LövHitler.

Jag krattar ursinnigt ihop alla löven på tomten till en gigantisk hög, sen tar jag hela famnar och öser över staketet på grannens tomt. Det dröjer inte länge innan han kommer ut.

-Vad fan håller du på med?

-Jag återlämnar löven som tillhör ditt träd, svarar jag och tömmer samtidigt ännu en famn på hans tomt.

-Mitt träd?

-Ja, inte är det mitt träd i alla fall.

-Såhär kan du inte göra, säger han och börjar kasta tillbaka en del av löven över på min tomt.

-Ett ögonblick, säger jag och spänner blicken i honom. Så frisbeen, fotbollen och tennisbollarna som dina ungar utan bollsinne får in på min tomt hela tiden, är de mina nu?

-Men löv? Det är ju löjligt, det är väl allas...

-Ja, du kanske har rätt. Träden på din tomt är kanske mina också? I så fall kommer jag över med motorsågen direkt. Jag tror jag behåller veden också eftersom det är allas ved.

-Vänta lite nu....

-Hur ska du ha det då? Äger du eller inte? Om du gillar dina träd, bra, men ta ansvar för dem.

-Jaja, ok, jag tar hand om löven om det är så jobbigt för dig.

-Du tycker säkert att de boende i Fukushima borde ta hand om allt radioaktivt utsläpp också, men där har jag och hela världssamfundet en annorlunda uppfattning.

-Jag har ju sagt att jag ska ta bort löven från din tomt.

-Bra, ta en mossrivare och fixa min gräsmatta på samma gång. Dina träd skuggar nämligen min tomt och dödar gräset.

På stol nr 7.

Det kommer väl knappast som en överraskning att Peter Englund haft täta kontakter med mig inför årets Nobelpris i litteratur? Peter har i förtroende låtit mig förstå att stämningen i Akademien i år varit på permafrostnivå och det har varit nästan omöjligt att enas om en värdig vinnare. 

”Det är ett kotteri och maktspel bortom all sans och vett”, berättade Peter upprört över telefonen under en av de 80 kisspauserna. 

”Horace surar fortfarande på mig, för att han inte fick fortsätta vara den Ständige Sekreteraren. Han tjatar om att han kommer att bli ihågkommen som den Tillfällige Sekreteraren.”

”Går Murakami, på syra?” frågade Per Wästberg plötsligt häromdagen efter en kort tupplur. ”Det är ju ett djävla tjat om katter, märkliga matbeskrivningar, mystiska telefonsamtal och en omåttlig konsumtion av öl” sa han och somnade sen om.

”Jag tycker att Philip Roth är rätt enahanda i sina skildringar av judiska människor med en massa obegripliga helgdagar och gamla arga tanter som förolämpar på jiddisch”, sa Kristina Lugn på sitt sävliga sätt och konsumerade därmed 45 minuter av mötets tid, vilket gjorde att vi fick bryta för lunch. Efter det föreslog Katarina Frostenson en egen kandidat, som sen visade sig vara en pseudonym som hon själv skrivit under.

”Torgny Lindgren och Kerstin Ekman spelade Angry Birds mot varandra i stort sett hela mötet och resterande ledamöter som hasat in med droppställningar, föreslog uteslutande kandidater som antingen redan fått priset eller dött för 50 år sedan. Det är svårt att avgöra om det är på ren och skär djävulskap eller om de håller på att kalka ihop. Kan man hälla avkalkningsmedlet för kaffekokaren i Ramlösan, tror du?”

”Absolut” sa jag och lät Peter fortsätta.

”Sen säger Sture Allén, Gud välsigne honom, att vi får hitta en kompromiss. Och då dyker ett enda namn upp som uppenbarligen alla läst och älskar.”

”Joyce Carol Oates?”

”Erika Leonard James!”

”?”

”Geniet bakom 50 nyanser av honom”. 

”Oj.”

”Exakt. Hela Akademien sitter och ser plötsligt lite småkåt ut när de lyriskt beskriver S&M scenerna som en utsökt skildring av en urstark kvinna som har sån självkänsla att hon VÄLJER att underkasta sig en äldre mans fantasier. Lite som Jelinek, var det till och med någon som sa."

”Är inte stol nr 7 fortfarande ledig?”

”Jo.”

”Jag är på väg.”

”Ta med en lie.”

Doftminnen.

Det sägs att ingenting är starkare än doftminnet och eftersom jag har en hel timme att döda på flygplatsen så kliver jag in i glasburen för rökare. Med mig blir vi åtta människor som trängs där inne i den täta dimman. En grådaskig kvinna makar lite på sig vid en barliknande disk och nickar mellan blossen mot mig. Hon har ingen BH på sig. Jag märker det delvis därför att jag är observant, men framförallt eftersom brösten vilar på bardisken bredvid hennes mentholcigaretter. 

En affärsman i illasittande kostym röker en sjöskumspipa med ett ansikte utfräst i piphuvudet. Det bolmar ur den och doften är storslagen. Han höjer pipan till hälsning och ler brett mot mig. Först får jag för mig att han har hela munnen full av majskorn, men inser sen att det är hans tänder jag skymtar där inne. Jag tar några djupa andetag, en teknik jag lärt mig på en kurs i trancendental meditation. (Som annars var helt bortkastad på mig.) Slutna ögon, tänk att du drar in luften i chackrat i pannan och drar sen ner det hela vägen till rotchackrat. 

Effekten är magisk, nikotinruset kommer nästan omedelbart och doftblandningen sopar upp minnesbilder från hela mitt liv. När jag tittar upp med glasartad blick har all aktivitet stannat upp. Om inte röken ringlat sig i luften hade jag kunnat svära på att tiden stannat.

-Passiv rökare sedan barnsben, säger jag till församlingen.

-Din pipdoft påminner mig om AD’n jag arbetade med i början av min karriär, fortsätter jag och tittar på piprökaren.

-Han som alltid startade arbetsdagen med att gå på byråns enda toalett och göra nr 2, dricka en kaffe och röka en rejäl pipa. Frågan är vilken doft som kamouflerade vad?

Sen pekar jag mot kvinnan med mentholcigaretten.

-Min moster rökte såna där i bilen när vi var barn. När vi syskon sen oundvikligen kräktes så fick vi så starka åksjuketabletter att vi låg utslagna resten av resan.

Jag vänder mig mot en ung kille som röker röda Marlboro.

-Och du får mig att minnas min klasskompis Janne. Han låg på onkologen i 7:an och jag trodde att det var respiratorn som lät, men det var bara hans kvarvarande lunga. Han bad inte om smärtlindring mot slutet, han bad om en cigg. 

Jag tar ännu ett djupt andetag och sneglar på den överfulla askkoppen på bardisken.

-Nu minns jag en sak till. Jag har en kompis som kremerar folk, han säger att rökarna brinner som facklor och doftar på mils avstånd. Ja, det är en härlig doft, tobak!

