite oklart, men jag tror inte det är så viktigt för vare sig tittare eller annonsörer. 

Hur mycket skit tål konsten?

Jag håller på med ett konstprojekt och tillbringar därför dagarna med att gå runt med en gigantiskt basker som släpar bakom mig som en bäversvans. Mitt verk bygger på att jag ska attackera statsministern med en motorsåg. Jag vill på det sättet förmänskliga honom och visa på hans sårbarhet. Jag har ryckts med av installationsvågen kan man nog säga och går i stolta fotspår efter storslagna verk som: Ligga med en prostituerad och filma det. Spela sinnessjuk och bli inspärrad. Baka en tårta i form av en svart kvinna. Egenhändigt prägla en svensk enkrona o.s.v.

Jag tror att alla vi som verkar inom installationskonst känner ett starkt släktskap till Piero Manzoni som på något sätt satte nivån för vad som kan vara konst över huvud taget. 1961 gick han på toaletten och förpackade sen 90 burkar med 30 gram i varje. Magnifikt. Storslaget. Oöverträffat.

Luftens IKEA.

Jag flyger med Ryanair för första gången. Med lågt ställda förväntningar äntrar jag planet som med sin blågula färgsättning direkt för mina tankar till IKEA. Spånskivor som spricker när man trycker in feldimensionerade fästen, skruvpåsen som alltid saknar ett par avgörande skruvar, kantstötta köksluckor och lådor redan vid leverans, ett kösystem som skapar köer snarare än minskar dem och ett lager som har allt utom just det som du ska ha. Men jag håller inne med alla mina bilder av IKEA och ler mot pursern. (Inte för hjärtligt, jag vill inte ge honom några konstiga idéer.)

-Sätt dig var du vill, vi har inga bokade platser på våra plan, säger han och äter upp mig med blicken.

Jag stannar upp och lägger en småsvettig handflata på hans spröda axel.

-Jag har förstått att ni alla saknar kollektivavtal och numera anställs via ett bemanningsföretag på Irland?

Han nickar lite och ler lite osäkert mot mig.

-Men varför har ni överfört den otryggheten på oss passagerare? För det är precis så det känns när man inte har en plats ombord. Man sitter här med en  känsla av att inte höra hemma någonstans, att man är utbytbar, ersättlig och bara ett identitetslöst paket som ska forslas från en punkt till en annan. 

Jag blockerar gången mästerligt och har hela planets uppmärksamhet när jag med dramaturgisk precision höjer mitt tonläge gradvis.

-Sen trodde jag att det var ett av flygbranschens heliga kor att aldrig göra sittplatsfrågan till någon sorts Bingo. För hur ska ni då klara av att identifiera alla ombord när planet kraschat på en platå i Alperna? När vi alla sitter som utbrända koldockor i sätena, med gapande hål till munnar som ylat ut vår dödsångest när hela kabinen fylldes med en gigantisk svetslåga av flygbränsle och syrerik alpluft?

Tystnaden i planet är total när jag tar fram ett papper ur min innerficka och skriver min sittplats på innan jag ger det till pursern.

-Här är mitt tandkort, lägg det i svarta lådan tack.

Hösten kom tidigt det året. Närmare bestämt i maj.

Sitter på en middag med några människor som äger ett landställe ute i kustbandet med tillhörande friggebod, motorbåt och en liten aktersnurra. De pratar entusiastiskt i munnen på varandra om friheten att bara kunna sätta sig i båten en eftermiddag och åka ut till ön. Hur skön sommaren varit, hur unik skärgården är, det är ju alltid lite bättre väder där ute och hur de haft flera ljumma kvällar när varken regn, mygg eller fästingar varit något som helst problem. Och barnen har mest sprungit omkring nakna hela sommaren och bara badat och varit underbara.

Jag sitter tyst och lyssnar, smälter och väntar på min tur. När de luftat sitt självbedrägeri färdigt, lägger jag ner mina bestick, torkar mig noggrant med linneservetten och sippar lite vatten för att smörja mitt talorgan.

