Gud är död. Eltandborsten lever.

Min gamla eltandborste med roterande stenåldersteknologi har tjänat mig i många år och används nu till att borsta hundens tänder. Det fungerar ganska bra när man väl hittar tekniken. Jag klämmer fast henne mot badrumsgolvet med ena knät och pressade in tandborsten när hon hugger efter mig. Hon verkade gilla det och får dessutom lite bättre andedräkt i några minuter efteråt. 

Det var löftena om att ta bort enorma mängder tandsten och vitare tänder, som övertygade mig att köpa marknadens dyraste produkt. Först när paketet kom i brevlådan, läste jag på lite mer noggrant och såg att tandborsten även masserar tandköttet och därmed minskar risken för att det dras upp mot tandhalsarna och ger tandlossning. Någonstans mellan raderna kunde jag läsa in att vibrationerna stimulerade så att tandköttet snarare sjönk ner. En produktfördel som väckte mer frågor än svar. Det var därför med visst intresse jag tog emot ett mail från tillverkaren ett par dagar senare. Inställsamt och bekräftelsesjukt undrade de över min upplevelse av köpet, leveransen, produkten och företaget varit? De frågade också om jag kunde tänka mig att bli uppringd av en person från ett kvalitativt undersökningsföretag. De försäkrade mig om att allt jag sa skulle anonymiseras och behandlas konfidentiellt. Undersökaren är psykolog, avslutades mailet med.

”Bring it on” svarade jag med vändande mail. 

Mannen som ringer mig dagen efter heter Robin. Jag hör att han kommer från trakterna kring Lund. Han har den där lite akademiska skånskan, som om han bara har en halv potatis i munnen när han pratar. Han började antagligen att plugga psykologi innan alla teorier och metoder han lärt sig förkastades som ovetenskapliga och helt verkningslösa, så han fick jobba med customer satisfaction på ett multinationellt företag istället. Jag säger älskvärt att jag accepterar rollen som kund, patient och besserwisser. Han skrattar inte åt det, vilket känns lite olycksbådande.

Robin ställer sen frågor om hur jag upptäckte tandborsten, hur köpet gick till och hur jag upplever själva produkten. Det går på rutin, han frågar på och jag hör hur han knappar på ett tangentbord i andra änden. I samma ögonblick som jag säger att jag är nöjd med produkten, vill han avsluta samtalet. Han har fått sitt, han vill vidare. Själv känner jag mig djupt otillfredsställd. Som Melania Trump i sovrummet. För jag hör en tomhet i Robins röst och tycker synd om honom. Han har fått svar på bolagets frågor, men någonting saknas honom. Robin vill inte leva i en värld som helt saknar mysterier, där allt är bara signalsubstanser och synapser. Där alla våra känslor och handlingar bara är reaktioner på hormoner och kemi. Det finns inget undermedvetande eller drömmar som betyder något. Freud är död. Jung är död. Gud är död. Så jag tänker att jag måste göra något för honom. 

-Det är en sak som bekymrar mig, säger jag plötsligt.

-Vadå? undrar Robin, nu med en hel potatis i munnen.

-Det här med tandköttsmassagen, säger jag lite dröjande.

-Den bidrar till ett friskt tandkött, säger Robin mekaniskt.

-Men ni säger ju att tandköttet till och med kan sjunka ner. Hur långt ner då, undrar jag?

-Det är inte…..

-Kommer mitt tandkött börja krypa ner och slutligen kapsla in tänderna fullkomligt? Så att jag ser ut som ett spädbarn, eller en tandlös farbror? Ska jag gå runt med en tandlös gom? Vad ska jag äta, herregud?

-Lugn nu, det är verkligen inte….

-Jag drömmer om det, avbryter jag honom bryskt.

-Gör du? Jag hör hur Robins röst fylls med förväntan.

-Javisst, igår drömde jag att efter tänderna försvunnit så började resten av mitt ansikte att sakta dras  in i min mun? En ansiktsimplosion där till slut mina ögon, näsa, öron och ögonbryn befann sig inne i munnen. Jag tvingades att gå omkring med munnen på vid gavel för att se och höra. 

-Intressant. Hur upplevde du det? frågade Robin ivrigt.

-Jag fick panik eftersom jag hade ett zoom-möte samma dag. Jag oroade mig för att syn, hörsel och talförmåga skulle slås av och på varje gång munnen öppnades och stängdes, som ett djävla lysrör i en svensk krimserie.

-Kan du berätta något om din uppväxt, Anders?

-Jag vill att du berättar för mig om jag ska behöva leva resten av mitt liv som en stor, vidöppen slemhinna? Som ett svart hål där min mun förvandlats till en singularitet. Till slut har gapet slukat hela min kropp. Det sista man ser av mig är en känga i storlek 47 försvinna in i avgrunden. Kvar på marken ligger bara en rund fotboll av rött kött. ÄR DET TACKEN FÖR ATT JAG KÖPTE ER TANDBORSTE? 

Jag avslutar samtalet snabbt och tänker att om inte det här pånyttfött Robins intresse för att arbeta som psykolog på riktigt, så vet jag inte vad som skulle göra det.

Filosofi och hundbajs.

Jag och min hund Signe är på innergården till mitt kontor. Jag hejar på en bekant som därför ökar farten och går in i fastigheten igen. Vid ett utebord sitter en kille och blir intervjuad av två personer. Jag överhör lite av vad som sägs och inser snabbt att det handlar om en anställningsintervju.

Han som blir intervjuad sitter onödigt bredbent och pratar om sin ”resa” och beskriver utförligt prestationer och framgångar från tidigare arbetsplatser, som med största sannolikhet inte är hans egna. Han säger sen att han sa upp sig för att ta ett medvetet break under ett år. För att reflektera över vad han brann för och vart branschen var på väg. Han refererar högtravande till den tiden som nyttig och lärorik. En erfarenhet som alla borde göra någon gång.

Själv hör jag bara att han fick sparken, men väljer att göra en omskrivning som låter lite mer intressant. Jag undrar om det är mer skamligt att bli av med jobbet i Sverige än i andra länder? Är det någon sorts kvarleva från öststat-Sverige som jag växte upp i? Där man skulle vara anställd, medlem i facket och sen tacksamt spendera hela sitt arbetsliv där. För att slutligen få en medalj eller guldklocka för lång och trogen tjänst innan man begravdes av ett företag som ägdes av rörelsen. Och så döpte man hela det deprimerande kretsloppet till ”trygghet”.

Jag vet inte, men det naturliga vore väl att alla människor får möjlighet att pröva flera yrken eller arbetsplatser under sin korta tid på den här planeten? Helst frivilligt förstås, men om man får sparken så är väl det en bra möjlighet att testa något annat också? Nåja, killen pratar i alla fall på och plötsligt ser jag att Signe sitter med krökt rygg precis bredvid honom. En pelare av bajs pressas ut och förbinder Signe med marken. Som ett femte stödben i ohyvlad mahogny. Killen som intervjuas uppfattar att någonting pågår och sneglar ner på Signe, sen tittar han hastigt upp på mig. Som om jag har någonting med saken att göra. Vad gör den här scenen med honom? tänker jag.

Själv ser jag den komiska potentialen och gör en mental anteckning. ”En man sitter och pratar om sig själv och blir genomskådad av en Jack Russell?” Sen går jag ner på knä med en bajspåse trädd över handen och gör ännu en mental anteckning. ”Jag plockar upp bajs och tre vuxna människor tittar på.” Ser ingen komisk potential i det och väljer att radera den anteckningen.

Är jag problemet här?

Jag har just tryckt upp en golftröja där det står med stora bokstäver att jag är dövstum. Ja, det händer att jag spelar golf. Det finns liksom ingenting annat som skulle kunna få mig att promenera i 4,5 timme. Det här betyder också att jag spelar ihop med vilt främmande människor. Vad jag lärt mig den hårda vägen, är att även ytligt trevliga människor kan vara genomruttna inombords. Som när jag spelade med en fin man runt 80. Han slog en boll som aldrig lyfte utan bara rullade utmed marken, han tittade upp på mig och log lite pillemariskt.

-Typiskt, en riktig Gardellare.

Jag tittade frågade på honom, eftersom jag inte begrep vad han pratade om.

-En MARKslickare, förklarade han och skrockade nöjt.

Jag valde att fortsätta se ut som om jag inte fattade ett dugg. Resten av rundan höll han sig till att prata om sviterna efter sin Corona, vilket var tröttsamt och irriterande men åtminstone inte människofientligt. 

En annan gång spelade jag med en jämnårig man och hans unga, thailändska fru som inte talade svenska. Efter att han slagit ut i skogen spekulerade vi lite om vi skulle hitta hans boll.