Sen stänger jag nöjt dörren efter mig med mina nyupptäckta minnen. Tyvärr minns jag inte längre vilken gate jag ska gå till, vart jag ska resa och vem jag är.

En kunglig vision.

Hovet ringde för några veckor sedan. Kungens 40 år på tronen skulle firas och de sökte desperat efter en idé som skulle kunna föreviga ögonblicket. 

-Underhållningen på Skansen sist för Madeleine och Chris höll på att ta kål på både äktenskapet och monarkin, så Kungen bad mig ringa till dig, förklarade kvinnan från Hovet.

-Varför mig?

-Kungen känner till att det var du som lanserade Plopp som lite större stycksak.

-Ja, det var en av mina största utmaningar som yrkesman. Balansakten mellan att inte skrämma bort målgruppen med löständer och samtidigt locka sockerberoende snorungar.

-Kungen älskar Plopp och har därför stor respekt för dig.

Jag sa att jag skulle fundera lite och återkomma. Två dagar senare ringer jag upp henne.

-Jag tänker mig en hyllande dokumentär?

-Det låter bra.

-Två tänkbara vinklingar. En är ett porträtt av den store monarken, med hela batteriet av maktsymboler. Emotionell musik och bilder på Kungen i olika möten med potentater från hela världen i storslagna miljöer. Han har kronan, spiran, manteln och det där bouleklotet i guld i varenda scen.

-Riksäpplet?

-Whatever, hela klabbet, fullt pådrag, som en mäktig engelsk kostymfilm. Slutbilden blir när han står på taket till slottet och blickar ut över den glittrande Stockholmsnatten. Likt en superhjälte som med öm blick alltid vakar över sitt kungarike.

-Jag tror inte att Kungen skulle känna sig så bekväm i den rollen.

-Då har vi underifrånperspektivet. Kungen går klädd i scoutuniform genom hela programmet, det skapar sympatier och ger bilden av en naturälskande människa.

-Kungen hatar att ha på sig den.

-Det skulle han tänkt på innan han blev Hedersordförande. 

-Ok, fortsätt.

-Han är en man av folket. Vi följer med när han handlar lågenergilampor på en byggvaruhandel, äter en kebab med en polare, köper en bag-in-box på bolaget och tar sen flakmoppen hem till Drottningholm där han går runt och dammsuger otroligt grundligt.

-Nej, det här....

-Sen klipper vi oväntat och dramatiskt till när han döper krigsfartyg och jaktplan. 

-Fortfarande i scoutdräkt?

-Självklart. Vi förmedlar subtilt känslan av en överbefälhavare med militär pondus men samtidigt känslan av en liten pojkes härliga nyfikenhet.

-Jag är ledsen, men jag tror inte vi kan......

-Ok, man kan blanda koncepten också. Kungen står i scoutdräkt på slottets tak och sjunger Kungssången a capella, lite vemodigt men samtidigt enormt starkt och emotionellt. Sen backar kameran och vi gör ett helikopterlyft, Kungen blir mindre och mindre, men fler och fler röster sjunger plötsligt Kungssången. Vi flyger sen över Sveriges böljande landskap där människor lagt sina arbeten ifrån sig och står i givakt och sjunger som ett enda gigantiskt körslag.

-Nu fick jag gåshud, kvittrade kvinna från Hovet.

-Själv har jag rabarbersvaj.

Operation struts.

Tommy är 18 år, hockeyback och son till goda vänner. Jag träffar dem på en sommarmiddag och när sonen är utom hörhåll väser föräldrarna bekymrat att han planerar en tatuering. De har försökt att avstyra det men klassiska pedagogiska verktyg, som hot och mutor, har visat sig helt fruktlösa. Jag säger att Tommy är en vuxen människa nu och att man måste tala med honom som till en en annan vuxen. De tittar vädjande på mig och undrar om inte jag, som lyckats fostra två bläckfria döttrar och som fortfarande klär mig som om jag vore 22, skulle kunna göra ett försök.

Smickrad över tilltron till mina förmågor drar jag mig sakta bort till den delen av tomten där ungdomarna står och dricker öl. 

-Hej, säger jag till Tommy och de fem andra i gruppen. De hälsar och nickar lite mot mig. 

-Kul att du ska tatuera dig Tommy, öppnar jag.

-Tack, jag visste att du inte skulle ha några problem med det.

-Verkligen inte, jag stödjer dig till 100%.

Han skiner upp och berättar entusiastiskt för mig och de andra att han surfat i månader på nätet efter motiv och stilar och sen besökt flera studios i stan och kollat in deras yrkesskicklighet. Till slut frågar jag neutralt vad han valt för motiv. Han ler stolt och berättar att han tänkt en hel på det. 

-En struts, säger han och strålar.

Här svajar marken till lite under mina fötter men jag försöker behålla fattningen.

-Jag tycker att det är så djävla coola djur, fortsätter Tommy entusiastiskt med lite högre tonfall.

-Och exakt var tänkte du ha den? undrar jag och märker att min röst hårdnat en smula.

-Här, på insidan av låret, säger han och markerar området mellan knäskål och skrev.

Jag drar handflatorna över mitt ansikte och försöker att behålla lugnet.

-Så när jag har boxerkalsonger på mig så ser man bara benen på fågeln sticka fram i underkant, broderar idioten vidare.

-Det här låter ju helt genialiskt Tommy. Så strutsens huvud ska liksom övergå i din...penis...., är det så du tänkt?

-Nej.....så har jag inte tänkt, fan är du inte klok?

Här höjer jag rösten väsentligt och tar tag i Tommys skjortslag.

-Ja, men vad ska jag tro här Tommy? Du väljer att föreviga en varelse som huserar en hjärna på 40 gram och som inte ens kan flyga, trots att det är en djävla fågel. 

-Den springer i över...

-Visst, men var är strutsens huvud då? Inte i sanden uppenbarligen, det kanske försvinner upp i röven på dig, ja det är ju kreativt och roligt.

Tommy tittar storögt på mig och skakar sakta på huvudet.

-Ja, det är ju inte straffbart med tidelag i Sverige så det behöver du inte oroa dig för i alla fall.

Min volym har successivt höjts och nu skvätter jag saliv i Tommys ansikte samtidigt som han skrämt tittar på mig.

-I bästa fall kanske det bara ser ut som om du föder en struts mellan dina hockeylår. ÄR DET DET DU VILL?

Jag är nära att börja gråta av frustration och hela trädgårdsfesten stirrar på mig. Så jag släpper Tommy och klappar febrigt med händerna på hans skjorta och hans axlar.

-Så ja. Jag ser verkligen fram emot att se den där. Lova att säga till mig när den är klart, ok? väser jag fram och samlar ihop mig. 

Sen vänder jag tillbaka mot hans föräldrar och alla andra som tystnat och följer mig med blicken. Jag nickar samlat och subtilt mot föräldrarna, som en läkare som ordlöst förmedlar att operationen var lyckosam. Patienten lever och det onda är borttaget.