"Om ni frågar mig, så är den svenska sommaren enormt överskattad. Jag beundrar er patriotism. Bara er båt i 2 miljonerklassen, som ni säkert kan njuta av i 4-5 dagar per år, vittnar om en nästan religiös kärlek till Sverige. Och landstället, den där expanderade kolonilotten som ni tränger ihop er på under årets enda lediga månad, bara för att tvinga er ner i ett stendött innanhav vars medeltemperatur ligger runt 16 grader. Hade de inte odlat in fisk igen, hade bakterierna varit helt ensamma om att simma i Östersjön. Efter veckor av bibliska regn och ändlösa omgångar av Yatzy, tvingar ni er ut i båten på en utflykt. Ni sitter under kapellet och håller skenet uppe samtidigt som två månadslöner sörplas in i båtens motor. Med den nyinköpa navigatorn tar ni er in till, ska vi säga Sandhamn? Där tränger ni in er som en husvagn på camping och sitter sen och tittar på andra förlorare som i bästa fall köpt dyrare båtar än er. Sen är den s.k sommaren över och det enda som finns kvar är åtaganden, kostnader, TBE, blåskatarr och bitterhet."

"Nej, vad säger ni om lite efterrätt nu?"

Farbror Gunnars pung

På landet i min barndom dök det ibland upp en farbror som hette Gunnar. Ingen visste riktigt vem han var. Kanske var han släkt, kanske inte? Det hela var väldigt oklart vilket förstås kittlade fantasin på mig och min bästa vän Bettan.

Så en dag bestämde vi oss för att få en tydligare bild av Farbror Gunnar genom att smygtitta när han gick på torrdasset. Om man tog sig förbi brännässlorna på baksidan, kunde man nämligen titta in under trädörren som annars bara öppnades när tunnorna skulle tömmas. Så när han gick med sina stora stövlar i riktning mot skithuset, sprang vi i förväg och placerade oss på första parkett. 

Först var allt dunkelt tills plötsligt locket lyftes inifrån torrdasset och en himmelsk ljuskägla föll ned på den dignande trätunnan med sommarens samlade produktion. Sen kom något som mest av allt påminde om en vit plastpåse fylld med vatten. Det var i själva verket Farbror Gunnars pung som sänktes ned från hålet och liksom vobblade en hårsmån från toppen av tunnan. Kort efteråt kom Farbror Gunnars vita stjärthalvor och täckte för ljushålet och allting blev svart.

Efter år av terapi kan jag numera minnas den här episoden med både doft och synintryck helt intakta. Jag är inte säker på att det är helt positivt.

Sverige är fanatiskt.

-Enda sättet att få någonting vettigt i matväg utmed de svenska vägarna, är att sätta cruise-controlen på 150km/timmen, öppna sidorutan, luta sig ut, blunda och gapa stort. På ca 42 sekunder har du fått så mycket insekter i munnen att du står dig hela vägen upp till Stockholm. Ett ekologiskt skrovmål på gräshoppor, flugor, mygg, knott och nattfjärilar. Med lite tur får du en fladdermus på köpet som har en lite luddig kropp och läderaktiga vingar, men i gengäld ger en härlig mättnadskänsla.

Jag förklarade det här för en kille bakom kassan på en bensinstation i Småland. Han bar shorts, foppatofflor och en trång t-shirt med trycket ”Jag kanske inte är perfekt, men bra djävla nära.” Han tittade håglöst på mig efter en hel uppväxt i bensinångornas närhet. Men jag lät mig inte stoppas.

-I resten av Europa har de löst matfrågan med något som kallas för VÄGKROGAR. Det är inrättningar som kan vara en del av bensinstationen eller inte. De kan se ut som en skolbespisning, en bar, ett oansenligt bricklunchställe eller en traditionell restaurang. Men en sak har de gemensamt. Där görs det mat med KÄNSLA och YRKESSTOLTHET, oavsett om du bara tar en macka, en kaffe eller en schnitzel.

Killen hade slutat lyssna, om han någonsin gjort det. Han begravde bara ena fingret i näsborren samtidigt som han flyttade ordningen på de roterande korvarna. 