-Det gäller att tänka PUSSYtivt, sa han och tittade på mig i sidled och flinade nöjt. 

Återigen låtsades jag inte höra eller begripa, utan nickade bara och gick vidare. Hittills har ingen kvinna puttat en boll i hålet på sex slag och sagt att hon i alla fall fick SEX. Ingen kvinna har heller missat en putt och sagt att hon annars alltid träffar hålet och lett menande mot mig. Det har gått så långt att jag börjat undra om det är någonting hos mig som lockar fram det här hos män i alla åldrar? Det kanske är jag som är problemet här? Jag kanske utstrålar någonting som skapar känslan av en frizon för unkna skämt? Ser jag ut som en man som till och med uppskattar det? Det kan inte uteslutas och det är där golftröjan kommer in i bilden. Jag invigde den i helgen och gladde mig enormt över att ingen pratade med mig. Kvinnorna på golfbanan la huvudet på sned och log nedlåtande åt mig istället, vilket var en spännande sidoeffekt jag inte förutsett. Männen slutade att prata med mig, men tyvärr inte med varandra. Mängden skitsnack snarare ökade, vilket på ett plan gladde mig, eftersom det alltså inte var jag som lockat fram deras inre neandertalare. Nästa gång tar jag med mig en revolver till golfbanan. Det är nog enda lösningen.

Kulturpandemin.

Jag är tillbaka på mitt kontor för första gången sedan pandemin slog till. Det känns som skolstart. Jag har en apelsin, några knäckebröd och en äppeljuice i min röda Kånken ryggsäck. Jag öppnar dörren till mitt rum och en kvalmig doft av instängdhet slår emot mig, det är oklart om det är stillastående luft eller min egen kroppsdoft det handlar om. Sen öppnar jag fönstret och slår på AC’n för fullt, vilket jag på ett plan vet är helt kontraproduktivt, men just här och nu känns det rätt. Rummet är oförändrat sedan dagen jag bestämde mig för att gå hem. Som en plats som övergetts i hast vid en stor katastrof, hinner jag tänka lite dramatiskt. Jag studerar en halvfull kaffekopp som ett arkeologiskt fynd på mitt bord. Min blick vandrar till min whiteboard där jag skrivit ord och fragment och ritat pilar åt alla håll, som jag minns som viktiga då, men som idag bara är obegripliga. 

Sen går jag ner till receptionen och hälsar lite trevande och skyggt på människor jag inte sett på länge. Jag tycker att de åldrats och ser slitna ut, vilket jag säger till dem. Fyra månader av avskildhet fått mig att förlora all social grace, jag vet inte hur man interagerar med människor utanför min familj längre. Jag sätter mig lite ensligt i ett hörn och pratar för mig själv samtidigt som jag äter min knäckemacka och sörplar på min juice. Fragment av brödsmulor poppar ut ur min mun, några fastnar i mungipa och på läppen och skapar en illusion av en herpes i full blom. Jeansen skaver och känns trånga, vilket kan bero på att jag mest gått omkring i bar underkropp hemma eller att jag småätit under hela sommaren och blivit tjock. Det är dött lopp mellan de två möjligheterna. Kan vara en kombination också, jag orkar inte reda ut det.

Jag undrar över alla dessa underliga människor som kommer in i receptionsområdet och ser håglösa ut. Undernärda, övertatuerade och med dålig hållning. Ska läsåret verkligen inledas med en föreläsning i aulan om hur farligt det är med knark? Räcker det inte med en knarkare längre, krävs det en hel flock? Är det dit vi har kommit? Sen noterar jag att alla bär gamla slitna jackor med olika tryckta titlar på: Wallander, Beck, Bron, Under solen. Då inser jag att alla är filmarbetare, människorna som bär upp en hel kulturbransch på sina spröda axlar. Hjältarna som alltid levt hand ur mun och aldrig åtnjutit anställningstrygghet eller snuddat vid strålglansen från Cannes eller Oscarsgalan. Jag reser mig upp och hostar högt, det enda säkra sättet att få 100% uppmärksamhet idag.

-Kamrater. Även om kulturministern är för vek för att stå upp för er, så vill jag säga att jag gör det. 

De tittar dött på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska förklara att jag inte syftar på det faktum att jag faktiskt står upp, utan någonting större. Om solidaritet och att dela bördan tillsammans. Men jag kan inte formulera någonting vettigt eller trovärdigt och de har redan ställt sig i kö för att dricka gratis kaffe. 

Jag släntrar upp till mitt kontorsrum igen. Jag äter min apelsin och hör en röst i mitt huvud som ropar mitt namn. Jag räcker upp handen och säger ”här” högt och tydligt.

Det nya läsåret har börjat. 

Kreativitetens svarta hål.

Jag blir kontaktad av ett universitet som undrar om jag vill komma och prata om kreativitet. Rektorn tror att det kommer att bli extra viktigt i sviterna av pandemin. Jag säger att jag är helt ointresserad och hinner också säga några väl valda ord om hur jag föraktar människor som föreläser om kreativitet, tills rektorn berättar vilket arvode de brukar erbjuda föreläsare.

Ungdomarna släntrar in i aulan där jag redan står bakom pulpeten på det anrika universitetet. Några har ansiktsmasker på sig. Själv har jag valt vargpälsen som mitt primära covid-19 skydd, men med tanke på årstiden, endast ett linne under med AC/DC ”Back in Black” tryck och ett par kycklinggula gabardinbyxor. Jag manar på dem med eldgaffeln att de ska sätta sig snabbt.

-Ingen av oss vill vara här längre än vad som är absolut nödvändigt, säger jag samtidigt som tystnaden börjar lägga sig. Jag vill ju inte hålla er ifrån en värld som håller på att gå under, en pandemi som dödar de svagaste och en framtid som arbetssökande med andrahandskontrakt.

De sneglar lite frågande på varande och sen på mig när jag slår på min keynote och min enda presentationsbild syns på duken bakom mig. 

KREATIVITETENS SVARTA HÅL.

-Jag utgår ifrån att ni vet vad ett svart hål är? frågar jag uttryckslöst för att sen berätta det i alla fall. Det är en stjärna som imploderat till en liten svart fläck, där gravitationen är så stark att till och med ljuset försvinner i mörkret. För att kunna prata om kreativitet måste vi prata om det som dödar den. För det är det jag har mest erfarenhet av. Processer som är tänkta att öka kreativiteten och som i själva verket lustmördar den.

Jag roterar eldgaffeln som en tamburmajor mellan mina fingrar och spänner blicken i publiken.

-Av någon anledning finns det till exempel en stark tilltro till att stora folksamlingar i workshops i kombination med post-it lappar på en vägg ska leda till fantastiska saker. Det är lika vetenskapligt underbyggt som att öppna kontorslandskap ska leda till kreativare företag. Eller ännu bättre, moderna arbetsplatser där ingen har en fast arbetsplats. Det enda det med säkerhet leder till är att alla känner sig utbytbara.

Här stryker jag utmed scenkanten som om jag letar efter någon, alla viker oroligt undan från min blick.

-Och det finns en speciell sorts chef som måste lyftas fram här. Den som själv saknar en kreativ förmåga och som just därför känner sig kallad att prata, skapa och delta i alla dessa möten där idéer ska flöda. Det får dem att känna sig viktiga när de bjuder in alla på företaget för att höja kreativiteten. Det de inte begriper är att om du inkluderar alla i ett arbete som en del är utbildade och anställda för att utföra, göder det dålig självkänsla hos den kreativa personalen samtidigt som det skapar ångest hos de som inte är anställda eller tränade i att ta ansvar för idéskapandet på företaget. Konsekvensen blir att alla på företaget känner sig dåliga och usla. Jag slår ner eldgaffeln med en duns i scengolvet så att folk rycker till i stolarna.

-Alla kan skriva. Ja, men väldigt få kan skriva fängslande. Alla kan fotografera. Ja, men väldigt få kan berätta i bilder. Alla kan ha idéer. Ja, men väldigt få är kapabla att fullfölja dem. Det är ett yrkeskunnande vi pratar om här, inte någon djävla gåva som bor i blindtarmen och som bara behöver väckas. Sen ska chefen, som alltså inte haft en originell tanke sedan han rökte oregano i en majspipa på mellanstadiet, ofta också ”prata medans han tänker” i mötet. Helst om vad saker och ting inte får bli. ”Det får inte bli en töntig långfilm.” ”Det får inte bli en sån där produkt som ingen behöver.” ”Det får inte bli ett spel som man tröttnar på.”

Jag tittar ut över aulan med någonting bedrövat i blicken, kanske det enda ansiktsuttryck jag äger.