Obama knackar på.

De ringer från regeringskansliet. Presidenten har tydligen överraskat alla med en önskan att få träffa en ”vanlig svensk” och eftersom alla på regeringskansliet läser min blogg, så dök mitt namn upp. Jag avböjer först, eftersom jag har ett boreliatest inbokat, men inser snart att de redan bestämt sig. Säpo har kollat upp mig, kommunen spärrats av och attackhelikoptrar fått tillstånd att hoovra runt kvarteret där även en ring av beväpnade vakter ska stå.

Jag lägger på och tänker att jag hinner tokstäda, få på mig en kostym, borsta tänderna och uppdatera mig lite kring internationella frågor. Men så minns jag orden från regeringskansliet om en vanlig svensk. Jag inser att Presidenten vill träffa MIG som jag ÄR, inte som den jag skulle vilja vara. Så tvättstugan får fortsätta se ut som Beirut, underkläderna på badrumsgolvet får vara kvar, likaså ostbågarna på den vita skinnsoffan och mina gamla hudceller som bildat dammtussar i hörnen. Mina Bamsetidningar får fortsätta att ha en framträdande plats i vår bokhylla, på samma sätt som bananlikören, elefantölen, bag-in-box’en dominerar i kylen.

Barrack anländer tidigt på förmiddagen, direkt från Arlanda. Jag öppnar ytterdörren i träningsoverall, foppatofflor och en frisyr som bara en dunkudde kan åstadkomma. Jag ber honom att ta av sig skorna i hallen, sen kör jag den obligatoriska husesynen. Jag beskriver med bedövande tristess vilka renoveringar vi gjort i huset och vilka som står på tur. Jag tar ett kort sidospår och pratar om hantverkare i allmänhet och flikar in några rasistiska uttalanden om de utländska. Självklart med öppningsraden ”jag är inte rasist, men...” Vi avslutar förstås i pannrummet där jag stolt visar bergvärmepumpen och detaljerat redogör för hur mycket pengar den sparar mig. 

Sen placerar jag Obama vid köksbordet där smulorna från brödrosten skapat en illusion av en strukturtapet. På den 90 tums LED-TV jag har på köksväggen rullar en gladporrfilm från 70-talet samtidigt som jag girigt röker en röd Prince under köksfläkten ända ned till filtret. Sen skär jag upp kanelkransen och häller upp bryggkaffet som stått hela morgonen. Jag bryter isen mellan oss på nytt genom att humoristiskt berätta att hans namn på svenska betyder ”a temporary shed”. Han nickar, ler plågat, dricker lite kaffe och frågar sen efter toaletten. Jag pekar och ropar glatt att det bor en silverfisk i sockeln som lite sällskapssjukt dyker upp varje gång man är där.

När han kommer tillbaka pladdrar jag på om vår svenska förträfflighet, den oöverträffade naturen, det fredsälskande folket med sitt utvecklade miljömedvetande och våra exportföretag som är lite bättre och mycket mer moraliskt ansvarstagande än resten av världens. En halvtimma senare skakar han min hand för andra gången och ser väldigt blek ut. Han säger att det här besöket gett honom en ovärderlig bild av Sverige och svenskarna. 

Jag dunkar honom i ryggen, ger honom en dignande soppåse och ber honom kasta den i tunnan på vägen ner.

Vi som inte passar in.

Flygvärdinnan kommer fram till mig när dörrarna till kabinen stängts.

-Jag ser att du är lång, det finns plats vid nödutgången som du kan byta till.

-Jag är inte lång, svarar jag, jag är vertikalt utmanad.

-Jaha, jag tänkte bara att du kanske vill ha lite mer benutrymme?

-Mmm. För att såna som jag ska helst inte blandas med folk av ”normallängd”?

-Nu tror jag nog att du missuppfattar mig.

-Inte alls. Jag är så trött på att bli kategoriserad och reducerad till ett fördomsfullt ord som ”lång”. Ett ord som antyder att jag är avvikande från normallängd - vad det nu är? 

Flygvärdinnan tittar på mig och vet inte riktigt vad hon ska säga, så jag fortsätter.

-I hela mitt vuxna liv har jag tvingats falla på knä för att kunna ta ut pengar ur bankomater. Jag slår i huvudet i räckena på tunnelbanan, jag hackar silverlök på köksbänken med ryggen krökt som en vindpinad buske. I mitt arbete med korta, manliga uppdragsgivare har jag tvingat hantera vår nivåskillnad för att inte äventyra samarbetet. Ibland reser jag mig inte upp för att hälsa, utan sträcker bara fram handen. Ofta ber jag att få sitta kvar i rummet efter mötet och ta några samtal och någon gång har jag gjort en närmast perfekt Stephen Hawking imitation för att få sitta kvar.

-Jag tycker att det är attraktivt med långa män, säger plötsligt flygvärdinnan och ler lite mot mig.

-Ha, det säger alla. Men vänta bara vad folk kommer att säga när du går arm i arm med mig. ”Åh, hon har gjort det svårt för sig. Konstant nackspärr. Det kommer att bli dyrt med en säng som är 2.10 lång. Hon kommer att få jobbiga förlossningar.” Då är det inte så kul längre.

-Jag måste förbereda för take-off, suckar flygvärdinnan och tänker gå. Jag fångar hennes arm och drar henne desperat till mig igen.

-Och trots att jag betalat lika mycket som alla andra här påminns jag konstant om att stolsryggarna är byggda för människor av en annan längd, att benutrymmet är anpassat efter en annan sorts ben, att mellanrummen mellan stolarna är anpassade för ”normalstora” människor. Flygplanstoaletten är egentligen den enda platsen där min kroppsstorlek har en positiv effekt. Jag står med pannan pressad mot den välvda flygplanskroppen och axlarna inklämda mellan spegel och sidovägg, vilket innebär att jag aldrig behöver oroa mig för att tappa balansen i en luftgrop och kissa ner mig själv...... 

-Tack, jag tror jag förstår....så du vill inte byta plats?

-Du kan inte sätta mig i business? säger jag med vädjande blick mot henne.

-Det går tyvärr inte för att....

-Jag fattar, jag fattar, ni vill inte smutsa ner affärsklassen med en andrasortering av mänskligheten.

-Ska du ha nödutgången eller inte? säger hon plötsligt irriterat.

-Ja, nu känner jag ingen behandlingen av oss. Föraktet, intoleransen, förföljelsen...

Hon lämnar mig med raska steg och jag sitter kvar och känner mig....lång.

Bajsmackan.

En inbjudan till en kräftskiva i Småland kommer via sms. I min iver att tacka nej snabbt så slinter mina överdimensionerade fingrar på telefonen och spellchecken ändrar det till ”tack vi kommer gärna”. Och då är det kört. Det handlar inte bara om att Småland ligger långt bort och är ett hopplöst landskap, det handlar om människor som är mer framgångsrika än jag. Och som därmed per automatik är obehagliga och tråkiga. Jag gör ingen hemlighet av mina borgerliga sympatier, men har också en tendens att förvandlas till Jan Myrdal när jag umgås med folk som det gått bra för.