Då gav jag upp. På honom och hela djävla landet.

Onani genom Europa.

Senast jag bilade genom Europa mot Italien konfronterades jag med produkten ”Travel Pussy” på tyska bensinstationer. Låt oss nöja oss med att konstatera att det är ett rätt klent substitut till en en annan människa. Vi talar om en plastpåse och ett rör. I år har sortimentet i automaten på toaletterna expanderat. Nu finns en minidildo på menyn, liksom vibrerande gummiringar för oss män. Jag har en positiv syn på människans sexualitet och har varken moralpanik eller synpunkter, men tyvärr har jag en väl utvecklad fantasi.

Det jag ser framför mig är en lastbilschaufför som fraktar radioaktivt avfall genom Europa. Han rattar sitt 40 ton tunga fordon på autobahn med en hand, samtidigt som han lirkar på en vibrerande ring på sitt kön. Eftersom jag är könsneutral ser jag också en kvinna som kör en busslast med 7-åringar utmed slingrande alpvägar, med en maxvarvande dildo på plats. Man kan säkert lagstifta mot SMS, telefonsamtal utan handsfree, men vilken politiker vågar sakligt lägga fram ett förslag kring det här?

”Jag tycker att vi måste lagstifta bort det här onanerandet i trafiken. Det är en uppenbar trafikfara.”

”Nu är det nog ingen här inne som vet vad du pratar om Günther. Men upplys oss gärna.”

Sikhen i Portofino.

Blodet vägrar att att sluta rinna ur såret mitt i fontanellen. (Läs föregående inlägg om skadetillfället.) Han skäms över tanken på att gå omkring med ett stort plåster mitt på huvudet, så han övertalar sin fru med en ostronkniv att linda gasbinda runt hela huvudet på honom. Han har surfat rätt på en sajt där de visar hur man åstadkommer den turbanliknande huvudbonad som Sikher i Indien bär.

Efter en timmes systematiskt lindande är hans turban fullkomlig och imponerande. Hon har till och med lyckats få till den framåtlutande, smurfliknande toppen av turbanen. Senare på kvällen går han utmed piazzan i Portofino och pratar högt och tydligt om att alla människorna man ser här har det gemensamt att de blivit rika nyligen och hastigt, därav frånvaron av smak och stil. Hans fru och hund väljer att gå bakom honom, långt bakom honom. När de fått bord på en av de mer populära restaurangerna i hamnen börjar han beställa på en usel imitation av indisk-engelsk dialekt. Han börjar samtidigt att vicka på huvudet från sida till sida oavbrutet, vilket uppenbarligen påverkar såret i huvudet negativt.

Mot slutet av kvällen har hela turbanen färgats röd av blod och ser plötsligt mer trovärdig ut än någonsin, med den lilla negativa effekten att den också blivit väldigt tung. Huvudet vobblar nu som om han har en turban av betong på sig och på restaurangen utgår de ifrån att han är full eller opasslig, så han slängs ut. Han står ensam på piazzan och ylar med ett anklagande pekfinger mot restaurangen. ”Ni dödade Jesus”. Sen faller han ihop av blodbristen och den välfyllda turbanen fungerar som den bästa skyddshjälm man kan önska sig. Hunden slickar i sig lite blod från turbanen samtidigt som frun ringer ambulansen.

Att duscha naken i det fria.

Efter en två dagar lång bilfärd genom Europa står han naken i husets utomhusdusch och låter solen, värmen och vattnet spola bort resdammet. Enda felet med den bilden är att det fasta duschmunstycket är fäst i betongväggen vid ungefär höjden 165 cm.

Så en mycket vit, naken man straxt under 2 meter står därför krökt som en vitrysk gumma och sköljer ur håret från schampo. Han famlar blint in i det strilande vattnet och låter det oprecist  dansa över hans krökta rygg. Att tvätta armhålor och mjukdelar är fysiskt omöjligt och han överväger ett tag att ställa sig på knä. En tanke han klokt avfärdar eftersom han inser hur det skulle kunna uppfattas om någon ser honom. Det enda som skyddar hans nakenhet från full insyn är nämligen en vägg av grönska. Så han väljer att backa evolutionen några miljoner år och knäa så mycket att knogarna släpar i marken.