-Ursäkta.

Jag ser en späd gestalt i publiken som höjt sin arm.

-Om det nu är så dåligt att bara prata om vad idéerna INTE ska vara, varför har du själv bara berättat om sånt?

Jag börjar koka inombords men lyckas ändå le mot frågeställaren och finner mig snabbt. Jag frågar alla i aulan om de vet vad dötramp är för någonting? Ingen vet.

-Det är en term från min barndom. En liten teknisk brist i cyklar som gjorde att man plötsligt fick ett överraskande fritramp och pedalerna gick ett helt varv runt utan motstånd eller framåtrörelse. Av någon anledning inträffade dötramp oftast i uppförsbackarna där man stod upp på pedalerna och maxade sina krafter. Något som ledde till att man föll ner på cykelramen med underlivet först. Den smärtan glömmer man inte i första taget. Tack för mig, avslutar jag och bugar mig djupt.

Sen går jag av scenen och tänker nöjt att nu har jag gett de djävla små akademikerna något att fundera över. 

Att ge regi och att ta emot.

En manlig skådespelare berättade för mig att han tidigt i sin karriär fick huvudrollen i en kortfilm som en avgångselev från Dramatiska Institutet både skrivit och skulle regissera. De var väl jämlika på så sätt att ingen av deras karriärer hade tagit fart ännu. Regissören hade enorma ambitioner och var så inläst på Joseph Campbell och C.G Jung att han kunde prata intellektuellt och högtravande om sin 15 minuters kortfilm och utmåla sig själv som nästa Ingmar Bergman.

Skådespelaren fick otroligt noggranna instruktioner och en plågsamt lång backstory till sin karaktär. Vem han var, varifrån han kom, vad han var rädd för, vad han drevs av och hur hans relation till sin mamma var. Manuset var i kontrast enormt fattigt och i stora delar helt obegripligt. Regissören beskrev det entusiastiskt som ett psykologiskt drama. Men andra ord: Mycket närbilder på ansikten som blickar i fjärran, tystnad, plötsligt inklippta makrobilder på ett öga, en mun, lite klassisk musik, en dörr som slår igen och allt självklart fotat i kornigt svartvitt.

När själva inspelningen ska starta så berättar regissören förtroligt för skådespelaren att han onanerat före tagningen. Exakt hur skådespelaren ska förvalta den informationen är lite oklart, men han ställer för säkerhets skull inga följdfrågor till regissören. Hade han varit en kvinna hade det varit ett typiskt metoo-ögonblick. (Idag hade man dessutom försäkrat sig om att han tvättat sig med handsprit efteråt.)

Jag tycker under alla omständigheter att det är enormt intressant att spekulera i vad som snurrade i regissörens huvud när han sa det här. Såg han det som en möjlighet att känslomässigt bonda med filmens stjärna, genom att dela med sig av ett privat ögonblick? Visa sin sårbarhet, sin konstnärliga hudlöshet under baskern och slängkappan? Eller var det ett regiknep han läst i någon av alla dessa böcker, som syftade till att få skådespelaren ur balans och därför agera mer naturligt framför kameran? (Brukade Ingmar berätta för skådespelare att han bajsat just före en tagning? Det är möjligt, men jag rör mig på tunn is här.) Kanske var det ett sätt för regissören att rensa huvudet och kliva in på inspelningsplatsen med såväl ett tomt sinne som en tom sädesblåsa? (Så vackert. “Jag kommer till dig med en tömd sädesblåsa”, jag måste skriva ner den raden till en kommande diktsamling.) Eller ville regissören helt enkelt, på ett lite omständigt sätt, berätta att han gärna ville ha sex med skådespelaren?

Ja, det är så enormt mycket intressanta frågor som väcks av den här lilla episoden. Det lustiga är att jag faktiskt råkade se examensfilmen, långt innan jag blev vän med skådespelaren. Hade jag fått den mustiga bakgrundshistorien då, hade jag nog tittar mer engagerat på filmen. Både skådespelaren och jag är helt eniga om att hans sidohistoria från inspelningsplatsen är filmens enda kvalitet. Han hoppas förstås att filmen försvinner för alltid, så att den inte äventyrar hans fortsatta karriär. Men jag utgår ifrån att regissören redan bekostad en digitalisering för att bevara sitt mästerverk för eftervärlden.

-Men så länge vi håller tyst om den här historien, kommer inte en människa att se den, tröstande jag honom.

-Så du kommer inte att skriva om det här?

-Det är klart att jag inte gör.

Jag var sämre förr.

När man lydigt tillbringar såhär mycket arbetstid i sitt hem, gör man oundvikligen vissa upptäckter. I mitt fall tog jag en tur upp till vinden. En kaotisk plats som uteslutande huserar gammalt skräp som vi bestämt oss för att behålla, trots att ingen öppnat lådorna de senaste 20 åren. Jag antar att det finns någon sorts symbolik i det här, men är tyvärr för obegåvad för att utveckla det. Där finns till exempel min frus gigantiska servis som hon fick av sina farföräldrar. Första delen fick hon när hon fyllde 18 och hade då inte hjärta att säga att hon tyckte att den var fasansfull. Istället kom det en ny del varje födelsedag och jul efter det tills den var komplett.

Mina gamla vinylskivor och otaliga rullband står också där uppe. Jag är sentimental kring det där. Så mycket tid som jag investerat i att köpa och samla på musik, det kan man inte bara kasta bort. ”Det kommer att krävas en otäck brand eller en flytt för att bli av med allt på vinden.” Så tänkte jag när jag snirklade mig fram med bara en naken glödlampa som ljuskälla. Taket är delvis fullt av 4 tums spikar som sticker ner genom taket, så man får röra sig med viss försiktighet om man inte vill bli lobotomerad. 

Längst ner i en flyttlåda med diverse saker som ingen saknat, hittade jag två dagböcker. Jag har alltid tyckt om att skriva, men var ingen dagboksskrivare. Men jag minns att jag inbillade mig att de två första gymnasieåren skulle kunna bli särskilt minnesvärda för mig. ”Kanske skulle jag få ha sex med någon annan än mig själv?” var en ganska central frågeställning. Säkert hoppades jag också på att en fullvuxen version av mig själv plötsligt skulle upptäcka denna litterära skatt. Då jag skulle få återuppleva mitt tonårsliv med fuktig blick och med en stigande känsla av respekt. Så jag tog ner böckerna, hällde upp en whisky, tände en brasa (som man gör i maj i Sverige) och började läsa. Tyvärr kunde jag snabbt konstatera att den 17-18 åriga pojken som skrivit dagböckerna mest verkar haft goda anlag för att bli revisor. Dagböckerna var lika torftigt skrivna som kalenderanteckningar. ”Måndag. Spelade fotboll på fm. Gjorde inget mål. Ganska segt. Åkte hem till Micke och drack te. Tyckte att Sussi i SH1 tittade på mig på bussen. Pluggade matte, fattade inget.”

Jag tror inte att minimalism är korrekt begrepp, eftersom det antyder någon sorts konstnärlig höjd, men det är ändå det ord jag tänker använda här. För mitt i denna andliga och språkliga torka, framträdde ändå bilder och minnen från den här tiden. Det är lite som när man vaknat mitt i en dröm och antecknat lite fragment innan man somnat om. När man vaknar på morgonen minns man inte ett smack av drömmen, men så fort man tittar på anteckningarna och läser orden ”strömming, erektion och flismaskin” så kommer drömmen tillbaka i hela sin prakt.

I dagböckerna återvände lite vänner, lärare och nederlag som jag ägnat hela livet åt att försöka glömma. Jag minns att jag bestämde mig för att avsluta dagboksskrivandet efter dessa två år, eftersom jag bittert konstaterade att det inte hände något spännande i mitt liv. Mitt vuxna jag är evigt tacksam för det beslutet, det räcker att ha Knausgård och Marcel Proust som stirrar uppfodrande på mig från bokhyllan. Jag bar just ner min frus fasansfulla servis och tyckte att den kunde slängas på tippen samtidigt som dagböckerna och lite annat skräp. Hon blev enormt upprörd och sa att någon av våra döttrar kanske ville ha det.

-Mina dagböcker?

-Nej, min servis förstås.

-Jaha, ja det är klart.

Alla kan allt om ingenting.

Jag kliver upp till Fältbiologerna en dag, eftersom jag hört att den biologiska mångfalden bland insekter är hotad. Jag säger att lösningen är enkel, det är bara att ställa ut väldigt många burkar med honung i de svenska skogarna. Insekter är ju som knasiga i sötsaker, det vet ju alla. 