En vecka och ett ark betablockerare senare sitter jag därför med en restylanretuscherad 35-åring till bordet och en kutryggig figur ur adelskalendern på andra sidan. Jag gör allt i min makt för att spela intresserad, avkopplad, glad och med på noterna. Men det finns gränser för hur ofta jag orkar höra hur fantastiskt Verbier är runt nyår, vad ont det var om ripor i år och hur svårt det är att hitta bra barnfickor nu för tiden. Och de ändlösa berättelserna om kräftorna som kommer från en sjö som någon vid bordet för övrigt äger.

Jag kopierar min bordsdams sätt att skala kräftorna för att försöka hålla mig själv i schack. Huvudena i vackra formationer. Stjärtarna för sig och bajssträngarna för sig. Jag tar en rostad macka, brer med silverkniven samtidigt som min bordsdam börjar prata om hur bra och viktigt det är med fils de commis. Så att gamla gårdar och herresäten kan stanna i släkten. Killen ur adelskalendern nickar med slutna ögon och applåderar genom att slå med fingrarna på ovansidan av andra handen.

Då vet jag inte vad jag ska säga, utan lägger bara upp hela högen med bajssträngar på min macka. Min bordsdam tittar förvånat på mig, så jag frågar om jag får ta hennes också. Utan att vänta på ett svar drar jag hennes bajssträngar med min hand upp på min macka. Sen tar jag en gigantisk tugga och sen en till. Jag mumlar med hela munnen full av den svarta sörjan.

-Fantastiskt. Vilken härlig sälta, säger jag samtidigt som det rinner svarta rännilar utmed min haka och ned på mitt mitt vita skjortbröst. 

Sen reser jag mig ostadigt upp och lyfter glaset mot församlingen som nu sitter som Barbie&Ken-dockor och stirrar på mig.

-Måste tyvärr gå. Jag har ett möte med de Röda Khemererna.

På parkeringen petar jag sen in ett kräftskal in i ventilationen på värdens Landrover. Så att han kommer minnas den här kvällen i evigheter.

Bättre än att simma med delfiner.

När solen gått upp och en tunn dimma låg över Comosjön gick jag ner till stenbryggan. Jag schasade bort åtta änder och deras luddiga ungar innan jag naken gled ner i det klara, spegelblanka, sötvattnet. Jag simmade utåt sjön, samtidigt som jag betraktade bergstopparna som omgärdar sjön. Det är någonting speciellt med att bada naken. Kanske är det kvarleva sedan fosterstadiet, eller så är det kittlingen över att vara naken på en offentlig plats.

Plötsligt såg jag en annan man som också tog av sig naken och gick ner från min brygga och simmade ut i sjön. Jag tänkte inte mer på det och simmade ryggsim med blicken mot ett sjöflygplan som just lyfte. Plötsligt noterade jag att mannen crawlat ikapp mig och låg bredvid och började imitera mitt ryggsim. Eftersom jag visste att han hade ett hus i området så kände jag omedelbart igen Clooney och nickade till en tyst hälsning. Han nickade tillbaka och log sitt härliga leende.

Som på en given signal började vi simma synkroniserat, med en artistisk fördröjning i varje simtag. När armen var som högst så pausade den en sekund, innan den drevs ner i vattnet och ersattes av den andra armen som restes. Harmoniskt rörde sig George och jag genom det blågröna vatten. Helt synkroniserat roterade vi plötsligt och övergick till ett sublimt fjärilssim. Likt två sjöfåglar på väg att lyfta flaxade vi graciöst fram över sjön. Som på en given signal dök vi sen ner under ytan. Vi stannade med huvudena mot botten innan vi sakta och i sublim harmoni sträckte upp varsitt ben upp mot vattenytan. Först syntes bara våra tår, sen reste sig våra ben ur vattnet som två håriga skulpturer, innan de sakta roterade för att sen som på en given signal sjunka ner under ytan igen. Därefter flöt vi upp till ytan med våra fotsulor mot varandra och armarna utsträckta. Som en spegelbild av Da Vincis ”Den Vitruvianska mannen”. 

Sen snurrade jag och fattade Georges anklar och han crawlade med sina armar, samtidigt som jag sparkade med mina ben. Vi förvandlades till en crawlande varelse på dryga 4 meter som forsade fram genom vattenytan med en imponerande hastighet.

Slutligen steg vi upp på bryggan, tog på oss våra morgonrockar och flip-flops. 

-Thanks for the swim, sa George och drog med händerna genom sitt fuktiga hår.

-Same time tomorrow? 

-You got it.

Surrogatpappan.

Jag missbedömer solens styrka, mina italienska gener och slarvar med solskyddet. En brännblåsa brer ut sig över vänster bröst, mellan nyckelbenet och bröstvårtan. Det blodröda området lugnar sig på eftermiddagen då huden istället sväller upp till en gigantisk vattenblåsa. Som ett silikonbröst, tänker jag utan att veta någonting om det.

Jag vågar inte punktera den och tillbringar hela kvällen ensam hemma framför italiensk TV. Till och med nyhetssändningen är som en sorts gameshow där gamla män ska bedöma unga kvinnors utseende. Natten är smärtsam och sömnlös och någon gång runt tre frigör jag mig från de svettblöta lakanen och går in i badrummet, fast besluten om att göra slut på den grapefruktstora blåsan. Men när jag står där med nagelsaxen och letar efter ett lämpligt ingångssnitt, så ser jag den. En liten, ensam fisk simmar runt inuti blåsan. Den stannar upp för ett ögonblick och möter min blick genom skinnet. Jag ryggar instinktivt tillbaka och tappar saxen i golvet.

Koleriskt tillbringar jag resten av natten genom att promenera mellan badrumsspegeln och min bärbara dator. Jag försöker koppla upp mig mot någon läkarsajt, men usb-stickan presterar aldrig mer än mellan 2kb/s och 16kb/s. Det skulle går fortare att springa hem till Sverige och rådfråga en läkare. Så jag ringer ett nummer till en lokal läkare som sitter på kylskåpet i huset jag hyr. Han pratar ingen engelska och jag svamlar mer osammanhängande än någonsin på italienska. Ord som ”fisk...fångad, inuti mig, hjälp” tror jag går fram. Men när han rekommenderar ett samtal med en psykolog så inser jag hur fruktlöst det är.

Min hjärna går på högvarv för att försöka förstå hur fisken hamnat inuti mig. Brände jag mig och badade sen och fick in rom och mjölke? Äcklat halsar jag en flaska grappa för att somna och vaknar dagen efter med en fruktansvärd huvudvärk. Fisken är kvar och glor anklagande på mig genom badrumsspegeln när jag borstar tänderna. Blåsan är fortfarande lika stor, men det som verkligen bekymrar mig är att fisken verkar ha växt under natten. Hur den hittat något ätbart där inne vill jag inte ens fundera på, men nu ser man helt klart att det är en normalstor ansjovis som bor där inne. Inte min favoritfisk men å andra sidan bättre än en barracuda.