Han står så och fullföljer sin plågsamma tvätt, när han får en känsla av att någon tittar på honom. Genom schampot som fortfarande rinner nedför hans ansikte anar han konturen av en kvinna. På ren instinkt reser han sig hastigt upp och slår i duschmunstycket med fontanellen så hårt att det släpper från sitt fäste i väggen. Han skriker ett könsord för full hals samtidigt som en hård, kall stråle med vatten dundrar mot hans ryggtavla.

Mannens fru står skeptiskt och tittar på honom med ett iskallt glas Moretti öl i handen. Hon skakar på huvudet, dricker en sipp av ölen hon tänkt bjuda honom på och går vidare.

Fortsättning följer.

Förhållandet mellan testiklar och hjärna.

Min research har gått i sin andra fas. Efter en heldag med en av landets bästa hästveterinärer är jag mer upplyst men fortfarande lika hästrädd. Av väldigt goda skäl, vill jag poängtera. Veterinären förklarade att hästen är ett djur inställt på flykt. Det är ett villebråd som därför har utvecklat 360 graders syn och hörsel och en explosiv, gigantisk muskelmassa. Och en hjärna som väger 532 gram. Lite som jag själv, tänkte jag och flyttade mig ännu ett par meter bort ifrån travhästen som haltade lite.

Det är just den där olyckliga fördelningen som skrämmer livet ut mig och som är skälet till varför man t ex också ska akta sig för en Grizzlybjörn vars hjärna väger 234 gram. Tänk ett vanligt kärleksbrev, med tre Mariakex, två kondomer och 4 stortånaglar i så får du en bra bild av den. Om man ser till relationen mellan kroppsstorlek och hjärnstorlek, så är hästen egentligen inte mycket sämre än lejonet och elefanten. Rent intuitivt går man ju inte fram och klappar de djuren heller. Och gillar man den här typen av statistik så kan man konstatera att småfåglar toppar förhållandet mellan hjärna och kropp. Men de är ju så uppenbart dumma i huvudet att jag undrar vilka växlar vi kan dra på den här statistiken egentligen. Hur ska vi se på alla smällfeta amerikanare till exempel? Ja, du fattar vart jag är på väg och det är ingen vacker väg och tenderar att snudda vid andra förenklingar kring ursprung och ras.

Nu undrar du förstås hur det gick med armen som jag hoppades få se försvinna in i ett stort djur? Tyvärr måste jag göra dig besviken. Dagens visuella upplevelse fick bli en sövd hingst med alla fyra i luften och och kulorna frilagda som bouleklot. Min gissning är att kulorna vägde mer än hjärnan.

Pryo-elev på syra.

Jag har nyligen tillbringat två dagar på ett djurklinik. ”För behandling av din rabies?” hörde jag just någon illvillig läsare flika in. Nej, det här handlar faktiskt om research för en sak jag håller på att skriva. ”Skriv om det du kan” brukar ju rådet vara till alla som ska försöka skriva någonting för film eller i bokform. Mitt problem är att jag kan så fruktansvärt lite att det bara skulle sluta med små pamfletter om hur man får ut navelluddet enklast, en kortfilm om en man som klipper gräsmattan horisontellt och vertikalt och en dikt om müsli som alltid hamnar utanför yoghurtskålen. Så jag tvingas prya hos några veterinärer för att få lite mer substans i mitt skrivande. 

Det är väldigt fascinerande på många plan. Framförallt lär man sig att många djurägare verkar pantsätta hjärnan när de köper husdjur. Någon hade t ex struntat i djurförsäkring och tvingades därför att välja mellan sommarresan till Mallorca eller en operation för 13.000:- åt sin sjuke, fyrbente vän. Ni vet redan hur det slutade. Sangria är tjockare än blod.