Några dagar senare spontanbesöker jag KTH och förklarar för landets främsta fysiker hur vi tämjer kärnenergin och får gratis el utan avfallsproblem eller härdsmältor. Jag drar bara de generella dragen, eftersom det kanske är roligt för dem att känna sig delaktiga och få lösa detaljerna som dyker upp efter hand. 

Hemma möter jag hantverkaren som renoverar mitt badrum, så jag klargör för honom hur han ska göra fuktspärren, eftersom jag sett det på tv en gång. Sen skriver jag sen en lång insändare och förklarar för landets samlade expertis hur de ska hantera Covid-19 epidemin. Jag är väl insatt eftersom jag sett ett youtubeklipp där en influencer, en stylist och DJ pratat om saken.

Veckan avslutas med att jag sitter och kör en facetime-AW med åtta vänner, när en av dem plötsligt säger att han har en så fantastiskt bra idé till en långfilm. Och eftersom jag jobbar med att skriva manus, vill han absolut berätta idén för mig. Jag sippar lite på min ölsejdel med Strohrom och Red Bull tills jag inte orkar vara tyst längre.

-Jag blir så djävla provocerad av människor som tror att alla andras jobb är så enkla. Att du bara kan sitta på dass och dagdrömma, få en impuls eller tanke och sen vara så självupptagen att du tror att den är unik och speciell. Vilken idiot som helst kan ju komma på idén att skriva en bok om omöjlig kärlek mellan två unga människor. Men därifrån till att faktiskt skriva Romeo&Julia är steget ganska långt. Vad har hänt med respekten för kompetens, erfarenhet och hantverksskicklighet? Det är ju vad allt kommer ner till i slutändan. Om du har en djävligt bra idé till en film så föreslår jag att du skriver den, sen kan vi prata.

Jag slår igen datorn, sveper det sista av i sejdeln och fnyser föraktfullt, i armvecket naturligtvis.

Insikter efter vinterkräksjukan.

Jag tillbringade ett antal timmar på knä förra helgen, framför en toalett med händerna krampaktigt förankrade i den vita porslinskanten. Den var min livboj i ett stormande hav av magsyra, matrester, snor och tårar. Och trots detta hade jag sinnesnärvaron att reflektera över hur jag skulle kunna göra en förskönande omskrivning av detta helvete. Inspirerad av politiker, konsulter och företagsledare som lyckas med konststycket att beskriva ett fullkomligt haveri som en viktig erfarenhet.

Jag ser mig själv kalla till presskonferens till följd av min sjukdom. Lite blek och insvept i en vinröd rökrock och fårskinnstofflor på fötterna tar jag emot landets journalistkår på min uppfart. Antagligen har jag en kopp örtte i ena handen, samtidigt som lösa frågor ropas ut mot mig.

-Är det ett misslyckande? Tar du fullt ansvar för det som hänt? Borde du få sparken?

-Jag tar med mig många lärdomar från det här dygnet, säger jag plötsligt högt och tydligt, samtidigt som jag baddar bort lite matrester från mungipan med en näsduk.

-Som vadå? frågar någon.

-Att vinterkräksjukan kan drabba vem som helst. Den är demokratisk på så vis att den slår till oavsett ålder, kön, ras, sexuell läggning, rik eller fattig. 

-Jo, men nu pratar vi ju om ditt kaskadkräkande, säger någon illvillig journalist.

-Jag slogs också av att sjukdomen är språkligt korrekt namngiven. Det är vinter, man kräks och känner sig sjuk. Det är en oerhört viktigt faktor, så att människor som kanske inte behärskar svenskan till fullo ändå kan greppa vilken sorts sjukdom det handlar om. 

Jag låter det påståendet sjunka in samtidigt som jag nickar åt min egen, oändliga visdom. 

-Även när det kändes som om det bara fanns galla kvar och jag satt med huvudet nedsänkt i toalettstolen med vidöppet gap, så att käkarna knastrade, fanns det hela tiden positiva aspekter. Jag slutade att se mig som ett offer. Jag var en människa som befruktades med ännu en intressant upplevelse. En erfarenhet som kan bli ännu en sida i boken om mig själv. Jag mötte min egen reflektion i toalettvattnets yta och såg nya versioner av mig själv.

-Så du skulle inte gjort någonting annorlunda för att slippa vinterkräksjukan? frågar en journalist med ett uns av kritiskt tänkande kvar. 

Då skrattar jag till lite, sådär charmigt och avväpnande som bara jag och Jude Law kan.

-Jag hade inte varit den jag är idag, utan den här upplevelsen. Nu ska jag sätta ihop en powerpoint och åka landet runt och hålla inspirerande föredrag om hur jag växt av den här avgörande episoden. All den klokskap som den gett mig. Alla kanske inte kommer att möta den mäktiga vinterkräksjukan, men de flesta kommer att möta andra svårigheter i livet. Därför känns det viktigt och stort att få använda mina egna erfarenheter och dela dem och hjälpa andra människor. Det blir nog en självhjälpsbok av det också och jag kommer snart att delta i Let’s Dance, Big Brother, Så ska det Låta, Nyhetsmorgon, Stjärnorna på Slottet och På Spåret.

Jag lämnar presskonferensen milt leende. Som Ghandi. Jag för definitivt ihop handflatorna i en avskedsgest, som ett bevis på min nya fromhet och mognad som människa. Sen går jag in och kräks åt mig själv.

Scener på Skatteverket.

Föräldrarna som ville döpa sin nyfödda dotter till Fisen fick avslag hos Skatteverket som menade att namnet inte var lämpligt. Där slutade artikeln i DN, men min hjärna gick på syra i flera dagar efteråt. 

Ruth Zetterberg, 63, som ansvarar för namnregistreringen på Skatteverket, har hittills framgångsrikt satt stopp för barnnamn som Kotten, Biceps, Pilsner och Brunstgnägg. Ruth satte också stopp för namnet Tomhet, vilket jag personligen tycker är lite av ett misstag. (Jag överväger dagligen att döpa om mig själv till Tomhet Tempelman, men det är lite av ett sidospår.) Nåja, Ruth hade ett möte med det unga paret och försökte förklara att hon inte medger namn som väcker obehag eller anstöt för bäraren, eller av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

Paret kunde inte se hur det här namnet skulle kunna skapa problem för barnet. Namnet Fisen hade börjat som ett gulligt namn på det ofödda barnet. De blivande föräldrarna hade pratat bebisspråk och längtat efter deras lilla ”fis” i nio månader. En term som efter hand tappade sin ursprungliga betydelse och i kombination med en total avsaknad av fantasi, blev deras favoritnamn på barnet. Nu blev det en flicka, men namnet hade passat lika bra på en pojke, sa de engagerat. Fisen är ju genusneutralt och modernt. De menade också att Fisen skulle bli unik, kanske en kommande influencer med en egen vlogg? ”Fisens värld” skulle bli youtubekanalen där hon skulle visa upp och rekommendera konsumtionsvaror med kapacitet att skänka ögonblick av tröst i en värld utan hopp. Paret såg över huvud taget inga problem med sitt val av namn. 

Ruth log på de rätta ställena, nickade förstående och försökte sen måla upp lite scener så att paret skulle få sig en tankeställare.

-Nu ska Fisen spela blockflöjt för klassen. Fick Fisen orgasm? Tager du Fisen till din äkta maka att älska i nöd och lust? Statsminister Fisen Petterson tog starkt avstånd från förslaget om dödshjälp inom vården. Fisen fick en son. Fisen begravdes i stillhet på Läckö Kyrka. 

Paret tittade frågande på Ruth och ryckte på axlarna. De förstod inte vad problemet var. Och det är väl precis där som det verkliga problemet ligger?

Julstämning i Generalförsamling.

FN:s generalsekretare, António Guterres, sitter i en skinnfåtölj med händerna knäppta på magen och slutna ögon. Jag ska precis börja läsa upp ett tal jag skrivit åt honom som han ska hålla inför generalförsamlingen innan julledigheten. 

-Regnskogens lågor slickar oss i ansiktet och syrehalten i atmosfären har sjunkit så lågt att varje andetag känns som när man har ALS i sista stadiet. De flesta andra djurarter på planeten har redan utplånats och Skapelsens krona stapplar omkring i sönderrivna kläder på den sönderbrända savannen och undrar vad fan det var som gick fel. Haven är täckta av plastsopor och en algblomning som är så kompakt att allt liv under ytan är dött. De sista fiskarna flyter upp och ner i sörjan. Skapelsens krona kan bokstavligt talat gå på vatten.