Jag tar på mig en rymlig skjorta och ett par shorts och bestämmer mig för att ta mig till Apoteket. Det är en ensam kvinna bakom disken och jag frågar hoppfullt om hon pratar engelska, vilket hon naturligtvis inte gör. Jag förbannar beslutet att dubba all internationell film som sänds i landets till italienska och öppnar upp min skjorta. Hon måste tro att jag är en transsexuell blottare som enbart finansierat sitt ena bröst, för hon slår mig stenhårt på blåsan som briserar. Vatten och var plaskar ner på stengolvet, tätt följt av ansjovisen som ligger och sprattlar efter syre. Kvinnan skriker och min första instinkt är att rädda ansjovisen som ju på något sätt är en del av mig. Jag tar varligt upp fisken i mina händer och springer så fort flip-flopsen bär till stranden. Jag sätter mig på huk, sänker mina slutna händer under vattenytan och känner de svaga kittlande rörelserna av fenor och fjäll. När jag öppnar mina händer simmar anjovisen först ut ett par decimeter, innan den vänder sig om och liksom tittar tacksamt på mig. 

-Ti amo, säger jag lågt. 

Sen simmar den ut till havs.

Den perfekta djävulen.

Jag sitter på piazzan i Pietrasanta. En mindre by i Toscana, granne med Lucca åt ena hållet och de imponerande marmorbrotten i Carrara åt andra hållet. Det man först utgår ifrån är snö uppe på bergen, är i själva verket marmor som lyser och skimrar. Det var därifrån Michelangelo lät hämta det kvadratiska blocket ur vilken han sen skulle hamra fram David. Jag sippar på en Aperol Spritz, en läskande drink med lite bitter smak, och studerar folklivet omkring mig.

En 8-årig pojke fångar så småningom min uppmärksamhet. Han jagar duvorna på torget iförd shorts och en blå Super Mario t-shirt och försöker stampa på dem med sina espadrillos. Målmedvetenheten är imponerande och flera gånger är han skakande nära att trampa en duva rakt över ryggen. Ingen på kaféet eller torget reagerar när pojken ursinnigt jagar vidare.

Jag tänker att pojken kanske också är ett block av marmor, ur vilken en dag hans anlets- och karaktärsdrag ska skulpteras fram ur. Men jag ser ingen nutida David i den lilla pojken framför mig. Bara en tragisk varelse som kommer att bli en belastning för släkt, familj och samhälle. Samtidigt minns jag att ju tidigare man ingriper mot den här typen av beteenden, desto större är möjligheten att pojken hamnar på rätt köl. Alla är vi marmorblock från början, tänker jag storslaget och hoppas att någon förälder snart ingriper.

Det är då pojken får syn på en liten vit duva i ett hörn av torget. Den pickar brödsmulor på gatan, omedveten om att en knubbig mördare ställt in siktet och smyger sig närmare. Ingen mer än jag verkar se det hända och jag kan inte sitta still och se detta brott begås framför mina ögon. Symboliken är för stark, den lilla, vita fredsduvan kommer att krossas om jag inte ingriper. Så jag reser mig upp och följer efter pojken med raska steg. Jag hinner ikapp honom runt ett hörn till en tom gränd, där han precis rest sin fot över duvan och ska trampa till när jag väser på perfekt italienska.

-Vad fan håller du på med din djävla hängkuk?

Kanske inte exakt den fras jag sökte, men en av de få jag behärskar till fullo och som visat sig användbar i trafiksammanhang.

Pojken tittar förvånat upp på mig och duvan flaxar iväg upp mellan huskropparna. Jag följer den med blicken när den passerar tvättlinorna där damunderkläder och handdukar sakta vajar. Pojken är fortfarande i någon sorts chock när jag lugnt berättar för honom att små pojkar som dödar och plågar djur ofta blir psykopater. Människor utan samvete som sen hamnar i fängelse eller blir intagna för psykvård. Här överväger jag att brodera vidare kring risken att bli gruppvåldtagen och knivskuren, men bestämmer mig för att det här inte är tiden eller platsen för de detaljerna.

-Är det där du vill hamna? frågar jag honom vänligt och går ner på huk.

Pojken får plötsligt någonting roat i blicken. Sen slår han sitt ansikte stenhårt i stenväggen vid sin sida. Blodet forsar ut från näsa och hans spruckna läpp samtidigt som han ler skevt mot mig, innan han kastar sig på marken och vrålar.

-Hjälp, hjälp, hjälp!

Jag står kvar på knä och är helt handfallen, pojken tar då tag i min högerhand och gnuggar den i sitt blodiga ansikte. Samtidigt hör jag hur alla stolar på baren i piazzan skrapar till och faller till marken. Sen ljudet av ett 30-tal par skor som är på väg åt mitt håll. Jag inser att jag underskattat den lilla tjocka pojken, det här är psykopaternas Michelangelo. Ett litet djävulskt mästerverk som säkert kommer att bli premiärminister om 20 år.

-Du har precis det som krävs, säger jag och klappar honom på kinden. Sen springer jag för allt vad benen bär.

Min människosyn.

-Visst är du feminist, Anders?

-Jag är sprungen ur en kvinna, jag växte upp med tre kvinnor, jag är gift med en kvinna och jag har uppfostrat två kvinnor. Så svaret på frågan är förstås: Absolut inte.

Hon som frågade är en välkänd journalist som hoppades på min medverkan i en genusdebatt i Almedalen. Nu såg hon inte lika entusiastisk ut längre.

-Du skämtar?

-Verkligen inte. Efter ett helt liv omgiven av östrogen har jag vuxit upp helt utan manliga förebilder. Så nu prisar jag ögonblicken när jag får sitta tillsammans med andra män. Jag njuter av varje sekund och lyssnar andaktsfullt på det självbelåtna pladdret som bara syftar till att markera revir och position i rummet. För några hundra år sedan kissade män inomhus, nu sköter vi det genom att sitta med benen brett isär och slumpmässigt droppa begrepp som ”strategi, time to market, benchmark, högt upp i näringskedjan...” Ibland pratas det om kvinnor också, sexuella snedsteg och bristande engagemang för barn och hem legitimeras med analogier från djurriket. ”Lejonhannen har alltid flera honor. Det är helt naturligt för att säkra flockens tillväxt. Hos de flesta arter är det honorna som tar hand om avkomman och hannarna som står för jakten.” 

-Jag hör ju att du är feminist.

-Nej, jag är mer demokratiskt lagd och hatar alla människor lika mycket.

Husvagnssemester till havs.