Glädjeämnen var annars när en kanin skulle kastreras. Först sövdes den lilla kompisen ner varpå den kvinnliga djurskötaren rakade pungen grundligt på honom med en gigantisk rakapparat. Jag sökte lite ögonkontakt med henne för att avgöra om hon också kunde se det komiska i situationen. Utan att vara någon större människokännare kan jag nog säga att hon inte gjorde det. Därefter placerades kaninen på rygg på operationsbordet med bakbenen brett isär, veterinären tog över och knöt små rep i vardera framtass och band fast de ovanför huvudet på kaninen. ”Bind mig - älska mig” sa jag glatt och refererade till en fin film av Almodovar, varpå den kvinnliga veterinären satte skalpellen i pungen på kaninen och tittade på mig. ”Går det bra?” Jag nickade lite sammanbitet och kände ett diffust svidande i mitt eget mellangärde. Sen drog hon ut kaninens testiklar, sydde snitsigt och knipsade av ovanför stygnen, därefter syddes pungen ihop igen. De små desarmerade kulorna samlade hon sakligt ihop i en papperservett och slängde med ett basketkast i soptunnan. Allt mitt blod hade då försvunnit från mitt huvud och mellangärde och bosatt sig i mina händer. Det kändes som om jag hade målvaktshandskar på mig.

”Nu ska vi ta ut livmodern på två katter” sa hon glatt och gick ut för att hämta nästa offer. Jag stod katatoniskt kvar och stirrade på soptunnan där en kanins möjligheter att föra sina gener vidare låg slängda. 

Nästa vecka ska jag ut med en hästveterinär. Jag hoppas i hemlighet på att han måste stoppa in hela armen i hästen för att kontrollera något som hamnat snett. Jag återkommer med en detaljerad rapport om det.

Begreppsförvirring.

"Du är ingen djävla värd och jag är ingen djävla gäst" som jag pedagogiskt förklarade det för den ukrainske tågkonduktören. Jag höll mitt SL-kort bakom ryggen eftersom det kändes viktigt att den här mannen inte skulle gå vidare i livet utan min visdom. Jag pekade på hans namnbricka med ordet TÅGVÄRD på och förklarade att branscher som får någon sorts titelinvasion nästan alltid är lågstatusyrken. Lärarna kallar sig för coacher eller pedagoger, rektorerna för enhetschefer - och se hur bra det gått för dem? Lokalvårdarna städar fortfarande toaletter trots en finare titel och till och med rasisterna har degraderats genom att tituleras främlingsfientliga. Konduktören försökte då  bända fram min arm, men jag är urstark i de här lägena och pressade min tumme in i hans ena ögonglob.

"Se på mig" skrek jag, trots att jag insåg svårigheten. "I ett läge i min karriär höll jag på att få titeln Chief Executive Global Creative Director. Då visste jag att allt hopp var ute för mediabranschen. Speciellt eftersom jag verkligen ville ha den där titeln. Bara veckor senare upplöstes företaget lika snabbt som när man strör salt på en snigel och jag började sniffa Björnklister igen. Man kunde höra mig på Sergels Torg, väsande lösryckta termer från mitt förflutna: TRP, Click Rate, Impact, Impressions, Heat Map, Share of Belly...."

Konduktören frigjorde sig och vred plötsligt SL-korter ur min hand och konstaterade att det var giltigt. Sen gick han med hastiga steg bortåt. Jag ropade efter honom med gråten i halsen.

"Jag hittar på saker i text och du ser till så att folk betalar för att få sina kroppar fraktade från en punkt till en annan. Det är det vi gör. Capiche?"

Mitt sätt att tacka för maten.

När jag är på middag hemma hos människor jag inte känner så väl brukar jag vid ett lämpligt tillfälle dra mig undan för att botanisera i deras badrumsskåp. 

Jag gör det för att lära känna värdparet bättre och bara där får jag en sann bild av hur de egentligen är. Kondomer vars bäst-före-datum var runt milleniumskiftet, receptbelagda läkemedel mot depression, impotens, sömnbesvär, tandlossning, mensvärk och håravfall. Tandborstar som är så slitna att ser ut som toalettborstar, gamla engångshyvlar med könshår och blod, gammal parfym som doftar damm och en stjärttermomenter utan sin skyddande plasthylsa. Alla dessa saker ger ett intressant djup till deras personligheter som annars inte kommer fram. De flesta har ju en tendens att prata om hur de skulle vilja vara och livet de skulle vilja leva - än personen de faktiskt är och livet de lever. 