Det sista hoppet släcktes när en ung tjej försökte förklara för oss att forskningen inte var åsikter, utan fakta som vi måste lyssna till. Men makthavarna tänkte inte ta några råd av en tonåring med någon sorts diagnos. De var dessutom fullt upptagna med sina livspussel, twittra, ta selfies eller dela bilder på en banankaka de just bakat på sociala media. Så Skapelsens krona skruvade upp kylan på AC:n och åt en macka till, med ett dött djur på. Kan ha varit fågel, gris eller nötkött. Det var så processat med smakämnen, konsistensgivare och konserveringsmedel att det inte gick att särskilja. Vilket kanske var lika bra, ingen vill ha dåligt samvete när man äter en god macka. Sen blev det snabbt så varmt på de sydligare delarna av planeten att miljontals människor tvingades fly från sina hemländer. De formligen invaderade länder där effekterna av den globala uppvärmningen mest upplevts som en trevlig förbättring och… 

-Anders, får jag stoppa dig där? läspar António och reser sig upp. Jag trodde att vi enats om att du skulle skriva ett hoppfullt jultal, som kanske antyder något om stundens allvar men snarare väcker en stark känsla att mänskligheten vaknat och är villiga att vidta de nödvändiga åtgärderna.

-Är det inte det jag gjort? svarar jag förvånat.

-Det här är ren skrämselpropaganda och så blandar du in ovidkommande saker som sociala media och mackor helt plötsligt.

-Jag vill skapa en känsla där läsaren kan identifiera sig. En dystopi behöver sina vardagligheter för att bli verklig. Någon som klipper tånaglarna, samtidigt som hela sädesfält brinner i bakgrunden. En annan som dricker kall starkvinsglögg och ser en atombom detonera på avstånd.

-Det här är inte vad jag bett om, säger han irriterat.

-Jag tänker inte ge dig vad du bett om, jag tänker ge världen vad den behöver. 

-Den här typen av budskap kommer bara att förlama människor, skriker han plötsligt åt mig obehärskat.

-Kan man förlama människor som redan är lama? frågar jag och lämnar sen rummet, Generalsekreteraren, FN-skrapan och mänskligheten åt sitt öde. Själv har jag en jul att fira.

Ordens flyktighet och gnabb i Vita Huset.

Jag går in på Apple-store i stan för att testa en ny Macbook. Jag vill se om tangentborden blivit bättre på de senaste modellerna. Min bestämda känsla är att min nuvarande mac inte riktigt hänger med och fångar mina idéer och formuleringar ordentligt. Jag misstänker att någonting av stort konstnärligt värde går förlorat mellan tanke och tangenttryckning. De elektriska impulserna i min hjärna går med ljusets hastighet och mina spröda konstnärshänder hinner inte fånga dem med det trubbiga instrumentet som Apple erbjuder. Mina ofödda epos försvinner lika fort som thinner och efterlämnar en svag förnimmelse av förlust och en fåraktig, simmig blick. Mina farhågor har också stärkts av att jag börjat irritera mig på de plastiga tangentljuden, mängden stavfel och den sjunkande hastigheten jag skriver på. Det är någonting som inte stämmer. 

Jag går fram till en ledig Macbook och öppnar ett tomt textdokument och börjar att tömma min hjärna över tangenterna utan mening eller mål. Hastigheten är imponerande och det känns som om fingertopparna förenas sexuellt med de sagolikt fjädrande tangenterna. Orden kommer till mig med en lättheten som är imponerande och flödar helt utan fördröjning och stavfel på skärmen. Det är som om jag öppnat locket till mitt undermedvetna, helt ofiltrerat. Jag känner att den här datorn kommer att förlösa mig och göra mig till en bättre författare. Kanske även människa, men det är lite önsketänkande. Och när jag läser vad jag skrivit på skärmen, känner jag igen mig själv igen:

Melania Trump tittar upp från tidningen och tittar på Donald som sitter på andra bordsändan och spelar Angry Birds på sin telefon.

-Det här är intressant, säger Melania.

-Vad? grymtar Donald utan att lyfta blicken från spelet.

-De har lyckats transplantera både penis, pung och testiklar från en död man, till en man som förlorade sitt underliv i kriget. Tydligen är operationen så lyckad att han har känsel, kan få stånd och till och med utlösning.

Donald tittar förvirrat upp från sitt spel.

-Vad är det som är så intressant med det?

-Jag tycker bara att det är fascinerande, vad som går att göra nuförtiden, svarar Melania och rycker på axlarna.

-Jag tycker inte att det är ett dugg intressant, säger Donald och tar en bagel till.

-Men det tycker jag, svarar Melania och återgår till tidningen.

-Jo, det har jag förstått, men varför berättar du det här för mig?

-Vi är gifta och vi äter frukost, jag tänkte att vi kanske kunde föra ett alldagligt samtal som två vuxna människor?

-Jo, men av allt som står i tidningen så väljer du en artikel som handlar om det där!

-Varför blir du så upprörd? frågar Melania och släpper tidningen med händerna.

-Det känns….fan….inte vet jag, kränkande, säger Donald och en orange hårtest faller ner över hans panna.

-För vem då? undrar Melania svalt.

-För mig förstås! Det är som om du försöker säga mig någonting.

-Gör det? Hur då menar du?

-Du vet precis vad jag menar!

-Älskling, hur skulle jag kunna veta det?

-Ja, som att du tycker att det skulle….make Donald Great again?

-Nu är du ju helt paranoid, det här är ju för män som skadats i strid eller råkat ut för fasansfulla olyckor. Allt handlar inte om dig vet du, säger Melania och påbörjar en artikel om den kommande riksrätten mot Presidenten.

Donald ler sitt konstiga grodleende och skrockar.

-Tänk om jag dog. Vilken huggsexa det skulle bli för att transplantera mitt klockspel!

Melania tittar lite dött på Donald.

-Klockspel? Du tänker väl på en sån där bjällra?

Först när jag läst klart och nöjt konstaterar att Apple verkligen har förbättrat tangentbordet, ser jag att en lågstadieklass befinner sig i butiken och står och stirrar på en gigantisk 50 tums bildskärm ovanför mig. En bildskärm som trådlöst är ansluten till den Macbook jag just testat.

Lågaffektivt bemötande i praktiken.

I förra veckan råkade jag backa över grannens son så att han bröt bägge benen. Det var naturligtvis en olycka, men pojken överlevde och fick ju uppleva att åka ambulans i full fart och bli ompysslad av svensk sjukvård.

Pojkens föräldrar delade inte riktigt min positiva syn på saken och stod och skrek ikapp åt mig. Jag lyssnade, nickade på rätt ställen och gjorde allt det där som jag lärt mig i kursen ”Lågaffektivt bemötande” som jag just gått. En kurs som egentligen vänder sig till människor som arbetar med hemvändande IS-terrorister, gängkriminella och skolelever. Själva metoden bygger på att jamsa med och absolut inte ta konflikt. Jag frågade läraren på kursen om vi i Sverige inte redan är världsmästare på det här? Han förstod inte vad jag menade tills jag sa att vi lät tyska soldater åka tåg genom Sverige för att de skulle kunna invadera Norge lite enklare under andra världskriget? Vi sålde även järnmalm så att de kunde fortsätta tillverka vapen under kriget.

-Nej, det inte alls samma sak, svarade han kort.

-Varför är det inte det? undrade jag vänligt tillbaka. 

Han blev högröd i ansiktet och sa att vi inte hade tid med den frågan just nu. 

Nåja, kursen var inte bortkastad på mig när salivstänken från de rasande föräldrarna regnade över mitt ansikte.

-Vilket kallt väder vi fått, sa jag i ett litet mellanrum mellan skällsorden och log lite prövande.

-Du höll just på att döda min son? skrek mannen och gav mig en högaffektiv knuff. 

-Hur fan kan du prata om väder nu, la kvinnan till.

-Jag förstår att ni är upprörda, jag vill att ni ska veta hur ledsen jag är över det som hänt, svarade jag med en extra låg, trygg röst. Troligen förankrad i mitt rotschakra eller diafragma, jag är osäker på om det är samma kroppsdel eller två olika.

-Ledsen?! Hur tror du att vår son känner sig efter att du KÖRT ÖVER honom, ylade mannen väldigt nära mitt ansikte.

-Jag tror att det är viktigt att tänka positivt och konstruktivt, svarade jag sammetslent tillbaka. Det var ju en väldig tur att jag inte hade satt på dubbdäcken. Tänk om han hamnat under hjulet och jag hade tryckt till på gasen? Han hade ju kunnat sluta som högrevsfärs, det hade varit tråkigt. 

-Du är rubbad, hör du det? RUBBAD! skrek kvinnan helt utan magstöd.

-Jag har köpt en liten present till er son, sa jag och fiskade upp en liten låda med pärlplattor. 