En vän har köpt en båt. Jag stod vid sidan om och försökte nå igenom med förnuftsmässiga argument emot. Den enorma prislappen, den korta säsongen, det lynniga vädret och varvskostnaderna. Ingenting bet och jag insåg att båtägare lever under en sorts självbedrägeri som går utöver det vanliga. 

-Det är en enorm frihetskänsla att bara ge sig ut på havet. Jag tror det sitter i generna, sa min vän lyriskt när vi satt på plastdynorna i sittbrunnen.

Jag svarade att jag antagligen saknade den där genen där man pressar in familjen i en minimal farkost som dryper av fukt och mögeldoft och kallar det för semester. Han skrattade till och smekte med handen över ratten.

-Du skulle gilla det Anders, att bara ge sig ut och framåt kvällen sen ankra upp i en avskild bukt, njuta av tystnaden och naturen, det är livet, fortsatte han och tog på sig den vegamössa som ingick i köpet.

-Vet du, sa jag. Det är nog inte båten jag inte klarar av, utan mer människorna.

-Hur menar du?

-Båtfolket, som skvalpar omkring i skärgården och stirrar maniskt in i en GPS-plotter för att slutligen förtöja vid samma bryggor där 100 andra båtar ligger och skaver mot varandra. Sen sitter alla som en flock fiskmåsar och äter burksill på papperstallrikar och dricker lådvin i industriella mängder iförda fasansfulla kläder, gärna med en scarves runt halsen.

-Anders, lugn nu....

-De granskar och dömer andra båtägare och deras farkoster. Träbåtägare fnyser åt plastbåtägare och vice versa. I takt med att lådvinet töms tvingas de slutligen ner i ruffen för att, i bästa fall kissa, i ett öskar eller hink som de sen balanserar ut och tömmer diskret ut från aktern samtidigt som barnen i grannbåten borstar tänderna i havet. Östersjön smakar aldrig mer bräckt än så. 

Min vän hade vid det här laget tagit av sig vegamössan och liksom viftande den framför mig, men jag hade precis fått upp ångan.

-Sen kommer nattens blodbuss, mygg stora som humlor, och dricker sig proppmätta tills de flaxar asberusade genom den frostkalla sommarnatten. Då kryper båtfolket ner i ruffen till det hopplösa skenet av en fotogenlampa som effektivt förbränner allt syre som finns i den klaustrofobiska glasfibersarkofagen. De ligger i sina ”bingar” som har samma rörelseutrymme som i en magnetröntgenkamera och andas in varandras acetondoftande utandningsluft. Eventuella impulser till semestersex dödas slutgiltigt av att grannbåten som spelat E-type sedan kl 3 på eftermiddagen nu gått över till Skrillex. Det enda kluckande ljud som går att urskilja är den andra grannbåtens septitank. ”Det här är livet” tänker båtfolket. Ett folk som anser sig vara finare än de som åker på husvagnssemestrar, trots att de ägnar sig åt exakt samma sak. 

Min vän reste sig upp och gick upp på bryggan utan ett ord eller en blick åt mitt håll. Jag tror inte han var arg på mig, han hade nog bara efterköpsdissonans.

Pipsprängning på krogen.

Det är en hårfin skillnad mellan att ge bra service och vara påfrestande. Balansgången blev extra tydlig för mig i helgen när jag och min familj var ute på krogen. Servitören öppnade starkt med att hälsa lite för glatt och familjärt på oss alla. Han var under 30 år och talade ändå som om han hade i en roll i svensk pilsnerfilm.

-Varmt välkomna go’ vänner, varmt, varmt välkomna. Och vilken kvinnlig fägring du har med dig, blinkade han kamratligt till mig.

Redan där knöt sig min högerhand ofrivilligt till en knotig hickoryrot. Jag nickade stumt till svar för att liksom skapa en balans mellan oss, en subtil signal om att han skulle tagga ner lite. Han begrep det förstås inte utan la en hand på min axel (ett gigantiskt misstag) och ledde oss mot bordet. Där frågade han vad han kunde erbjuda ”för att fukta våra strupar”. Jag höll emot impulsen att slå honom och vi beställde under hans märkliga bifall.

-Utmärkt val, utmärkt val, gott folk.

Efter ett kort tag återvände han med två cola light, ett glas rosé, en alkoholfri öl och sjönk ner på huk vid bordsänden, la huvudet lite intimt på sned och ställde en helt idiotisk fråga.

-Så, vad tycker herrskapet om för typ av mat? 

-Spelar det någon roll? frågade jag snabbt. 

-Hur menar du,vännen? svarade han och log lite oroligt mot mig.

-Du antyder att du kan servera mig något som jag verkligen tycker om, men som inte finns på menyn.

Han skrattade till lite och bytte inriktning.

-Vad vill de tre sköna damerna ha, ska vi börja där?

Min familjs beställningar togs emot av honom under gillande nickar och instämmande hummanden. Till slut vände sig mot mig igen med sin lilla penna mot sitt lilla block.

-Och slutligen, vad vill min herre ha? 

-Har du grävling?

Han tittade glosögt på mig och blinkade till lite nervöst.

-Jag tycker väldigt mycket om grävling. Hjulhusmörad grävling på en hård macka med lite syltad lök och sicilianska oliver vid sidan om. Men om ni inte kan få till det så får det väl bli oxfilén med de rostade rotfrukterna.

När vår beställning sen serverades var han mer återhållsam och professionell. Jag trodde att kvällen var räddad, men precis innan han skulle återvända mot köket stannade han upp och kunde liksom inte låta bli.

-Ja, smaklig spis, kära vänner, väl bekomme!

Då brast det för mig och hade inte min fru greppat tag i mitt skärp så hade mina händer varit runt hans hals. Och likt en grävling hade jag inte släppt taget förrän det knakade. 

Scener från ett designmöte.

Av en slump hamnar jag på ett möte där ett designföretag ska prata med företagsledningen om en ny design av företagets starkaste varumärke. Jag är vän med VD:n och vi ska egentligen spela golf, men han drar in i mig mötet lite hastigt.

-Det går fort. Du kanske kan tillföra något?

-Jag kan inget om design, säger jag och följer lakoniskt med in i ett mötesrum där 12 personer sitter och ser uppjagade ut. Hälften av dem har antingen mössor på sig eller glasögon som skyddsombud skulle kunna rekommendera för svetsare. Jag utgår fördomsfullt och korrekt från att de kommer från designbyrån.

-Anders är en vän bara, säger VD’n när folk tittar på mig. Sen börjar designbyrån sin presentation och visar lite bilder som ger historiken kring produktens utséende och de förändringar som gjorts, vilka effekter de haft och vilka de överväger att testa nu. Jag håller på att kollapsa av tristess, i synnerhet när de börjar diskutera om Kalles frisyr kan bli lite modernare, om hans ögon ska bli lite mer öppna och inte kisa så mycket, om den blå bakgrundsfärgen skulle vinna på att bli lite mer ljusblå och därmed signallera både ”lekfullhet” och ”prisvärde”. Alla verkar vara överens om att Kalles skjortkrage är förlegad och borde ersättas med en mer folklig t-shirt.