Om värdparet dessutom inte haft hyfs nog att intressera sig för min person, mitt liv och mina drömmar, brukar jag byta plats på allt som är receptbelagt. En kräm för analklåda pressar jag skickligt in i tandkrämstuben, p-piller hamnar i mannens burk med järntabletter och innehållet i wc-ankan byter plats med munvattnet. Eftersom jag alltid bär med mig en liten mortel i marmor, pulvriserar jag ihop godsaker som Prozac, Litium och propplösare. De hamnar i burken med Samarin. Jag ser det hela som en subtil form av uppfostran. Något som skapar mer ödmjuka karaktärsdrag.

-Vilken middag! Och vilket vackert badrum ni har, säger jag när jag återvänder till middagsbordet och lyfter mitt vinglas till en skål med värdinnan. 

Matens känsloliv.

Läser om att forskare ska börja magnetröntga hundar för att se om de reagerar olika vid åsynen en skål med mat eller om husse visar sig. De hoppas på det här sättet lära sig mer om hundars tankeverksamhet. Men vill vi verkligen veta, undrar jag?

I bästa fall konstaterar de att djur är instinktsdrivna och knappt kan skilja mellan lyckokänslan av ett väl uträttat toalettbesök och en bra middag. I värsta fall kommer de upptäcka att hunden har ett mycket mer utvecklat medvetande än vi kunnat ana. Intelligens, förmåga att älska, perioder av svag självkänsla, ögonblick av ursinne när folk går långsamt mot rött o.s.v. Nästa steg blir att en kossa smörjs in med vapenfett och pressas in i magnetkameran och plötsligt konstateras att de också har ett språk, ett känsloliv och en fin tradition att återberätta morbida historier för varandra. Desperat testas en lax också som visar sig reagera väldigt positivt på musik av fusionjazz och bilder på kungafamiljen, vilket åtminstone gör att vi kan fortsätta äta lax utan dåligt samvete.

Men vi inser att vi är djurvärldens Adolf Eichmann. Det är inte mat vi haft på tallriken, det är inte skor på våra fötter eller päls på våra axlar, det är resterna av våra offer. Ställ inte frågan om du inte är beredd på att hantera svaret, tänker jag och vilar blicken på min hund Signe. Hon sover tryggt i mitt knä, tittar upp, möter min blick, slickar mig på handen och jag undrar stillsamt om hon borde grillas eller kokas.

Fästingbussen.

Jag står utanför min matbutik och tittar på en poster som med feta bokstäver proklamerar att FÄSTINGSBUSSEN snart kommer. Att jag är under normalbegåvning har väl redan blivit uppenbart för de flesta som läser den här bloggen, men vad är det här? Jag har tidigare skrivit om de irriterande, men ändå begripliga, Glassbilen, Köttbussen och Fiskbilen som terroriserar området där jag bor. Men Fästingbussen? 

Först ser jag en väldigt liten buss framför mig, där fästingar kliver ombord på väg till skärgården för säsongen. De pratar om olika blodgruppers för- och nackdelar och vilka som suttit på de konstigaste ställena. En i bussen berättar att han suttit ostört i mellangården en hel sommar. Det skrattas och någon tar fram en termos med lite rådjursblod och bjuder laget runt.

Jag minns också vagt någon dokumentär om en farbror som botade sina ryggsmärtor genom att sätta sig naken på aktiva myrstackar. Det här kanske är en vidareutveckling av det? En dragspelsbuss till brädden fylld med fästingar där jag kliver in naken iförd endast ett cyklop och låter mig angripas. Efter en timma kommer jag ut med en sorts fästing-onepiece på mig. En svart-blå, levande overall som liksom böljar lite när jag går. Ryggsmärtorna har ersatts av en lätt anemisk känsla.