-Han är 15 år, idiot, sa pappan och slog lådan ur händerna så att innehållet föll som strössel ut på marken.

-Det är inte klokt vad fort de växer, sa jag och log som om jag tillhörde Jehovas Vittnen.

Två världsbilder möts.

Min bordsdam frågade mig plötsligt i vilken månad jag var född.

-November, svarade jag sanningsenligt och inväntade med fasa det som jag visste skulle komma. 

-Ja, det är ju självklart, du är en sån typisk skorpion, sa hon entusiastiskt.

-Men vi har ju aldrig träffats förut?

-Jag är rätt bra på att känna in människor, svarade hon med ett litet hemlighetsfullt leende. 

-Där ser man, sa jag och hoppades innerligt att någon vid bordet skulle starta ett annat samtalsämne. Men var är alla som hatar Greta när man verkligen behöver dem? tänkte jag och sökte med blicken runt det stora matbordet.

-Men ascendenten, den har jag lite svårare att vara helt säker på, fortsatte kvinnan och liksom pickade i luften med silvergaffeln.

-Den är nog i februari, svarade jag utan att veta vad hon pratade om.

-Åh, du menar vattumannen, ja det är självklart att du har ascendenten där. Nu faller allt på plats, sa hon och höll sen en liten föreläsning om vem jag var baserat på det här. Hon gick igenom specifika karaktärsdrag för skorpionen och säkrade sen upp dem med diameteralt motsatta drag som i så fall baserades på min ascendent.

-Skorpionen är svartsjuk, men med din ascendent är du samtidigt väldigt trygg i dig själv. Du är utåtriktad, men har samtidigt integritet och tycker om att vara ensam. Ditt sinne för humor balanseras upp av ditt sinne för allvar.

-Fantastiskt, sa jag. Tänk att du kan beskriva mig så på pricken efter bara ett par timmar. Dessutom baserat på var stjärnorna befann sig när jag föddes. 

-Jag vet, det är uråldrig visdom, visst är det fantastiskt? strålande hon mot mig.

-Jag sa februari eftersom det är tidpunkten när mina föräldrar måste ha knullat och jag liksom blivit till. Vi kan kalla det för ascendenten om du vill? Februari är ju en hopplös månad som varken är vår eller vinter. Jag föreställer mig att folk som ligger med varandra i februari gör det av misstag eller i ren tristess. De roterar i sängen och liksom råkar hamna i varandra. Det hela är väldigt tumultartat, men slutar med att några livströtta spermier kläms ut, som det sista i en kaviartub tänker jag mig. Sen simmar de på måfå genom lite olika mänskliga kanaler. En av dem råkar slutligen simma rakt in i ett ägg och försvinna. De andra spermierna lallar sen omkring där inne tills de slutligen dör och rinner ut som tapetklister, samma väg som de kom in. Nåja, nio månader senare kom det i alla fall ut en liten dyster pojke som svalt så mycket fostervatten att läkarna först trodde att han hade blödande magsår från födseln.

-Vad pratar du om? undrade min bordsdam och såg lite lätt äcklad ut.

-Jag introducerad dig till en mer trovärdig förklaringsmodell till varför jag är som jag är. När låg dina föräldrar med varandra förresten? Säg inte, låt mig gissa!!

Den fina gubben i skogen.

Jag har börjat hälsa på människor när jag joggar i vårt elljusspår. Det är ett ganska stort steg för mig, men jag kom fram till att det är viktigt. Åtminstone viktigare än min egen komfortzon. Så när jag möter kvinnor söker jag deras blick och säger ett vänligt ”hej”. Jag gör det eftersom jag vet att många tjejer tycker att det är obehagligt att springa ensamma i skogen. Och jag vill att de ska veta att jag inte är en tänkbar förövare, utan en man som de kan lita på. En normal man som kan bistå dem om någonting händer. En man som sprider en känsla av trygghet i skogen.

Det här var i alla fall grundtanken bakom mitt nya grepp. I början tyckte jag att responsens var lite dålig när jag hejade glatt i spåret. Det verkade nästan skapa mer oro än den trygghet jag ville ingjuta i dem. Tjejerna flackade mest med blicken och ökade farten. Så jag började misstänka att mitt ”hej” kanske var för allmängiltigt och kunde uppfattas som ett närmande. Helt kontraproduktivt, med andra ord. Så jag bestämde mig för att ändra taktik och kom efter tag fram till att jag skulle säga någonting annat som hälsningsfras. Jag funderade länge på något transparent och vänligt som en sexualförbrytare aldrig skulle komma på att säga. Lösningen kom slutligen till mig och jag längtade efter att få testa den på nästa löprunda.

20.00 dagen efter, precis när skymningen började sänka sig över skogen, såg jag en ensam kvinna framför mig på det öppna fältet, precis innan spårets tyngsta uppförsbacke. Så jag ökade tempot och när jag var 20 meter bakom henne ropade jag med hög och trygg stämma mitt fulla namn och min hemadress. Kvinnan tvärstannade och vände sig långsamt om. Det visade sig vara min fru, vilket på sätt och vis var en trevlig överraskning. Men det övergick snart till en väldigt konstig situation där jag kände att jag tvingades inta någon sorts försvarsställning. Hon undrade om jag fullkomligt förlorat förståndet? Jag förklarade pedagogiskt att jag stod på tjejernas sida och ville vara en fin motpol till de fula gubbarna i skogen. Hon menade då att det var såna som jag som satte skräck i hälften av mänskligheten genom att skrämma skiten ur kvinnor på ödsliga platser. Jag sa att om jag hade velat skrämmas så hade jag haft en skidmask på mig och hoppat på henne utan förvarning, pressat ner henne på marken och bakbundit henne och flåsat som häst i hennes öron. Hon borde vara tacksam över att jag inte utsatte henne för det. Men det argumentet bet inte heller så bra.

Vi gick under pressad tystnad hemåt och hon sa till slut att hon ifrågasatte hela vårt äktenskap efter det här. Hon tyckte till och med att jag borde genomgå någon sorts psykiatrisk undersökning, vilket jag tyckte var överdrivet och larvigt av henne. Jag försökte sen i sann konstruktiv anda hitta en samsyn där vi kunde enas om att vi bägge överreagerat och kunde gå vidare. Jag föreslog att det kanske vore bättre om jag ropade min blodgrupp och mitt personnummer framöver istället. Hon tittade dött på mig och bemödade sig inte ens att svara och jag kände mig sådär fruktansvärt missförstådd som bara jag kan vara. 

Den biologiska enfalden.

Jag tillbringade mina somrar i Stockholms skärgård som barn. Min farmor och farfar hade ett ställe på Söderöra, där det varken fanns butik eller sophämtning. Så det som inte eldades upp i ett gammal oljefat alldeles vid vår lilla sandstrand, stoppades i svarta sopsäckar med några tunga stenar. Sen tog pappa på sig den kaptensmössa han envisades med att bära på landet, som antagligen gav honom en härlig jag-älskar-skärgården-känsla, och stoppade ner säckarna och mig i den gamla ekan med utombordaren. Det är oklart varför han tog med mig på den här resan. Skulle jag också sänkas på djupt vatten? Eller var det här ett far-och-son-ögonblick? När en pojke och hans far gör någonting tillsammans som knyter dem närmare varandra? Eller var det bara ett undermedvetet sätt att få en medskyldig till det fasansfulla dåd han snart skulle begå?

När vi rundar udden och går rakt ut mot Svartlögafjärden är sjön hög och den saltstänkta vinden slår oss i ansiktet. Efter ett tag stannar vi, ungefär på samma plats där vi tidigt på mornarna brukar bärga nät fulla av sik, torsk, abborre och plattfisk. Men den här dagen ska vi bjuda tillbaka och skänka havet vår egen lilla gåva av metallkonserver, glasflaskor, motorolja, batterier och matrester. Båten kränger och doften av gamla sopor slår emot mig i vindbyarna, samtidigt som pappa står upp i båten och vant hivar säckarna överbord. Det är inte första gången och jag vet att vi inte är de enda på ön som håller på med det här. Luftfickor i plastpåsarna gör att de inte sjunker direkt, utan vobblar lite på ytan mellan vågorna. Som någon sorts varelser som inte är simkunniga. Sen tänder pappa nöjt sin pipa i skydd av sina händer, drar igång motorn och styr hemåt igen. Jag söker med min blick bakom honom och skymtar någon sopsäck som precis sjunker under ytan mellan vågornas skum för att sen försvinna. 