Mötet hettar till lite när någon tycker att Kalle skulle äta en hård macka med kaviar på igen, som han gjorde förut. Någon från designbyrån håller på att få infarkt över den idén och menar att det är kunderna som ska köpa och äta Kaviar, inte Kalle själv. 

-Att backa bandet nu vore förödande, säger en person som rimligen aldrig ens sett ett kassettband.

-Vad tycker du Anders? frågar VD’n mig plötsligt.

-De där fräknarna, säger jag och pekar med min golfhandskebeklädda vänsterhand. En tryckt tystnad lägger sig i rummet. Jag reser mig upp och går fram till projektorduken och kisar på fräknarna i Kalles ansikte.

-De är centrala, säger någon från designbyrån med lite vibrato på stämman. Kalle ÄR fräknar, det signalerar dessutom hälsa, utomhus och vitalitet.

-Ja, jag kan ju ingenting om det där, men själv tänker jag bara på en skenande hudcancer, säger jag och skakar olycksbådande på huvudet. Alla i rummet kastar nervösa ögonkast mot varandra.

-Ett galloperande malignt melanom som gör att Kalle till slut bara sitter hålögt och knaprar cellgifter och släpar sig runt på olika strålbehandlingar.

-Vi kanske ska gå och golfa nu Anders, säger VD’n och bryter tystnaden i rummet.

Men jag har fått syn på någonting mer som jag vill dela med mig av.

-Och den där hyttventilen Kalle tittar ut genom, är den bra? Jag får en massa associationer till gamla tyska porrfilmer med män i sjömanskostymer som är på andra sidan av ventilen och......ja, eller katolska kardinaler för den delen som....

När VD’n och jag sitter i bilen lite senare på väg mot golfbanan trummar han lite på ratten och nickar belåtet.

-Skönt att du tog upp det där med hyttventilen Anders. Du satte nog ord på vad vi alla suttit och tänkt på runt bordet av och till. 

Nådastöten.

Jag kör hem från Småland. En del av Sverige som de lika gärna kunde använda för att göra testsprängningar av kärnvapen, om ni frågar mig. Jag har haft ännu ett fruktlöst möte med ett företag som envisas med att betala generöst för mina åsikter och råd, för att sen inte följa dem alls. Jag borde inte bry mig, tänker jag och kör utmed en hopplös, enfilig s.k motorväg helt utan vare sig sevärdheter eller mobiltäckning. Framför mig kör en tunnhårig gubbe sin Porsche och skickar SMS samtidigt. Det gjorde han redan när han körde om mig, det var därför jag tutade på honom och fick ett långfinger till svar. 

Plötsligt anar jag någonting som fladdrar till i vägrenen lite längre fram. En rörelse av någonting svart som liksom kastar sig in mot vägen. Jag hör ljudet av en kropp slå mot Porschen och ser det svarta byltet studsa ut i vägrenen igen med en våldsam hastighet. Gubben stannar inte, utan gasar snarare på. Det aset, tänker jag och bromsar snabbt in och känner hur adrenalinet forsar i blodet. Trevande går jag ut för se vad det är han har kört på. Jag sneglar oroligt åt alla håll, men ser ingenting. Kanske klarade den sig, vad det nu än var, tänker jag och är på väg att hoppa in i bilen igen, när ett gnällande ljud når mina öron. Det övergår till ett sorts rytmiskt ylande ljud och jag hämtar fram fälgkorset ur bakluckan innan jag går mot ljudkällan. 

Synen är fruktansvärd. En stor skogskatt ligger svårt skadad och försöker ta sig därifrån, men kroppen är illa tilltygad och lyder inte. Jag går fram till den och faller ner på knä med fälgkorset tryckt mot bröstet, som Påven, tänker jag utan att riktigt veta vad jag får det ifrån. Katten tittar vädjande på mig och jag vet vad som krävs av mig. Det går inte att vara svag nu, jag måste visa barmhärtighet och snabbhet. Jag lyfter korset mot den regntunga, småländska skyn och väser lågt för mig själv. ”God Gud förlåt mig”, vilket är otippat för en ateist, men just där och då kändes det så rätt. 

Sen slår jag. En gång, två gånger för att sen helt tappa besinningen och bara slå ursinnigt i chock, av sorg eller av nåd. Och kanske tror jag för ett ögonblick att det är Porscheägaren jag slår. ”Ditt djävla as, din djävla äckliga, förbannade, helvetes skithög....” skriker jag. Det är först när jag slutat slå som jag känner att jag inte är ensam. En buss fullastad med scouter i 9-års åldern har stannat bredvid mig. Ett 20-tal vargungar i uniform tittar chockat på mig där jag står i diket med blodstänk i hela ansiktet och fälgkorset luddigt av katthår. De står runt sin ledare, en kristuslik gestalt i löjliga kläder. Han håller för ögonen på några av barnen som gråter öppet, samtidigt som han tittar äcklat på mig.

”Det är en skogskatt” säger jag för att bryta den obekväma tystnaden.

Känslosamt möte med Meryl Streep.

Jag var i New York nyligen. Eller Brooklyn rättare sagt. Williamsburg för att vara kusligt exakt och samtidigt lite märkvärdig och trendkänslig. Eftersom vintern bitit sig fast som en grävling även där, var det rätt kallt och rått. Och för en känslig själ som jag innebar det att jag drabbades av en tråkig hosta. Så jag slank in i en mataffär för att köpa något jag kunde självbehandla mig med.

Jag hittade en stor glasburk med ekologiskt odlad honung bredvid vattenpiporna och gick nöjt för att betala. Kvinnan vid kassan bredvid mig kändes väldigt bekant på något oklart sätt, tills det gick upp för mig att det var Meryl Streep. Uppenbarligen ute med ett barnbarn. Jag försökte att inte stirra, men hade stora svårigheter att hålla blicken borta. När hon placerat barnbarnet i sittvagnen, kämpade hon med att försöka lyfta ner sin tunga matkasse från bandet. Jag hade precis betalat min honung och fått den i en plastkasse och grep tillfället. 

-Allow me Mrs Streep, sa jag och log älskvärt. Hon tittade upp på mig, samtidigt som jag drog min plastkasses handtag över handleden och därmed frigjorde mina händer.

Jag sträckte mig mot hennes tunga kasse utan en tanke på att min plastpåse med honungsburken liksom slungades som en katapult i samma rörelse. Meryl Streeps barnbarn fick burken med full kraft rakt i ansiktet. Skriket blandades med ett bubblande näsblod och katastrofen var ett faktum. Polisen anlände efter 12 minuter, vilken känns som en väldigt lång tid när man ligger med ansiktet mot ett stengolv och har en 120 kilos väktare på ryggen.

-I love your movies Mrs Streep, kved jag fram.

Uppläxningen.