Sen övergår jag till att spekulera om det här ändå inte är en konstkupp, det är ju så populärt numera. De har fyllt bussen med samhällets parasiter och åker runt på en liten turné. Finansfolk, bidragstagare, skattesmitare och kriminella sitter där inne bakom glaset och vi får titta och spotta på dem. Så måste det vara, tänker jag och går in för att handla lite blodpudding? 

Förlamningen.

Ett tidigt minne från min barndom är när jag lyckades sova på mage i sängen, med armarna under mig. Resultatet var att jag vaknade med två fårfioler i sängen som på något sätt var förankrade vid mina axlar, helt utan känsel och styrsel. Efter hand kom en brännande och stickande känsla som sen övergick till en fruktansvärd smärta när blodet och känseln återvände.

Jag trodde inte att jag skulle få återuppleva det här fenomenet mer, men nu när jag köpt en ny säng som är hård som en stenhäll händer det igen. Jag ligger, som alltid, i fosterställning med en gummikloss mellan tänderna och drömmer mardrömmar om kunder jag jobbat med. Uppvaknandet sker alltid i skedet när jag måste klä av mig naken inför kunden och smörja in mig med drottningsylt.

Det är också då jag känner att jag ligger på något. Är det min hund, en brandsläckare eller ett sagolikt stånd? Svårt att säga, tills jag försöker ta mig upp och inser att jag saknar armar och att mitt ansikte är nedpressat i kudden. Jag kan varken andas eller röra mig. Desperat börjar jag rotera min höfter. Som Elvis, hinner jag tänka innan jag faller handlöst ur sängen och landar med ansiktet mot parketten. Blodet forsar ur mig och jag kan inte ta mig upp, så jag rullar över på rygg och skjuter mig själv med fötterna ut i hallen, mot badrummet. Eftersom det formligen bubblar blod ur näsan glider jag ovanligt lätt.

Väl i badrummet lyckas jag halvsätta mig upp och pressa huvudet mot ena väggen och därigenom ta mig upp i stående ställning. Jag betraktar mig själv i spegeln, med de två livlösa armarna dinglande utmed sidorna. Jag försöker svinga upp en arm för att se om jag kan få liv i den, men det enda som händer är att jag slår mig själv hårt på näsan igen och liksom en ketchupflaska skjuter en projektil blod över hela badrummet. Plötsligt känner jag hur fruktansvärt kissnödig jag är.

Armarna lyder fortfarande inte och dunkar av smärta, desperat försöker jag få in dörrens handtag under resåren på kalsongerna. Till slut lyckas jag och gör ett hastigt ryck så att kalsongerna slits loss. Eftersom locket naturligtvis är nedfällt, tvingas jag att öppna det med kinden. Sen sätter jag mig åt fel håll och lutar mitt blodiga ansikte mot väggen och flämtar. Jag somnar och vaknar 3 timmar senare, med ansiktet fastklistrat mot väggen av allt blod. Armarna fungerar igen, men när jag försöker resa mig upp märker jag att mina ben somnat.

”Skjut mig” väser jag för mig själv och somnar om.

Husbögen.

Förra veckan var jag i New York. Jag önskar jag kunde skriva det mer subtilt mellan raderna, men är tyvärr för obegåvad för det. Men jag fick flera nya perspektiv på mig själv under den här resan.

Jag kastades mellan att känna mig extremt färglös på restaurang Red Rooster i Harlem. Dagen efter kände jag mig enormt sårbar i ett industriområde i Brooklyn. Jag flackade oavbrutet med blicken och oroade mig för att vakna upp rånad, blåslagen och med en oklar smärta i stjärten. Senare under veckan råkade jag ramla in på varuhuset Barneys och de lyckades få mig att känna mig fattigare, fulare och mer misslyckad än vanligt. Lite av en bragd.

Men hemma i Chelsea däremot blev jag Guds gåva till mänskligheten. Alla tittade på mig uppskattande. "Love your jacket!" ropade någon. "Oh my God, you're gorgeous!" sa en annan. Jag har alltid sagt att alla kvinnor bör ha en bög som nära vän. Så mycket uppskattning och beröm går nämligen inte att uppbringa ur en staight kille. Nu börjar jag luta åt att varje kille måste ha en gay kompis också. Någon som okritiskt och regelmässigt öser beröm och smicker över mig. En husbög bör bli en allemansrätt.