Senare samma sommar befinner jag mig på en annan skärgårdsö ute i kustbandet, där min morfar tillbringar somrarna med en båtmössa på huvudet. Han undrar om jag kan hjälpa honom med en sak. Jag blir smickrad över att jag uppnått en ålder där jag tillfrågas hjälpa till med vuxensaker. Entusiasmen avtar en smula när det går upp för mig att det är tunnan på torrdasset som ska tömmas. Vi kånkar den överfulla tunnan och morfar leder vant vägen mot badviken på ön. Han säger att vi ska tömma den där. Jag frågar om det verkligen är en så bra idé? Kanske baserat på det faktum att jag tycker om att bada där. Morfar svarar att så har de alltid gjort och att det försvinner. Processen att tömma tunnan är fasansfull och innehållet flyter snart omkring i hela den lilla badviken. Det är först när mormor får syn på oss som hon skriker och frågar vad vi håller på med? Jag är lojal i de här lägena, trots att jag skulle vilja peka på morfar och säga att han är en fullvuxen människa och jag bara är ett barn. Det slutar med att mormor, mamma och en moster står med gummistövlar och krattor i vattenbrynet och försöker sanera bort toalettpapper och Gud vet allt som flyter i havet. 

Det kanske inte var soporna och bajstunnorna som dödade Östersjön, även om de hjälpte till. Det var den biologiska enfalden hos ett par generationer som stod för den största förödelsen. Som levde i tron att havet slukade och kunde bryta ner allt till minsta beståndsdelar utan att ta skada. Hur de sen kunde stå och vara överraskade över att de inte fick någon fisk i sina nät längre, är lite mer obegripligt. Redan på den tiden visste de ju att man inte ska skita där man ska äta.

Ett hus inuti ett hus.

Jag älskade ryska dockor som barn. Att det dolde sig en mindre docka inuti varje docka för att slutligen sluta med en tumstor docka som var solid. Jag skulle vilja skriva att dockorna fick mig att reflektera över det mänskliga psyket. Alla dessa lager vi täcker oss med för att skydda vår hårda kärna - som är vårt verkliga jag. Eller att dockorna handlar om livet och att växa upp. Hur man rymmer alla åldrar i sin kropp? Tyvärr var jag inte så djupsinnig då och har heller inte blivit det med åren.

Min enda association nu är en urgammal matlagningsmetod som kallas för turducken. Antagligen sprungen ur att man inte hade hur mycket öppen eld som helst för att tillaga sin mat, så man stoppade in djur i fallande skala i varandra och sen grillade hela paketet. Man kanske började med en häst som man stoppade in ett vildsvin i, som man i sin tur stoppade in en struts i, som i sin tur huserade en havsörn som hade en mus i sig med en liten ansjovis i sin stolgång. (Antagligen för att ge maträtten en elegant touch av sälta.)

Att jag ens kom att tänka på dockorna och sen turducken beror på att jag passerar ett hus i mitt område där en ombyggnad pågått i minst tio år. Mannen bestämde sig för att bygga om familjens hus på egen hand. Han började bygga ett hus utanpå det gamla huset för att sen arbeta sig inåt. Det första steget gick ganska fort, när den lilla oansenliga villan inkapslades i ett stort, modernt hus. Många mörka vinterkvällar har jag skymtat en gestalt ligga och hamra plåt på taket med en pannlampa. Men sen gick det trögare. Nu när jag passerar med min hund sneglar jag in genom fönstren och konstaterat att det gamla huset fortfarande är helt intakt där inuti. De gamla fönster syns innanför de nya och i rummet lyser nakna glödlampor från taket upp väggar klädda med gulnad träpanel, väggfasta bokhyllor med pärmar och papper och en fasansfull inredning. Utsidan är bara en kuliss, som en ett inlägg på sociala media. Ytan ser bra ut men där inne har ingenting hänt.

Det är inte bara ett hus inuti ett hus, utan också ett liv som tagit paus eller kanske till och med gett upp. Jag föreställer mig hur fru och barn ledsnar och till slut pratat ihop sig och sätter 10-12 fentanylplåster på mannen när han sover och aldrig vaknar upp. Kanske gjuter de sen in honom i skorstensstocken och anlitar därefter ett professionellt byggföretag som slutför det nya huset på ett par månader? På så vis kommer ju mannen också integreras i den nya byggnaden, lite som ansjovisen i turducken. Eller den solida, minsta, ryska dockan.

Jämlikheten kommer, med yxa, pistol och cyanid.

En FN-organisation kontaktar mig om ett arrangemang kring Agenda 2030. Speciellt punkt nr fem som handlar om jämställdhet. Min första impuls är att tacka nej. Jag är inte tillräckligt insatt och vill inte bli en sån där som säger självklarheter. Men efter en stund tar några av mina manliga drag över tankeverksamheten. De liksom kliver fram ur skuggorna och säger åt mig att sluta ifrågasätta min lämplighet eller kompetens. Tvärtom, så ska jag utgå ifrån att mina grunda och oinsatta perspektiv i frågan, kommer att berika konferensen. Jag får också en hel del osunda fantasier kring att få fullständig uppmärksamhet av ett hundratal kvinnor. Något som vore bra för min låga självkänsla.

Kvinnan från FN ger tyvärr ingen försmak av bekräftelse, utan säger avmätt att de inte har någon annan man att ringa. Alla män de tänkt på är antingen anklagade eller häktade för sexuellt ofredande. Alternativt har åsikter som inte överensstämmer med deras. Jag säger att hon kan lita på mig. Hon svarar att hon inte litar på någon längre. 

När dagen kommer infinner jag mig på ett av stans könlösa konferensanläggningar. Om lokalen kunde minnas allt som sagts och visats inom dess fyra väggar, skulle den antagligen åka till en självmordsklinik i Schweiz och avsluta plågan. Oändliga powerpoints med fasansfulla animationer, oläsliga textmassor, klyschiga programförklaringar, inspirationstalare som går på centralstimulerande och teambuildingövningar som alla gråter i duschen av efteråt. Men den här dagen ska bli annorlunda, säger jag till mig själv. Efter att ha presenterats som en man utan egenskaper, försöker jag plugga in min dator till projektorn. Det är fem olika anslutningsmöjligheter och bara en passar, utan att fungera. Så jag ger prov på mitt enorma teknikkunnande genom att starta om min dator och le fåraktigt ut i publikhavet tills det gör ont i käkarna. Sen fungerar allt som en dans.

Min presentation består av en stillbild och ett ganska kort anförande. Bilden som fyller upp hela duken är ett collage av kvinnor som begått fasansfulla brott.

-Vet ni att män står för 88% av alla mord i USA. 

Det är det första jag säger. Jag tittar ut över publiken och låter det sjunka in, innan jag fortsätter.

-Felet med hela jämställdhetsdebatten är att den bygger på antagandet att män kan eller vill förändra sig. Jag tror inte på det. Män kommer inte att förändra sig ett dugg. Evolutionen är för långsam, generna sitter för djupt. Visst, ni har säkert mött män som bara dricker soyaprodukter och äter grönkål dagarna i ända och pratar inkännande och medvetet om genusfrågor och psykisk ohälsa. Men då vet ni också att det bara är ännu en påklistrad mask som de använder sig av för att få ligga. Min åsikt är att full jämställdhet bara kan uppnås genom att kvinnor blir lika hopplösa som män. Ni kan inte acceptera att vara såhär underrepresenterade i mordstatistiken. Ni är väldigt ofta offer för dödligt våld, men åt helvete för sällan förövare. Det är därför kvinnor som Arbogakvinnan, cyanidmörderskan och, för all del, Kristi Brud är förebilder för kommande generationer. Här har vi svenska kvinnor som krossat glastaket på männens spelplan. Som vägrat tramsa runt i gamla kvinnoroller. Som insett att mogna samtal och kvotering inte kommer att åstadkomma ett dugg. De har ljugit, förlett och dödat, som rejäla karlar. Med sin brist på empati, samvete och ånger har de inspirerat och visat vägen. Men för att det ska bli full jämställdhet så behöver ni ta ännu ett kliv framåt. Kvinnliga mördare dödar oftast inom familjen och bekantskapskretsen, något som män givetvis även gör. Men män har dessutom kapaciteten att döda främlingar urskiljningslöst. Det bor en fullblodspsykopat inom er alla som inger skräck och respekt. Först när ni hittat den kan vi få ett samhälle där vi alla är jämlikar. Tack för mig.

Sen kliver jag ned från podiet och blir sliten i stycken. 

Visdom till salu.

Jag är inbjuden till ett frukostmöte. En kompis som är chef för ett stort bolag som sysslar med något jag aldrig begripit tyckte att jag skulle komma. 

-Jag tror att du kommer att gilla det, sa han entusiastiskt över telefonen.

-Varför tror du det?