Jag bjöds nyligen in till KTH för att hålla ett föredrag om marknadsföring och kommunikation. Läraren som ringde menade att deras blivande tekniker behövde få insikter om vikten av ett marknadsanpassat synsätt. Jag avböjde direkt och sa att tekniker ska fortsätta att vara tekniker och söka svar på frågor vi inte ens ställt. Inte försöka bli inställsamma månglare som tillfredsställer marknadens andefattiga behov. Annars får vi snart en värld helt utan överraskningar. 

-Oj, jaha om det är så du ser på saken så...

-Jag sa det bara för att fånga din uppmärksamhet.

Sen tackade jag nej och snirklade mig i 20 minuter tills han slutligen begrep vad jag ville höra: Smicker. 

-Du som är så erkänt skicklig och meriterad, det vore verkligen fantastiskt om du ville komma.

-Tänker du på något särskilt jag gjort som väcker beundran?

-Åh, det är ju så mycket....

-Nämn något i högen bara.

-Jag kan ju inte detaljerna, men alla stora företag som du hjälpt...

-Tänker du på IBM?

-Ja, exakt, det minns man ju. Det vore roligt för ungdomarna att få ditt perspektiv på ett globalt teknikföretag som...

-Jag har har aldrig jobbat med IBM.

-Inte?

-Nej.

-Då måste det vara något annat stort mjukvaruföretag jag tänker på...

-Där jag gjort en omistlig och avgörade insats för företagets syn på sitt erbjudande, sina kunder och sitt ansvar bortom aktieägarna.

-Ja, exakt....jag minns inte riktigt bolaget....vad var det nu igen...?

-Du har nog förväxlat med mig någon annan. Branschen haglar nämligen av idioter som tar åt sig äran för saker som inte haft ett dugg med vare sig marknadsföring eller kommunikation att göra. Men de är så skickliga på att efterkonstruera att de kan åka runt och hålla föredrag som andra svagsinta betalar för att lyssna på.

-Jaha. Men kan du inte prata om det? Att det du sysslar med spelar mindre roll än vad många tror?

-Nu har du missuppfattat mig. När JAG är inblandad så är det hela skillnaden.

-....jag förstår....

-Jag är inte säker på att du gör det och det oroar mig. 

-Så du tänker inte komma?

-Efter det här samtalet känns det plötsligt avgörande att komma.

-Vad glad jag blir.

-En back starköl och en Jack Daniels backstage bara.

-Klockan 10 på morgonen?

-Du har rätt. En bag-in-box med rosé och en flaska Explorer.

Med Eva Braun i Genova.

Jag ska skjutsa min yngsta dotter och hennes kompis till tågstationen. De står inte ut med oss längre och tänker ta tåget till Cannes från Genova, som ligger 35 minuter från vårt hus. Så vi sätter oss i bilen kl 05.00, slår på den nya GPS'en och åker mot autostradan. Man kunde välja mellan flera röster när jag ställde in GPS’en, men jag fastnade för en kvinnoröst. Kanske för att jag tycker om att bli hunsad av kvinnor eller för att jag vill vara den enda hannen i bilen. (Dött lopp mellan vad som väger över där.)

Så jag uppmanas av rösten, som jag f.ö namngett till Eva Braun av skäl som snart kommer att framgå, att inte ta autostradan. Hon leder mig istället mot en mindre skogsväg. Hon liksom springer barfota före i en lätt transparent sommarklänning och lockar mig att följa henne. Jag kisar mot Eva i gryningsljuset och ler varmt. Hon vet något som jag inte vet, tänker jag uppskattande och låter henne leda mig på den smala, vindlande vägen som går rakt inåt landet och uppenbarligen genom en nationalpark. Det går uppåt, nedåt, höger och vänster på vägar där ett möte med en annan bil antingen slutar med att du får en kedjerökande italienare rakt igenom bålen, eller tvingas backa åtta kilometer för att hitta en plats för passage.

Flickorna i baksätet börjar bli åksjuka men Eva och jag försäkrar dem  om att vi tar en genväg som både är vackrare och snabbare. Eva låter sin ena hand massera mitt innanlår samtidigt som vi åker förbi en liten bergsby där en tandlös man i spegelglasögon och Dolce&Gabbana piké förgriper sig på ett får. Han vinkar glatt åt oss samtidigt som tjejerna där bak turas om att kräkas ner i en tom PET-flaska. Efter 1,5 timma når vi en bergstopp där jag stannar bilen och sliter fram mobiltelefonens kartfunktion. Det är precis som jag trodde, vi är ungefär dubbelt så långt från Genova som när vi startade. Men visst, långt in i spenaten ligger visst en övergiven tågstation som heter samma sak som den i Genova.

Jag tittar misstroget på Eva, som bytt den skira sommarklänningen mot en stram dräkt i någon sorts brun filt. Jag exploderar i en harang av könsord och tillmälen. Hon svarar med tystnad, gammal vana från bunkern, tänker jag och börjar torka bort saliven från vindrutans insida. Jag gör klart för Eva att hon gjort ytterligare ett misstag av historiska proportioner och att det här kommer att straffa sig. Eva fortsätter att tiga.

Jag utgår ifrån att hon letar efter sin cyanidkapsel.

Medkänsla mot influensan.

Läser en artikel om att medkänsla är så viktigt. Om empati är förmågan att känna in andras känslor så är medkänsla något som väcks av andras lidande och det faktum att man vill göra någonting åt det. Forskare har visst kommit fram till att det finns en mängd positiva effekter av att öva upp sin medkänsla. Tydligen ska man stå emot negativ stress bättre, få mindre ångest och ett bättre immunförsvar. Så jag går ner till plattan och söker upp en heroinist som står i ett hörn.

-Vad fan glor du på?

-Bry dig inte om mig, jag tränar upp min medkänsla bara.

Han blinkar lite mot mig och kliar sig plågat på underarmarna.

-Jag känner inte bara ditt lidande just nu, jag är medkännande eftersom jag dessutom vill göra någonting.

-Ska du ge mig pengar?

-Nej, det hade jag inte tänkt.

-Varför inte då?

-Att uppmuntra ditt missbruk känns inte speciellt medkännande.

-Om du verkligen såg min hopplösa situation och mitt beroende så skulle du inse att, ska vi säga 2.500:-, väsentligt skulle lindra mitt lidande.

Jag tänker på saken och konstaterar att jag säkert spenderar mer än 2.500:- på Omega3 kapslar, Echinea och vitamintillskott varje år. 

-Ok, jag måste hämta ut pengar bara.

-Jag tar kort.

Han halar upp en iphone med kortläsare och vi genomför transaktionen. Efteråt ser han genuint glad ut och jag går också med lätta steg därifrån och känner mig redan storsint, mer stresstålig och immun mot årets influensa. Däremot har jag lite ångest över pengarna som jag gav bort. Men man kanske inte kan förvänta sig alla positiva effekter av sin medkänsla direkt?

Jag är så otålig ibland. Måste jobba med det.