De som inte är med mig på den här idén är homofober.

Påskens läxa.

Det ringer på dörren precis när vi satt oss för att äta. Jag vet vad det handlar om, flinar överslätande åt våra gäster och ursäktar mig. När jag öppnar står fyra hålögda barn med en utsträck korg mot mig. Inget ”glad påsk”, ingen hopplös teckning eller en sorglig pinne med en gul påskfjäder på. Bara 4 par grisögon som vill ha. De bara står där i sina Barborjackor och fipplar med sina iphones och väntar på att jag ska ge dem något.

-Jaha, vad vill ni då? säger jag för att försöka locka fram lite påskstämning.

-Vi vill ha godis, säger den minsta flickan i knytblus efter att en av de äldre gett henne en knuff i ryggen.

-Brukar inte påskkärringar åtminstone klä ut sig? försöker jag älskvärt.

-Vi vill ha gott godis, inget sånt där som ni gamla äter, säger den äldsta i gänget. En tjej i 10-års åldern med en blick som en gammal tjackhora.

Jag samlar mig. Försöker hålla igen det anförande som håller på att explodera inom mig. Det som handlar om att de här snorungarna summerar allt som är fel med det här landet. Att de växer upp och tror att de har en självklar rätt att få, utan att ge ett dugg själva. Och när det dessutom är små överklassyngel som fötts med silverspadar i käften, äcklas jag bortom ord. Men jag besinnar mig, de är ju bara barn herregud. Barn till föräldrar med ett medvetande som maneter som inte lyckats lära ut det mest basala. Vill man få godis av vilt främmande människor, så måste man bjuda till. Vara lite gullig, sjunga en visa, måla ett ägg, jonglera, skjuta lerduvor eller vad som helst. Men de står bara framför mig med sina små giriga blickar.

-Pengar kan vi också ta, säger den feta pojken i tweedkostym.

-Nej, det är klart att ni ska ha godis kära barn, säger jag och ler mitt vargleende. Jag går in i skafferier precis runt hörnet och tar en grabbnäve hundgodis, som ser ser ut som både choklad och lakrits, men i själva verket är nermalda djurrester som förenats med lite gelatin. Jag säger att det är någonting alldeles extra från.....Verbier, hittar jag på och märker att det är ett namn som invaggar dem i trygghet. 

Sen går de nedför backen utan så mycket som ett tack. De äter några bitar hundgodis och sekunden senare kaskadkräks de okontrollerat över varandra. 

Jag vinkar ned mot dem där de stapplar hemåt i ett doftmoln av magsaft och hundgodis, mot sina vita Howardsoffor och designerkök. 

-Jesus hade en ganska tuff påsk också, skrattar jag så att det hörs i hela grannskapet.

Mäklardvärgen.

Jag har börjat gå på lägenhetsvisningar och kommit fram till att alla mäklarannonser skrivs och fotograferas av en dvärg från 1800-talet. Det är nämligen den enda rimliga förklaringen till de utstuderat låga och vida vinklar som får en skabbig lägenhet på nedre botten att se ut som Versailles badandes i ljus. Nu senast var jag på en visning där man refererade till två kvadratmeter garderob utan fönster - som allrum/hobbyrum. Vilken det kanske kan vara, för en fruktansvärt liten människa eller Joseph Fritzl. 

Att dvärgen är från 1800-talet är helt självklart, eftersom ingen samtida människa på allvar skulle använda begrepp som pietetsfullt, extraordinärt, luxuöst, spatiös, umgängesytor, drömboende, synnerligen, såsom, sällsynt tillfälle, ljusinsläpp, och livskvalitet. 

Jag ser honom framför mig. Hur han iförd kråsskjorta, narrmössa med bjällror och näbbskor släpar sin tunga kameraväska utmed marken från objekt till objekt. Alla har läst hans texter och sett hans bilder, men få har sett honom - Mäklardvärgen.