Med min helt naturliga skepsis står jag sen framför en buffé och inser att det var helt rätt av mig att komma. Det ser ut som på ett hotell, med nybakat bröd, massor av olika sorters pålägg, juice, ägg och nybryggt kaffe. Lycka är ett starkt ord, så jag kommer inte att använda det här. Men notera att jag ens övervägde det.

Vi är säkert ett 30-tal människor där. Alla är bättre klädda än vad jag är, vilket knappast säger mycket, men antagligen betyder att de har positioner i näringslivet. Jag har precis satt tänderna i en chokladgiffel, när min kompis ber alla att komma in i möteslokalen. Jag frågar en servitör om jag får ta med mig giffeln in i det andra rummet, han suckar och ger mig en blick som får mig att undra om jag sagt någonting djupt kränkande till honom. Chokladgiffel kanske är någon sorts kod för sexuella handlingar, ett begrepp som alla nätdejtare använder. Så jag skrattar lite ansträngt och säger att jag varken finns på Grindr eller Tinder. Såhär i efterhand inser jag att det var dumt, att det inte lät helt bra eftersom han inte hade tillgång till min långa associationsbana. Han bestämmer sig i alla fall för att tömma ett glas apelsinjuice över mig, vilket jag respekterar trots att jag avskyr matspill. Jag  torkar bort det värsta ur mitt hår och ansikte innan jag ansluter till de andra.

Föredragshållaren är en man som efter sina högpresterande studier på en av landets förnämsta elitskolor, bestämde sig för att lämna landet och bli munk i Tibet i 30 år. Ett påstående som åtminstone förklarar varför han ser ut att vara klädd av Gudrun Sjödén. Han bugar och för ihop händerna mot oss, sen berättar han om sitt sökande, som huvudsakligen verkar handla om att gå omkring i ett utkylt kloster och göra väldigt tråkiga saker. Bläddra i gamla böcker, slå planlöst i klockor på givna tidpunkter, meditera, tigga i grannbyar och odla morötter. Jag sneglar på männen och kvinnorna i rummet, alla sitter och ser väldigt andaktsfulla ut. Det nickas och hummas instämmande åt plattityder som man annars bara hittar på baksidan av självhjälpsböcker och i sminkreklam. Min kompis axlar någon sorts roll som moderator och ställer intresserade frågor och bjuder in oss andra att ställa frågor också. 

-Vad kan du ge oss för råd, för att få bättre balans i våra liv och bli mer lyckliga? frågar en kvinna. Jag överväger att skrika ”fentanylplåster” högt, men påminner mig själv om att jag redan förlorat impulskontrollen en gång idag, det får räcka.

-Många av oss har nog fantiserat om att lämna ekorrhjulet, men inte gjort det, har du några tankar kring det? frågar en kille vars enda prestation består i att han lyckats bli ekonomiskt oberoende genom ett antal fiaskon med tillhörande fallskärmar. Munken har någonting milt och lite överlägset över sig som irriterar mig, samtidigt som han fortsätter sin klyschfest uppe på podiet. 

-Allt finns inom oss. Svaren kommer först när vi slutar leta efter dem. 

-Vad har du lärt dig av din resa? frågar min kompis slutligen och munken tystnar och söker efter de rätta orden. 

-Att jag kan ha fel, säger han plötsligt och tittar fromt ut över oss. 

-Verkligen? Säger jag och petar bort lite apelsinbitar ur mitt hår. 

-Ja, säger han och ler lite överlägset mot mig.

-Låter lite skralt, efter 30 års andlig resa? Är det verkligen livsinsikten som du värkt fram, samtidigt som de flesta andra av oss skaffat familjer, barn, arbetat, betalat skatt och skapat välstånd för de många människorna?

-Alla har sin resa att göra, säger munken lite defensivt.

-Anders, det kanske är några andra som vill ställa frågor, försöker min kompis för att hejda det som redan är ostoppbart. Jag står redan upp och pekar anklagande mot munken och väser till de andra deltagarna.

-Bara för att han flytt ner i en källare och lekt med sig själv halva livet, betyder inte att han vet mer än vad vi gör. Ni kan lika gärna ställa avgörande existensiella frågor till min hund och få vettigare svar.

Jag lämnar rummet och den dåliga stämning jag skapat. När jag passerar frukostbuffén tar jag en chokladgiffel i steget och tar en demonstrativ tugga framför ögonen på servitören. Det är min andliga resa den här dagen.

Djup kunskap i hälsokostbutiken.

Efter en ihållande förkylning som inte verkar ge med sig, går jag in i en hälsokostaffär. Jag kanske inte inbillar mig att jag ska bli botad, men åtminstone lyssnad på. En vänlig själ som lägger huvudet på sned, nickar på rätt ställen och ger mig blickar av medlidande. En insats som min fru borde ha stått för, men eftersom hon också är förkyld och förväntar sig samma sak av mig, är det någon sorts kallt krig som pågår där hemma. 

Jag förklarar mina symptom för en enormt tjock liten kvinna bakom disken. Jag hinner fundera över om det är ett misstag att placera ett butiksbiträde som uppenbarligen har problem med sin egen hälsa, eller om det är ett genidrag som får kunder att känna sig lite bättre till mods. Jag kommer i alla fall fram till att det är hennes kvalifikationer hon ska bedömas på. När jag berättat klart om mina fasansfulla lidanden, nickar hon kunnigt på huvudet, som helt saknar hals. Inte för att det har med saken att göra, men jag vill ändå berätta det. Sen tar hon fram en bit färsk ingefära.

-Här har du den naturliga lösningen på alla dina problem.

-Jag har redan druckit te av färsk ingefära i industriella mängder, försöker jag invända. 

-Du skalar ingefäran och täljer sen en bit, stor som en tumme ungefär, fast lite mer spolformad, fortsätter hon obekymrat. 

-Ska jag svälja en hel bit? frågar jag lite oroligt.

Hon skrattar till och säger att det ska jag absolut inte göra.

-Du för upp den…..där nere. Tarmarna är ju mycket bättre på att ta upp alla verksamma ämnen som finns i ingefäran, avslutar hon och nickar åt sin egen visdom.

-Jaha? säger jag och försöker se oberörd ut. Vad är de verksamma ämnena i ingefära nu igen?

-Den innehåller anti-inflammatoriska ämnen, det är vetenskapligt bevisat.

-Av en liten indisk farbror i ett plåtskjul? lägger jag till och ler lite. Hon tittar på mig med död blick.

-Hur ska jag kunna hjälpa dig om du inte är öppen och beredd att lyssna?

-Ok, så hur länge ska jag gå runt med en stor bit ingefära som inneboende?

-Tills den kommer ut förstås, svarar butiksbiträdet som om jag vore idiot.

-Självklart, säger jag och gör en gest med armarna.

-Om inte det löser problemet, så kan en röd chilifrukt hjälpa till att svettas ut förkylningen, fortsätter kvinnan kunnigt. 

-Oralt, adderar jag med självklarhet.

-Rektalt, svarar kvinnan oberört och säger sen att det är viktigt att välja en chili med låg scoville.

Hon roterar mot hyllan, som ett kebabspett hinner jag tänka, vilket är elakt och egentligen inte har med saken att göra, men jag kan inte kontrollera mina associationer. Hon ställer stolt fram en glasburk med ett pulver i på disken.

-Och så gurkmeja, det slår jag alltid ett slag för, säger hon stolt.

-Ska det pudras ner i stjärten när chilin redan är på plats? undrar jag och lyfter upp glasburken. Hon tittar äcklat på mig och tar tillbaka gurkmejan ur min hand.

-Det är väl klart att du inte ska?

-Nehe, ska det snortas? undrar jag genuint intresserad.

-Det dricker du, utblandat med lite hett, kollodialt silver.

-Skönt att något ska in i munnen. Och de verksamma ämnena är?

-Gurkmeja och silver, det har jag ju redan sagt.

Jag suckar lite uppgivet.

-Det är svårt att bli frisk om du inte är beredd på att följa professionella råd, säger hon och sätter händerna i sidorna.

-Jo, men nu är ju inte du direkt någon läkare, utan mer en kryddintresserad person som står i en affär.

Plötsligt kliver hon runt disken och vaggar hotfullt fram mot mig och fräser åt mig med sin pyttelilla mun.

-Nej, jag är inte läkare. Jag ger inte Neurosedyn till gravida kvinnor, jag skriver inte ut penicillin så att hela världen snart slås ut av superresistenta bakterier och jag transplanterar inte Gardenslangar in i patienter och kallar det för en strupe…

Mer än så hör jag inte, för jag springer redan därifrån och känner att jag varken blev botad eller lyssnad på.